Spiritualismens uppkomst. Behovet av andevetenskap
Kort innehåll:
Här analyserar Steiner framväxten av modern spiritualism under 1800-talet. Han förklarar varför denna rörelse uppstod och varför den ofta leder till missförstånd om den andliga världen. Samtidigt betonar han behovet av en verkligt vetenskaplig andeforskning – andevetenskapen.
Fjärde föredraget
Mina kära vänner,
Med tanke på att nu, vid Johanneshusföreningens generalförsamling, vänner är närvarande som inte har hört de senaste föredragen här, vill jag i dag inte omedelbart fortsätta det ämne som redan under en längre tid har sysselsatt oss. I stället vill jag under dessa dagar ta upp vissa ting – om än episodiskt – som kan bidra till en djupare förståelse av det som framlagts här under de senaste veckorna, men som ändå i viss mån är begripliga i sig själva.
Jag vill först kort skissera en huvudtanke som har framförts och som redan till viss del framgår av hela vår andevetenskaps karaktär. Den fördjupas emellertid när man tillägger de fakta som vi har kunnat anföra i våra senaste betraktelser. Det är tanken att all mänsklig historia endast kan betraktas i sin sanna verklighet om man lär känna de drivande andliga makterna bakom den i deras individuella gestalt – liksom man endast kan lära känna naturen om man känner det som verkar och lever bakom sinnenas iakttagelser i dess verkliga gestalt.
Vi har ju flera gånger betonat att andevetenskapen förhåller sig till det som man i dag ofta kallar vetenskap, och med vilket man vill omfatta allt vetenskapligt, på följande sätt: den nutida vetenskapen, sådan den sedan tre–fyra århundraden med rätta och av goda skäl har utvecklats av mänskligheten, liknar beskrivningen av de enskilda bokstäverna på ett tryckt eller skrivet blad; i bästa fall liknar den de grammatiska eller fonetiska regler enligt vilka dessa bokstäver grupperar sig till ord eller fogas till satser.
Alla så kallade naturvetenskapliga lagar motsvarar således dessa ljud- eller grammatikregler. Om man skulle börja beskriva en tryckt sida rent åskådande – ”här ser jag först ett streck, ett streck som går uppåt åt höger, ett streck som går nedåt åt vänster” och så vidare – och högst lägga till reglerna för hur bokstäverna fogas enligt ljudlära och grammatik, då motsvarar ett sådant förhållningssätt precis det som man i dag med rätta kallar vetenskap.
Men vårt förhållande till en sådan tryckt sida skulle inte vara adekvat om vi stannade vid en sådan ren iakttagelse och beskrivning. Vi går ju vidare från det blotta åskådandet och beskrivandet av det vi har framför oss på den tryckta sidan till meningens innehåll, vilket vi endast kan lära känna om vi går från det yttre skenbara till det vi förmår göra med den tryckta sidan – när vi genom det tryckta eller skrivna sätter oss i relation till det som utgår därifrån: till anden som verkar i dessa små varelser som vi kallar tryckbokstäver.
Så försöker andevetenskapen, till skillnad från den vanliga vetenskapen, läsa – inte bara beskriva det sedda, utan läsa – i världens fakta. Ty liksom naturens och historiens fakta först möter oss i former som vi kan beskriva, i rörelser och inre lagbundenhet, så är dessa fakta samtidigt – i överförd mening – bokstäver som vi kan läsa, när vi lär oss läsa på detta område, och ur vilka tillvarons mening uppenbarar sig: livets mening, all mänsklig verksamhets mening, så långt detta är nödvändigt för människan.
Så söker vi också meningen i det historiska skeendet, de konkreta krafter som står bakom det och på sätt och vis frammanar det ur sig själva, liksom skrivaren frammanar ur sina tankar det som vi sedan läser ur de döda bokstäverna på de tryckta sidorna.
Nu har vi försökt att på sätt och vis utforska meningen i den nyare tiden, den tid som vi betecknar som den femte efteratlantiska kulturperioden. Vi vet att denna tid ungefär sammanfaller med den tidsålder som den yttre historien kallar övergången från medeltiden till den nyare tiden. Medeltiden – kanske med undantag av dess allra sista århundraden fram till 1300-talet, ja ännu in i en del av 1400-talet – betraktar vi som tillhörande den fjärde efteratlantiska kulturperioden, den som vi efter dess grundkaraktär i andligt och materiellt liv kallar den grekisk-latinska. Den börjar ungefär på 700-talet före Golgatamysteriet.
Om vi betraktar mänsklighetens utveckling endast i den stil som den vanliga historien gör – vilket ju redan flera gånger har sagts här och annorstädes – kommer man lätt till uppfattningen att det som vi nu utvecklar redan finns innefattat i hela denna utveckling, att den har förlöpt tämligen likartat. Man föreställer sig att den historiska utvecklingen, om man blickar bakåt, helt enkelt fortsätter rakt tillbaka, och att människan i stort sett har förblivit densamma.
