3. föredraget — Dr Rudolf Steiner, Dornach den 18 september 1916
Endast för medlemmar av Antroposofiska sällskapet.
Efterverkningarna av de atlantiska mysterierna i Amerika och Asien
Kort innehåll:
Steiner beskriver hur mycket gamla mysterietraditioner från Atlantis levde kvar i olika former i både Asien och Amerika. Han behandlar särskilt hur dessa impulser överlevde i förändrade och ofta degenererade former i senare kulturer.
Mina kära vänner,
Det är utomordentligt svårt att tala om de förhållanden som antyddes i föregående föredrag, eftersom det i vår tid, i vår tid av materialistiskt tänkande, ofta saknas föreställningar och begrepp för detta. Dessa måste man först tillägna sig genom andevetenskapen. Därför kan det som förmedlas endast bli, på ett sätt, antydande.
Dessutom finns det ett annat skäl, som betingas av hela utvecklingen i vår nyare kultur: att den nyare människan i sin helhet har blivit svagmodig inför de förhållanden som döljer sig bakom kunskapströskeln för den nyare människan. Man kan inte säga det annorlunda, om man vill undvika ordet feg: hon har drabbats av svagmod. Den nyare människan vill helst skaffa sig riktigt behagliga känslor genom kunskapen. Men det är inte alltid möjligt. Kunskapen kan också fylla oss med den innersta tillfredsställelse när den inte just säger oss behagliga saker, inte visar oss behagliga ting; ty dessa icke behagliga ting hör ju till sanningen, och över sanningen bör man i varje fall vara tillfredsställd. Ja, på sätt och vis kan man också över de värsta sanningar känna en upphöjande känsla.
Men till detta är den moderna människan i stor utsträckning för svagmodig; hon vill ha upphöjelse på sitt eget sätt. Detta hänger återigen samman just med de moderna tillvarons hemligheter, på vilka sådana betraktelser som de nu anställda skall peka.
Den moderna människan kan tillägna sig de särskilda förmågor som det talades om i går – de fria imaginationerna i tänkande och handlande och det urfenomenorienterade förhållandet till världen i tänkande och handlande – endast om ett täckelse är utbrett över vissa förlopp som också äger rum, om de inte så utan vidare uppenbarar sig.
Och så ligger det också i den femte efteratlantiska tidsålderns utvecklings nödvändighet att människan inte förstår vissa ting som äger rum, som på sätt och vis slår in från både undersinnliga och översinnliga världar in i vår sinnliga värld. De viktigaste händelser som utspelar sig framför våra ögon runt omkring oss förstår den moderna människan ju inte alls!
Hon är på sätt och vis skyddad från att förstå dessa händelser, eftersom hon endast under detta skydd kan utveckla de två antydda förmågorna på rätt sätt. Fram till vår tidpunkt har grunderna dock skapats så långt att utvecklingen inte längre kan gå vidare utan att i vissa försiktiga former och sätt ändå pekas på dessa ting.
Den moderna människan, som med sin själ så upplever inte bara det som sker runt henne utan också det hon själv gör, det hon själv utför, har i sin själ på sätt och vis endast svaga reflexer av det som egentligen äger rum; svaga reflexer av det som driver och bubblar i den undersinnliga naturen, som högst ibland i skrämmande drömbilder, men även då endast svagt, skakar upp den moderna människan.
Vad som sker där vet den moderna människan inte.
Även av det översinnliga vet hon i normalt tillstånd lite.
Under det vi i själen som moderna människor upplever ligger på sätt och vis något som man inte kan beteckna annorlunda än som eruptiva krafter. Det är precis som om det den moderna människan upplever i sin själ vore sådant att man kunde jämföra det med vad man känner när man står på en helt igenom vulkanisk mark.
Där kan det först se helt lugnande ut; men man behöver bara ta ett papper i handen och tända eld på det, så sipprar röken upp ur marken överallt! Och skulle man i denna rök också se vad som bubblar och kokar där nere, så skulle man veta på vilken mark man egentligen står.
Så är det också med det moderna livet. Där iakttar vi, i det moderna livet, att en Ernest Renan skriver sin »Jesu liv«. Vi ser det så som vi ser landskapet över en solfatara*. Vi ser det David Friedrich Strauß skriver, och beskriver det så som vi beskrev det i går – tamt. Vi ser vad Solovjov skriver; vi beskriver det så som vi beskrev det i går – tamt. Allt detta är tamt beskrivet; allt detta är så beskrivet att vi ännu inte har börjat tända en liten pappersbit och se vad som allt lever och verkar under marken i eruptiva drifter hos mänskligheten.
