2. FÖRHISTORIA

Atlantis och Lemurien

W. SCOTT-ELLIOT

1. Atlantis historia
   En geografisk, historisk och etnologisk skiss

Ämnets allmänna räckvidd klarnar bäst om vi först betraktar hur mycket information som står till buds beträffande de olika nationer som tillsammans utgör vår stora Femte eller ariska rot-ras.

Från grekernas och romarnas tid och framåt har volymer skrivits om vart och ett av de folk som i tur och ordning har trätt fram på historiens scen. De politiska institutionerna, de religiösa föreställningarna, de sociala och husliga sederna och brukens former har alla analyserats och katalogiserats, och otaliga verk på många språk redovisar till vår nytta utvecklingens gång.

Vidare måste man minnas att av denna Femte ras’ historia äger vi endast ett fragment – nämligen uppteckningen av de sista familjeraserna inom den keltiska underrasen och de första familjeraserna inom vårt eget germanska (teutoniska) stamträd.

Men de hundratusentals år som förflöt från den tid då de tidigaste arierna lämnade sitt hem vid det centrala asiatiska innanhavets stränder till grekernas och romarnas epok, bevittnade uppkomsten och undergången av otaliga civilisationer. Om den första underrasen inom vår ariska rot-ras, som i förhistorisk tid bebodde Indien och det koloniala Egypten, vet vi praktiskt taget ingenting, och detsamma kan sägas om de kaldéiska, babyloniska och assyriska nationerna som utgjorde den andra underrasen – ty de fragment av kunskap som vunnits genom de nyligen dechiffrerade hieroglyferna eller kilskrifterna på egyptiska gravar och babyloniska lertavlor kan knappast kallas historia. Perserna, som tillhörde den tredje eller iranska underrasen, har visserligen lämnat efter sig något fler spår, men av de tidigare civilisationerna inom den keltiska eller fjärde underrasen äger vi inga uppteckningar alls. Först med uppkomsten av de sista familjegrenarna inom denna keltiska stam, nämligen de grekiska och romerska folken, träder vi in i den historiska tiden.

Utöver denna tomhet i det förflutna finns också en tomhet i framtiden. Ty av de sju underraser som krävs för att fullborda en stor rot-ras’ historia har hittills endast fem kommit till utveckling. Vår egen germanska eller femte underras har redan utvecklat många nationer, men har ännu inte fullbordat sitt förlopp, medan den sjätte och sjunde underrasen, som kommer att utvecklas på Nord- och Sydamerikas kontinenter, ännu har tusentals år av historia att ge världen.

När man därför försöker sammanfatta på några få sidor information om världens utveckling under en period som måste ha omfattat åtminstone lika många år som den nyss nämnda, måste man inse hur ytterst skissartad framställningen ofrånkomligen blir.

En redogörelse för världens utveckling under den Fjärde eller atlanteiska rasens period måste omfatta många nationers historia och registrera uppgången och fallet för många civilisationer.

Katastrofer av en storleksordning som ännu inte upplevts under vår nuvarande Femte ras’ existens inträffade vid mer än ett tillfälle under den Fjärdes utveckling. Atlantis’ undergång skedde genom en serie katastrofer av varierande karaktär – från väldiga kataklysmer där hela landområden och befolkningar gick under, till relativt obetydliga jordskred av samma slag som ännu i dag förekommer längs våra kuster. När förstörelsen väl hade inletts genom den första stora katastrofen upphörde aldrig de mindre rasen, som långsamt men stadigt fortsatte att gnaga bort kontinenten. Fyra stora katastrofer framträder tydligare än de övriga till sin omfattning. Den första inträffade under miocenperioden för omkring 800 000 år sedan. Den andra, av mindre betydelse, inträffade för cirka 200 000 år sedan. Den tredje – för omkring 80 000 år sedan – var mycket stor. Den förstörde allt som återstod av den atlanteiska kontinenten med undantag av den ö som Platon gav namnet Poseidonis, vilken i sin tur sänktes under havsytan i den fjärde och sista stora katastrofen år 9 564 f.Kr.

Nu vittnar både de äldsta författarna och den moderna vetenskapliga forskningen samstämmigt om existensen av en forntida kontinent på platsen för det förlorade Atlantis.

Innan vi går in på själva ämnet avses att i förbigående granska de allmänt kända källor som tillhandahåller bekräftande belägg. Dessa kan grupperas i följande fem klasser:

För det första: vittnesbörden från djuphavslodningarna.
För det andra: faunans och florans utbredning.
För det tredje: språkens och de etnologiska typernas likhet.
För det fjärde: likheten i religiös tro, ritual och arkitektur.
För det femte: vittnesbörden från forntida författare, tidiga rastraditioner och arkaiska syndaflodslegender.

Först alltså djuphavslodningarnas vittnesbörd, vilket kan sammanfattas med några få ord. Tack vare framför allt expeditionerna med de brittiska och amerikanska kanonbåtarna Challenger och Dolphin (även Tyskland deltog i denna vetenskapliga utforskning) är nu hela Atlanten kartlagd på havsbottnen, med resultatet att en enorm bank eller rygg av stor höjd visat sig existera mitt i Atlanten. Denna rygg sträcker sig i sydvästlig riktning från omkring femtio grader nordlig bredd mot Sydamerikas kust, därefter i sydostlig riktning mot Afrikas kust, ändrar åter riktning vid Ascension Island och löper rakt söderut till Tristan da Cunha. Ryggen höjer sig nästan lodrätt omkring 9 000 fot från de omgivande havsdjupen, medan Azorerna, St. Paul, Ascension och Tristan da Cunha utgör topparna av detta land som ännu återstår ovan vattenytan. För att lodda Atlantens djupaste delar krävs 3 500 famnar, eller omkring 21 000 fot, men ryggens högre partier ligger endast hundra till några hundra famnar under havsytan.

Lodningarna visade också att ryggen är täckt av vulkaniskt bråte, vars spår återfinns tvärs över oceanen ända till Amerikas kuster. Själva faktumet att havsbottnen, särskilt kring Azorerna, har varit skådeplats för vulkaniska störningar av gigantiska proportioner – och detta inom en fullt mätbar geologisk tidsperiod – är avgörande bevisat genom de undersökningar som gjordes under de nämnda expeditionerna.

Mr Starkie Gardner är av den uppfattningen att de brittiska öarna under eocentiden utgjorde del av en större ö eller kontinent som sträckte sig ut i Atlanten, och att ”ett stort landområde en gång existerade där havet nu är, och att Cornwall, Scilly- och Kanalöarna, Irland och Bretagne är resterna av dess högsta toppar” (Popular Science Review, juli 1878).

För det andra: den bevisade förekomsten av likartade eller identiska arter av fauna och flora på kontinenter åtskilda av stora hav utgör ett stående mysterium för både biologer och botaniker. Men om en länk en gång existerade mellan dessa kontinenter, som möjliggjorde naturlig migration av sådana djur och växter, är gåtan löst. Nu återfinns fossila rester av kamelen i Indien, Afrika, Sydamerika och Kansas; men det är en allmänt accepterad hypotes bland naturforskare att varje djur- och växtart har uppstått på endast en plats på jorden, varifrån den gradvis har spridit sig till andra områden. Hur ska då dessa fossila fynd förklaras utan antagandet av landförbindelser i någon avlägsen tidsålder? Nyligen gjorda upptäckter i Nebraskas fossilbäddar tycks dessutom visa att hästen har sitt ursprung på det västra halvklotet, ty det är den enda del av världen där fossila rester har påträffats som uppvisar de olika mellanformer som identifierats som föregångare till den egentliga hästen. Det vore därför svårt att förklara hästens förekomst i Europa annat än genom hypotesen om en sammanhängande landförbindelse mellan de två kontinenterna, eftersom det är säkert att hästen existerade i vilt tillstånd i Europa och Asien före dess domesticering av människan, vilken kan spåras nästan tillbaka till stenåldern. Nötkreatur och får, sådana vi känner dem i dag, har en lika avlägsen härstamning. Darwin finner domesticerade nötkreatur i Europa redan i stenålderns tidigaste skede, vilka långt tidigare utvecklats ur vilda former besläktade med Amerikas buffel. Rester av Europas grottlejon återfinns också i Nordamerika.

Vänder vi oss nu från djur- till växtriket finner vi att större delen av Europas flora under miocentiden – främst känd från Schweiz fossila avlagringar – i dag existerar i Amerika och till viss del i Afrika. Men det anmärkningsvärda beträffande Amerika är att medan den större delen återfinns i de östra staterna, saknas många helt på Stillahavskusten. Detta tycks visa att de trängde in på kontinenten från Atlantsidan. Professor Asa Gray uppger att av 66 släkten och 155 arter i skogarna öster om Klippiga bergen finns endast 31 släkten och 78 arter väster om dessa höjder.

Men det största problemet av alla är bananen eller plantain. Professor Kuntze, en framstående tysk botaniker, frågar: ”På vilket sätt fördes denna växt” (som har sitt ursprung i tropiska Asien och Afrika) ”till Amerika?” Som han påpekar är växten frölös, den kan inte förökas genom sticklingar, och den har heller ingen knöl som lätt kan transporteras. Dess rot är trädlik. För att flytta den skulle särskild omsorg krävas, och den skulle inte tåla en lång transport. Det enda sätt på vilket han kan förklara dess förekomst i Amerika är att anta att den måste ha förts dit av en civiliserad människa vid en tid då polartrakterna hade ett tropiskt klimat! Han tillägger: ”En odlad växt som saknar frön måste ha varit under odling under mycket lång tid … det är kanske rimligt att dra slutsatsen att dessa växter odlades redan vid början av den diluviala perioden.” Varför, kan man fråga, skulle inte denna slutsats kunna föra oss tillbaka till ännu tidigare tider, och var existerade den civilisation som krävdes för växtens odling, eller de klimat- och transportförhållanden som krävdes, om det inte någon gång funnits en förbindelse mellan den gamla och den nya världen?

Professor Wallace har i sitt förtjusande verk Island Life, liksom andra författare i många betydelsefulla arbeten, lagt fram sinnrika hypoteser för att förklara identiteten hos flora och fauna på vitt åtskilda landområden och deras överföring över oceanerna, men alla är oövertygande och bryter samman på olika punkter.

Det är väl känt att vetet, sådant vi känner det, aldrig har existerat i verkligt vilt tillstånd, ej heller finns det några belägg för dess härledning från fossila arter. Fem vetesorter odlades redan i Europa under stenåldern – en sort som påträffats i pålbyggnaderna är känd som egyptiskt vete, varav Darwin drar slutsatsen att pålbyggnadsfolket ”antingen fortfarande upprätthöll kommersiella förbindelser med något sydligt folk, eller ursprungligen hade utvandrat som kolonisatörer från södern”. Han drar vidare slutsatsen att vete, korn, havre m.m. härstammar från olika nu utdöda arter, eller från former så olika att de undgår identifiering; i vilket fall han säger: ”Människan måste ha odlat sädesslag under en oerhört avlägsen period.” De regioner där dessa utdöda arter frodades, liksom den civilisation under vilken de odlades genom intelligent urval, tillhandahålls båda av den förlorade kontinent vars kolonisatörer förde dem österut och västerut.

För det tredje – från fauna och flora vänder vi oss nu till människan.

Språket.
Det baskiska språket står ensamt bland Europas tungomål och har ingen släktskap med något av dem. Enligt Farrar ”har det aldrig rått något tvivel om att detta isolerade språk, som bevarat sin egenart i ett västra hörn av Europa mellan två mäktiga riken, i sin struktur liknar de ursprungliga språken på den väldiga motsatta kontinenten (Amerika) – och endast dem” (Families of Speech, s. 132).

Fenicierna var till synes den första nationen på det östra halvklotet som använde ett fonetiskt alfabet, där tecknen betraktades som blotta tecken för ljud. Det är ett märkligt faktum att vi vid en lika tidig epok finner ett fonetiskt alfabet i Centralamerika bland mayafolket i Yucatán, vars traditioner tillskriver deras civilisations ursprung ett land bortom havet i öster. Le Plongeon, den stora auktoriteten i ämnet, skriver: ”En tredjedel av detta språk (maya) är ren grekiska. Vem förde Homeros’ dialekt till Amerika? Eller vem förde mayafolkets språk till Grekland? Grekiskan är sanskritens avkomma. Är mayan det? Eller är de samtida?” Än mer förvånande är det att finna tretton bokstäver i maya-alfabetet som uppvisar en mycket tydlig relation till de egyptiska hieroglyftecknen för samma bokstäver. Det är sannolikt att alfabetets tidigaste form var hieroglyfisk – ”gudarnas skrift”, som egyptierna kallade den – och att den senare utvecklades till ett fonetiskt system i Atlantis. Det vore naturligt att anta att egyptierna var en tidig koloni från Atlantis (vilket de faktiskt var), och att de med sig förde den primitiva skriftformen, som därigenom har lämnat sina spår på båda halvkloten, medan fenicierna, som var ett sjöfarande folk, under sina handelsresor till väst erhöll och assimilerade den senare alfabetformen.

Ytterligare en omständighet kan uppmärksammas, nämligen den märkliga likheten mellan många ord i det hebreiska språket och ord med exakt samma betydelse i chiapanekernas språk – en gren av mayarasens språk och bland de äldsta i Centralamerika. En förteckning över dessa ord återfinns i North Americans of Antiquity, s. 475.

Likheten mellan språken hos de olika vilda folken på Stillahavsöarna har ofta anförts som argument av författare som behandlat detta ämne. Förekomsten av likartade språk hos raser åtskilda av vida oceanvidder, över vilka de under historisk tid saknat alla kända transportmedel, utgör utan tvivel ett argument för deras härstamning från en enda ras som bebott en enda kontinent; men detta argument kan inte tillämpas här, ty den kontinent som då avses var inte Atlantis, utan den ännu äldre Lemurien.

Etnologiska typer.
Atlantis sägs, som vi skall se, ha varit bebott av röda, gula, vita och svarta raser. Det är numera genom Le Plongeons, de Quatrefages’, Bancrofts och andras undersökningar bevisat att svarta befolkningar av negrid typ existerade i Amerika ända in i relativt sen tid. Många av Centralamerikas monument är prydda med negeransikten, och vissa av de där funna avgudabilderna är tydligt avsedda att föreställa negrer, med små kranier, kort ulligt hår och tjocka läppar. Popol Vuh, som talar om den guatemalanska rasens första hem, säger att ”svarta och vita män tillsammans” levde i detta lyckliga land ”i stor frid” och talade ”ett språk” (se Bancrofts Native Races, s. 547). Popol Vuh fortsätter med att berätta hur folket utvandrade från sitt urhem, hur språket förändrades och hur några drog österut, medan andra vandrade västerut (till Centralamerika).

