Dr Rudolf Steiner, Paris 28 maj 1906
4. Inveckling och utveckling Drömmen är ett rudimentärt klarseende från en äldre tid. Tallkottkörteln är ett relikt av ett forntida perceptionsorgan. Myterna är astrala bilder; framtidens människa skall leva samtidigt i fysisk, astral och andlig värld.
Ärade åhörare,
Varje tänkande människa måste intressera sig för en företeelse som den yttre vetenskapen inte kan förklara: drömlivet. Vad är drömmen sett ur ockult synvinkel? Den är ett kvarlevande från ett tillstånd som går tillbaka till en förhistorisk period. För att få en föreställning om detta skall vi betrakta några andra företeelser: organ som egentligen inte längre är nödvändiga för det fysiska livet, som har rudimentär karaktär och vilkas uppgift naturvetenskapen inte känner till.
Det handlar dels om en muskel i öronmusslan som hos människan är starkt förkrympt, dels om den så kallade nickhinnan, ett slags tredje ögonlock. Vidare finns det den så kallade maskformiga utväxten vid blindtarmen, som inte bara saknar uppgift utan också kan ge upphov till sjukdomar.
Ockultisten intresserar sig särskilt för tallkottkörteln, som sitter i hjärnan och har formen av en liten tallkotte. Naturvetenskapen menar att dessa organ en gång har haft en uppgift och sedan har degenererat. Detta är i viss mening riktigt, men vi får inte föreställa oss det på rent darwinistiskt sätt. Tallkottkörteln är ett relikt av ett organ som hos förmänniskan hade största betydelse, ett perceptionsorgan. Det var ett slags ytterhjärna som samtidigt tjänade som antenn för öga och öra.
Detta organ fanns hos förmänniskan under en tidigare period, då jorden ännu var halvt flytande, halvt i ångform och förenad med månen. I detta delvis flytande, delvis gasformiga element simmade människan som en fisk och styrde sig med hjälp av detta organ. Hennes perceptioner hade en klärvoajant, bildartad karaktär. De varma strömmarna väckte hos henne ett intryck av klart rött och starkt välljud. De kalla strömmarna framkallade gröna och blå färger samt silverglänsande och flytande klanger.
Tallkottkörteln spelade alltså hos urmänniskan en helt avgörande roll. Men i och med jordens mineralisering uppstod andra perceptionsorgan, och hos oss har tallkottkörteln ingen synbar uppgift längre.
Låt oss jämföra detta organ med drömfenomenet. Drömmen är en rudimentär funktion i vårt liv, till synes utan nytta och ändamål; men i verkligheten är den en avtagande funktion, en funktion som en gång har medverkat till ett helt annat sätt att uppfatta världen.
Innan jorden blev mineralisk var den endast uppfattbar för det astrala klärseendet. All perception är relativ och är endast ett symbol. Den centrala sanningen är uppfattbar för den gudomliga människan, men den är outsäglig. Det är det som Goethe så underbart har uttryckt i orden: »Allt förgängligt är blott en liknelse.»
Den astrala visionen – och det är också dagens dröm – är en allegori och samtidigt ett symbol.
Låt oss betrakta exempel på drömmar som framkallas av fysiska och kroppsliga orsaker:
En student drömmer att en kamrat vid inträdet i föreläsningssalen har gett honom en knuff, att en duell blir följden och att han träffas av ett skott. Han vaknar och ser att orsaken till drömmen var en omkullfallen stol.
Man hör i drömmen stegen av en travande häst – en hörselperception framkallad av tickandet från en klocka.
En kvinna drömmer om en pastor som predikar och som har vingar – det är en tupp som gal och säger kuckeliku.
Om det alltså finns drömperceptioner som kommer från kroppen, så finns det också andra som kommer från den astrala och den andliga världen. I sådana perceptioner ligger ursprunget till myterna.
De lärda för idag myternas ursprung tillbaka till en poetisk omtolkning av naturföreteelser. Den som studerar hur myterna uppstår i folket ser dock att de inte har uppkommit på detta sätt. Myterna och legenderna är alla ursprungligen astrala bilder som traditionen har förvrängt, omformat och vidareutvecklat.