Med det jag antyder är mycket sagt. Det måste bara tänkas igenom ordentligt, då kommer ni att se att mycket är sagt därmed. Låt oss alltså betrakta det vi beskrev i går i slutet av våra överläggningar så som livet över en vulkan. Och det ligger återigen helt i evolutionens mening att det är så, att vi verkligen ser tingen som så tama, så oskyldiga. Det är bra, ty under denna tamhet, under denna oskyldighet utvecklas just de förmågor vi behöver i den femte efteratlantiska tidsåldern.
Men hos de flesta människor utvecklas dessa förmågor inte medvetet, och det — att de också kan utvecklas medvetet — måste eftersträvas genom andevetenskapen. Därför måste ibland, i försiktig form, pekas på de ting som man då blir varse när man tänder denna lilla pappersbit.
Varför är allt detta så?
Se, allt detta är så av den anledningen att med vår femte efteratlantiska kultur har ahrimaniska krafter först och främst något helt annat i kikaren. I den fjärde efteratlantiska kulturen blev dessa krafter så besvikna genom den romerska utvecklingen, som vi beskrev i går och förrgår. De nådde inte sitt mål; de har förberett värre stormar för vår femte efteratlantiska tidsåldern, eftersom de återigen vill nå sitt mål.
Nu har jag redan antytt att från två sidor, också lokalt, det kommer till uttryck som som stormar, och som skall slå in i vår på sätt och vis tama, fredliga, eller till tamhet och fredlighet bestämda utveckling under den femte efteratlantiska tiden.
Det ena har jag pekat på genom att säga hur Djingis Khan inspirerades av den präst som skådade en ättling till den stora anden från gamla Atlantis; den andra sidan har jag pekat på i hur en viss ahrimanisk stormkraft utgick från väst och i viss mån övervanns genom allt det som knöt sig till Amerikas upptäckt, respektive lever som en motståndskraft i allt detta.
Man skall bara inte tro att de ting som man inte ser fördenskull inte finns!
Genom att det som egentligen angreps av de ahrimanska makterna på den västra halvklotet inte kom till yttre fysisk jordverklighet, har vår femte efteratlantiska kultur räddats från de första stormarna. Men det lever vidare.
Det lever vidare; på sätt och vis på ett spöklikt sätt. Det är där, och det tränger sig in i människornas drifter. Människorna vet bara inte om att det lever sig in i dessa drifter, tränger sig in i dem.
Nu kan jag egentligen endast genom en viss sammanställning av bilder ge en grund för föreställningar som ni själva måste skaffa er genom meditationer efter hand, ty några begrepp skulle jag inte så lätt kunna finna i det nuvarande begreppsmaterialet, för att antyda vad som egentligen lever i människornas drifter, som är illa skötta och som visserligen stöter och driver in i det vanliga själslivet, men som är förtäckta, som inte skådas, som inte ses i det moderna normala livet.
På den mark som beträddes genom Amerikas upptäckt hade det under de århundraden som förflutit på den västra halvklotet gradvis utvecklats helt särskilda förhållanden. En allmän befolkning fanns där som var långt ifrån att utveckla de egenskaper som under tiden utvecklats på den östra halvklotet, i Asien, i Europa.
En befolkning — vilken stod mycket långt ifrån den allmänna tankeförmåga som utvecklats på den östra halvklotet — fanns där, men inom denna befolkning fanns ett stort antal människor som var invigda i vissa mysterier. Mysterier av de allra mest skilda slag fanns på denna västra halvklot före Amerikas upptäckt, mysterier som hade breda anhängarskaror för vissa läror som kom ur dessa mysterier.
Och på sätt och vis vördades en spöklik ande som en enhetlig makt som alla lydde, som alla följde — en ande som var en ättling till den stora anden från Atlantis — en ande som dock gradvis antagit en ahrimansk karaktär genom att han ville verka med alla de krafter som i Atlantis var riktiga, eller redan i Atlantis var ahrimanska.
Så ville han verka.