Professor Retzius anser i sin Smithsonian Report att Amerikas ursprungliga dolikocefaler står i nära släktskap med guancherna på Kanarieöarna och med befolkningen längs Afrikas atlantkust, vilken Latham sammanfattar under beteckningen egyptisk-atlantider. Samma skallform återfinns på Kanarieöarna utanför Afrikas kust och på Karibiska öarna utanför Amerikas kust, och hudfärgen är i båda fallen rödbrun.

De forntida egyptierna avbildade sig själva som röda människor med ungefär samma hudton som ännu i dag förekommer hos vissa stammar av nordamerikanska indianer.

”De forntida peruanerna”, säger Short, ”förefaller av de många hårfynden i deras gravar att döma ha varit ett rödhårigt folk.”

Ett anmärkningsvärt faktum beträffande Amerikas indianer, och ett som utgör ett stående problem för etnologerna, är den stora variationsrikedomen i färg och hudton hos dem. Från den ljusa färgen hos menominee-, dakota-, mandan- och zunistammarna – av vilka många har rödblont hår och blå ögon – till den nästan negerliknande svärtan hos karostammen i Kansas och de numera utdöda stammarna i Kalifornien, genomlöper indianraserna varje nyans av rödbrunt, kopparfärgat, oliv, kanel och brons (se Shorts North Americans of Antiquity, Winchells Pre-Adamites och Catlins Indians of North America; se även Atlantis av Ignatius Donnelly, som har samlat en stor mängd belägg under detta och andra avsnitt). Vi skall senare se hur denna mångfald av hudtoner på den amerikanska kontinenten förklaras av de ursprungliga rastyperna på moderlandet Atlantis.

För det fjärde.
Ingenting tycks ha förvånat de första spanska äventyrarna i Mexiko och Peru mer än den utomordentliga likheten mellan de religiösa föreställningar, riter och symboler de fann i den nya världen och dem i den gamla. De spanska prästerna betraktade denna likhet som djävulens verk. Korsets dyrkan hos ursprungsbefolkningen och dess ständiga närvaro i alla religiösa byggnader och ceremonier var det främsta föremålet för deras förvåning; och i själva verket var ingenstans – inte ens i Indien och Egypten – denna symbol föremål för djupare vördnad än bland Amerikas ursprungliga stammar, och innebörden av dess dyrkan var densamma. I väster liksom i öster var korset livets symbol – ibland det fysiska livets, oftare det eviga livets.

På samma sätt var dyrkan av solskivan eller cirkeln och av ormen universell på båda halvkloten, och ännu mer förvånande är likheten i ordet för ”Gud” i de viktigaste språken i öst och väst. Jämför sanskrit Dyaus eller Dyaus-pitar, grekiskans Theos och Zeus, latinets Deus och Jupiter, keltiskans Dia och Ta (uttalat Thyah, vilket förefaller besläktat med den egyptiska Tau), det judiska Jah eller Yah och slutligen det mexikanska Teo eller Zeo.

Dopriter praktiserades av alla nationer. I Babylon och Egypten blev kandidaterna till mysteriernas invigning först döpta. Tertullianus säger i De Baptismo att de därigenom utlovades ”återfödelse och förlåtelse för alla sina meneder”. De skandinaviska folken praktiserade dop av nyfödda barn; och när vi vänder oss till Mexiko och Peru finner vi där barndop som en högtidlig ceremoni, bestående av vattenbegjutning, korsets tecken och böner om syndernas borttvagande (se Humboldts Mexican Researches och Prescotts Mexico).

Utöver dopet liknade stammarna i Mexiko, Centralamerika och Peru den gamla världens nationer i sina riter för bikt, absolution, fasta och äktenskap inför präster genom handfästning. De hade till och med en ceremoni som liknade eukaristin, där kakor märkta med Tau (en egyptisk form av korset) åts, och folket kallade dem sin Guds kött. Dessa motsvarar exakt de heliga kakorna i Egypten och andra österländska nationer. Liksom dessa hade också folken i den nya världen klosterordnar, manliga och kvinnliga, där brutna löften straffades med döden. Liksom egyptierna balsamerade de sina döda, de dyrkade sol, måne och planeter, men därutöver tillbad de en Gud ”allestädes närvarande, som känner alla ting … osynlig, okroppslig, en Gud av fullkomlig fullkomlighet” (se Sahagúns Historia de Nueva España, bok VI).

Även de hade sin jungfru-modergudinna, ”Vår Fru”, vars son, ”Ljusets Herre”, kallades ”Frälsaren” – i noggrann överensstämmelse med Isis, Beltis och de många andra jungfrugudinnorna i öster med deras gudomliga söner.

Deras riter för sol- och elddyrkan liknade nära dem hos de tidiga kelterna på de brittiska öarna och Irland, och liksom dessa kallade de sig ”solens barn”. En ark eller argha var en av de universella heliga symboler som återfinns lika väl i Indien, Kaldeen, Assyrien, Egypten, Grekland som hos de keltiska folken. Lord Kingsborough säger i Mexican Antiquities (bd VIII, s. 250): ”Såsom arken hos judarna var ett slags flyttbart tempel, i vilket gudomen ansågs ständigt närvarande, så hölls arken hos mexikanerna, cherokeserna och indianerna i Michoacán och Honduras i den högsta vördnad och betraktades som ett föremål alltför heligt för att beröras av någon annan än prästerna.”

Vad beträffar den religiösa arkitekturen finner vi på båda sidor om Atlanten att en av de tidigaste heliga byggnaderna är pyramiden. Hur osäkra vi än är beträffande de ursprungliga ändamålen med dessa strukturer, är en sak klar: de stod i nära samband med någon religiös föreställning eller grupp av föreställningar. Likheten i utformning mellan Egyptens pyramider och dem i Mexiko och Centralamerika är alltför slående för att kunna vara en tillfällighet. Visserligen är de flesta av de amerikanska pyramiderna av stympad eller avplanad form, men enligt Bancroft och andra är många av dem i Yucatán – särskilt de nära Palenque – spetsiga upptill i äkta egyptisk stil, medan vi å andra sidan har egyptiska pyramider av trappstegs- och platåtyp. Cholula har jämförts med grupperna i Dahshur, Saqqara och Medums trappyramid. Lika till orientering, konstruktion och till och med till sina inre gångar och kamrar står dessa gåtfulla monument i öst och väst som vittnen om en gemensam källa, varifrån deras byggmästare hämtade sin plan.

De väldiga resterna av städer och tempel i Mexiko och Yucatán liknar också på ett märkligt sätt dem i Egypten, och ruinerna av Teotihuacán har ofta jämförts med Karnaks. Den ”falska valvbågen” – horisontella stenlager som var och en skjuter något över den underliggande – återfinns identisk i Centralamerika, i Greklands äldsta byggnader och i etruskiska lämningar. Gravhögsbyggarna på både östra och västra halvklotet uppförde likartade tumuli över sina döda och lade kropparna i liknande stenkistor. Båda kontinenterna har sina stora ormformade jordverk; jämför den i Adams County, Ohio, med den vackra ormformade vallen i Argyllshire eller det mindre fulländade exemplaret vid Avebury i Wiltshire. Själva sniderierna och dekorationerna i Amerikas, Egyptens och Indiens tempel har mycket gemensamt, och vissa väggmålningar är fullständigt identiska.

För det femte.
Det återstår nu endast att sammanfatta några av de belägg som kan hämtas från forntida författare, tidiga rastraditioner och arkaiska syndaflodslegender.

Aelianus säger i Varia Historia (bok III, kap. XVIII) att Theopompos (400 f.Kr.) återgav ett samtal mellan Frygiens kung och Silenos, där den senare hänvisade till existensen av en stor kontinent bortom Atlanten, större än Asien, Europa och Libyen tillsammans.

Proklos citerar ett utdrag ur en forntida författare som talar om öarna i havet bortom Herakles’ pelare (Gibraltarsundet) och säger att invånarna på en av dessa öar hade en tradition från sina förfäder om en oerhört stor ö vid namn Atlantis, som under lång tid härskade över alla öarna i Atlanten.

Marcellus talar om sju öar i Atlanten och uppger att deras invånare bevarade minnet av en långt större ö, Atlantis, ”som under lång tid hade utövat herravälde över de mindre”.

Diodoros Siculus berättar att fenicierna upptäckte ”en stor ö i Atlanten bortom Herakles’ pelare, flera dagars seglats från Afrikas kust”.

Men den största auktoriteten i ämnet är Platon. I Timaios hänvisar han till ökontinenten, medan Kritias eller Atlantikos inte är något mindre än en detaljerad redogörelse för folkets historia, konster, seder och bruk. I Timaios talar han om ”en mäktig krigisk makt som störtade fram från Atlantiska havet och med fientlig våldsamhet bredde ut sig över hela Europa och Asien. Ty vid den tiden var Atlantiska havet segelbart, och det fanns framför den mynning som ni kallar Herakles’ pelare en ö. Men denna ö var större än både Libyen och hela Asien tillsammans och gav lätt tillträde till andra närliggande öar, liksom det från dessa öar var lätt att nå alla de kontinenter som gränsar till detta Atlantiska hav.”

Det finns så mycket av värde i Kritias att det inte är lätt att välja, men följande utdrag anförs då det belyser landets materiella resurser: ”De hade även till sitt förfogande allt som både i städer och på andra platser eftersträvas såsom nyttigt för livets behov. De erhöll visserligen mycket från främmande länder till följd av sitt vidsträckta välde, men ön gav dem själv den största delen av allt de behövde. För det första tillhandahöll den sådant som bryts ur gruvor i fast form, liksom sådant som smälts, och orichalkum, som nu knappt nämns men då var högt berömt, bröts ur jorden på många platser på ön och ansågs vara det ädlaste av alla metaller efter guldet. Allt som skogarna gav byggmästarna frambringade ön i överflöd. Där fanns också tillräckliga betesmarker för tama och vilda djur, och dessutom en oerhörd mängd elefanter. Ty där fanns beten för alla sådana djur som lever vid sjöar och floder, på berg och slätter. På samma sätt fanns där riklig näring för de största och mest glupska djuren. Därtill frambringade ön allt vad jorden nu ger av väldoftande ting – vare sig rötter, örter, träslag, safter eller hartser, blommor eller frukter – och den frambringade dem i fulländad form.”

Gallerna besatt traditioner om Atlantis, vilka samlades av den romerske historikern Timagenes, som levde under det första århundradet f.Kr. Tydligen bodde tre skilda folk i Gallien: för det första den inhemska befolkningen (troligen rester av en lemurisk ras), för det andra inkräktarna från den avlägsna ön Atlantis, och för det tredje de ariska gallerna (se Pre-Adamites, s. 380).

Toltekerna i Mexiko härledde sig till ett ursprung kallat Atlan eller Aztlan; även aztekerna gjorde anspråk på att komma från Aztlan (se Bancrofts Native Races, bd V, s. 221 och 321).

Popol Vuh (s. 294) berättar om ett besök som tre söner till quichéernas kung företog till ett land ”i öster vid havets strand, varifrån deras fäder hade kommit”, och från vilket de bland annat medförde ”ett skriftsystem” (se även Bancroft, bd V, s. 553).

Bland Nordamerikas indianer finns en mycket allmän legend om att deras förfäder kom från ett land ”mot solens uppgång”. Iowa- och dakotaindianerna trodde enligt major J. Lind att ”alla indianstammar en gång var ett och bodde tillsammans på en ö … mot soluppgången”. Därifrån korsade de havet ”i väldiga skutor, i vilka de gamla dakoterna flöt omkring i veckor, innan de slutligen nådde fast land”.

De centralamerikanska böckerna uppger att en del av den amerikanska kontinenten sträckte sig långt ut i Atlanten, och att detta område förstördes genom en serie fruktansvärda kataklysmer med långa mellanrum. Tre av dessa omtalas ofta (se Baldwins Ancient America, s. 176). Det är en märklig bekräftelse att kelterna i Britannien hade en legend om att en del av deras land en gång sträckte sig långt ut i Atlanten och förstördes. Tre katastrofer nämns i de walesiska traditionerna.

Quetzalcoatl, den mexikanske guden, sägs ha kommit från ”det avlägsna öster”. Han beskrivs som en vit man med flödande skägg (obs: nord- och sydamerikanska indianer är skägglösa). Han införde skriften och ordnade den mexikanska kalendern. Efter att ha undervisat folket i många fredliga konster och lärdomar seglade han bort mot öster i en kanot av ormskinn (se Shorts North Americans of Antiquity, s. 268–271). Samma berättelse återges om Zamna, civilisationens grundare i Yucatán.

Den förbluffande enhetligheten hos syndaflodslegenderna i alla delar av världen återstår slutligen att behandla. Huruvida dessa är arkaiska versioner av berättelsen om det förlorade Atlantis och dess undergång, eller om de är ekon av en stor kosmisk liknelse som en gång undervisades och vördnadsfullt bevarades i något gemensamt centrum, varifrån den har ljudit ut över världen, angår oss här inte direkt. Tillräckligt för vårt syfte är att visa dessas universella spridning. Det vore onödigt slöseri med tid och utrymme att genomgå dessa översvämningsberättelser en efter en. Det räcker att konstatera att i Indien, Kaldeen, Babylon, Medien, Grekland, Skandinavien, Kina, hos judarna och hos de keltiska stammarna i Britannien är legenden i alla väsentliga drag fullständigt identisk. Vänder vi oss nu till väster – vad finner vi då? Samma berättelse, i varje detalj bevarad hos mexikanerna (varje stam med sin egen version), hos folken i Guatemala, Honduras, Peru och hos nästan varje nordamerikansk indianstam. Det är barnsligt att föreslå att blotta tillfälligheter skulle kunna förklara denna grundläggande identitet.

Följande citat ur Le Plongeons översättning av det berömda Troano-manuskriptet, som kan beskådas i British Museum, kan på ett lämpligt sätt avsluta denna del av ämnet. Troano-manuskriptet synes ha nedtecknats för omkring 3 500 år sedan bland mayafolket i Yucatán, och följande är dess skildring av den katastrof som sänkte ön Poseidonis:

”År 6 Kan, på den 11:e Muluc i månaden Zac, inträffade fruktansvärda jordbävningar, vilka fortsatte utan avbrott till den 13:e Chuen. Landet med lerhöjderna, landet Mu, offrades: efter att två gånger ha höjts upp försvann det plötsligt under natten, medan bassängen oavbrutet skakades av vulkaniska krafter. Då dessa krafter var instängda, fick de landet att sjunka och höja sig flera gånger och på olika platser. Slutligen gav ytan vika och tio länder slets sönder och skingrades. Oförmögna att motstå konvulsionernas kraft sjönk de tillsammans med sina 64 000 000 invånare, 8 060 år före denna boks nedskrivande.”

Men tillräckligt utrymme har nu ägnats åt dessa fragment av bevis — alla mer eller mindre övertygande — som världen hittills har haft till sitt förfogande. De som önskar följa någon särskild undersökningslinje hänvisas till de ovan nämnda eller citerade verken.

