Jeffrey Epstein, hurdan var han egentligen? Vad var viktigt för honom? Vad var han egentligen blind för och varför kände sig Mette-Marit sedd — på ett bra sätt — av honom? Och ärligt talat — varför var han så exceptionellt bra på att förstå sig på pengar? Han visste något om vad pengar är — vad makt och pengar är — som inte många vet. Hur kommer det sig? Och varför älskade han att spela piano?
Jeffrey Epstein — hur förstod han sig själv? Vad såg han när han vände blicken inåt? Hur fungerade hans samvete? Och vad var hans egentliga ärende, alltså vad ville han egentligen åstadkomma innan han, liksom någon gång vi alla, dog?
Nu i dagarna kommer väldigt mycket material fram, så allt fler undrar, eller borde undra, hur det var att vara Jeffrey Epstein. Vi förstår hur det var att vara hans flickor, troligen även hans finansklienter, ögäster och kanske andra i hans sfär, men hur var det att vara Epstein själv?
Ytterst sett: Det får vi aldrig veta. Den kunskapen är ordlös och det han skulle ha kunnat klä i ord har han tagit med sig dit han gick. Men något går ändå att ana. Vi vet var och när han tog sitt första andetag och vi vet hur sådant präglar en själ.
Att möta Jeff är att möta en filmduk. Du ser vad du själv lägger in, inte mer. Eller du ser vad Jeff själv väljer att projicera ut, inte mer. Kombinationen av vad han väljer att uttrycka och hur du tolkar detta uttryck, det är summan av intrycken han gör på dig. På vanlig svenska: Epstein var extremt svårläst. Han valde i ovanligt hög grad sin framtoning. Skulle man smyga sig på honom, och han då befann sig mellan två självvalda uttryck, då skulle han förefalla tom, själlös, frånvarande.
Det var inte så han upplevde sig själv, men det var så han framstod för andra. En människokännare som Steve Bannon — med kort, irisk stubin — irriterade sig så på det att hans tvåtimmarsintervju tidvis mer låter som ett argt polisförhör. Jeff tappar aldrig ansiktet, han behåller sitt upphöjda lugn hur mycket Steve Bannon än pressar och provocerar. Det Jeff vet om sig själv är att han kan konsten att behärska sitt uttryck. Och att han kan använda vilken känsla som helst till vad som helst. Ett nederlag kan han tolka som en seger, skam kan han tolka som stolthet och sorg kan vara en tröst. Han är mästare över sina känslor på det viset — och därmed potentiellt över andras känslor.
Inte minst, apropå Mette-Marit, på kvinnors känslor.
Han är medfött intuitiv, och oroar sig inte för att saker tar slut. Han vet att allting tar slut och det är sådant han hanterar intuitivt. Är det något han inte är så är det självmordsbenägen, tvärtom. Även detta är medfött och även det vet han om sig själv. Han vet också att andra inte ser det, det är en del av hans begåvning.
Att möta människor är smärtsamt för honom, så det gör han egentligen inte. Han håller distans och gömmer sig bakom något som kan likna öppenhet, om det behövs, men oftare liknar det professionalism, kunnande, koll och kontakter. Han kunde mycket om många och hade en enorm bekantskapskrets. Det var en del av hans talang att vara öppen för nya upplevelser och nya bekantskaper. Och det var en del av hans yrke, eller ”grej”, att förvandla den sociala smärtan till en ovanligt skarp blick för andras dolda talanger — och dolda svagheter.
När han talade och lyssnade så kunde det kännas som stark närvarokraft, stark äkthet. Han lyssnade på andra människor med ett musikaliskt öra, som om de var ett musikstycke som intresserade, kanske rentav berörde, honom. Lite magiskt. Eller. om man så vill: manipulativt. Allt som människor vill och försöker dölja, det vad hans angelägenhet. Ja, det var något av en kallelse för honom att penetrera, att tränga in under ytor och utforska det underliggande. Det gällde både i vetenskapens frontlinjer, i den kvinnliga anatomin, i den allmänmänskliga psykologin och i de stora finansinstitutens dolda fonder och agendor.
Han var högst klar över det.
Och han visste att slå mynt av allt han gjorde. Inte som en självupptagen materialist, utan som en filantropisk renässansman som var kall och cynisk nog att finansiera välgörenhet med sexuell utpressning av rika och mäktiga personer som han lockat till sin paradisö och frestat med hårdtränade glädjeflickor, varav somliga var mer barn än kvinnor. Allt filmades med dolda kameror. Såklart. Vidden av hans verksamhet börjar nu komma fram men det mesta är i skrivande stund outforskat och somliga saker lär aldrig se dagens ljus. Man får betänka att den vita ekonomin är toppen på en pyramid och vilar på den gråa, som i sin tur vilar på den svarta.
Vad som var etiskt försvarbart och inte, det avgjorde han själv.
Han var inte alls främmande för den andliga dimensionen men en del av sinnet för det moraliska utgjordes av en stark förmåga att se alternativa förklaringsmodeller. Även i existentiella frågor. På så sätt kände han sig stå filosofiskt fri gentemot världsåskådningar och moralfilosofiska läror. Han kunde dem alla.
Han kunde vrida och vända på dem tills de passade hans aktuella situation.