Inför en verklig andlig historiebetraktelse gäller detta inte. Där gäller att mänskligheten verkligen har förändrats djupt. Och mer än man i dag vill inse är människan på 1000- och 1200-talet radikalt olik nutidsmänniskan. När man tar hela själslivets konfiguration, hela sinnelagets och levnadssättets gestaltning i betraktande, visar sig denna olikhet inte bara på livets höjder, där världsåskådnings- eller kunskapsfrågor spelar in, utan ända ned till de enklaste människor.
Den enklaste bonde är i dag, i sin inre själsliga konfiguration – även om världen inte vet mycket om det – ett väsentligt annat väsen än människan på 800-, 900- och 1000-talet. Och vi kan åter säga att den tidsålder som i huvudsak bär nutidens karaktär, den som börjar framträda från 1400- och 1500-talet, fullbordade sin första mindre avdelning ungefär under mitten av 1800-talet. Mitten av 1800-talet är, som vi flera gånger har nämnt, ett synnerligen viktigt tidsavsnitt.
Jag har ju flera gånger antytt att ett påstående som ständigt upprepas hör till de mest felaktiga, när man uppfattar det på vanligt sätt: att det i naturen eller livet inte sker några språng. I verkligheten märker man överallt att livet gör språng och endast genom språng verkligen utvecklas.
Ett språng är det när roten — genom metamorfos, i Goethes mening — utvecklar bladet; och bladet utvecklar blombladet; och blombladet utvecklar fruktorganen i växten. Och det är också en fördom, visserligen en bekväm fördom, att tro att mänsklig historia fortsätter utan språng. Så är det inte. Den mänskliga historien framskrider genom tydliga vågdalar och vågtoppar, inte bara successivt det ena efter det andra; i vissa tider ställer sig det senare plötsligt som något helt annat bredvid det föregående. Människorna är bara inte benägna att se tingen så noga att de skulle märka hur verkande makter på blivandets grund leder detta framåt i böljande dyningar.
Vad som nådde ett visst avslut omkring år 1840, alltså i mitten av 1800-talet, är att mänskligheten under perioden från 1400-talet till mitten av 1800-talet utvecklade alldeles bestämda förmågor som inte fanns på samma sätt tidigare. Man går helt vilse om man tror att den kopernikanska världsåskådningen eller boktryckarkonsten lika väl hade kunnat inträda i ett tidigare århundrade som i det århundrade där de faktiskt kom. Det beror på att mänsklighetens utveckling framskrider precis som en organism, precis som den enskilda människans utveckling: Precis som ett barn på tolv–tretton år inte har förmågor att göra i världen samma saker som en trettiofemåring, precis som förmågorna måste utvecklas i takt med livsåldern, så är det också med hela människosläktet.
De förmågor som särskilt trädde fram hos Kopernikus, Galilei, Kepler och senare hos naturvetenskapens män under 1700- och 1800-talet, de fanns inte tidigare. De motsvarar just en tidsålder i den mänskliga helhetsutvecklingen som infaller under de nämnda århundradena; en grek eller romare hade inte kunnat betrakta världen på samma sätt eftersom dessa förmågor helt enkelt inte fanns då.
Och liksom den enskilda människan inte skulle vara fullständig om hon inte efter hand utvecklade de förmågor som hör till olika livsåldrar, så skulle människosläktet inte vara fullständigt i sin art om inte efter hand de förmågor kom fram som ligger förberedda i den allmänna människonaturen. Att dessa förmågor utvecklas, att människosläktet efter hand sätter fram ur sig själv vad som ligger i dess väsen, det är ju i grunden mänsklig utveckling.
Vilken art har då dessa särskilda förmågor, de som utvecklats inom mänskligheten från 1400-talet till 1800-talet?
Det är framför allt krafterna i det förståndiga, det förnuftiga uppfattandet av världen. Man har i dag en så allmän uppfattning: Medeltiden hade den ptolemeiska världsåskådningen, sedan kom den kopernikanska; vi har kommit härligt långt, ty medeltiden var i grunden ganska enfaldig som hade något så ofullkomligt som den ptolemeiska åskådningen, och nu har vi äntligen det riktiga!
De som inte vill medge att om vi en gång i tiden är lika långt från Kopernikus som Kopernikus var från Ptolemaios, man då återigen kommer att tänka annorlunda om himlavalvet, de tänker inte helt i överensstämmelse med verkligheten. Ingenting av det kopernikanska kommer då att ses annorlunda än kopernikanen såg ptolemeikern; ty människosläktets blivande är i ständigt strömmande.
Även om det i dag låter vansinnigt att säga att något kommer att ersätta den kopernikanska världsåskådningen och skilja sig från den lika mycket som den kopernikanska skiljde sig från den ptolemeiska, så är det för den som i sitt inre fattar vad som väver och lever i mänsklighetens blivande helt klart.
Den särskilda sättet att endast tillämpa det yttre förståndet på naturföreteelserna, det sätt som behövdes för att frambringa den nyare naturvetenskapen under de sista tre–fyra århundradena, det är just något som hör till en förmåga hos just dessa århundraden.