Ämnet i fråga måste nu behandlas i sig självt. Hämtade som de är ur samtida dokument, vilka sammanställdes under och överlämnades genom tiderna, grundar sig de här samlade fakta inte på antaganden eller gissningar. Författaren kan ha misslyckats med att fullt ut förstå fakta och kan därför delvis ha återgett dem oriktigt. Men originalhandlingarna står öppna för granskning för den vederbörligen kvalificerade, och de som är beredda att underkasta sig den nödvändiga skolningen kan förvärva de förmågor som krävs för att kontrollera och verifiera dem.

Men även om alla ockulta arkiv stod öppna för vår insyn, måste det inses hur fragmentarisk en framställning nödvändigtvis blir som på några få sidor försöker sammanfatta rasers och nationers historia över åtminstone många hundratusentals år. Likväl måste varje detalj i ett sådant ämne — hur lösryckt den än må vara — vara ny och därför av intresse för världen i stort.

Bland de ovan nämnda handlingarna finns kartor över världen vid olika perioder av dess historia, och det har varit författarens stora privilegium att få tillgång till — mer eller mindre fullständiga — kopior av fyra av dessa. Alla fyra återger Atlantis och de omgivande landområdena vid skilda epoker i deras historia. Dessa epoker motsvarar ungefär perioderna mellan de ovan nämnda katastroferna, och inom dessa av kartorna återgivna perioder kommer den atlanteiska rasens historia naturligt att gruppera sig.

Innan rasens historia påbörjas kan dock några anmärkningar göras om geografien under de fyra olika epokerna.

Den första kartan återger jordens landyta sådan den förelåg för omkring en miljon år sedan, då den atlanteiska rasen stod på höjden av sin utveckling och före den första stora sänkningen som inträffade för omkring 800 000 år sedan. Själva Atlantis-kontinenten sträckte sig, som kan ses, från en punkt några grader öster om Island till ungefär den plats som nu upptas av Rio de Janeiro i Sydamerika. Omfattande Texas och Mexikanska golfen, de södra och östra staterna i Amerika upp till och med Labrador, sträckte den sig tvärs över havet till våra egna öar — Skottland och Irland, samt en mindre del av norra England som utgjorde en av dess utskjutande uddar — medan dess ekvatoriella landområden omfattade Brasilien och hela havssträckan fram till Afrikas guldkust. Spridda fragment av det som så småningom blev kontinenterna Europa, Afrika och Amerika, liksom lämningar av den ännu äldre och en gång vidsträckta kontinenten Lemurien, återges också på denna karta. Resterna av den ännu äldre hyperboréiska kontinenten, som beboddes av den andra rotrasen, anges likaså, och är — liksom Lemurien — färglagda i blått.

Såsom framgår av den andra kartan medförde katastrofen för 800 000 år sedan mycket stora förändringar i jordens landfördelning. Den stora kontinenten har nu berövats sina nordliga områden, och den återstående delen har ytterligare slitits sönder. Den nu framväxande amerikanska kontinenten är skild från sin moder­kontinent Atlantis genom en klyfta, och Atlantis omfattar nu inte längre några av de landområden som existerar i dag, utan upptar huvuddelen av Atlantens bassäng från omkring 50° nordlig bredd till några grader söder om ekvatorn. Sänkningar och höjningar i andra delar av världen har också varit betydande — de brittiska öarna utgör till exempel nu del av en enorm ö som även omfattar den skandinaviska halvön, norra Frankrike samt alla mellanliggande och vissa omgivande hav. Lemuriens återstående delar har ytterligare minskat, medan Europa, Afrika och Amerika har erhållit nytillkomna landområden.

Den tredje kartan visar resultaten av den katastrof som inträffade för omkring 200 000 år sedan. Med undantag för revorna i både Atlantis och Amerikas kontinenter samt Egyptens sänkning, framgår hur relativt obetydliga sänkningarna och höjningarna var under denna epok. Det är uppenbart att denna katastrof inte alltid har räknats till de stora, vilket framgår av det redan citerade stycket ur guatemalanernas heliga bok, där endast tre stora nämns. Den skandinaviska ön synes dock nu vara förenad med fastlandet. De två öar i vilka Atlantis nu var uppdelat bar namnen Ruta och Daitya.

Den oerhörda karaktären hos den naturkatastrof som inträffade för omkring 80 000 år sedan framgår tydligt av den fjärde kartan. Daitya, den mindre och mer sydliga av öarna, har nästan helt försvunnit, medan av Ruta endast den relativt lilla ön Poseidonis återstår. Denna karta sammanställdes för omkring 75 000 år sedan och återger utan tvivel i stort sett jordens landyta från denna tid fram till den slutliga sänkningen av Poseidonis år 9 564 f.Kr., även om mindre förändringar måste ha ägt rum under denna period. Man kan notera att landkonturerna då redan började anta ungefär samma utseende som i dag, även om de brittiska öarna fortfarande var förenade med den europeiska kontinenten, Östersjön ännu inte existerade och Saharaöknen då utgjorde en del av havsbottnen.

En viss hänvisning till det mycket mystiska ämnet Manus är en nödvändig förberedelse inför behandlingen av en rotras ursprung. I Londonlodgens Transaction nr 26 hänvisades till det arbete som dessa mycket upphöjda väsen utför, vilket inte bara omfattar planläggningen av hela manvantarans typer utan även övervakningen av bildandet och uppfostran av varje rotras i tur och ordning. Följande citat hänför sig till dessa arrangemang: ”Det finns även Manus vilkas uppgift är att på liknande sätt verka för varje rotras på varje planet i rundan; Frö-Manun planlägger den typförbättring som varje ny rotras inleder, och Rot-Manun inkarnerar faktiskt bland den nya rasen som ledare och lärare för att styra utvecklingen och säkerställa förbättringen.”

På vilket sätt den nödvändiga avskiljningen av utvalda exemplar genomförs av den ansvarige Manun, och hans efterföljande omvårdnad av det växande samhället, kan behandlas i en framtida Transaction. Här är det tillräckligt med en kort hänvisning till förfarandets art.

Det var naturligtvis från en av under­raserna inom den tredje rotrasen på den kontinent som benämns Lemurien som den avskiljning ägde rum som var avsedd att ge upphov till den fjärde rotrasen.

Med nödvändiga hänvisningar till rasens historia genom de fyra perioder som representeras av de fyra kartorna, föreslås att ämnet indelas under följande rubriker:

1. Ursprunget och den territoriella lokaliseringen av de olika underraserna.
2. De politiska institutioner de respektive utvecklade.
3. Deras utvandringar till andra delar av världen.
4. De konster och vetenskaper de utvecklade.
5. De seder och bruk de antog.
6. Uppkomsten och tillbakagången av religiösa föreställningar bland dem.

Namnen på de olika underraserna måste först anges:

1. Rmoahal
2. Tlavatli
3. Toltek
4. Första turanier
5. Ursprungssemit
6. Akkadier
7. Mongoler

En förklaring är nödvändig beträffande den princip enligt vilken dessa namn valts. Där moderna etnologer har upptäckt spår av någon av dessa underraser, eller till och med identifierat en mindre del av en sådan, används det namn de gett den, av enkelhetsskäl. I fallet med de två första underraserna finns dock knappast några spår kvar för vetenskapen att gripa tag i, varför de namn som de själva använde har antagits.

Den period som representeras av karta nr 1 visar jordens landyta sådan den var för omkring en miljon år sedan, men Rmoahal-rasen uppstod mellan fyra och fem miljoner år sedan, vid en tid då stora delar av den stora sydliga kontinenten Lemurien fortfarande existerade, medan Atlantis ännu inte hade antagit de proportioner det senare nådde. Det var på en utlöpare av detta lemuriska land som Rmoahal-rasen föddes. Ungefärligen kan den lokaliseras till latitud 7° nord och longitud 5° väst, vilket enligt en modern atlas motsvarar dagens Ashantikust. Det var ett varmt, fuktigt land där enorma antediluvianska djur levde i vassbevuxna sumpmarker och fuktiga skogar. Fossila rester av sådana växter återfinns i dag i kolförande lager. Rmoahalerna var en mörk ras — deras hudfärg var av ett slags mahogny­svart. Deras längd under dessa tidiga dagar var omkring tio till tolv fot — sannerligen en jätteras — men genom årtusendena minskade deras kroppslängd gradvis, liksom hos alla raser i tur och ordning, och längre fram skall vi se att de krympt till ”Furfooz-människans” storlek. De migrerade slutligen till Atlantics södra kuster, där de var indragna i ständig krigföring med de sjätte och sjunde underraserna av lemurier som då bebodde landet. En stor del av stammen drog så småningom norrut, medan resten slog sig ned och blandade sig genom giftermål med dessa svarta lemuriska urinvånare. Resultatet blev att vid den tid vi nu behandlar — den första kartperioden — fanns inget rent blod kvar i södern, och såsom vi senare skall se var det från dessa mörka raser i de ekvatoriella provinserna och längst i söder som de toltekiska erövrarna senare hämtade sina slavmassor. Den återstående delen av rasen nådde emellertid de yttersta nordöstliga uddar som låg intill Island, och genom att där leva under oräkneliga generationer blev de gradvis ljusare i hudfärgen, tills vi vid den första kartperiodens tid finner dem vara ett tämligen ljust folk. Deras ättlingar kom slutligen att — åtminstone nominellt — stå under de semitiska kungarnas välde.

Att de bodde där under oräkneliga generationer innebär inte att bosättningen var oavbruten, ty omständigheternas tryck drev dem tidvis söderut. De glaciala epokernas kyla påverkade naturligtvis dem liksom de andra raserna, men några ord om detta kan lika gärna infogas här.

Utan att gå in på frågan om jordens olika rotationer eller de växlande graderna av dess banas excentricitet — en kombination av vilka ibland anses orsaka istiderna — är det ett faktum, redan erkänt av vissa astronomer, att en mindre istid inträffar ungefär vart 30 000:e år. Men därutöver inträffade två tillfällen i Atlantics historia då isbältet inte bara ödelade de nordliga regionerna utan, genom att tränga in över huvuddelen av kontinenten, tvingade allt liv att migrera till de ekvatoriella landområdena. Den första av dessa ägde rum under Rmoahal-tiden, för omkring 3 000 000 år sedan, medan den andra inträffade under den toltekiska högperioden för omkring 850 000 år sedan.

Med avseende på alla istider bör det påpekas att även om invånarna i de nordliga länderna tvingades slå sig ned långt söder om isbältet under vintern, fanns det ändå stora områden dit de kunde återvända under sommaren, och där de för jaktens skull slog läger tills de åter drevs söderut av vinterkylan.

Tlavatli- eller den andra underrasen hade sitt ursprung på en ö utanför Atlantics västkust. Platsen är markerad med siffran 2 på den första kartan. Därifrån spred de sig in över Atlantis självt, främst tvärs över kontinentens mitt, men med en gradvis tendens norrut mot den kuststräcka som vette mot Grönlands utskjutande udde. Fysiskt var de en kraftfull och härdig ras av rödbrun färg, men inte fullt så långa som rmoahalerna, vilka de drev ännu längre norrut. De var alltid ett bergsälskande folk, och deras huvudsakliga bosättningar låg i de bergiga områdena i inlandet, vilka en jämförelse mellan kartorna 1 och 4 visar vara ungefär sammanfallande med det som slutligen blev ön Poseidonis. Under denna första kartperiod befolkade de också — som nyss sagts — de nordliga kusterna, medan en blandning av tlavatli- och toltekras bodde på de västliga öarna som senare kom att utgöra en del av den amerikanska kontinenten.

Vi kommer nu till toltekerna, den tredje underrasen. Detta var en storslagen utveckling. Den behärskade hela Atlantis­kontinenten under tusentals år i stor materiell makt och glans. Ja, så dominerande och så vital var denna ras att äktenskap med de följande underraserna inte förmådde förändra typen, som i huvudsak förblev toltekisk; och hundratusentals år senare finner vi en av dess avlägsna familjeraser härska praktfullt i Mexiko och Peru, långa tidsåldrar innan deras degenererade ättlingar besegrades av de vildare aztekstammarna från norr. Denna ras hade också en rödbrun hudfärg, men var rödare eller mer kopparfärgad än tlavatlierna. De var även en lång ras och uppnådde i genomsnitt omkring åtta fot under sin maktperiod, men minskade naturligtvis — såsom alla raser — så småningom till de dimensioner som är vanliga i dag. Typen var en förbättring jämfört med de två föregående underraserna, med raka och välformade drag, inte olik den forngrekiska. Rasens ungefärliga födelseplats kan ses markerad med siffran 3 på den första kartan. Den låg nära Atlantics västkust vid omkring 30° nordlig bredd, och hela det omgivande området, omfattande huvuddelen av kontinentens västkust, beboddes av en ren toltekisk ras. Men såsom vi skall se vid behandlingen av den politiska organisationen sträckte sig deras territorium slutligen tvärs över hela kontinenten, och det var från deras stora huvudstad på östkusten som toltekiska kejsare utövade sitt närmast världsomspännande välde.

Dessa tre första underraser kallas ”de röda raserna”, mellan vilka och de fyra följande det till en början inte förekom någon större blodblandning. Dessa fyra, trots betydande inbördes olikheter, har kallats ”gula”, och denna färgbeteckning kan lämpligen tillämpas på turanier och mongoler, men semiter och akkader var jämförelsevis ljusa.

Turanierna, den fjärde underrasen, hade sitt ursprung på kontinentens östra sida, söder om det bergsområde som beboddes av tlavatlierna. Denna plats är markerad med siffran 4 på karta nr 1. Turanierna var kolonister redan från de tidigaste tiderna, och stora skaror utvandrade till länderna öster om Atlantis. De blev aldrig en fullständigt dominerande ras på moder­kontinenten, även om vissa av deras stammar och familjeraser blev tämligen mäktiga. De stora centrala regionerna väster och söder om tlavatliernas bergsland var deras särskilda, om än inte exklusiva, hem, ty de delade dessa områden med toltekerna. De märkliga politiska och sociala experiment som denna underras företog kommer att behandlas senare.

När det gäller de ursprungliga semiterna, den femte underrasen, har etnologerna varit något förvirrade — vilket är helt naturligt med tanke på de ytterst bristfälliga data de haft till sitt förfogande. Denna underras hade sitt ursprung i det bergiga land som utgjorde den mer sydliga av de två nordöstliga halvöar som, såsom vi sett, nu representeras av Skottland, Irland och delar av de omgivande haven. Platsen är markerad med siffran 5 på karta nr 1. I denna minst gynnsamma del av den stora kontinenten växte rasen fram och blomstrade, och upprätthöll i århundraden sin självständighet gentemot aggressiva sydliga kungar, tills tiden kom för den att i sin tur sprida sig och kolonisera. Det måste ihågkommas att när semiterna reste sig till makt hade hundratusentals år förflutit och den andra kartperioden hade inträtt. De var en stridslysten och missnöjd ras, ständigt i krig med sina grannar, särskilt med den då växande makten hos akkaderna.