När atlantiern talade om sin ”store ande” uttryckte han det — vilket redan antytts i våra betraktelser — med det ord som liknade det ord som ännu i Kina bevarats: Tao. Och en ahrimansk karikatyr, en ahrimansk motpart, motståndare till denna stora ande Tao, som dock var besläktad med honom, verkade så att han endast inför det atavistiskt-visionära skådandet blev synlig. Men vilken — för de människor som särskilt stod i förhållande till de vida utbredda mysterierna hos denna ande — alltid uppenbarade sig när de ville ha honom, så att de kunde ta emot hans uppdrag och hans bud. Denna ande kallade man med ett ord som lät ungefär på följande sätt: Taotl. Det var alltså en ahrimansk avart av den stora anden, Taotl, ett mäktigt, men inte till fysisk inkarnation kommande väsende.
Många invigdes i Taotls mysterier. Men invigningen var helt och hållet av ahrimansk karaktär; ty denna invigning hade ett alldeles bestämt syfte, ett alldeles bestämt mål. Den hade målet att låta allt jordeliv — också människornas jordeliv — stelna, mekaniseras, så långt att det över detta jordeliv kunde läggas den särskilda luciferiska planet som redan på olika sätt antytts i dessa betraktelser, att människornas själar skulle dras ut; de skulle pressas ut.
Det som i den romerska kulturen — på det sätt som antyddes i går — försökte göras av de ahrimanska makterna var endast ett svagt efteratlantiskt eko av det som genom de förfärligaste magiska konster skulle uppnås i mycket större omfattning av dem som stod under Taotls ledning. Ett allmänt jordiskt dödsrike, helt inriktat på utrotning av varje självständighet, varje själsrörelse inifrån, skulle eftersträvas. Och i Taotls mysterier skulle de krafter förvärvas som gjorde människorna i stånd att upprätta ett sådant helt mekaniserat jordrike.
Därtill hade man framför allt behövt känna de stora kosmiska hemligheterna, alla de stora kosmiska hemligheter som hänför sig till det som verkar och lever i världsalltet och utövar sina verkningar i jordtillvaron. Denna vishet om kosmos är i grunden både i alla goda och i onda mysterier alltid ordagrant densamma, eftersom sanningen alltid är densamma. Det handlar endast om att få den på ett sådant sätt att den antingen vänds i gott eller i ont syfte.
Denna vishet om kosmos, som i sig själv inte var ond, som till och med innehöll heliga hemligheter, denna vishet gömdes omsorgsfullt av Taotls invigda. Den meddelades ingen annan än den som invigdes på rätt sätt enligt Taotl.
Det handlade alltså om att någon måste invigas på rätt sätt; då först meddelades honom som lära vad kosmos hemligheter är.
Nu handlade det om att få dessa hemligheter genom invigning i en alldeles bestämd själsstämning, i en sådan själsstämning att man i sig kände benägenhet, sympati att använda dessa hemligheter på jorden så att de upprättade detta mekaniska, stela dödsrike på jorden. Så skulle man få dem.
Och man fick dem, man tog emot dem på ett särskilt sätt: Ingen fick visheten meddelad som inte tidigare på ett visst sätt begått ett mord. Och vid det första mordet meddelades honom endast vissa hemligheter. Först vid följande mord meddelades honom vidare och högre hemligheter.
Morden måste emellertid också begås under alldeles bestämda betingelser. Den som skulle mördas lades på en uppbyggnad som var så inrättad att man genom ett eller två trappsteg från alla sidor kom till en slags katafalkliknande anordning som var avrundad upptill, så att när den ifrågavarande lades därpå böjdes han starkt i ryggen, och genom den särskilda fastbindningen till denna anordning trycktes magen ut på honom.
Magen trycktes alltså ut på honom så, att man med ett enda snitt, till vilket invigningskandidaten förberetts, kunde skära ut magen.
Denna slags mord framkallade alldeles bestämda känslor, och dessa känslor väckte de förnimmelser som gjorde kandidaterna kapabla att använda den vishet som senare meddelades på det antydda sättet.
När sedan magen var utskuren offrades den åt guden Taotl, återigen under alldeles särskilda ceremonier.