För den som vet hur mänsklighetens historia framskrider är det klart att från mitten av 1800-talet var människosläktet moget att efter hand utveckla andra förmågor. Men alltmer måste mänskligheten själv ta sina angelägenheter i egna händer. Mer än någonsin tidigare i någon tidsålder är det i dag överlåtet åt mänskligheten att göra något för att förvärva ytterligare förmågor, utöver dem som vunnits under de sista tre–fyra århundradena. V
arför kom då dessa förmågor under de sista tre–fyra århundradena, dessa förmågor som skarpsinnigt och inträngande kan behärska tingens yta logiskt och prägla den i naturvetenskapliga lagar?
Varför kom dessa förmågor, som inte tränger så djupt under ytan men som mycket skarpsinnigt just vetenskapligt betraktar allt som ligger på ytan?
De kom därför att människan endast därigenom kunde genomgå en viss etapp, en viss fas i sitt blivande.
Människan hade tidigare andra förmågor. Ju längre vi går tillbaka i den historiska utvecklingen, desto mer kunde människan blicka in i den andliga världen. Men dessa förmågor var inte sådana att människan fritt kunde handha dem; de uppträdde mer eller mindre ofrivilligt. Liksom längtan efter sömn kommer över människan, så kom i tidigare tider kraften att känna igen det ena eller andra; men denna kraft gick in i den andliga världen.
För att människan skulle kunna framskrida en etapp på området för fri beslutsförmåga, för utvecklingen till frihet, måste hon avskärmas från de krafter som tidigare visserligen fört henne närmare den andliga världen men också hållit henne mindre fri.
Mänskligheten måste en tid genomgå en utvecklingsperiod där hon liksom genom en hinna, eller en slöja, var avskild från den andliga världen, för att hon skulle kunna bli friare. Visserligen är denna utveckling långt ifrån avslutad, men dess första process avslutades i mitten av 1800-talet. Och sedan dess – det vet de som känner igen något av det andliga livet bakom det sinnliga – är det en nödvändighet, och det kommer att bli en allt större nödvändighet, att till de rent förståndsmässiga betraktelse- och kunskapskrafterna tillkommer andra krafter som slumrar i den mänskliga själen och som måste utvecklas lika väl som de krafter utvecklades som förde mänskligheten till de stora framstegen under de sista tre–fyra århundradena.
För frihetens skull har mänskligheten alltså genomgått den förståndsmässiga utvecklingen under de sista tre–fyra århundradena.
Denna förståndsmässiga utveckling har lett till en i vidsträckt mening materialistisk världsåskådning, en materialistisk åskådning som ännu i dag är i full gång överallt där världsåskådning i utsträckt och intensiv grad griper in i världshändelserna. Hur mycket man än talar på de vetenskapliga områdena om att materialismen redan har trätt tillbaka, de som tror det vet ofta inte alls hur djupt de själva ännu sitter fast i den materialistiska åskådningen.
Denna materialistiska åskådning, som på ett storartat sätt framkommit under de sista tre–fyra århundradena och som inte skall kritiseras eftersom mänskligheten också behöver den, kan emellertid aldrig komma längre än till ett förstående av allt det som är dött, det som är olivsikt. Och skulle endast den förståndsmässiga åskådningen bli rådande i människornas jordiska blivande, skulle man endast kunna begripa det döda, det livlösa. Man skulle förlora allt förstående för det levande, för att inte tala om det andliga. Endast det döda kan vara föremål för en sådan betraktelse som den vetenskapliga kunskapen i sin grandiosa utformning visade under de sista tre–fyra århundradena.
Men de människor – och de har blivit allt färre just under de sista tre–fyra århundradena – som vet vad mänskligheten behöver, de kunde också förklara varför, från mitten av 1800-talet, en viss längtan uppstod att få veta något om de andliga världarna, som genom en inre process.
Det egendomliga är att denna längtan visade sig anpassad efter den materialistiska tidsandan. Man ville lära känna anden på materialistiskt sätt. Ty mänsklig vana försvinner mycket långsammare än längtan efter det ena eller det andra. Alltså ville man på materialistiskt sätt känna igen anden. Och denna materialistiska andekännedom främjades ofta rikligt av dem som just vet vad mänskligheten behöver. Därför kom de olika materialistiska kunskapsgrenar upp som skulle tjäna till bevis att det bakom det sinnliga finns en verkande ande.
Allt som anordnades för att genom hypnos, suggestion, spiritism eller spiritualism komma fram till att ande finns i världen, det var ingenting annat än ett försök att med materialismens medel utforska anden. Mänskligheten hade vant sig att endast erkänna som sant det som kunde konstateras genom laboratorieexperiment eller klinik. Nu ville man på samma sätt genom yttre manipulationer, helt efter naturvetenskapens mönster, utforma en metod som på sätt och vis skulle handgripligt bevisa anden.
