DR RUDOLF STEINERS FÖRDJUPNING
I. Ur Âkâshakrönikorna
Det är endast en liten del av förhistorisk mänsklig erfarenhet som kan läras genom vanliga historiens metoder. Historisk bevisning kastar ljus över endast några tusen år; och även vad arkeologi, paleontologi och geologi kan lära oss är mycket begränsat. Till denna begränsning kommer den opålitlighet som vidlåder allt som grundar sig på yttre bevis. Vi behöver endast betänka hur framställningen av någon händelse, även om den är tämligen nylig eller knuten till ett folk, fullständigt förvandlas vid upptäckten av nya historiska bevis. Vi behöver endast jämföra de beskrivningar som olika historiker givit av en och samma sak för att genast inse hur osäker den grund är på vilken vi stå. Allt som hör till den yttre sinnenas värld är underkastat tiden, och tiden förstör det som i tiden uppstår. Nu beror yttre historia på det som bevarats åt oss i tiden; och ingen som endast är beroende av yttre bevis kan ens säga om det som bevarats är sant.
Men allt som uppstår i tiden har sitt ursprung i det Eviga; och ehuru det Eviga icke är tillgängligt för sinnena, finnas vägar som leda till en uppfattning av det Eviga och som stå öppna för människan. Hon kan så utveckla de krafter som slumra inom henne att hon blir i stånd att känna detta Eviga. I artiklarna »Hur man når kunskap om de högre världarna«, vilka utkommit under titeln Initieringens väg,¹ och Initiering och dess resultat,² har metoden för denna träning angivits. I dessa två böcker har det visats att människan vid en viss hög kunskapsnivå kan tränga fram till de eviga källor som ligga till grund för det förgängliga i tiden. (Må läsaren här hava tålamod; dessa ting kunna endast behandlas steg för steg.) Om en människa på det angivna sättet utvecklat sin förmåga att veta, då är hon beträffande kunskapen om det förflutna icke längre helt begränsad till yttre bevis. Då kan hon skåda det som i skeendet är osynligt för sinnena, det som ingen tid kan förstöra. Hon tränger fram från den förgängliga historien till det som icke förgår. Det är sant att denna historia är skriven med andra tecken än de vanliga, och i gnosen, i teosofin, kallas den »Âkâshakrönikorna«. Endast en svag bild av dessa krönikor kan givas i vårt språk, ty det är anpassat till sinnenas världs bruk, och det vi benämna med det får genast karaktären av denna värld. Sålunda kunde berättaren giva den oinitierade, den som ännu icke från egen erfarenhet kan övertyga sig om en särskild andlig världs verklighet, intrycket av att vara en blott visionär, om icke något värre.
Den som vunnit makten att iakttaga i den andliga världen, där igenkänner han förgångna händelser i deras eviga karaktär. De stå inför honom, icke som döda vittnen till historien, utan i livets fullhet. I viss mening utspelas de förgångna händelserna inför honom. De som lärt sig att läsa en sådan levande skrift kunna blicka tillbaka in i en långt avlägsnare forntid än den yttre historien skildrar; och de kunna även, genom direkt andlig uppfattning, beskriva de ting som historien berättar på ett långt pålitligare sätt än det senare. För att undvika ett möjligt misstag må det här genast förstås att även det andliga seendet icke är ofelbart. En sådan uppfattning kan även vilseledas; den kan vara oriktig, snedvriden, upp-och-nedvänd. Även i detta område är ingen, hur upphöjd han än må vara, nödvändigtvis fri från fel; därför behöver ingen taga anstöt om meddelanden som härröra från sådana andliga källor icke alltid stå i full överensstämmelse. Men tillförlitligheten hos sådana iakttagelser är onekligen långt större här än i den yttre sinnenas värld; och de meddelanden som, rörande historia och förhistoria, kunna givas av de olika initierade, överensstämma i sitt väsen. I alla mystiska skolor finnes verkligen sådan historia och förhistoria, och en sådan fullständig överensstämmelse har rådit här i tusentals år att den icke kan jämföras med den överensstämmelse som råder bland vanliga historiker ens under ett århundrade. Initierade beskriva vid alla tider och på alla platser i huvudsak samma ting.
Efter dessa inledande anmärkningar skola här flera kapitel ur Âkâshakrönikorna återgivas. I början skola de fakta beskrivas som inträffade under den så kallade Atlantis kontinents existens, vilken låg mellan Amerika och Europa. Denna del av vår jordyta var en gång land. I dag är det denna landmassa som bildar botten av Atlanten. Platon omtalade ännu den sista resten av detta land – ön Poseidonis – belägen väster om Europa och Afrika.
I den lilla boken Atlantis berättelse av W. Scott-Elliot³ får läsaren veta att Atlantiska oceanens botten en gång var en kontinent; att den i omkring 1 000 000 år var skådeplats för en civilisation som visserligen var mycket olik vår nutida; och att den sista resten av denna kontinent nedsänktes för nära 10 000 år f.Kr. Detaljer som komplettera de i nämnda bok givna och som röra denna uråldriga civilisation skola här meddelas. Medan de yttre händelserna i dessa våra atlantiska förfäders liv mera iögonfallande äro föremål för beskrivning i ovannämnda arbete, skall här något sägas om själens liv och om de inre förhållanden under vilka de levde. Läsaren måste därför i tanken gå tillbaka till en period som ligger mer än 10 000 år bakom oss, och till en civilisation som existerat i många tusen år. Det som här berättas ägde dock rum icke endast på den kontinent som nedsänktes av Atlanten vatten, utan även i de grannområden som nu utgöra Asien, Afrika, Europa och Amerika; och vad som senare skedde i dessa områden utvecklades ur denna tidigare civilisation. Beträffande källorna till de uppgifter som här skola givas är jag för närvarande tvungen att tiga. Den som vet något om sådana källor skall förstå varför detta måste vara så; men omständigheter kunna uppstå som snart göra det möjligt att tala om detta ämne. Hur mycket av den kunskap som ligger dold i teosofiska rörelsens sköte gradvis kan meddelas beror helt på våra samtidas inställning. Och nu följer det första av de dokument som här skall återgivas.
Lämna ett svar