Detta medförde att de invigda i dessa mysterier levde i en alldeles bestämd avsikt, i den avsikt jag antytt för er. Detta framkallade alldeles bestämda känsloriktningar. När de ifrågavarande, som skulle invigas, var mogna på denna invigningsväg, fick de också erfara vad det handlade om; då fick de erfara hur växelverkan var mellan den på detta sätt mördade och den som invigdes. Den på detta sätt mördade skulle genom detta mord förberedas i sin själ till att stiga upp i det luciferiska riket, och den som skulle invigas skulle få visdomen att gestalta denna jordvärld så att själarna fördrivs ur den.
Och genom att en förbindelse skapades mellan den mördade och den invigde — inte mördaren, kan man säga, utan den invigde — gavs därmed möjligheten att den invigde togs med av den andra själen, alltså själv i rätt ögonblick kunde lämna jorden.
Dessa mysterier är ju, som ni utan vidare kommer att medge, av den allra mest upprörande art, sådana som endast motsvarar en åskådning som man i fullaste mening kan kalla ahrimansk.
Genom detta skulle vissa förnimmelser framkallas på jorden. Självfallet skulle jordens utveckling inte fortsätta om en betydande del av jordens mänsklighet, och känsla för mänsklighet, helt skulle dö ut. Därför dog inte känslan för mänsklighet helt ut här, och vissa andra mysterier grundades, avsedda att motarbeta dessa mysteriers utsvävningar. Det var mysterier i vilka ett väsen levde som inte heller kom till köttslig inkarnation, men som av människor som var utrustade med ett visst atavistiskt klarseende kunde skådas när de grundligt förberetts genom detta väsens mysterier.
Och detta väsen kallades Tetskatl-Ipoka. Så kallade man det; ett väsen som genom sin egenart var besläktat – ehuru det tillhörde en mycket lägre hierarki – med Jahveguden, och som på den andra halvan av jorden motverkade de motbjudande mysterier som här omtalats.
Tetskatlipokas läror trängde mycket snart ut ur mysterierna och spreds exoteriskt, så att i denna värld blev Tetskatlipokas läror egentligen de mest exoteriska, medan Taotls var de mest esoteriska, eftersom man endast kom in på det beskrivna sättet.
Men de ahrimaniska makterna försökte rädda mänskligheten – nu talar jag så som Ahriman tänker – från guden Tezkatlipoka. Och därför ställdes en annan ande emot Tezkatlipoka, som för den västra halvklotet har stor likhet med den ande som Goethe beskrev som Mefistofeles. Det är en släkting till honom. Han betecknades där med ett ord som lät ungefär som Quetzalkoatl.
Quetzalkoatl var alltså en ande — vi måste tänka oss honom i det andra miljön — som för detta andra miljö var lik den mycket mer själsligt uppträdande Mefistofeles. Denna ande, Quetzalkoatl, som inte heller uppenbarade sig direkt inkarnerad, hade till sin symbol något liknande det som på den östra halvklotet var Merkuriusstaven, och han var samtidigt på denna västra halvklot den ande som genom vissa magiska krafter kunde utsända onda sjukdomar; onda sjukdomar som han kunde bringa över dem som han ville fördärva, eftersom han ville lösgöra dem från den förhållandevis gode guden Tezkatlipoka.
Genom sådana ting förbereddes här de skarpa stötar som från ahrimanskt håll gradvis skulle borras in i världen genom människornas drifter.
Nu inträffade i ett bestämt tidsskede detta att ett väsen föddes som satte sig en bestämd uppgift inom denna kultur, ett väsen som föddes i det nuvarande Mellanamerika.
Mexikanerna, de gamla urinvånarna i Mexiko, knöt till detta väsens tillvaro en bestämd åskådning. De sade att detta väsen kommit till världen genom att en jungfru fött honom som son, en jungfru som i jungfruståndet avlat honom genom överjordiska makter, genom att ett befjädrat väsen var befruktaren av denna jungfru, ett från himlen kommet fjäderklätt väsen.
När man med de ockulta medel som står till buds följer tingens spår, ser man hur detta väsen, åt vilket de gamla mexikanerna tillskrev jungfrufödsel, ungefär uppnådde en livslängd på trettiotre år, och det föddes ungefär år 1 i vår tideräkning. Detta framgår, som sagt, när man med ockulta medel följer tingens spår. Och det satte sig en alldeles bestämd uppgift.