Det uppnåddes visserligen viktiga resultat på denna väg, självfallet vid sidan av oändligt mycket charlatanskt och bedrägligt. Och man vet ju att seriösa lärde och vetenskapsmän gav sig in på dessa ting därför att de kände nödvändigheten att visa de människor som annars skulle falla i materialism att en andlig värld finns, att den andliga världen runt omkring oss är lika verklig som det vi ser med ögonen och griper med händerna. Och det var just det som i det historiska blivandet från mitten av 1800-talet kom an på: att begripliggöra för människor att runt omkring oss finns en andlig värld lika verklig som den vi uppfattar med sinnena.
Vi har flera gånger talat om värdet av det erkännande som uppstår när den för vår tidsålder fullt giltiga kunskaps- och själskraft hos människan dämpas, så att människan blir medial och görs till ett instrument för att låta olika andliga verkligheter och fakta träda in i vår sinnliga värld.
Som sagt, om värdet eller ickevärdet av dessa metoder har vi talat flera gånger. I dag vill vi klargöra vilken mening det hade i det historiska blivandet att man ville döda, förlama det som människan i dag skall ha: medvetandet, det fullt medvetna blickandet in i den andliga världen; att man ville förlama detta för att göra människan till ett instrument genom vilket det som är andlig verklighet runt omkring oss framträder i den fysiska världen.
Detta motsvarar en djup nödvändighet i det historiska blivandet, ty det medvetna tänkandet hade just genom det det måste bli under de sista tre–fyra århundradena utvecklats ensidigt. Tanken hade på sätt och vis blivit så tunn, och därmed så maktlös, eftersom den skulle hålla sig på tingens yta för att frambringa den mänskliga friheten.
Men därmed kunde den inte dyka under ytan. Man ville slå ut denna tanke, föra tillbaka den mänskliga själsstämningen till ett primitivare tillstånd, för att hjälpa den tanke som blivit maktlös i den nyare tiden och inte längre genom sig själv kunde finna kraft att dyka in i den andliga världen. Och så uppstod det som är mycket mer utbrett än den nutida torrbollen anar: sökandet efter anden på materialistiskt sätt. Med uteslutning av det medvetna erkännandet, till vilket man förlorat förtroendet beträffande den andliga världen, ville man genom ett undermedvetet erkännande, genom att nedställa det medvetna erkännandet, dyka ner i den andliga världen.
Det fanns visserligen alltid också människor som inte bara instinktivt begav sig in i en sådan tidsföreteelse som de vanliga lärda eller spiritisterna, utan som redan visste vad det handlade om. Sådana människor har alltid funnits. De har satsat mycket på denna rörelse som nu karakteriserats. I stort sett kan man säga att de människor som också för de sista tre–fyra århundradena och fram till i dag har räddat ett noggrant vetande om den andliga världen faller i olika grupper: de som inte satsat något på en sådan materialistisk väg till utforskning av den andliga världen; men det fanns också sådana som hoppades att människorna först skulle vinna övertygelsen: Det finns en andlig värld i vår omgivning. – Men ingen av dessa senare var tillräckligt undervisad för att inse varför hela saken måste vara förgäves.
De andevetenskapligt bildade som inte satsat något på hela saken hade sina goda skäl. Och dessa skäl visade sig just i det resultat som kom ut av detta inträde, denna vilja att inträda i den andliga världen. Om ni tar allt som kommit till stånd på denna väg – från de primitivaste dilettantiska medier och mediala sittningar till de subtilaste ting som vissa lärde åstadkommit på detta område – så finner ni att den vida övervägande delen av det som kommit fram består i erfarenheter som de som vunnit dem sade sig ha fått från avlidna människors andar.
Det mesta betecknades som kommande från avlidna människors andar; endast litet finns som inte betecknades så. Det var en stor överraskning för de andevetenskapligt kunniga som med viss välvilja betraktat denna utveckling. Att medierna skulle säga att vad de frambringade, det hade de från avlidna människors andar, det var det som mest måste förvåna; ty det var det sista man kunde vänta sig om man verkligen fattade mänsklighetens utvecklingsgång.
Man hade väntat något helt annat.
Det man måste vänta var att det på denna väg skulle komma ett vetande om den andliga värld som omger oss levande, som är närvarande för oss levande. Det hade man kunnat vänta. Man hade kunnat vänta att erfara, när man anställde experiment på detta sätt, hur en människa verkar på en annan, hur nutidens människor är sammanbundna genom hemliga, för yttre vetenskap ogenomträngliga trådar, hur ting dyker upp i den ena själen som härstammar från en helt annan själ.
I sanning drar ett nät av andliga sammanhang från själ till själ.
Och medan vi står i världen är det inte bara så att vi ser ljuset, omgivningen, människorna så som de är till det yttre, efter sin fysik; utan medan vi står i världen går i varje ögonblick andliga trådar, andliga strömmar från själ A till själ K, från själ K till själ Z på de mest skilda sätt. Och man kommer inte rätt om man bara talar allmänt om ett sinnligt åtskilt sammanhang mellan själarna, utan endast genom att tänka på individuella trådar, individuella strömningar mellan de enskilda själarna.
Vi är verkligen omgivna av en andlig värld lika väl som av en fysisk.