Detta är alltså var Jeffrey Epstein visste om sig själv. Det är vad han kunde besinna och reflektera över.
Givetvis visste han mer om sig själv än så, men det berodde mer på livserfarenhet och ett gott minne än på direkt självbesinning. Han kunde se sig själv genom andras ögon och han kunde syntetisera sina tidigare erfarenheter till en sammanhängande helhet som blev som en klanglåda, en resonansbotten som förstärkte vissa saker och sorterade bort andra, beroende på situation och behov. Så gör alla människor men i Epsteins fall var denna förmåga speciellt stark. De flesta av hans inre egenskaper ligger helt enkelt under ytan på hans medvetande. De är alltså medvetna men svåra att reflektera över. Fördelen med det är att man då kan vara mer spontan och lita på att ens spontanitet innehåller den vishet man behöver.
Två av hans medvetna egenskaper — disciplinerad förmåga att vända på känslor samt talangen för att omtolka ingivelser från den andliga dimensionen — är förbundna med en tredje egenskap till en harmonisk treklang. Han upplevdes som en kille med koll och ett nästan övernaturligt flyt. En Faust. Det utmärkande för Faust var ju att han hade en pakt med Mefistofeles, ett diaboliskt väsen som lite knipslugt presenterar sig som ”en vars lott det är att vilja ont men verka gott”. Epstein var både beläst och berest och kände naturligtvis till denna moraliskt komplicerade berättelse av Goethe, som bygger på en enkel medeltidslegend.
Så vad är då den tredje, den dolda, komponenten i denna mefistofeliska treklang?
Det är att han kan vila i triumfen och triumfera i vilan. Och att han i denna vila både kan se och känna allt som är kvinnligt, vackert och intimt. Och att han i denna triumf både kan se och känna allt som är manligt, segerrikt och övertygande. Härligt och farligt. Dessutom är denna vilsamma triumf och triumferande vila poetisk, transcendent, gränsupplösande. Den kan kännas andlig och den har en blixtsnabb (snabbare än samvetet) koppling till hur man möter människor, hur han interagerar. Man är nog rätt chanslös mot Jeff. Man charmas. Han ser en, han smälter sig in, och man känner sig lyckligen utvald.
Inte bara om man är kvinna i fertil ålder.
Utan även om man är en man med en vision som behöver finansieras.
Epsteins dolda hörn på den där triangeln av flyt — den triumferande vilan och den vilsamma triumfen — var harmoniskt kopplad till hur han interagerar med andra och extremt snabbkopplad till hans blick för dolda resurser, för potentialer. Speciellt potentiell förökning av kapital. Han visste helt enkelt vilka hästar man skulle satsa på. Och han visste det direkt. Inte så att han struntade i att räkna — han var bra på matte — utan så att han var såpass bra att han hade lärt sig att lita på sin magkänsla. Hans sinne för potentialer låg ändå så djupt nere under ytan av hans medvetande att han iallafall inte skulle hinna räkna sig fram till sina beslut. Räknetalangen var mer för att stämma av med sig själv efteråt.
Ett utmärkande drag var att han var påpasslig. Han hade känsla för när det var läge att slå till. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Det vet han, och går inte i fällor. När det gäller går han från noll till ett — från från till till — utan att blinka. Och han har som sagt inga moraliska spärrar. Han har moral — men han bestämmer själv över den.
Att han alls har någon moral och att han kan göra sig nyanserade begrepp om moralfrågor, det beror på att han inte bara hade det mefistofeliska flytet, utan även ett rätt tungt kors att bära. Ingen kan se det på honom. Han torde knappt a sett det själv, förutom i en känsla av en underliggande ensamhet och tomhet.
Denna känsla skulle ha förblivit lyckligen omedveten om det inte vore för att en del av den utgjordes av påpassligheten. Att Epstein hade en sådan känslomässig intelligens gällande initiativ — att han visste när det gällde att agera — det berodde på att alternativet till att agera var att kvävas i ensamheten och tomheten.
Den fullhet, den ymnighet, som han kunde känna när han satt vid sin flygel och lät tonerna stiga upp som ur ett heligt rökelsekar, kunde för honom bli det enda som blockerade ut en ocean av ensam tomhet. Som andra, med hans begåvning för mystik, skulle uppleva som andevärldens ymniga fullhet. Musiken var för Epstein inte alltid ett uttryck för anden, den kunde lika gärna vara en ersättning för den.
Så är det ju för många som får ångest av tystnaden men för Epstein var det extra starkt. Det mesta med Epstein var extra starkt. Han var medfött larger than life.
Relationer, det mellanmänskliga, var för honom en lek eller en sport, och ett medel, inte ett självändamål, inte ett livsallvar. Och hans livsmål var att bli ett med nya infrastrukturer, att skapa allt större, allt mer gränsöverskridande och allt mer komplexa nätverk och att vara närvarande överallt i dessa.
Allt annat var egentligen instrumentellt.
Ovanstående analys går även att uttrycka med astrologiska facktermer. Jag har i denna analys utgått från Ghislaine Maxwells uppgifter om Epsteins födelsetid.
Som miljardären J P Morgan påpekade:
Millionaires don’t use Astrology.
Billionaires do.
Lämna ett svar