Det föddes nämligen då i Mellanamerika en människa som redan genom sin födelse var bestämd till att vara en hög invigd i Taotl. Denna till en hög invigning förutbestämda människa hade redan i sina tidigare jordiska inkarnationer nått invigningar på det angivna sättet, och genom att han många gånger hade upprepat den för er beskrivna proceduren med magutskärningen, som vi inte behöver beskriva igen, hade han gradvis utrustats med ett högt jordiskt och överjordiskt vetande.
Detta var en av de allra största, om inte den största, svartmagikern som någonsin vandrat på jorden, denna svartmagiker som därför tillägnat sig de största hemligheter som går att tillägna sig på denna väg. Han stod omedelbart inför ett stort avgörande när hans 30:e år närmade sig; inför det stora avgörandet att genom fortgående invigning verkligen som enskild människoindividualitet bli så mäktig att han kände till det grundligt hemliga genom vilket han kunde ge hela den vidare mänskliga jordutvecklingen en sådan impuls att mänskligheten verkligen under den fjärde och femte efteratlantiska tidsåldern skulle förmörkas så, att det som de ahrimaniska makterna strävade efter för dessa tidsperioder verkligen kom till stånd.
Då började, mellan honom och det väsen åt vilket jungfrufödsel tillskrevs, en kamp av vilken man återigen finner, när man forskar, att den varade i tre år; en kamp mellan det väsen åt vilket jungfrufödsel tillskrevs och denna övermäktiga magiker.
Detta väsen, åt vilket jungfrufödsel tillskrevs, bär ungefär namnet, när man försöker efterbilda det i vårt språk: Vitzliputzli.
Vitzliputzli är alltså en människovarelse. Av alla dessa väsen som annars endast gick omkring spöklikt, så att de endast kunde skådas genom atavistiskt klarseende, hade detta väsen, Vitzliputzli, verkligen blivit människa genom den jungfrufödsel som man tillskrev honom.
Den treåriga kampen slutade med att Vitzliputzli blev i stånd att låta den store magikern korsfästas, och genom korsfästelsen inte bara förgöra hans kropp utan också förbanna hans själ, så att den blev maktlös i sitt skapande, så att vetandet dödades, vetandet som denne mäktige magiker i Taotl hade tillägnat sig.
På detta sätt förvärvade Vitzliputzli förmågan att för jordelivet återvinna alla de själar som på det antydda sättet redan fått driften att följa Lucifer och lämna jorden, att i dem åter inympa driften till jordeliv, till inkarnation, genom den mäktiga seger han vunnit över den store svarta magikern.
På så vis lever det som skulle ha levt vidare från dessa trakter om Taotls mysterier burit frukt inte vidare, utan det lever vidare på sätt och vis endast i den eteriska världen; det som av kvarblivna krafter, efterdyningar, blivit kvar av det drivande som fanns i dessa mysterier.
Alla dessa krafter finns; de finns i det undersinnliga, och de hör till det som jag sade att man skulle skåda om man i det andliga livet lika väl kunde göra som att tända pappret över en solfatara.
De är där, de är på sätt och vis under vulkantäcket i det vanliga livet.
Allt som bildar den femte efteratlantiska tidsåldern i fråga om människans själsutveckling påverkas därför å ena sidan det som kom från Djingis Khans inspiratör, och å andra sidan det vilket, likt spöke, verkas som en efterklang av de händelser som ägde rum på de västra halvklotet och som endast fanns i svaga efterverkningar när européerna upptäckte Amerika.
Men historien vet ju till och med att många européer som beträdde Amerikas mark, Mexikos mark, mördades av det då redan dekadenta prästerskapet — vilket inte längre var lika förfärligt som det gamla — genom att de fick magen utskuren på det sätt jag beskrivit.
Många européer som efter Amerikas upptäckt beträdde Mexikos mark drabbades på detta sätt, det vet ju också historien.
I Vitzliputzli vördade dessa människor alltså ett solväsen som fötts av en jungfru på det sätt jag beskrivit och om vilket man finner, när man med ockulta medel följer tingens spår, att det var den okände samtida till Golgatamysteriet på det västra halvklotet.
Man kan ju också beskriva dessa ting abstrakt, som nutidens ytliga historiker gör, så att sakförhållandena på sätt och vis inte känns så plågsamma; men vill man ha en verklig insikt, då måste man beröra det konkreta som ägt rum åtminstone med en flyktig blick, såsom vi i dag har berört det.