Att detta skulle framkomma, det hade man kunnat vänta. Och minst av allt har det kommit fram. Under hela de sextio–sjuttio år sedan man försökt på materialistiskt sätt komma in i den andliga världen har minst kommit fram om de levande relationerna människor emellan. Alltid gick manifestationerna, uppenbarelserna tillbaka till avlidna människors andar. På denna väg kunde det inte heller bli annorlunda. Ty varför?
Vad hade egentligen skett när man försökte komma in i den andliga världen?
Man hade i grunden inte uppnått något annat än att man erkände vad som framkommer när man utesluter just de bästa egenskaperna hos den nyare tiden ur det mänskliga medvetandet och för människan tillbaka till tidigare tider, till undermedvetna själsliga tillstånd. Det som ännu fanns kvar från dessa undermedvetna tillstånd fram till den nyare tiden hade nu blottlagts, kommit fram.
Tänk er att ett alldeles bestämt medvetande hade förberetts under långa tider och sedan under de sista tre–fyra århundradena utvecklats, och att detta medvetande täckte över den andliga världen, och att därmed förmågan till ett omedelbart sammanhang med den andliga världen hade minskat.
Men man hade inte gjort det minsta för att utveckla nya krafter till nya sammanhang med den andliga världen. Det var alltså bara de gamla krafterna som kom fram. Dessa gamla krafter gick tillbaka till det de tidigare varit förbundna med, till det som inte är det omedelbart levande i den nuvarande omgivningen, utan till de döda.
Till de döda, eftersom människan genom att utveckla sig under de tre–fyra senaste århundradenas mening, och ännu längre tillbaka, har stämt sin själ så att den egentligen är särskilt utbildad för det döda, för kunskapen om det döda. Här, i den materiella världen, känner man genom den nyare tidens kunskapsart det döda.
Genom de krafter man hämtar fram ur själens djupare undergrunder känner man inte det levande utan det döda. Så visade sig genom alla dessa anordningar inte en väg till det andligas levande värld, utan en väg till det som är dött, naturligtvis till det man i den andliga världen finner som dött.
Och vilken art är detta döda?
Detta döda är inte de mänskliga väsen som är våra samtida, det vill säga de själar som andligt sett är våra samtida. Om vi tar ett sådant experiment som det som anordnades 1870, satte man sig därmed inte i relation till den levande nutiden genom att blottlägga de undermedvetna själsliga krafterna, alltså inte till de levande själarna från 1870, utan till det som blivit kvar, endast till resterna som lösgjorts från den levande, fortverkande själen, till det som ännu fortverkade av rester som gradvis löses upp i det jordiska tillvaron.
Tingen omtolkades visserligen så att medierna angav att de stod i relation till de nu levande döda. Men det var bara en omtolkning. I verkligheten handlade det inte om vad själarna var i det motsvarande ögonblicket, utan om vad de tidigare varit, eller vad som blivit av det de tidigare varit efter att det lösgjorts från själarna.
Om ni minns hur jag förklarat det Goethe framställer i lemurscenen, vet ni att mycket lever vidare av det som lösgör sig från själen i döden. Och med detta verkligen döda, som inte lever vidare med den levande själen, kunde man sätta sig i relation genom denna materialistiska väg in i den andliga världen.
Erhöll man genom den samtidiga yttre vetenskapen en kunskap om det materiella, det vill säga det döda, erhöll man genom denna andliga längtan, som dock skulle tillfredsställas på materialistiskt sätt, ingenting annat än en kunskap om det översinnliga men döda.
Den samtidiga materialistiska vetenskapen fann endast det yttre döda; denna skenbart andliga, men i verkligheten efter sin metod ändå materialistiska vetenskap fann det översinnliga döda. Men vid detta översinnliga döda kunde man lära sig något mycket betydelsefullt, något oerhört betydelsefullt. Man kunde lära sig att verkligen omkring mitten av 1800-talet hade en tidsålder avslutats, att mänskligheten behöver utveckla nya krafter om den vill träda in i det verkligen levande; att en tid endast krafter förts till sin höjdpunkt som endast leder till det döda, på alla områden leder till det döda, till kunskapen om det döda, till dyrkan av det döda.
Sådana ting värderar man först fullkomligt när man inte bara låter dem verka på själen i deras abstrakta kunskapsvärde, utan när man tar dem i deras djupt moraliska betydelse, när de gör ett moraliskt intryck på själen. Ty det visar sig ju att visserligen det som den moderna mänskligheten har kommit så härligt långt med har fört denna mänsklighet till en viss höjd som den skulle nå, men att alla dessa krafter endast är lämpade att leda till det döda.
Efter hand skulle innehållet i det mänskliga själslivet endast kunna riktas mot det döda.
För den som kan känna mänsklighetens blivande är det utan vidare klart hur tongivande strömningar i det nyare känselandet mer eller mindre leder till en dyrkan av det döda; ty det som dyrkas i fråga om den yttre materiella naturordningen, där man kommit så härligt långt, är ju också endast en dyrkan av det döda.