Akkadiernas, eller den sjätte underrasens, födelseplats återfinns på karta nr 2 (markerad där med siffran 6), ty det var först efter den stora katastrofen för 800 000 år sedan som denna ras uppstod. Den tog sin början i landet öster om Atlantis, ungefär mitt på den stora halvö vars sydöstra spets sträckte sig mot den gamla kontinenten. Platsen kan ungefär lokaliseras till latitud 42° nord och longitud 10° öst. De inskränkte sig dock inte länge till sitt ursprungsland, utan översvämmade snart den nu förminskade kontinenten Atlantis. De utkämpade många slag mot semiterna, både till lands och till sjöss, och mycket betydande flottor användes av båda sidor. Slutligen, för omkring 100 000 år sedan, besegrade de fullständigt semiterna, och från den tiden upprättades en akkadisk dynasti i den gamla semitiska huvudstaden, som styrde landet klokt i flera hundra år. De var ett stort handels-, sjöfarts- och kolonisationsfolk, och de upprättade många kommunikationscentra med avlägsna länder.

Den mongoliska, eller sjunde underrasen, tycks vara den enda som aldrig haft någon direkt kontakt med moder­kontinenten. Den hade sitt ursprung på Tartariens slätter (markerade med nr 7 på den andra kartan) vid ungefär latitud 63° nord och longitud 140° öst, och utvecklades direkt ur ättlingar till den turaniska rasen, som den gradvis trängde undan över större delen av Asien. Denna underrass förökade sig i hög grad, och ännu i dag tillhör tekniskt sett en majoritet av jordens befolkning den, även om många av dess grenar är så djupt färgade av blod från tidigare raser att de knappast går att skilja från dem.

Politiska institutioner

I en sammanfattning av detta slag vore det omöjligt att beskriva hur varje underrass vidare uppdelades i nationer, var och en med sin särskilda typ och sina särdrag. Allt som här kan försökas är att i breda drag skissera de skiftande politiska institutionerna under rasens stora epoker.

Samtidigt som man erkänner att varje underrass, liksom varje rotras, i vissa avseenden är avsedd att stå på en högre nivå än den föregående, måste utvecklingens cykliska natur också erkännas — en natur som leder rasen, liksom människan, genom barndom, ungdom och mognad tillbaka till ålderdomens barndom. Evolution innebär nödvändigtvis ett slutligt framåtskridande, även om spiralens tillbakaböjning kan få politikens eller religionens historia att framstå inte bara som utveckling och framsteg, utan också som förfall och nedgång.

När det därför sägs att den första underrasen började under den mest fullkomliga regering man kan tänka sig, måste det förstås att detta berodde på deras barndoms behov, inte på deras mogna mannamods förtjänster. Ty rmoahalerna var oförmögna att utveckla någon plan för ett fast styrelseskick, och de nådde aldrig ens upp till den civilisationsnivå som den sjätte och sjunde lemuriska underrasen uppnådde. Den Manu som genomförde segregation­en inkarnerade faktiskt i rasen och styrde den som kung. Även när han inte längre tog synlig del i rasens styre, försågs den späda gemenskapen vid behov fortfarande med adepter eller gudomliga härskare. Som teosofins studenter vet, hade mänskligheten ännu inte nått det utvecklingsstadium som krävs för att frambringa fullt initierade adepter. De härskare som här avses, inklusive Manu själv, var därför nödvändigtvis produkter av evolution på andra världssystem.

Tlavatlifolket visade vissa tecken på framsteg i regeringskonsten. Deras olika stammar eller nationer styrdes av hövdingar eller kungar som i allmänhet erhöll sin auktoritet genom folkets bifall. Naturligtvis valdes de mäktigaste individerna och de största krigarna. Så småningom upprättades ett ansenligt rike bland dem, där en kung blev nominell överhuvud, men hans överhöghet bestod mer av titelheder än av verklig makt.

Det var toltekeras­en som utvecklade den högsta civilisationen och organiserade det mäktigaste imperiet av alla atlantiska folk, och det var då principen om ärftlig tronföljd för första gången etablerades. Rasen var till en början uppdelad i ett antal små, oberoende kungariken, ständigt i krig med varandra och alla i krig med lemurio-rmoahalerna i söder. Dessa besegrades gradvis och gjordes till underlydande folk — många av deras stammar reducerades till slaveri. För omkring en miljon år sedan förenades dock dessa skilda riken i en stor federation med en erkänd kejsare i spetsen. Detta inleddes naturligtvis genom stora krig, men resultatet blev fred och välstånd för rasen.

Man måste minnas att mänskligheten fortfarande till stor del var utrustad med psykiska förmågor, och att de mest avancerade vid denna tid hade genomgått nödvändig träning i ockulta skolor och uppnått olika grader av initiation — några till och med adeptskap. Den andre av dessa kejsare var en adept, och under tusentals år styrde den gudomliga dynastin inte bara alla de riken i vilka Atlantis var uppdelat, utan även öarna i väster och den södra delen av det angränsande landet i öster. Vid behov rekryterades denna dynasti från de invigdas loge, men i regel överfördes makten från far till son, alla mer eller mindre kvalificerade, och i vissa fall erhöll sonen ytterligare grader genom sin fader. Under hela denna period bibehöll dessa initierade härskare sin förbindelse med den ockulta hierarki som styr världen, underordnade sig dess lagar och verkade i samklang med dess planer. Detta var toltekernas guldålder. Styret var rättvist och välgörande; konster och vetenskaper odlades — ja, de som arbetade inom dessa områden, vägledda av ockult kunskap, uppnådde enorma resultat; den religiösa tron och ritualen var ännu relativt ren — kort sagt hade Atlantis civilisation vid denna tid nått sin höjdpunkt.

Efter omkring 100 000 år av denna guldålder började rasens degeneration och förfall. Många av tributkungarna samt stora delar av prästerskapet och folket upphörde att använda sina förmågor i enlighet med de lagar som deras gudomliga härskare fastställt, vilkas föreskrifter och råd nu åsidosattes. Förbindelsen med den ockulta hierarkin bröts. Personlig maktlystnad, strävan efter rikedom och herravälde, fiendernas förödmjukelse och undergång blev alltmer de mål mot vilka de ockulta krafterna riktades; och när dessa krafter vreds bort från sitt legitima bruk och användes för själviska och illvilliga syften, ledde de oundvikligen till det vi måste kalla trolldom.

Omgiven som detta ord är av den vanära som godtrogenhet å ena sidan och bedrägeri å den andra under århundraden av vidskepelse och okunnighet har knutit till det, låt oss för ett ögonblick betrakta dess verkliga innebörd och de fruktansvärda verkningar som dess utövning alltid är ämnad att föra över världen.

Dels genom sina psykiska förmågor, som ännu inte hade kvävts i den materialitetens djup i vilken rasen senare sjönk, dels genom sina vetenskapliga landvinningar under denna kulmen av atlantisk civilisation, vann rasens mest intellektuella och energiska medlemmar gradvis allt större insikt i naturens lagars verkningar och allt större kontroll över några av hennes dolda krafter. Missbruket av denna kunskap och dess användning för själviska syften är vad som utgör trolldom. De fruktansvärda följderna av ett sådant vanhelgande illustreras tydligt av de hemska katastrofer som drabbade rasen. Ty när den svarta praktiken väl hade inletts var den dömd att sprida sig i allt vidare kretsar. När den högre andliga vägledningen därmed drogs tillbaka, började det kamiska principen — som, såsom den fjärde, naturligt nådde sin höjdpunkt under den fjärde rotrasen — göra sig allt starkare gällande i mänskligheten. Lust, brutalitet och grymhet ökade, och djurnaturen i människan närmade sig sitt mest förnedrade uttryck. Det var en moralisk fråga som från de allra tidigaste tider delade den atlantiska rasen i två fientliga läger, och det som började under rmoahalernas dagar accentuerades fruktansvärt under toltekernas era. Harmageddons slag utkämpas om och om igen i varje tidsålder av världens historia.

De som utövade de ”svarta konsterna” reste sig i uppror, avsatte den vite kejsaren och satte upp en rival, som efter mycket kamp och strid drev den vite kejsaren från hans huvudstad, ”De gyllene portarnas stad”, och själv satte sig på tronen.

Den fördrivne vite kejsaren drog sig norrut och återupprättade sig i en stad som ursprungligen grundats av tlavatlierna på den södra kanten av bergsområdet, men som nu var säte för en av de tributpliktiga toltekiska kungarna. Denne tog villigt emot den vite kejsaren och ställde staden till hans förfogande. Några ytterligare tributkungar förblev honom trogna, men de flesta överförde sin lojalitet till den nye kejsaren i den gamla huvudstaden. Inte heller dessa förblev dock länge trogna. Ständiga självständighetsförklaringar gjordes av tributkungarna, och oavbrutna strider utkämpades i olika delar av riket, där trolldom i stor utsträckning användes för att förstärka arméernas destruktiva krafter.

Dessa händelser inträffade omkring 50 000 år före den första stora katastrofen.

Från denna tidpunkt gick det allt snabbare utför. Trolldom utövades allt hänsynslösare, och allt större skaror av människor tillägnade sig och praktiserade dessa fruktansvärda ”svarta konster”.

Så kom den hemska vedergällningen, då miljontals och åter miljontals omkom. De gyllene portarnas stad hade vid denna tid blivit ett fullkomligt näste av ondska. Vågor svepte över den och utplånade dess invånare, och den ”svarta” kejsaren och hans dynasti föll för att aldrig resa sig igen. Den nordlige kejsaren liksom de invigda prästerna över hela kontinenten hade länge varit fullt medvetna om de onda dagar som stundade, och senare sidor kommer att berätta om de många prästledda utvandringar som föregick denna katastrof, liksom om dem som följde därefter.

Kontinenten slets nu sönder på ett fruktansvärt sätt. Men den faktiska mängd territorium som sänktes under havet motsvarade långt ifrån den skada som åstadkoms, ty flodvågor svepte över vidsträckta landområden och lämnade dem som öde träskmarker. Hela provinser gjordes obrukbara och förblev i generationer obebyggda och öde.

Den kvarvarande befolkningen hade också fått en fruktansvärd varning. Den togs till hjärtat, och trolldom var under en tid mindre utbredd. En lång period förflöt innan något nytt starkt välde etablerades. Vi skall så småningom finna en semitisk dynasti av trollkarlar på tronen i De gyllene portarnas stad, men någon toltekisk makt av betydelse uppstod inte under den andra kartperioden. Det fanns fortfarande betydande toltekiska befolkningar, men på moder­kontinenten återstod föga av det rena blodet.

På ön Ruta däremot, under den tredje kartperioden, uppstod åter en toltekisk dynasti som genom sina tributkungar härskade över en stor del av ön. Denna dynasti var hängiven den svarta konsten, vilken — det måste förstås — blev alltmer utbredd under alla fyra perioderna, tills den kulminerade i den oundvikliga katastrof som i hög grad renade jorden från detta monstruösa onda. Det bör också ihågkommas att ända till slutet, då Poseidonis sjönk, fanns det alltid någon initierad kejsare eller kung — eller åtminstone en som erkände den ”goda lagen” — som härskade över någon del av ökontinenten, under vägledning av den ockulta hierarkin, i syfte att så långt möjligt hålla de onda trollkarlarna i schack och att vägleda och undervisa den lilla minoritet som ännu var villig att leva rena och sunda liv. I senare tider valdes denna ”vite” kung i regel av prästerna — det vill säga den handfull som fortfarande följde den ”goda lagen”.

Lite mer återstår att säga om toltekerna. I Poseidonis var hela öns befolkning mer eller mindre blandad. Två kungariken och en liten republik i väster delade ön mellan sig. Den norra delen styrdes av en initierad kung. I söder hade den ärftliga principen också där fått vika för folkval. Renrasiga dynastier var nu ett minne blott, men kungar av toltekiskt blod reste sig då och då till makten både i norr och söder, varvid det norra riket ständigt trängdes tillbaka av sin sydliga rival och alltmer av dess territorium annekterades.

Efter att så utförligt ha behandlat tillståndet under toltekerna behöver de fyra följande underraser­nas ledande politiska kännetecken inte uppehålla oss länge, ty ingen av dem nådde den civilisationsnivå som toltekerna gjorde — ja, rasens degeneration hade nu satt in.

Den turaniska rasens naturliga böjelse tycks ha varit att utveckla någon form av feodalsystem. Varje hövding var suverän över sitt eget område, och kungen var endast primus inter pares. De hövdingar som bildade hans råd mördade ibland sin kung och satte upp en av sina egna i hans ställe. De var ett turbulent och laglöst folk — brutalt och grymt. Att det under vissa perioder av deras historia fanns hela regementen av kvinnor som deltog i deras krig är talande för dessa egenskaper.

Men det märkliga sociala experiment de genomförde — som om det inte haft ett politiskt ursprung snarare skulle ha behandlats under ”seder och bruk” — är den mest intressanta händelsen i deras historia. Eftersom de ständigt blev besegrade i krig mot sina toltekiska grannar, visste sig vara kraftigt underlägsna i antal och framför allt önskade öka befolkningen, antogs lagar genom vilka varje man befriades från det direkta ansvaret att försörja sin familj. Staten tog hand om barnen och betraktade dem som sin egendom. Detta ledde naturligtvis till ökad nativitet, och äktenskapets ceremoni började negligeras. Familjebanden och den föräldraliga kärslan förstördes, och eftersom systemet visade sig vara ett misslyckande övergavs det slutligen. Andra försök att finna socialistiska lösningar på ekonomiska problem som fortfarande plågar oss i dag prövades och övergavs av denna ras.

De ursprungliga semiterna, som var ett stridbart, plundrande och energiskt folk, lutade alltid åt en patriarkal regeringsform. Deras kolonisatörer, som oftast antog ett nomadiskt liv, använde nästan uteslutande denna form, men som vi har sett utvecklade de ett betydande imperium under den andra kartperioden och innehade De gyllene portarnas stad. De fick dock slutligen vika för den växande akkadiska makten.

Det var under den tredje kartperioden, för omkring 100 000 år sedan, som akkadierna slutgiltigt störtade det semitiska väldet. Denna sjätte underras var ett mycket mer laglydigt folk än sina föregångare. Som handelsmän och sjöfarare levde de i fasta samhällen och utvecklade naturligt en oligarkisk regeringsform. En egendomlighet hos dem — där Sparta är det enda moderna exemplet — var det dubbla kungadömet, där två kungar regerade i samma stad. Troligen som en följd av deras sjöfarande läggning blev studiet av stjärnorna ett kännetecken för rasen, och de gjorde stora framsteg både inom astronomi och astrologi.

Det mongoliska folket var en förbättring jämfört med sina omedelbara förfäder av den brutala turaniska stammen. Födda som de var på de vida stäpperna i östra Sibirien hade de aldrig någon kontakt med moder­kontinenten, och på grund av sin miljö blev de ett nomadfolk. Mer psykiska och mer religiösa än turanierna, drogs de mot en styrelseform som krävde en suverän i bakgrunden, som var högste härskare både världsligt och som överstepräst.