Ja, när vi betraktar denna moderna människosjäl ser vi hur den nedåt, mot det undersinnliga, såväl som uppåt mot det översinnliga är utsatt för starka, för stora faror, hur krafter som endast förblir omedvetna spelar in.
Och det är bra att de förblir omedvetna, eftersom den femte efteratlantiska tidsåldern endast därigenom kan utvecklas. Täckelset måste — efter det att tillräcklig tid förflutit sedan Amerikas upptäckt — endast lyftas bort för att till omedvetenheten också medvetenheten ska träda in. Ty om medvetenheten inte stegvis inträdde, så skulle dessa krafter bli övermäktiga. Och förhållanden som uppstått i omedvetenhetens tid för mänsklighetens välgärning, skulle slå om och för mänskligheten bli till en förbannelse.
Ty mycket är verkligen disponerat att bli till förbannelse för mänskligheten, det som — så som det uppstått från den ena eller den andra sidan — visserligen blivit till välgärning för mänskligheten.
Med det jag i dag skildrat ville jag antyda vad som bubblar och kokar där nere under ytan.
Och nu lämnar vi denna underjordiska trakt och går åter till det överjordiska, utan att vi på något sätt omedelbart vill framkalla en tankeförbindelse mellan de båda rikena; den kan vi framkalla senare någon gång.
Låt oss nu betrakta frågan: Hur är då denna utmärkta, genialiska »Jesu liv« av Ernest Renan skriven? Det är så skriven att vi har en Jesus framför oss som vandrar över jorden som människa, som jag beskrev i går. En sådan genial personlighet som Ernest Renan är sig inte medveten om just ur vilka skäl han skriver ett sådant »Jesu liv«. Den är skriven ur alldeles bestämda drifter; men drifterna förblir i det omedvetna. Dessa drifter, ur vilka Ernest Renans »Jesu liv« är skriven, kan man sammanfatta som en grunddrift som hittills endast frambringat gott, inom vissa gränser relativt gott; ty Ernest Renans »Jesu liv« är till exempel på sitt sätt ett utmärkt verk.
Men mycket har gjorts ur samma grunddrift. Jag har endast valt detta kunskapsexempel; man kunde också välja livsexempel; först då skulle man komma in på områden som verkligen irriterar människor. Ur grunddriften, som vill utveckla sig till något alldeles bestämt, är något sådant skrivet, ur grunddriften att endast i yttre mening betrakta det som uppenbarar sig som människa; att endast betrakta det så som det ställer sig in i den yttre världen.
Jag har valt detta exempel med »Jesu liv« för att Ernest Renan ur denna grunddrift just tar sig an mänsklighetens heligaste personlighet och skildrar honom ur denna grunddrift på så sätt att han endast står framför oss som yttre personlighet.
Vart skulle denna grunddrift, om den tilltog allt mer, slutligen leda? Den skulle leda dit att människorna inte längre skulle ha benägenhet att blicka in i sina egna själar när de betraktar världen. Ernest Renan är ju själv redan så långt gången att han inte längre vågar blicka in i sitt eget inre när han talar om Kristus Jesus. Han talar endast om den historiska figuren och försöker betrakta den utifrån. Detta kommer ur grunddriften att gradvis förlora oss som mänsklighet så att vi endast betraktar varje människa i världen utifrån; så att vi inte längre medupplever vad som speglar sig av människan i vår egen själ.
Grunddriften till betraktandet av urfenomenet är driven till sin spets — den ena grunddriften är driven till sin spets — yttervärlden skall betraktas utan att det inre på något sätt väcks.
Den ensidiga utvecklingen av denna drift strävar efter ett mänskligt umgänge som enbart ser till det yttre i de andra människorna. I många avseenden visar vår omedelbara nutid hur långt det kommit med denna drift, hur människorna allt mer endast skall uppfattas inte efter sitt själsliga väsen, utan efter sitt yttre.
Och just den falska utvecklingen av nationalidéerna, som nationaliteten, vilken är något yttre i förhållande till det själsliga, präglas på människan och vill endast bedöma henne efter det — vill på sätt och vis utforma henne i livet så att hon endast uppfattas som tillhörig nationaliteten — inte efter sitt inre. Det är en av de krafter som särskilt tjänar denna grunddrift. Därigenom skulle jordemänskligheten allt mer sluta sig inom nationella gränser, och denna nationella gräns skulle i framtiden aldrig kunna överskridas.