Varför blir man då så gripen av de sista sångerna i Hamerlings »Homunkulus«?
Därför att efter att Hamerling i sin »Homunkulus« visat hur den moderna mänskligheten verkligen siktar mot ett slags homunkeltum, visar han vad det betyder gentemot de stora kosmiska hemligheterna att människan genom rent mekaniska krafter vill höja sig över jordens tyngd. Den sista sången i Hamerlings »Homunkulus« visar oss i en tid då det ännu inte fanns zeppelinare, i en tid då allt detta ännu var framtid, redan den styrbara luftballongen; men han gör oss samtidigt uppmärksamma på vad som i den mänskliga kulturutvecklingen är förbundet med denna yttersta mekanisering, det vill säga avdödning, homunkelisering av livet.
Det andliga vetandet har emellertid aldrig dött ut; det bevaras alltid här eller där. Det finns alltid enskilda människor i varje tidsålder som kan ha det andliga vetandet. Så räddades det också genom den tid då det andliga vetandet var minst tongivande: genom tiden från 1400-talet till 1800-talet.
Som en tunn tråd räddades det, detta andliga vetande.
Och de som jag sagt er att de inte satsat något på den materialistiska vägen in i den andliga världen var av den uppfattningen att den nyare tidens sätt att känna och tänka, som utvecklats under de sista århundradena, kan fortbildas och vidareutvecklas, så att ur den skarpsinniga materialistiska vetenskapsmetoden efter hand uppstår ett vetande som är tillräckligt inträngande för att tränga under tingens yta in i anden.
Och det skall vara den egentliga andevetenskapliga metoden: att på samma väg komma in i den andliga världen som man sedan tre–fyra århundraden kommit in i naturen.
Det handlar bara om att verkligen vidareutveckla det som mänskligheten utvecklat som kunskapsvanor under de sista århundradena, på motsvarande sätt och med tillräcklig ansträngning, utan att låta sig hållas tillbaka av tankebekvämlighet, att vidareutveckla det man utvecklat som tanke vanor.
Det är vad det handlar om.
Nu kan frågan resas: Varför finns det så många människor som, trots att de haft vetskap om den andliga världen, har tigit med detta vetande? – Ty det måste betonas gång på gång: Det andliga vetandet har alltid funnits. Det måste utveckla sig på olika sätt i olika tidsåldrar; men det har alltid funnits. Varför har många människor en sådan skygghet för att meddela det andliga vetandet?
I vår krets meddelas det därför att insikten om nödvändigheten att meddela överväger allt annat. Men endast vissa delar av detta andliga vetande kan meddelas, och det av ett alldeles bestämt skäl. Se, i en annan form fanns det andliga vetandet, om än på ett omedvetnare eller undermedvetnare sätt, också före Golgatamysteriet. Människan kom i mer instinktiv kontakt med den andliga världen än hon i dag kan komma, till sitt eget bästa.
Och en stor del av mänskligheten släpptes över huvud taget inte in.
Endast de som kunde förberedas på lämpligt sätt släpptes in. Och hur förberedde man dem? På ett sätt som man i dag inte tänker så mycket på när man talar om förberedelse för vetenskap eller kunskap. I dag anser man att man egentligen först i andra hand behöver bry sig om de moraliska kvalitéerna hos den som släpps till kunskapen; man anser inte att kunskapen som sådan beror på de moraliska kvalitéerna. I gamla tider var det helt annorlunda när det gällde att meddela kunskap. Ingen fick i de gamla tiderna, då kunskapen meddelades genom mysterier, veta något av betydelse om han inte genomgått en sträng moralisk fostran av strängaste slag.
Över matematiskt kunskap, med vilken man inte kan ställa till så mycket oreda, och över litterär kunskap kom man inte utan en sträng moralisk fostran. Ty människorna fick endast veta det som ansågs motsvara dem efter att de genomgått en viss moralisk fostran, en sträng moralisk fostran. Först kom fostran till det goda; sedan kom meddelandet av visheten.
Och detta var conditio sine qua non: fostran till det goda.
Framför allt höll man fast vid detta i första hand: fostran till moraliskt mod. Ty man var övertygad – jag kan i dag av tidsskäl inte utveckla det – att kunskapens framgång i världen endast kan uppstå om det som en kunnig människa kan göra utförs av en god människa.
Det var övertygelse. Det var, hur osannolikt det än låter i dag då man endast betraktar gamla tider som barbariska och anser att man i de nya kommit så härligt långt – visserligen så långt att man nu varje vecka dränker tusentals i blod – i dessa gamla tider övertygelse att man endast ville att kunskapen i sin verkan skulle tillämpas av människor som genomgått den strängaste moraliska fostran. De andra skulle endast handla instinktivt, under ledning av dem som genomgått moralisk fostran.
Den nyare tiden duger inte till att utan vidare tillämpa ett sådant grundsats.
Tänk er: Hur skall ett sådant grundsats kunna förverkligas i vår tid, då var och en så snabbt som möjligt säger vad han vet eller till och med låter trycka det, och då man inte kan hejda det?