Utvandringar

Tre orsaker bidrog till att framkalla utvandringar. Den turaniska rasen var, som vi sett, redan från början genomträngd av kolonisationsanda, som den också genomförde i stor skala. Även semiterna och akkadierna var i viss mån koloniserande raser.

Sedan, allteftersom tiden gick och befolkningen alltmer tenderade att överstiga försörjningsmöjligheterna, drev nödvändigheten de mindre bemedlade i alla raser att söka sitt uppehälle i glesare befolkade trakter. Ty man bör inse att när atlantiderna nådde sin höjdpunkt under toltekernas era, var befolkningstätheten per kvadratmil på kontinenten Atlantis sannolikt jämförbar med — om den inte till och med översteg — vår moderna erfarenhet i England och Belgien. Det är i varje fall säkert att de obebodda områden som stod till buds för kolonisation var betydligt större då än nu, medan världens totala befolkning, som i dag sannolikt inte överstiger 1 200 till 1 500 miljoner, på den tiden uppgick till den stora siffran omkring två tusen miljoner.

Slutligen fanns de prästledda utvandringarna, som ägde rum före varje katastrof – och dessa var långt fler än de fyra stora som nämnts ovan. De invigda kungar och präster som följde den ”goda lagen” var i förväg medvetna om de annalkande katastroferna. Var och en blev därför naturligt ett centrum för profetiska varningar och slutligen ledare för en skara kolonisatörer. Det kan här anmärkas att landets härskare under senare tider djupt ogillade dessa prästledda utvandringar, eftersom de tenderade att utarma och avfolka deras riken, och det blev därför nödvändigt för emigranterna att gå ombord på sina skepp i hemlighet under nattens mörker.

När vi i grova drag följer de migrationslinjer som varje underrras i tur och ordning tog, kommer vi med nödvändighet slutligen att nå de länder som deras respektive ättlingar i dag bebor.

För de tidigaste utvandringarna måste vi gå tillbaka till Rmoahal-tiden. Man erinrar sig att den del av rasen som bebodde de nordöstra kusterna ensam bevarade sin blodsliga renhet. Trängda vid sina sydliga gränser och drivna allt längre norrut av Tlavatli-krigarna började de breda ut sig till det närliggande landet i öster och till den ännu närmare halvön Grönland. Under den andra kartperioden fanns inga rena Rmoahaler kvar på den då reducerade moderkontinenten, men den nordliga udde av kontinenten, som då höll på att resa sig i väster, beboddes av dem, liksom den tidigare nämnda grönländska kapen och de västra kusterna av den stora skandinaviska ön. Det fanns även en koloni på landet norr om det centrala asiatiska havet.

Bretagne och Picardie utgjorde då en del av den skandinaviska ön, medan själva ön under den tredje kartperioden blev en del av den växande europeiska kontinenten. Det är nu i Frankrike som lämningar av denna ras har påträffats i kvartära lager, och den kortskalliga, eller rundhövdade, individ som är känd som ”Furfooz-människan” kan tas som ett tämligen genomsnittligt exempel på rasens typ i dess förfall.

Många gånger tvingade söderut av istidens stränghet, många gånger drivna norrut av sina mäktigare grannars girighet, kan de spridda och degenererade resterna av denna ras i dag återfinnas hos de moderna lapparna, även om även där viss inblandning av annat blod har förekommit. Och så kommer det sig att dessa bleknade och förkrympta mänskliga exemplar är de rätlinjiga ättlingarna till den svarta jätteras som uppstod på Lemuriens ekvatoriala landområden för närmare fem miljoner år sedan.

Tlavatli-kolonisterna tycks ha spritt sig åt alla väderstreck. Under den andra kartperioden hade deras ättlingar slagit sig ned på de västra kusterna av den då framväxande amerikanska kontinenten (Kalifornien) liksom på dess allra sydligaste kuster (Rio de Janeiro). Vi finner dem även bosatta på den skandinaviska öns östra kuster, medan stora skaror seglade över havet, rundade Afrikas kust och nådde Indien. Där bildade de, genom sammanblandning med den inhemska lemuriska befolkningen, den dravidiska rasen. Under senare tider mottog denna i sin tur ett tillskott av ariskt eller femte-ras-blod, vilket resulterade i den typologiska komplexitet som återfinns i Indien i dag. Här har vi faktiskt ett mycket tydligt exempel på den yttersta svårigheten i att avgöra rasfrågor enbart på grundval av fysiska kännetecken, ty det vore fullt möjligt att ha femte-ras-egon inkarnerade bland brahminer, fjärde-ras-egon bland de lägre kasterna och till och med kvarvarande tredje-ras-egon bland bergsstammarna.

Under den fjärde kartperioden finner vi ett Tlavatli-folk som bebodde de sydliga delarna av Sydamerika, varav man kan sluta sig till att patagonierna sannolikt hade ett avlägset Tlavatli-ursprung.

Lämningar av denna ras, liksom av Rmoahalerna, har påträffats i kvartära lager i Centraleuropa, och den långskalliga ”Cro-Magnon-människan” kan tas som ett genomsnittligt exempel på rasen i dess nedgång, medan de schweiziska pålbyggarna utgjorde en ännu tidigare och inte helt ren avknoppning. De enda folk som i dag kan anföras som någorlunda renblodiga representanter för rasen är vissa bruna indianstammar i Sydamerika. Burmeser och siameser har också Tlavatli-blod i sina ådror, men i deras fall har detta blandats med, och därmed dominerats av, det ädlare blodet från en av de ariska underraserna.

Vi kommer nu till toltekerna. Det var huvudsakligen västerut som deras utvandringar gick, och under den andra kartperioden befolkades de närliggande kusterna av den amerikanska kontinenten av en ren toltekisk ras, medan flertalet av dem som blev kvar på moderkontinenten redan då var av starkt blandat blod. Det var på Nord- och Sydamerikas kontinenter som denna ras bredde ut sig och blomstrade, och där tusentals år senare Mexikos och Perus imperier grundades. Dessa rikens storhet är en historisk realitet – eller åtminstone tradition, understödd av sådana vittnesbörd som de magnifika arkitektoniska lämningarna erbjuder. Det kan här noteras att även om det mexikanska riket under århundraden var stort och mäktigt i allt som i vår nutida civilisation brukar betraktas som makt och storhet, nådde det aldrig den höjd som peruanerna uppnådde omkring 14 000 år sedan under sina inkahärskare. När det gäller folkets allmänna välfärd, regeringens rättvisa och välvilja, markägandets jämlika natur samt invånarnas rena och religiösa liv, kan det peruanska riket från denna tid betraktas som ett traditionellt, om än svagt, eko av toltekernas guldålder på Atlantis moderkontinent.

Den genomsnittlige rödingen i Nord- eller Sydamerika är i dag den bästa representanten för toltekfolket, men bär naturligtvis ingen jämförelse med den högt civiliserade individen av rasen vid dess zenit.

Egypten måste nu beröras, och behandlingen av detta ämne bör kasta ett flödande ljus över dess tidiga historia. Även om den första bosättningen i landet strängt taget inte var en koloni, var det från toltekerna som senare den första stora skaran av emigranter hämtades, vilka var avsedda att blanda sig med och dominera ursprungsbefolkningen.

Till en början rörde det sig om förflyttningen av en stor invigningsloge. Detta skedde för omkring 400 000 år sedan. Toltekernas guldålder låg långt tillbaka. Den första stora katastrofen hade redan inträffat. Folkets moraliska förfall och det därav följande utövandet av ”svarta konster” blev alltmer utbrett. Renare omgivningar för den Vita Logen krävdes. Egypten var isolerat och glest befolkat, och därför valdes Egypten. Denna bosättning uppfyllde sitt syfte, och under nära 200 000 år kunde invigningslogen ostörd utföra sitt arbete.

Omkring 210 000 år sedan, när tiden var mogen, grundade den ockulta logen ett imperium – Egyptens första ”Gudomliga Dynasti” – och började undervisa folket. Det var då den första stora kolonin fördes över från Atlantis, och någon gång under de tiotusen år som ledde fram till den andra katastrofen uppfördes de två stora pyramiderna i Giza, delvis för att tjäna som permanenta invigningshallar, men också för att fungera som skattkammare och helgedom för en mäktig talisman under den kommande sänkning som de invigda visste var förestående. Karta nr 3 visar Egypten vid denna tidpunkt som översvämmat. Det förblev så under en avsevärd tid, men när landet åter steg upp befolkades det åter av ättlingar till många av dess tidigare invånare, som dragit sig tillbaka till de abessinska bergen (visade på karta nr 3 som en ö), samt av nya skaror av atlantiska kolonisatörer från olika delar av världen. En betydande invandring av akkader bidrog därefter till att modifiera den egyptiska typen. Detta är epoken för Egyptens andra ”Gudomliga Dynasti”, vars härskare återigen var invigda adepter.

Katastrofen för 80 000 år sedan lade åter landet under vatten, men denna gång var det endast en tillfällig våg. När den drog sig tillbaka började den tredje ”Gudomliga Dynastin” – den som nämns av Manetho – sitt styre, och det var under de tidiga kungarna av denna dynasti som det stora templet i Karnak och många av de äldsta byggnader som ännu står kvar i Egypten uppfördes. Faktum är att med undantag för de två pyramiderna daterar ingen byggnad i Egypten före katastrofen för 80 000 år sedan.

Den slutliga sänkningen av Poseidonis sände ännu en flodvåg över Egypten. Även denna var endast tillfällig, men den satte punkt för de Gudomliga Dynastierna, ty invigningslogen hade flyttat sitt säte till andra länder.

Flera här obeskrivna punkter har redan behandlats i Londonlogens Transactions, ”The Pyramids and Stonehenge”.

Turanierna, som under den första kartperioden koloniserade de nordliga delarna av landet omedelbart öster om Atlantis, upptog under den andra kartperioden dess sydliga kuster (vilka inbegrep nuvarande Marocko och Algeriet). Vi finner dem också vandra österut, och både de östra och västra kusterna av det centrala asiatiska havet beboddes av dem. Grupper av dem rörde sig slutligen ännu längre österut, och den närmaste nutida motsvarigheten till denna rastyp återfinns i dag hos inlandskineserna. Ett märkligt ödesironi måste noteras beträffande en av deras västliga avknoppningar. Trots att de under århundraden dominerades av sina mäktigare toltekiska grannar, var det ändå förbehållet en liten gren av den turaniska stammen att erövra och ersätta det sista stora imperium som toltekerna uppförde, ty de brutala och knappt civiliserade aztekerna var av rent turaniskt blod.

De semitiska utvandringarna var av två slag: för det första sådana som styrdes av rasens naturliga impulser; för det andra den särskilda utvandring som genomfördes under Manuns direkta ledning. Ty hur märkligt det än kan förefalla, var det inte från toltekerna utan från denna laglösa och oroliga, men kraftfulla och energiska underrras som den kärna valdes, vilken var avsedd att utvecklas till vår stora femte eller ariska ras. Skälet låg utan tvivel i den manasiska egenskap som alltid är förbunden med talet fem. Underrasen med detta nummer utvecklade med nödvändighet sin fysiska hjärnkapacitet och sitt intellekt, om än på bekostnad av de psykiska förnimmelserna, medan just denna utveckling av intellektet till oändligt högre nivåer samtidigt är vår femte rot-ras’ ära och förutbestämda mål.

Om vi först behandlar de naturliga utvandringarna finner vi att semiterna under den andra kartperioden, samtidigt som de fortfarande lämnade mäktiga nationer på moderkontinenten, hade spritt sig både västerut och österut – västerut till de länder som nu utgör Amerikas förenta stater, vilket förklarar den semitiska typ som återfinns hos vissa indianstammar, och österut till de nordliga kusterna av den närliggande kontinent som då omfattade allt som fanns av Europa, Afrika och Asien. Typen hos de forntida egyptierna liksom hos andra närliggande folk modifierades i viss mån av detta tidiga semitiska blod, men med undantag för judarna är de enda nutida representanterna för en relativt oblandad ras de ljusare kabylstammarna i de algeriska bergen.

De stammar som uppstod genom den av Manu genomförda avskiljningen för bildandet av den nya rot-rasen fann slutligen sin väg till de sydliga kusterna av det centrala asiatiska havet, och där grundades det första stora ariska riket. När den Transaction som behandlar uppkomsten av en rot-ras blir skriven, kommer det att framgå att många av de folk vi är vana att kalla semitiska i själva verket är ariska till blodet. Världen kommer också att upplysas om vad som utgör grunden för hebreernas anspråk på att betraktas som ett ”utvalt folk”. Kort sagt kan sägas att de utgör en onormal och onaturlig länk mellan den fjärde och femte rot-rasen.

Akkaderna, som slutligen blev de högsta härskarna på Atlanteernas moderkontinent, hade – som vi sett under den andra kartperioden – sitt ursprung på den närliggande kontinenten, där området kring det nuvarande Sardinien utgjorde deras särskilda hemvist. Från detta centrum spred de sig österut, upptog de områden som senare blev Levantens kuster och nådde så långt som till Persien och Arabien. Som vi sett bidrog de också till befolkningen i Egypten. De tidiga etruskerna, fenicierna – inklusive kartagerna – och de sumero-akkadiska folken var grenar av denna ras, medan dagens basker sannolikt har mer akkadianskt än något annat blod i sina ådror.

En hänvisning till de tidiga invånarna på våra egna öar är här på sin plats, ty det var under de tidiga akkadianska dagarna, omkring 100 000 år sedan, som den koloni av invigda som grundade Stonehenge landsteg på dessa kuster – ”dessa kuster” var naturligtvis kusterna av den skandinaviska delen av den europeiska kontinenten, såsom visad på karta nr 3. De invigda prästerna och deras följeslagare tycks ha tillhört en mycket tidig gren av den akkadianska rasen – de var längre, ljusare och långskalligare än landets aboriginer, som var av mycket blandad härkomst men till största delen degenererade rester av Rmoahalerna. Som läsare av Londonlogens Transaction ”The Pyramids and Stonehenge” vet, var Stonehenges råa enkelhet avsedd som en protest mot den överdådiga ornamentiken och överdekorationen av de samtida templen i Atlantis, där en fördärvad dyrkan av de egna avbilderna bedrevs av invånarna.

Mongolerna, som vi sett, hade aldrig någon beröring med moderkontinenten. Födda på Tartariens vidsträckta slätter fann deras utvandringar länge tillräckligt utrymme inom dessa regioner; men vid mer än ett tillfälle har stammar av mongoliskt ursprung strömmat över från norra Asien till Amerika över Berings sund, och den sista av dessa utvandringar – kitanernas, för omkring 1 300 år sedan – har lämnat spår som vissa västerländska forskare har kunnat följa. Förekomsten av mongoliskt blod hos vissa nordamerikanska indianstammar har också erkänts av flera etnologiska författare. Ungrarna och malajerna är båda kända som avknoppningar av denna ras, i det ena fallet förädlade genom ett tillskott av ariskt blod, i det andra degenererade genom blandning med de utlevade lemurierna. Men det intressanta med mongolerna är att dess sista familjeras fortfarande står i full kraft – den har faktiskt ännu inte nått sitt zenit – och den japanska nationen har ännu historia att ge världen.