Ur denna grunddrift uppstår, alltså när denna grunddrift lever ut sig i kunskapen, bilden av varje människa endast så som hon i rent yttre mening ställer sig in i världen.
Nu betraktar vi den andra grunddriften. Den andra grunddriften, den motsatta grunddriften, skulle bestå däri att man endast för fram de inre upplevelserna, att man inte alls riktar blicken på den yttre människan utan endast på de inre upplevelserna; endast betraktar det man inre kan uppleva, det man omedelbart upplever i själen.
Om man gör denna drift till kunskapsfråga med avseende på Kristus Jesus gestalt, då måste naturligtvis intresset för Jesusgestalten falla bort, ty Jesusgestalten kan enligt Renans sätt endast utforskas i det yttre, och intresset skulle inte fästa sig vid Jesusgestalten som historisk figur, utan endast vid Kristusväsendet. Då skulle man alltså inte ha intresse för Jesusgestalten som historisk figur, utan endast för Kristusväsendet.
Om denna drift, som är motsatsen till den först skildrade, vilken också nu strävar att bli allmän i jordemänskligheten, om den bredde ut sig, då skulle återigen människorna gå bredvid varandra, var och en i sitt inre ha ett rikt själsliv bubblande, men de skulle gå förbi varandra, utan ens ha behovet att på något sätt uppfatta människorna runt omkring sig i deras egenart. Var och en skulle endast på sätt och vis vilja leva i sitt eget själshem.
På kunskapsområden gentemot mänsklighetens heligaste väsen lever åter denna drift ut sig hos Solovjev, som endast har intresse för Kristusväsendet, inte för den historiska Jesusgestalten.
Ni ser efter vilka två extremer den moderna mänskligheten tenderar. Den tenderar mot två extremer. Det ena är driften att endast betrakta världen utifrån, att driva det urfenomenet till sin spets; det andra är att endast i det inre erfara världen i fria imaginationer.
Allt detta är bara i början, det har hittills utvecklats på ett välgörande, vackert sätt; men allt detta strävar efter att vändas fel. Precis som i fråga om yttre skildring Renans »Jesu liv« är ett mästerverk, så är Solovjevs framställningar av Kristusväsendet det högsta som på detta område i nutiden har kunnat skapas. Det är välgörande impulser, men de springer ur en drift som i sin ensidiga utveckling skulle driva tillbaka varje människa in i sitt eget hus.
Mot detta måste en kunskap vinna insteg genom just andevetenskapen, en kunskap som kan sammanfattas i två satser, vilka jag i dag särskilt vill skriva in i era själar. Den ena satsen är:
Människan kan aldrig komma till ett verkligt gott, rätt, starkt personligt inre liv
utan att ha det varmaste intresse för andra människor.
Allt inre liv som vi söker förblir falskt, förblir något bedrägligt, om det inte går hand i hand med ett kärleksfullt intresse för de andras egenarter.
Vi bör rentav förutsätta att vi finner vårt inre som människor först när vi har intresse för de andras egenarter. Kärleksfullt ingående på andra människors individualiteter — något som ibland i livet är förenat med en vredesframkallande livstragik — endast det kan föra oss till självkännedom. Och självkännedom som vi söker genom självgrubblerier blir aldrig en riktig självkännedom. Alltså fördjupar vi vårt inre i intresserat umgänge med de andra människorna.
Men denna sats är, så som den uttalas, en antydan som inte omedelbart kan utföras, eftersom den måste stå i omedelbar växelverkan med en annan. Vi når nämligen aldrig en riktig kunskap om yttervärlden om vi inte beslutar oss att utforska det mänskliga, det allmänt mänskliga i oss själva, att lära känna det i oss själva.
Därför blir all naturkännedom i modern tid blott mekanisk — inte sann utan falsk, felaktig — om den inte vilar på en kunskap om människan som den vetenskap som av mig beskrivits som en vetenskap om det fördolda i boken »Grunddragen om vetenskapen om det fördolda«. Där söks kunskapen om yttervärlden med kunskapen om människan.
Det inre finner vi i det yttre, det yttre finner vi i det inre.