Man skall inte hysa några illusioner om att någon social inrättning i detta avseende skulle kunna hejda något! I dag gäller offentligheten. Vad måste därför träda i stället för detta gamla grundsats, att endast släppa till kunskapen dem som genomgått moralisk fostran?
I stället måste träda att den kunskap som meddelas själv har en viss kraft i sig, nämligen kraften att genom sig själv frambringa det goda, riktigt frambringa det goda genom sig själv.
Dit måste all andevetenskaplig rörelse sikta.
På sätt och vis måste allt kunskap som kommer in i världen genom andevetenskapen ordnas så att det genom sig självt, genom sin egen kraft frambringar det goda.
Ni kommer att säga att de försök som gjorts med det andevetenskapliga lärdomsgodset i den nyare tiden i många fall inte har gett detta resultat. Visserligen inte ännu, eftersom allt måste arbeta sig igenom sina olika hinder.
Det dolda förnimmelsen av det goda i andevetenskapen är också ofta det som gör att denna andevetenskap inte bara bekämpas logiskt, utan hatas.
Ni säger kanske: Ja, men vill inte i grunden alla förnuftiga människor det goda?
Så som man i dag ofta fattar det kan man säga: Jo, alla förnuftiga människor vill det goda. Men det kommer inte an på att någon menar att han vill det goda eller önskar det goda, utan på att han verkligen vill det.
Att han verkligen vill det, det kommer det an på.
När man betraktar den moderna kulturens landvinningar just med hänsyn till dess moraliska brister — de moraliska brister som så att säga verkar i det livlösa — då finner man att världen redan behöver en vishet som, i det att den är vishet, samtidigt verkar det goda. Ty den materialistiska vetenskapen är likgiltig mot gott och ont. Det som den formar in i materien kan den använda lika väl till ont som till gott; den tjänar det onda lika väl som det goda.
Här har vi återigen en sådan punkt där man kanske, om man överskådar världen i stort i sitt blivande, redan kan inse nödvändigheten av andevetenskap. Det räcker inte att man sluter sig i den allra trängsta krets och bildar en världsåskådning ur den trängsta kretsen; ty de trängsta kretsarna är inneslutna i det stora nätet av mänskligt blivande.
Bortsett från allt annat, se vi på konsekvenserna av den europeiska kulturen under de sista tre åren, se vi på dem så som vi kommer att se på dem om vi inte bedriver moralisk strutspolitik utan med verkligt, för allt levande i vår omgivning levande, med bävande hjärta uppfattar det som den för oss.
Att vi, den ena eller andra, är skyddade mot det som i dag rasar mot Europa, det får inte leda till att vi vänder oss bort från det fruktansvärda som den nyare kulturen slungats in i; ty det är där.
Och en företeelse bör ändå beaktas.
Det har på sista tiden skrivits en i sitt slag god bok som strävar att bedöma de frågor som i dag rör världen, de frågor som under två år har rört världen, också ur ståndpunkten av mänskligt känsla och moraliskt sinnelag. Det är en bok som utkommit alldeles nyligen, som är god, som med ett visst omfattande blick vill visa hur man kan komma ut ur det irrnät av blod och hat som den moderna kulturen befinner sig i.
Denna bok är skriven av den kines som jag redan för fyra eller fem år sedan pekade ut för en del av våra vänner som en viktig personlighet, när hans första bok om de europeiska förhållandena utkom. Och den bok som nu utkommit av Ku Hung-Ming, den fint bildade kinesen, denna bok är god, denna bok har mycket objektivt.
Denna bok visar en människa som inte faller i det fel som många i dag faller i; denna bok visar en människa som står vid sidan av dessa fel. I dag har många åsikter, många uttalar denna eller den åsikten om vår tids förhållanden – den största delen av det som sägs är inte till för att uttrycka vad man verkligen menar, utan för att bedöva sig inför det som verkligen är.
Vi ser strömmar av hat flöda över världen.
Varför sätts de ut i världen? Varför sägs det ena och det andra?
Tänk er att de som säger att påven till exempel energiskt bör uttala en bannlysning över ett helt folk, de som energiskt kräver det, tror ni att de verkligen har lugnet i objektiv kunskap att kunna känna igen det?
Det sägs för att man vill bedöva sig, just för man skall slippa erkänna för sig själv vad man borde erkänna. En stor del av det som i dag sägs sägs för att man vill bedöva sig. Därför att man inte vill erkänna för sig själv vad man egentligen borde erkänna, säger man det ena eller det andra som bara skall täcka över det man inte vill erkänna för sig själv.
Kinesen Ku Hung-Ming går inte efter denna metod.
Men han säger en sak: När man ser vad som utvecklats i Europa, vad som skett i Europa och vilka krafter som verkar i Europa, kan man inte annat än säga sig: Det har måst bli så som det har blivit. Materialismen i sin ensidiga utbildning, som den utvecklats under 1800-talet, den måste leda till dessa konsekvenser.
Men den måste leda ännu längre.
Den måste leda till den europeiska kulturens slutliga undergång.