Konster och vetenskaper. – Det måste först och främst erkännas att vår egen ariska ras naturligt har uppnått långt större resultat i nästan varje avseende än atlanterna, men även där de inte nådde vår nivå är redogörelserna för vad de åstadkom av intresse såsom uttryck för den högsta nivå deras civilisation nådde. Å andra sidan är arten av de vetenskapliga bedrifter där de överträffade oss av så bländande natur att känslan av förvirring lätt blir kvar inför en sådan ojämn utveckling.

De första två rasernas konster och vetenskaper var naturligtvis ytterst primitiva, men vi avser inte att följa varje underrases framsteg i detalj. Atlanteernas historia, liksom ariernas, var uppdelad i perioder av framsteg och förfall. Kulturperioder följdes av tider av laglöshet, under vilka all konstnärlig och vetenskaplig utveckling gick förlorad, vilka i sin tur efterträddes av civilisationer som nådde ännu högre nivåer. Det är naturligtvis dessa kulturperioder som de följande anmärkningarna kommer att behandla, främst bland dem den stora toltekiska eran.

Arkitektur och skulptur, måleri och musik utövades alla i Atlantis. Musiken var även under de bästa tiderna primitiv, och instrumenten av den enklaste typ. Alla atlanteiska raser älskade färg, och klara kulörer prydde både husens in- och utsidor, men måleriet som skön konst var aldrig väl utvecklat, även om någon form av teckning och målning under senare tider undervisades i skolorna. Skulpturen däremot, som också undervisades i skolorna, var vida utövad och nådde stor fulländning. Som vi senare ska se under rubriken ”Religion” blev det sed att varje man som hade råd att placera en bildstod av sig själv i något av templen. Dessa höggs ibland i trä eller i hård svart sten såsom basalt, men bland de förmögna blev det på modet att låta gjuta sina statyer i någon av de ädla metallerna – aurikalkum, guld eller silver. I regel uppnåddes en tämligen god likhet, och i vissa fall en slående sådan.

Arkitekturen var emellertid naturligt den mest utövade av dessa konstarter. Byggnaderna var massiva konstruktioner av gigantiska proportioner. Bostadshusen i städerna stod inte, som våra, tätt sammanpressade i gator. Liksom lantgårdarna stod några i egna trädgårdar, andra åtskilda av allmänna grönområden, men alla var fristående byggnader. I hus av någon betydelse omgavs en central gård av fyra byggnadskroppar, i vars mitt vanligen stod en av de fontäner som i ”Staden med de gyllene portarna” gav den dess andra namn, ”Vattnens stad”. Det förekom inga varuutställningar för försäljning som i moderna gator. All köp- och säljverksamhet skedde privat, utom vid bestämda tider då stora offentliga marknader hölls på stadens öppna platser. Men det mest karakteristiska draget i det toltekiska huset var tornet som reste sig från ett av hörnen eller från mitten av någon av byggnadskropparna. En spiraltrappa, byggd på utsidan, ledde till de övre våningarna, och tornet kröntes av en spetsig kupol – denna övre del användes mycket ofta som observatorium. Som redan nämnts var husen dekorerade i starka färger. Vissa var prydda med sniderier, andra med fresker eller målade mönster. Fönsteröppningarna fylldes med ett tillverkat material som liknade, men var mindre genomskinligt än, glas. Interiörerna var inte möblerade med den detaljerade omsorg som våra moderna bostäder, men livet var i sitt slag högt civiliserat.

Templen var enorma hallar som mer än något annat påminde om Egyptens kolossala byggnadsverk, men uppförda i ännu mer storslagen skala. Pelarna som bar upp taken var vanligen fyrkantiga, sällan runda. Under förfallstiderna omgavs gångarna av otaliga kapell, i vilka statyer av de mest betydande invånarna var uppställda. Dessa sidokapell var ibland av sådan storlek att de rymde ett helt följe av präster, vilka någon särskilt mäktig man kunde hålla i sin tjänst för den ceremoniella dyrkan av sin bild. Liksom de privata husen var templen aldrig fullständiga utan de kupolkrönta tornen, vilka naturligtvis var av motsvarande storlek och prakt. Dessa användes för astronomiska observationer och solkult.

De ädla metallerna användes i stor utsträckning för templets utsmyckning, och interiörerna var ofta inte bara inlagda utan helt beklädda med guld. Guld och silver var högt värderade, men som vi senare ska se när frågan om myntväsendet behandlas, användes de uteslutande för konstnärliga ändamål och hade inget med myntprägling att göra, medan de stora mängder som då framställdes av kemisterna – eller som vi i dag skulle kalla dem alkemisterna – kan sägas ha fört dem ut ur kategorin ”ädla metaller”. Denna förmåga att transmutera metaller var inte universell, men den var så utbredd att enorma kvantiteter framställdes. Faktum är att produktionen av de eftertraktade metallerna kan betraktas som en av tidens industriella verksamheter genom vilka dessa alkemister försörjde sig. Guld beundrades ännu mer än silver och framställdes därför i betydligt större mängd.

Undervisning. — Några ord om språket är en lämplig inledning till en genomgång av undervisningen i Atlants skolor och högre läroanstalter. Under den första kartperioden var toltekiskan det allmänna språket, inte bara över hela kontinenten utan även på de västra öarna och i den del av den östra kontinenten som erkände kejsarens herravälde. Rester av rmoahalisk och tlavatlisk talart levde visserligen kvar i avlägsna trakter, på samma sätt som keltiska och kymriska språk i dag överlever hos oss i Irland och Wales. Det tlavatliska språket utgjorde grunden för det språk som användes av turanierna, vilka införde sådana förändringar att ett helt annat språk med tiden uppstod; medan semiterna och akkaderna, som antog en toltekisk grundstruktur, modifierade den på sina respektive sätt och därigenom frambringade två divergerande språkvarianter. Således fanns det under Poseidonis senare dagar flera helt olika språk — alla dock tillhörande den agglutinerande typen — ty det var först under den femte rasens tid som semiternas och akkadernas ättlingar utvecklade böjningsspråk. Genom alla tidsåldrar bibehöll dock det toltekiska språket i stort sett sin renhet, och samma språk som talades i Atlantis under dess glansdagar användes, med endast smärre förändringar, tusentals år senare i Mexiko och Peru.

Skolorna och högskolorna i Atlantis under de stora toltekiska tiderna, liksom under senare kulturperioder, var alla statsunderstödda. Även om varje barn var skyldigt att genomgå den elementära undervisningen, skilde sig den fortsatta utbildningen mycket åt. Grundskolorna fungerade som ett slags sållningsinstans. De som visade verklig studiebegåvning, tillsammans med barnen från de härskande klasserna, vilka naturligt nog i regel hade större anlag, fördes vid omkring tolv års ålder vidare till de högre skolorna. Läsning och skrivning, som betraktades som rena förberedelser, hade de redan lärt sig i grundskolan.

Läs- och skrivkunnighet ansågs dock inte nödvändig för de stora massorna av befolkningen, som måste ägna sina liv åt jordbruk eller åt hantverk som krävdes av samhället. Den stora majoriteten av barnen fördes därför direkt vidare till de tekniska skolor som bäst motsvarade deras olika anlag. Främst bland dessa stod jordbruksskolorna. Vissa grenar av mekanik ingick också i utbildningen, medan jakt och fiske naturligt nog ingick i undervisningen i avlägsna trakter och vid kusterna. På så sätt fick alla barn den utbildning eller träning som var mest lämpad för dem.

Barn med överlägsna anlag, vilka som vi sett hade lärt sig läsa och skriva, fick en betydligt mer omfattande utbildning. Växternas egenskaper och deras läkande krafter utgjorde ett viktigt studiefält. Det fanns inga erkända läkare vid denna tid — varje bildad människa hade mer eller mindre kunskap om medicin liksom om magnetisk läkekonst. Kemi, matematik och astronomi undervisades också. Utbildningen i dessa ämnen har sin motsvarighet i vår egen tid, men det mål som lärarnas ansträngningar i första hand riktades mot var utvecklingen av elevens psykiska förmögenheter och hans undervisning i naturens mer fördolda krafter. Växternas, metallernas och ädelstenarnas ockulta egenskaper, liksom de alkemiska transmutationsprocesserna, hörde till detta område. Med tiden kom dock alltmer den personliga kraft som Bulwer Lytton kallar vril, och vars verkan han ganska träffande har beskrivit i The Coming Race, att bli det som högskolorna för Atlants ungdom särskilt ägnade sig åt att utveckla. Den markanta förändring som inträdde när rasens förfall tog sin början bestod i att man i stället för att låta förtjänst och begåvning avgöra avancemanget till de högre utbildningsgraderna, lät de härskande klasserna bli alltmer exklusiva och endast tillät sina egna barn att ta del av den högre kunskap som skänkte så stor makt.

I ett rike som det toltekiska ägnades jordbruket naturligt nog stor uppmärksamhet. Inte bara undervisades arbetarna i sina sysslor i tekniska skolor, utan högskolor inrättades också där den kunskap som krävdes för att utföra experiment i korsning av både djur och växter lärdes ut till lämpade elever.

Som läsare av teosofisk litteratur kanske vet, har vetet inte utvecklats på denna planet alls. Det var en gåva från den Manu som förde det hit från en annan glob utanför vår världskedja. Havre och några av våra andra sädesslag är däremot resultatet av korsningar mellan vete och jordens inhemska gräsarter. De experiment som ledde till dessa resultat utfördes i Atlants jordbruksskolor. Självfallet leddes sådana experiment av hög kunskap. Men den mest anmärkningsvärda bedrift som kan tillskrivas de atlanteiska jordbrukarna var frambringandet av plantanen eller bananen. I sitt ursprungliga vilda tillstånd liknade den en avlång melon med nästan inget fruktkött, men full av frön likt en melon. Endast genom århundraden — om inte tusentals år — av kontinuerligt urval och utsållning kunde den nuvarande frölösa växten utvecklas.

Bland de domesticerade djuren under toltekernas tid fanns varelser som liknade mycket små tapirer. De levde naturligt av rötter och örter men var, liksom dagens grisar som de på mer än ett sätt liknade, inte särskilt renliga och åt vad som än kom i deras väg. Stora kattliknande djur och de vargliknande förfäderna till hunden kunde också påträffas i närheten av mänskliga bosättningar. De toltekiska vagnarna tycks ha dragits av varelser som något liknade små kameler. Dagens peruanska lamor är sannolikt deras ättlingar. Även förfäderna till den irländska jättehjorten strövade i hjordar över sluttningarna, på ungefär samma sätt som våra höglandsboskap gör i dag — för vilda för att tillåta lätt tillnärmning, men ändå under människans kontroll.

Ständiga experiment utfördes i avel och korsavel av olika djurarter, och hur märkligt det än kan förefalla oss användes artificiell värme i stor utsträckning för att påskynda deras utveckling, så att resultaten av korsning och inavel snabbare skulle bli synliga. Man använde också olika färgade ljus i de kamrar där sådana experiment bedrevs, i syfte att uppnå varierande resultat.

Denna mänskliga kontroll och formning av djurformerna leder oss till ett snarast häpnadsväckande och mycket gåtfullt ämne. Ovan har hänvisats till det arbete som utfördes av Manus. Det är i Manus medvetande som alla förbättringar av typerna och de möjligheter som ligger latenta i varje livsform har sitt ursprung. För att i detalj genomföra förbättringarna av djurformerna krävdes människans hjälp och samverkan. De amfibiska och reptila former som då var talrika hade i stort sett fullgjort sin utvecklingscykel och var redo att anta den mer avancerade typen av fågel eller däggdjur. Dessa former utgjorde det oformade material som ställdes till människans förfogande, och leran var redo att anta den form som krukmakarens händer ville ge den. Det var särskilt med djur i detta mellanstadium som så många av de ovan nämnda experimenten utfördes, och utan tvivel är de domesticerade djur som i dag är till så stor nytta för människan — såsom hästen — resultatet av dessa experiment, där dåtidens människor samarbetade med Manu och hans medhjälpare. Men detta samarbete drogs alltför tidigt tillbaka. Själviskheten tog överhanden, och krig och splittring satte punkt för toltekernas guldålder. När människorna, i stället för att lojalt arbeta mot ett gemensamt mål under sina invigda kungars ledning, började förgripa sig på varandra, lämnades de djur som under människans vård gradvis kunnat anta alltmer nyttiga och domesticerade former åt sina egna instinkters vägledning och följde naturligt nog sin härskares exempel genom att börja förgripa sig på varandra. Vissa hade till och med redan tränats och använts av människan i jakt, och därmed blev de halvt domesticerade kattlika djuren som nämnts ovan naturliga förfäder till leoparder och jaguarer.

Ett exempel på vad som för somliga kan te sig som en fantasifull teori, även om det kanske inte klargör problemet, kan åtminstone peka på den sedelärdom som ligger i detta tillägg till vår kunskap om den gåtfulla väg som vår evolution har följt. Lejonet synes ha kunnat få en mildare natur och ett mindre vildsint utseende, om människorna vid den tiden hade fullbordat den uppgift som anförtrotts dem. Huruvida det en gång är ämnat att ”ligga ned med lammet och äta halm som oxen”, har ännu inte förverkligats i det öde som tecknades i Manus medvetande; ty bilden var den av ett kraftfullt men domesticerat djur — en stark, jämnryggad varelse med stora intelligenta ögon, avsedd att tjäna människan som hennes mäktigaste dragdjur.

”Staden med de gyllene portarna” och dess omgivningar måste beskrivas innan vi går vidare till att betrakta det förunderliga system genom vilket dess invånare försågs med vatten. Den låg, som vi sett, på kontinentens östkust nära havet, omkring 15° norr om ekvatorn. Ett vackert, skogbevuxet, parkartat landskap omgav staden. Över ett vidsträckt område låg de förmögna klassernas villabostäder utspridda. I väster reste sig en bergskedja, varifrån stadens vattenförsörjning hämtades. Själva staden var byggd på sluttningarna av en höjd som reste sig omkring 150 meter över slätten. På höjdens krön låg kejsarens palats och trädgårdar, i vars centrum en aldrig sinande vattenkälla sprang upp ur jorden, försörjde först palatset och fontänerna i trädgårdarna, och därifrån flödade i fyra riktningar och föll i kaskader ner i en kanal eller vallgrav som omgav palatsområdet och därmed skilde det från staden som låg nedanför på alla sidor. Från denna kanal ledde fyra vattenleder genom stadens fyra kvarter till kaskader som i sin tur försörjde ytterligare en omgivande kanal på en lägre nivå. Det fanns tre sådana kanaler som bildade koncentriska cirklar, varav den yttersta och lägsta fortfarande låg över slättens nivå. En fjärde kanal, på denna lägsta nivå men i rektangulär form, tog emot det ständigt strömmande vattnet och avledde det i sin tur till havet. Staden sträckte sig delvis ut över slätten ända fram till kanten av denna stora yttersta vallgrav, som omgav och skyddade den med ett nätverk av vattenleder på omkring tolv gånger tio engelska mil.