Vad som med avseende på vissa tidsfenomen sedan vidare är att säga om andra skapelser som vi också redan berört, som till exempel David Friedrich Strauß »Jesu liv«, därom vill jag tala nästa gång. I dag vill jag endast ytterligare nämna att när vi för nu två gånger sju år sedan började med vår impuls, som en teosofisk rörelse vilken sedan blev den antroposofiska, tänktes det att genom allt det som flyter i denna rörelse särskilt i dessa två satser mening skulle verka:
Allt yttre ska tända självkännedom; allt inre ska lära världskännedom.
I dessa satser, respektive i deras förverkligande i världen, ligger sann andlig insikt i tillvaron samt ligger impulserna till verklig människokärlek, till seende människokärlek.
Och ett förverkligande av det som ligger i dessa satser bör sökas genom vårt sällskap. Om under de två gånger sju åren allt det som eftersträvats skulle ha kommit till stånd — om inte motståndarmakterna i vår tid vore starka nog att hindra mycket, då skulle jag i dag ha kunna tala helt annorlunda om vissa av tillvarons hemligheter än vad som nu är möjligt. Då skulle detta sällskap blivit moget att i sitt hägn i dag kunna uttala ting som annars ingenstans kunde uttalas. Men då skulle också en garanti finnas för att dessa tillvarons hemligheter bevarades på rätt sätt.
Händelseutvecklingarna i vårt sällskap har emellertid visat att just med avseende på bevarandet fungerar inte saker och ting; inte genom de mångfaldiga motvikter som hängt sig på rörelsen. Ty då verkligen i dag inget skydd längre finns, åtminstone inget genomträngande skydd för att det som sägs hos oss inte används ute i världen på godtyckliga sätt. Det används ute i världen av vissa människor, vilket ni ju också känner till, och innesluts i vissa känslor, och visar därigenom, med hänsyn till de två gånger sju åren, att sällskapet — på sätt och vis, i viss mån — stagnerat och hamnat bakom det som måste eftersträvas.
En sådan insikt bör inte föra oss till modlöshet, men den borde föra oss till att inte allena vilja avnjuta vissa kunskaper, utan utveckla tillräckligt livsallvar för att ta emot sanningen i den gestalt som den egentligen måste meddelas i vår tid.
Om det är möjligt att framstående skribenter bland medlemmarna i vår rörelse tänker så som det visat sig under den senaste tiden, då är det ju klart att andra, djupare impulser måste vakna i de människors själar som befinner sig inom vårt sällskap än de som hittills vaknat. Vi skall inte enbart förena oss för att få behagliga kunskaper, utan för att tjäna sanningen, i ett heligt tjänande, i mänsklighetens utvecklings intresse.
Då kommer de rätta kunskaperna till oss; då kommer inte genom alla slags fördomar dessa kunskaper att behöva hållas tillbaka.
Och så vill vi åtminstone i våra hjärtan ta upp idealet att kanske ändå ett sådant sällskap också kan uppstå som är nödvändigt i den allmänna värld av fördomar som genomsyrar och genomdränker vår tid.
Det jag säger riktar sig naturligtvis inte på minsta sätt till någon enskild själ bland oss; inte på minsta sätt dömande vänder det sig till någon enskild själ, utan endast på att betona kunskapens ideal i vår tid, idealet för den människotjänst som vi borde inse som nödvändig.
Och lika varmt som jag för ungefär åtta dagar sedan talade här vill jag också i dag betona att det inte får glömmas i vår krets att mänskligheten i nutiden behöver en krets av människor där man på det mest frisinnade sätt kan tala om hela den i dag uppenbarade sanningens innebörd utan att fördomsfulla emotioner reser sig.
Vi måste se det som vårt karma att fiendskap uppstått i vår krets, att fiendskap uppstått ur den oförstående tidskänslan och de oförstående tidsidéerna — tidsemotionerna — men vi borde heller inte ett ögonblick ägna oss åt illusionen att detta karma enbart är vårt. Då uppstår ur denna insikt impulsen för det rätta.
Och i synnerhet skall vi inte så snabbt glömma så mycket av det vi tar in där de annars åtskilda sanningarna sammanförs i överväldigande satser; vi ska inte endast låta dem passera förbi oss utan bevara dem i våra hjärtan. I vår krets finns en så utbredd längtan att glömma, ofta att glömma just det viktigaste. Och så sett är vi ännu inte den levande sällskapsorganism vi behöver, respektive som mänskligheten behöver. Därtill är framför allt nödvändigt att vi tillägnar oss ett minne för det vi genom livet i sällskapet kan lära oss.
Lämna ett svar