Och denne kines, Ku Hung-Ming, är fullkomligt övertygad om att det måste leda till den europeiska kulturens undergång om inte européerna finner sig i – så säger han – egentligen att bli som kineserna är; om inte kinesiskheten sprider sig över Europa.
Det enda botemedlet för den europeiska kulturen är att européerna blir kineser,
det vill säga blir kineser i själen.
Och mycket av vad han säger är djupt inträngande. Man bör inte ta lätt på att en mycket vis man i nutiden inte finner någon annan utväg för den europeiska kulturen än att den nu äntligen låter allt det som i sig själv fört sig ad absurdum rinna ut i det goda kinesiska principen.
Jag vill inte närmare utveckla hur Ku Hung-Ming tänker sig kinesifieringen av Europa; ty det kommer vi utan vidare att inse, att vi inte kan bli kineser, att vi inte kan gå tillbaka till kineskulturens ståndpunkt. Och om det inte fanns någon annan utväg än den Ku Hung-Ming ser, skulle det ändå vara den bättre utvägen än att fortsätta på samma väg som den europeiska kulturen gått.
Det skulle ändå vara bättre.
Bättre att bli kines än att fortsätta på den väg den materialistiska kulturen gått, ty det skulle vara ohejdbar. Man bör inte tro att det kan hejdas med gamla medel.
Andevetenskapen har i grunden alltid varit litet av Ku Hung-Mings åskådning, bara inte beträffande kinesiskheten, utan endast beträffande den första delen av hans sats, och den hyser därför som sitt stora ideal att ur den andliga världen hämta ett vetande som leder in i denna andliga värld men samtidigt genom sin egen kraft kan göra människorna goda, genom sin egen kraft verkar moraliskt, frambringar moraliska impulser.
Så skulle man som andevetenskapsman inte svara som Ku Hung-Ming: Bli kineser! – utan: Försök på andevetenskaplig väg frambringa den befruktning av den övriga kulturen som endast kan frambringas på andevetenskaplig väg.
Men detta strävande till nya källor för mänskligt vetande och verkande är nödvändigt för mänskligheten, för den europeiska mänskligheten, absolut nödvändigt. Man skulle vilja gråta de bittersta tårar när man mitt emot mycket av det som i dag möter oss läser just en sådan bok som Ku Hung-Mings; ty allvarligare än många tror är dessa våra nuvarande tider.
Och mycket finns bland människorna som skiljer människorna åt; och från själarnas splittring kommer allt det fruktansvärda vi upplever. Denna splittring kommer endast att övervinnas genom ett vetande som fattar människan bortom alla splittringar, genom ett vetande som är för varje människa, eftersom de splittringar som människorna i dag bygger sina känslor på endast har giltighet här i den fysiska världen, verkligen endast här i den fysiska världen har giltighet.
När man ser vad som i dag utgjuter sig av sympati och antipati, och ser hur det som utgjuter sig i sympati och antipati endast kommer från det oandliga, ser man i det som utgjuter sig i sympati och antipati samtidigt förnekandet av det andliga.
Allt folkhat är till exempel samtidigt en kamp mot anden. Och eftersom vår tid är så benägen att kämpa mot anden har denna vår tid också så mycket talang för folkhat. Detta är ett av de djupaste mysterierna i vår nuvarande andliga kultur. Därför kan det också endast finnas en utväg genom det levande gripandet av anden.
Tänk bara, i det ögonblick vi somnar, när vi med vårt jag och vårt astralkropp lämnar vår fysiska kropp och vår eterkropp, i det ögonblicket är vi i en värld där allt det inte finns som i dag leder till sympati och antipati; i det ögonblicket är vi förenade, i det ögonblick som följer på insomnandet är vi förenade med dem som vi ur vårt tidsmedvetande betraktar med djupaste antipati.
Vi måste genom deras själar dra igenom i genomtränglighetens rike.
Vi kan skrika och slunga hatets tirader mot den eller den hur mycket vi vill; somnar vi in — är vi i sömnen — så måste vi i genomtränglighetens region dra igenom själarna hos dem vi hatar.
Sådana insikter om det verkligen verkliga måste först komma in i människorna.
Det är ju bara elementära ting. Men ju mer man träder in i denna kunskap om det verkligen verkliga, desto mer har detta inträde redan kraften att frambringa det godas impulser. Ty det som hat, som ogrundad antipati, verkligen betyder i världen, det lär man först känna när man genomskådar dess verkningar i den andliga världen. Den som i det andliga känner hatet lägger redan bort det, om han inte direkt vill ställa sig i vissa onda makters tjänst.
Genom Johanneshusföreningens möte gavs tillfälle för ett större antal vänner än vanligt att samlas här på denna plats, och därför ville jag just i dag tala om dessa allvarliga frågor. De som hört mina sista föredrag kommer också att kunna infoga det som i dag behandlats i det tidigare betraktade, och det kommer på sätt och vis, även om det endast är episodiskt, ändå att kunna verka upplysande för många impulser som utspelar sig i vårt världshistoriska blivande i nutiden.
Lämna ett svar