Det framgår således att staden var indelad i tre stora bälten, vart och ett omslutet av sina kanaler. Det övre bältets kännetecken, som låg strax nedanför palatsområdet, var en cirkulär kapplöpningsbana och stora offentliga trädgårdar. De flesta av hovämbetsmännens hus låg också här, liksom en institution som saknar motsvarighet i vår tid. Benämningen ”främlingshem” förknippas hos oss med något torftigt och eländigt, men detta var ett palats där alla främlingar som kom till staden inhystes så länge de önskade stanna — och under hela tiden behandlades som statens gäster. Invånarnas fristående hus och de olika tempel som var utspridda över staden upptog de två övriga bältena. Under toltekernas storhetstid tycks det inte ha funnits någon verklig fattigdom — till och med de slavar som hörde till de flesta hushåll var väl födda och klädda — men det fanns ett antal relativt fattiga hus i det lägsta bältet i norr, liksom utanför den yttersta kanalen mot havet. Invånarna där var huvudsakligen knutna till sjöfarten, och deras hus, även om de var fristående, låg tätare än i andra stadsdelar.

Av det föregående framgår att invånarna hade tillgång till en aldrig sinande tillförsel av klart, rent vatten som ständigt strömmade genom staden, samtidigt som de övre bältena och kejsarens palats skyddades av vallgravslinjer, var och en belägen på högre nivå ju närmare centrum man kom.

Det krävs inte mycket mekanisk kunskap för att inse hur oerhörda de arbeten måste ha varit som krävdes för att åstadkomma denna vattenförsörjning, ty under sin storhetstid rymde ”Staden med de gyllene portarna” mer än två miljoner invånare inom sina fyra vallgravscirklar. Inget liknande system har någonsin försökt genomföras i grekisk, romersk eller modern tid — ja, det är högst tveksamt om ens våra skickligaste ingenjörer, även till priset av omätlig rikedom, skulle kunna åstadkomma ett sådant resultat.

En beskrivning av några av dess huvuddrag är av intresse. Försörjningen hämtades från en sjö som låg bland bergen väster om staden, på en höjd av omkring 800 meter. Den huvudsakliga akvedukten, med oval genomskärning och måtten cirka femton gånger nio meter, löpte underjordiskt till en enorm hjärtformad reservoar. Denna låg djupt under palatset, i själva verket vid basen av den höjd på vilken palatset och staden var byggda. Från denna reservoar löpte en lodrät schakt, omkring 150 meter hög genom fast berg, som gav vattnet passage upp till palatsträdgårdarna, varifrån det fördelades över hela staden. Olika ledningar från den centrala reservoaren försåg också stadens olika delar med dricksvatten och offentliga fontäner. Självfallet fanns också system av slussar för att reglera eller stänga av tillförseln till olika stadsdelar.

Av detta framgår för var och en med någon kännedom om mekanik att trycket i den underjordiska akvedukten och i den centrala reservoaren, från vilken vattnet naturligt steg upp till bassängen i palatsträdgårdarna, måste ha varit enormt, och motståndskraften hos det material som användes i konstruktionen därmed ofantlig.

Om vattensystemet i ”Staden med de gyllene portarna” var underbart, måste de atlanteiska transportmedlen erkännas som ännu mer förbluffande, ty luftfartyget eller flygmaskinen, som Keely i Amerika och Maxim i detta land nu försöker framställa, var där redan ett förverkligat faktum. Det var dock aldrig ett allmänt transportmedel. Slavarna, tjänarna och de handarbetande massorna fick traska längs landsvägarna eller färdas i grova vagnar med massiva hjul, dragna av klumpiga djur. Luftbåtarna kan snarare betraktas som dåtidens privata ekipage — eller snarare privata lustjakter, om man ser till hur få som ägde dem — ty de måste alltid ha varit svåra och kostsamma att tillverka. De byggdes i regel inte för många passagerare. Många var avsedda för endast två personer, andra för sex eller åtta. Under de senare tiderna, när krig och strider hade satt guldåldern ur spel, ersatte luftstridsfartyg i stor utsträckning sjöstridsfartygen, eftersom de naturligt nog visade sig vara långt kraftfullare förstörelsemedel. Dessa byggdes för att kunna bära upp till femtio, och i vissa fall ända upp till hundra stridande män.

Materialet i luftbåtarna var antingen trä eller metall. De tidigaste byggdes av trä — de brädor som användes var ytterst tunna, men genom injektion av ett ämne som inte nämnvärt ökade vikten men gav läderlik seghet, uppnåddes den nödvändiga kombinationen av lätthet och styrka. När metall användes var det vanligen en legering, bestående av två vitfärgade metaller och en röd. Resultatet blev vitfärgat, likt aluminium, och ännu lättare. Över luftbåtens grova ram spändes ett stort ark av denna metall, som sedan hamrades till form och elektriskt svetsades där så krävdes. Oavsett om de byggdes av metall eller trä var deras yta dock till synes sömlös och fullkomligt slät, och de lyste i mörkret som om de vore bestrukna med självlysande färg.

Till formen var de båtliknande, men alltid däckade, ty vid full fart hade det varken varit bekvämt eller säkert för någon ombord att vistas på övre däck. Framdrivnings- och styranordningarna kunde användas från endera änden.

Den mest intressanta frågan gäller emellertid den kraft genom vilken de drevs. Under de tidiga tiderna tycks det ha varit personlig vril som tillhandahöll drivkraften — om den användes i förening med mekaniska anordningar eller ej är av mindre betydelse — men under senare tider ersattes den av en kraft som, även om den alstrades på ett för oss okänt sätt, likväl verkade genom bestämda mekaniska arrangemang. Denna kraft, ännu oupptäckt av vetenskapen, låg närmare den som Keely i Amerika håller på att lära sig behärska än den elektriska kraft som Maxim använder. Den var i själva verket av eterisk natur, men även om vi ännu inte närmat oss lösningen av problemet kan dess verkningssätt beskrivas. De mekaniska anordningarna skilde sig säkerligen något mellan olika farkoster. Följande beskrivning härrör från en luftbåt i vilken tre ambassadörer från kungen som härskade över norra Poseidonis vid ett tillfälle färdades till hovet i det södra riket. En stark, tung metallkista som låg i båtens mitt var generatorn. Därifrån flödade kraften genom två stora, flexibla rör till vardera änden av fartyget, liksom genom åtta mindre rör som var fästa längs relingen för och akterut. Dessa hade dubbla öppningar, riktade både uppåt och nedåt. När färden skulle börja öppnades ventilerna i de åtta rör som pekade nedåt, medan alla andra hölls stängda. Strömmen som rusade genom dem slog mot jorden med sådan kraft att farkosten drevs uppåt, medan luften fortsatte att fungera som nödvändigt stöd. När tillräcklig höjd uppnåtts togs det flexibla röret i bruk vid den ände av farkosten som pekade bort från färdmålet, samtidigt som strömmen genom de åtta vertikala rören minskades till den mängd som krävdes för att bibehålla höjden. Huvuddelen av kraften leddes nu genom det stora rör som från aktern pekade nedåt i ungefär fyrtiofem graders vinkel, och gav därigenom, samtidigt som höjden bibehölls, den kraftiga framdrivningen genom luften. Styrningen skedde genom att strömmen leddes genom detta rör, ty minsta förändring i dess riktning medförde omedelbart en ändring av kursen. Kontinuerlig övervakning var dock inte nödvändig. Vid långa resor kunde röret fixeras så att ingen handpåläggning krävdes förrän destinationen nästan nåtts. Den högsta hastighet som uppnåddes var omkring 160 kilometer i timmen, och flygbanan var aldrig rak utan alltid vågformad, omväxlande närmande sig och avlägsnande sig från jorden. Flyghöjden var endast några hundra meter; när höga berg låg i färdlinjen var det nödvändigt att ändra kurs och flyga runt dem, eftersom den tunnare luften inte längre gav tillräckligt stöd. Kullar på omkring 300 meters höjd var det högsta som kunde passeras. För att stanna vid ankomsten — vilket kunde ske lika väl i luften — släpptes en del av kraften ut genom röret i den ände av farkosten som pekade mot färdmålet, varvid strömmen som slog mot marken eller luften framför fungerade som broms, medan framdrivningskraften bakom gradvis minskades genom att ventilen stängdes. Återstår att förklara de åtta rör som pekade uppåt från relingen. Dessa var särskilt av betydelse vid luftkrigföring. Med en så kraftfull energi till sitt förfogande riktade stridsfartygen naturligt nog strömmen mot varandra. Detta kunde rubba balansen hos det träffade fartyget och välta det upp och ned — ett läge som fiendens fartyg snabbt utnyttjade för att angripa med sin stäv. Det fanns också risken att störta mot marken, om inte ventilerna snabbt manövrerades. I vilken ställning farkosten än befann sig, var det naturligt de rör som pekade mot jorden som skulle släppa ut strömmen, medan de uppåtriktade hölls stängda. För att räta upp ett fartyg som hamnat upp och ned och åter föra det till jämvikt använde man de fyra nedåtriktade rören på endast ena sidan, medan de fyra på den andra sidan hölls stängda.

Atlantiderna hade också sjögående fartyg, som drevs av en kraft analog med den ovan nämnda, men den ström av energi som i detta fall visade sig mest verksam hade ett tätare, mer substantiellt utseende än den som användes i luftfartygen.

Seder och bruk

Det rådde utan tvivel lika stor mångfald i atlanteernas seder och bruk under olika epoker av deras historia, som det gjort bland de olika folk som utgör vår ariska ras. Med århundradenas växlande mode är vi inte här befattade. Följande anmärkningar syftar endast till att belysa de huvuddrag som skiljer deras levnadssätt från vårt eget, och dessa är i möjligaste mån hämtade från den stora toltekiska eran.

Vad beträffar äktenskapet och relationerna mellan könen har de experiment som gjordes av turanierna redan berörts. Polygama sedvänjor förekom vid olika tider hos alla underraserna, men under toltekernas tid tillät lagen två hustrur, även om ett stort antal män endast hade en. Kvinnorna betraktades inte – såsom i nutida polygama samhällen – som underordnade eller förtryckta. Deras ställning var fullt jämbördig med männens, och den fallenhet många av dem visade för att utveckla vril-kraften gjorde dem till männens jämlikar, om inte rentav deras övermän. Denna jämlikhet erkändes redan från barndomen, och det förekom ingen åtskillnad mellan könen i skolor och högre läroanstalter. Pojkar och flickor undervisades tillsammans.

Det var dessutom regel snarare än undantag att fullständig harmoni rådde i de hushåll där två hustrur fanns, och mödrarna lärde sina barn att i lika grad vända sig till faderns båda hustrur för kärlek och beskydd. Kvinnor var heller inte utestängda från deltagande i styret. Ibland satt de i råden och utsågs till och med ibland av den invigde kejsaren till att representera honom som lokala härskare i provinserna.

Atlantidernas skrivmaterial bestod av tunna metallplåtar med en vit, porslinsliknande yta, på vilken texten skrevs. De hade även metoder för att reproducera den skrivna texten genom att lägga en annan tunn metallplåt, tidigare doppad i en viss vätska, ovanpå den inskrivna. Den text som därigenom etsades in i den andra plåten kunde sedan mångfaldigas på andra ark, vilka sammanfogade bildade en bok.

En sed som avsevärt skiljer sig från vår egen måste därefter nämnas, nämligen deras val av föda. Det är ett obehagligt ämne, men kan knappast förbigås. De åt i regel inte köttet från djuren, medan de delar som vi vanligen undviker betraktades som delikatesser. Blod dracks också – ofta varmt direkt från djuret – och olika tillagade rätter baserade på blod förekom.

Man bör dock inte tro att de saknade lättare och för oss mer aptitliga födoämnen. Hav och floder gav dem fisk, vars kött de åt, om än ofta i ett så långt framskridet förruttnelsestadium att det för oss vore frånstötande. Spannmål odlades i stor omfattning och användes till bröd och kakor. De hade också mjölk, frukt och grönsaker.

En liten minoritet av invånarna antog aldrig de motbjudande seder som nyss beskrivits. Så var fallet med adeptkungarna och kejsarna samt den invigda prästerskapen i hela riket. Dessa var helt vegetariska. Många av kejsarens rådgivare och hovfunktionärer låtsades föredra denna renare kost, men tillfredsställde ofta i hemlighet sina grövre begär.

Starka drycker var inte heller okända. En mycket potent jäst dryck var under en tid populär, men eftersom den ofta gjorde dem som drack den farligt upphetsade, utfärdades en lag som helt förbjöd dess bruk.

Vapen för krig och jakt skiftade avsevärt mellan olika epoker. Svärd och spjut, bågar och pilar var i regel tillräckliga för rmoahalerna och tlavatlierna. De djur de jagade under denna tidiga period var ullhåriga mammutar, elefanter och flodhästar. Pungdjur var också vanliga, liksom kvarlevor av mellantyper – vissa halvt reptil och halvt däggdjur, andra halvt reptil och halvt fågel.

Sprängämnen togs i bruk tidigt och utvecklades till stor fulländning i senare tider. Vissa exploderade vid anslag, andra efter en viss tidsfördröjning, men i båda fallen tycks förstörelsen av liv ha orsakats av frigörandet av giftiga gaser snarare än av projektilverkan. Så kraftfulla blev dessa sprängämnen under de senare atlanteiska epokerna att hela truppavdelningar kunde förintas av den giftiga gas som uppstod när en enda bomb exploderade ovanför deras huvuden, kastad dit med någon form av hävstång.

Valutasystemet

Under åtminstone de tre första underraserna existerade ingen statlig myntprägling. Små stycken av metall eller läder, stämplade med ett visst värde, användes visserligen som tecken. Med ett hål i mitten träddes de på snören och bars vid bältet. Men varje man var i praktiken sin egen myntpräg­lare, och den läder- eller metallbricka han tillverkade och bytte bort var endast ett personligt skulderkännande, likt en växel i vår tid. Ingen hade rätt att tillverka fler sådana tecken än han kunde infria genom överlåtelse av varor i sin ägo. Dessa tecken cirkulerade inte som mynt, och innehavaren kunde genom den klärvoajanta förmåga som alla då besatt i större eller mindre grad, med full säkerhet avgöra gäldenärens verkliga resurser.

I de senare dagarna av Poseidonis infördes dock ett system som närmade sig vårt eget, och det trefaldiga berg som syntes från den stora sydliga huvudstaden blev det vanligaste motivet på statens mynt.

Jordägandet

Systemet för jordägande är dock det viktigaste ämnet under denna rubrik. Bland rmoahaler och tlavatlier, som främst levde av jakt och fiske, uppstod frågan naturligt nog inte, även om någon form av byodling förekom under tlavatlitiden.

Det var först med befolkningens tillväxt och civilisationens framsteg under de tidiga toltekiska epokerna som jord blev något man stred om. Det är inte avsikten att följa de kaotiska förhållanden som rådde före den gyllene tidsålderns ankomst. Men dokumenten från denna epok erbjuder ett ämne av största intresse, inte bara för politiska ekonomer utan för alla som bekymrar sig om mänsklighetens välfärd.

Befolkningen hade stadigt vuxit och hade under adeptkejsarnas styre nått de mycket höga siffror som redan nämnts. Ändå var fattigdom och nöd okända. Detta sociala välstånd berodde utan tvivel delvis på jordägandesystemet.

All jord och dess avkastning betraktades som tillhörande kejsaren, liksom alla hjordar och boskap. Landet var indelat i provinser eller distrikt, var och en styrd av en underkung eller ståthållare utsedd av kejsaren. Varje sådan ståthållare ansvarade för styret och välbefinnandet hos alla invånare inom sitt område. Jordbruket, skörden, boskapsskötseln och genomförandet av jordbruksexperiment hörde till hans ansvarsområde.

Runt varje ståthållare fanns ett råd av jordbruksrådgivare, vilka också måste vara väl förtrogna med astronomi, som då inte var en steril vetenskap. De ockulta inflytandena på växt- och djurliv studerades och utnyttjades. Förmågan att framkalla regn efter behag var inte ovanlig, och effekterna av istider neutraliserades vid flera tillfällen delvis genom ockult vetenskap. Rätt dag för varje jordbruksarbete beräknades noggrant och arbetet utfördes därefter.

Produkterna från varje distrikt konsumerades vanligen lokalt, men utbyte mellan olika områden förekom ibland. Efter att en mindre andel avsatts för kejsaren och centralregeringen i ”Staden med de gyllene portarna”, fördelades resten bland invånarna – ståthållaren och hans ämbetsmän fick större andelar, men även den enklaste jordbruksarbetare erhöll tillräckligt för trygghet och bekvämlighet. Varje ökning av produktivitet eller mineralrikedom delades proportionellt, så att alla hade intresse av gemensam framgång.

Systemet fungerade utmärkt under lång tid, men så småningom smög sig försumlighet och själviskhet in. De styrande började delegera ansvar till underordnade och tappade intresset för verksamheten. Lyxens utbredning tog vid.

En särskild orsak till missnöje bland de lägre klasserna var utbildningssystemet. Urvalet av barn till tekniska skolor skulle ske av personer med utvecklad klärvoajans, men när dessa delegerade uppgiften till mindre lämpade blev resultatet att många barn placerades i fel livsbanor.

Efter Toltekdynastins fall uppstod många olika system för jordägande. Under de senare dagarna av Poseidonis hade de i regel ersatts av individuell äganderätt.

Religion

Det sista ämnet som återstår är utvecklingen av religiösa föreställningar. Mellan den enkla rasens andliga längtan och den degenererade ritualen hos ett intellektuellt kultiverat men andligt dött folk ligger en avgrund som endast begreppet religion i dess vidaste mening kan överbrygga.

Rmoahalerna styrdes direkt av Manu, vars minne senare upphöjdes till gudomlig dyrkan. Tlavatlierna utvecklade solkult, byggde stencirklar och använde dem för astronomi. Toltekerna, med sin mer utvecklade kunskap och sitt invigda prästerskap, erbjöds djupare religiösa insikter, men för massorna förblev religionen symbolisk.

Solen och elden blev föremål för dyrkan. Inga gudabilder tilläts till en början; solskivan var den enda tillåtna symbolen. Senare infördes bilden av den arketypiske människan.

När de etiska idealen föll förvreds även det religiösa. Människan dyrkade till slut sig själv. Som det står i Dzyans bok:

”Då blev den Fjärde högmodig. ’Vi är kungarna’, sade de; ’vi är gudarna …’
De byggde väldiga städer … och skar sina egna bilder i sin storlek och likhet och tillbad dem.”

Var man dyrkade sin egen avbild. Självförgudningen kunde inte drivas längre.

Man måste komma ihåg att varje sann religiös idé som någonsin trätt in i människans medvetande medvetet har ingivits henne av de gudomliga Instruktörerna eller av de invigda i de ockulta logerna, vilka genom alla tider varit väktare av de gudomliga mysterierna och av fakta rörande de översinnliga medvetandetillstånden.

Mänskligheten i gemen har endast långsamt blivit mottaglig för att tillägna sig ens några få av dessa gudomliga idéer, medan de monstruösa utväxter och de vidriga förvrängningar som varje religion på jorden bär vittne om måste härledas till människans egen lägre natur. Det förefaller till och med som om hon inte alltid ens varit värdig att anförtros kunskap om de blotta symboler under vilka gudomlighetens ljus var beslöjat, ty under turaniernas herravälde avslöjades en del av denna kunskap på ett otillbörligt sätt.

Vi har sett hur solens livs- och ljusskapande egenskaper i forna tider användes som symbol för att inför folket framställa allt vad de var förmögna att fatta av den stora Första Orsaken. Men andra symboler, av långt djupare och verkligare innebörd, var kända och bevarade inom prästerskapets led. En av dessa var föreställningen om en Treenighet i Enhet. De treenigheter som hade den högsta heliga betydelsen yppades aldrig för folket, men den treenighet som personifierade universums kosmiska krafter såsom Skapare, Bevarare och Förstörare blev på något oregelbundet sätt allmänt känd under turaniernas tid. Denna idé materialiserades och förnedrades ytterligare av semiterna till en strängt antropomorf treenighet bestående av fader, moder och barn.

En ytterligare och i sanning fruktansvärd utveckling under den turaniska perioden måste ännu beröras. Genom utövandet av trolldom hade naturligtvis många av invånarna blivit medvetna om existensen av mäktiga elementarer – varelser som hade kallats till liv, eller åtminstone animerats, av deras egna starka viljor, vilka, då de riktades mot ondskefulla mål, helt naturligt frambringade elementarer av makt och illvilja. Så förnedrade hade då människans känslor av vördnad och dyrkan blivit, att hon faktiskt började tillbe dessa halvt medvetna skapelser av sina egna malignanta tankar. Den ritual med vilken dessa varelser dyrkades var från första början bloddränkt, och varje offer som frambars vid deras altaren skänkte livskraft och beständighet åt dessa vampyrliknande skapelser – i sådan grad att ännu i vår egen tid, i olika delar av världen, de elementarer som bildades genom de gamla atlanteiska trollkarlarnas starka vilja fortfarande fortsätter att utkräva sin tribut av oskyldiga bysamhällen.

Även om denna blodiga ritual infördes och i stor utsträckning utövades av de brutala turanierna, tycks den aldrig ha spridits i någon större omfattning bland de andra underraserna, även om människooffer synes ha varit ganska vanliga bland vissa grenar av semiterna.

I det stora toltekiska riket i Mexiko var solkulten hos deras förfäder fortfarande den nationella religionen, och de oblodiga offer som frambars åt deras välgörande gudom, Quetzalcoatl, bestod endast av blommor och frukter. Det var först med de vilda aztekernas ankomst som den oskyldiga mexikanska ritualen kompletterades med mänskligt blod, vilket dränkte krigsguden Huitzilopochtlis altaren, och utdragandet av offrens hjärtan på teocalins topp kan betraktas som ett direkt kvarlevande uttryck för den elementardyrkan som deras turaniska förfäder utövade i Atlantis.

Det framgår således att, liksom i våra egna dagar, folkets religiösa liv omfattade de mest skiftande former av tro och dyrkan. Från den lilla minoritet som strävade efter invigning och stod i beröring med det högre andliga livet – som visste att god vilja mot alla människor, tankekontroll samt renhet i liv och handling var nödvändiga förutsättningar för att nå de högsta medvetandetillstånden och de vidaste visionssfärerna – ledde otaliga grader nedåt genom mer eller mindre blind dyrkan av kosmiska krafter eller antropomorfa gudar, till den förnedrade men mest utbredda ritual där varje människa dyrkade sin egen avbild, och vidare till de bloddränkta riterna inom elementardyrkan.

Man måste hela tiden minnas att vi här endast behandlar den atlanteiska rasen, varför varje hänvisning till den ännu mer förnedrade fetischdyrkan som redan då existerade – liksom den fortfarande gör – bland de degenererade representanterna för de lemuriska folken, skulle vara malplacerad.

Genom århundradena fortsatte således de olika ritualer som utformats för att fira dessa olika former av dyrkan att praktiseras, ända fram till Poseidonis slutliga undergång, vid vilken tidpunkt de otaliga skarorna av atlanteiska emigranter redan hade etablerat moderlandets olika kulter på främmande marker.

Att i detalj följa de arkaiska religionernas uppkomst och utveckling, vilka i historisk tid har blommat ut i så skilda och motsatta former, vore ett företag av stor svårighet, men den belysning det skulle kasta över frågor av överväldigande betydelse kan en dag förmå någon att göra försöket.

Avslutningsvis vore det fåfängt att försöka sammanfatta det som redan är alltför mycket av en sammanfattning. Låt oss i stället hoppas att det föregående kan tjäna som den text ur vilken historier kan utvecklas över de många avgreningarna av de olika underraserna – historier som analytiskt kan undersöka politiska och sociala utvecklingar som här endast berörts på det mest fragmentariska sätt.

Ett ord kan dock ännu sägas om rasens evolution – om det framåtskridande som hela skapelsen, med mänskligheten i spetsen, ständigt är förutbestämd att uppnå sekel efter sekel, årtusende efter årtusende, manvantara efter manvantara och kalpa efter kalpa.

Andens nedstigande i materien – dessa två poler av den ena eviga substansen – är den process som upptar den första hälften av varje cykel. Den period vi har betraktat på de föregående sidorna – den under vilken den atlanteiska rasen genomlöpte sitt öde – var själva mittpunkten eller vändpunkten i detta nuvarande manvantara.

Den evolutionsprocess som i vår nuvarande femte ras nu har inletts – materiens återvändande till anden – hade under dessa dagar endast uppenbarat sig i några få isolerade individuella fall, såsom förelöpare till andens uppståndelse.

Men det problem som alla som ägnat ämnet någon närmare eftertanke måste ha känt fortfarande vänta på sin lösning, är den slående kontrasten i den atlanteiska rasens egenskaper. Sida vid sida med deras brutala lidelser och förnedrade animaliska drifter fanns deras psykiska förmågor, deras gudalika intuition.

Lösningen på denna till synes olösliga gåta ligger i det faktum att byggandet av bron just då endast hade påbörjats – manasbron, eller sinnets bro, avsedd att i den fullkomnade individen förena djuriskhetens uppåtsträvande krafter med Guds nedåtcyklande ande. Djurvärlden i dag uppvisar ett naturens område där byggandet av denna bro ännu inte har börjat, och även bland människorna under Atlantistiden var förbindelsen så svag att de andliga egenskaperna hade ringa förmåga att kontrollera den lägre djurnaturen. Den beröring av sinne de hade var tillräcklig för att ge större eggelse åt sinnesnjutningarna, men inte nog för att vitalisera de ännu slumrande andliga förmågorna, vilka i den fullkomnade individen måste bli den absoluta härskaren. Vår bro-metafor kan föras något längre om vi betraktar den som nu under uppförande, men avsedd att förbli ofullbordad för mänskligheten i allmänhet under omätliga årtusenden – ja, ända tills mänskligheten har fullbordat ännu ett varv genom de sju planeterna och den stora femte ronden nått halvvägs i sitt förlopp.

Även om det var under den senare hälften av den tredje rot-rasen och början av den fjärde som manasaputrorna nedsteg för att utrusta med sinne den stora delen av mänskligheten som ännu saknade gnistan, brann ljuset så svagt under hela Atlantistiden att få kunde sägas ha uppnått förmågan till abstrakt tänkande. Däremot låg sinnets verksamhet i konkreta ting väl inom deras räckvidd, och som vi har sett var det inom de praktiska angelägenheterna i deras vardagsliv, särskilt när deras psykiska förmågor riktades mot samma mål, som de uppnådde sådana anmärkningsvärda och storslagna resultat.

Man måste också minnas att Kama, den fjärde principen, naturligt nådde sin kulmen i den fjärde rasen. Detta förklarar de djup av animalisk grovhet till vilka de sjönk, medan cykelns närmande till sitt nadir oundvikligen förstärkte denna nedåtgående rörelse, så att det finns föga att förvånas över i rasens gradvisa förlust av de psykiska förmågorna och dess nedstigning i själviskhet och materialism.

Allt detta bör snarare betraktas som en del av den stora cykliska processen i lydnad mot den eviga lagen.

Vi har alla genomlevt dessa onda dagar, och de erfarenheter vi då samlade bidrar till att forma de karaktärer vi nu besitter.

Men en klarare sol lyser nu över den ariska rasen än den som belyste deras atlanteiska förfäders väg. Mindre behärskade av sinnens lidelser, mer öppna för sinnets inflytande, har männen i vår ras vunnit, och vinner alltjämt, ett fastare grepp om kunskapen och ett vidare intellektuellt omfång. Denna uppåtgående båge i den stora manvantariska cykeln kommer naturligt att leda allt fler till inträdet på den ockulta vägen och skänka allt större dragningskraft åt de översinnliga möjligheter den erbjuder för karaktärens fortgående stärkande och rening – stärkande och rening som inte längre styrs av blott sporadiska ansträngningar och ständigt avbryts av vilseledande lockelser, utan leds och beskyddas i varje steg av Visdomens Mästare, så att den uppåtgående vandringen, när den väl har påbörjats, inte längre blir trevande och osäker, utan leder rakt mot det härliga målet.

De psykiska förmågorna och den gudalika intuitionen, som en tid gick förlorade men alltjämt är rasens rättmätiga arv, väntar endast på den individuella ansträngningen att återerövras, för att skänka karaktären ännu djupare insikt och mer upphöjda krafter. Så skall leden av adeptinstruktörer – Visdomens Mästare – ständigt stärkas och förnyas, och även ibland oss i dag måste det med säkerhet finnas några, oskiljbara från andra utom genom den odödliga entusiasm som besjälar dem, vilka innan nästa rot-ras har etablerats på denna planet själva kommer att stå som Visdomens Mästare för att bistå rasen i dess uppåtgående utveckling.

FOTNOT:

[1] Studenter av geologi och paleontologi känner till att dessa vetenskaper betraktar ”Cro-Magnon-människan” som äldre än ”Furfooz”, och då de två raserna existerade sida vid sida under oerhörda tidsrymder, kan det mycket väl vara så att det enskilda Cro-Magnon-skelettet, även om det representerar den andra rasen, avsattes i kvartära lager tusentals år innan den enskilde Furfooz-människan levde på jorden.

Del två: Lemurien