Här ett exempel: legenden om middagskvinnan. När lantfolket som arbetar med skörden under den tryckande sommarhettan inte går hem mitt på dagen utan sover på marken för att vila, visar sig för dem en kvinna som lägger fram en rad gåtor för dem. Om den sovande kan lösa dem vaknar han eller hon befriad; om inte, dödar kvinnan honom eller henne och styckar med en skära. Legenden tillägger att fantomet kan besvärjas genom ett baklänges uppläst Fader vår.
Den hemliga vetenskapen lär oss att denna middagskvinna är en astralgestalt, ett slags inkubus som visar sig i sömnen och trycker människan. Det baklänges upplästa Paternostret är en spegling av att allt i astralvärlden reflekteras i omvänd ordningsföljd, som i en spegel. Ludwig Laistner påpekar i sitt bok »Das Rätsel der Sphinx» att legenden om sfinxen ursprungligen finns hos alla folk. Han visar dessutom att alla dessa legender härrör från ett slags klarseende i sömn som uppfattar realiteter, och att sfinxen är en verklig demon.
Drömtillståndet eller perceptionen av den verkliga världen i en astral bild – det är ursprunget till alla myter. Myterna är astralvärlden skådad i symboliska visioner.
Historiskt sett försvinner mytskapandet när det logiska och intellektuella livet utvecklas. Nutidsmänniskan lever endast genom sina sinnen och genom sitt förnuft, som bearbetar sinnesintrycken. Framtidens människa skall leva genom det till fullt vaket medvetande uppvaknade intellektet och samtidigt i den astrala och andliga världen. Därför lär rosenkreuzardömet: Först måste du vara en klart tänkande människa vars klara dagsmedvetande är helt intakt; sedan kan du tillägna dig det astrala medvetandet. Därmed står vi vid ingångsporten till en stor och betydelsefull framtid för mänskligheten.
Trancetillståndet hos den hypnotiserade personen och hos mediet är endast ett atavistiskt fenomen som är bundet till en dämpning av medvetandet. Klärvoajanten, den invigde, är inte en obalanserad person eller en visionär; han äger redan det medvetandegrad som framtidens människor skall ha. Han är lika fast förankrad i jorden som den nyktra jordmänniskan, och hans förnuft är lika klart och säkert. Men hans blick skådar in i två världar.
Det är en lag i evolutionen att vissa organ måste dö bort för att nya organ skall kunna utvecklas. Så var det också med tallkottkörteln. Den står i samband med lymfsystemet. Den var en gång ett yttre perceptionsorgan som man ännu kan finna som en öppning hos embryot i moderlivet, och hos det nyfödda barnet påminner den mjuka fläcken uppe på skallen ännu om den forna mänskliga konstitutionen.
Drömmen spelar för vårt nutida medvetande en analog roll som tallkottkörteln för fysiologin hos den mänskliga kroppen. Den är den sista resten av ett rudimentärt blivit klärseende.
Ett annat problem som medvetandegjordes för nyfiken i de ockulta brödraskapen uppstår ur frågan varför det överhuvudtaget finns en uppåtgående och en nedåtgående utveckling i världen. Varför existerar det onda? Det är en svår fråga som varken vetenskapen eller religionen i sanning har löst. Av dess lösning beror dock hela uppfostringsproblemet. Det onda är ingenting absolut, det är ett medel för utvecklingen av den individuella väsenheten och friheten.
Materialisten medger inte att de tankar vi bildar oss om naturen redan finns i den. Han tror att vi lägger in dem i den.
Rosenkreuzarna under medeltiden ställde ett glas vatten framför nyfiken och sade till honom: För att detta vatten skall kunna vara i glaset måste någon ha lagt dit det. På samma sätt förhåller det sig med de idéer vi finner i naturen. De måste ha lagts in av de gudomliga andarna, Logos medhjälpare.
De tankar vi drar ur världen finns i verkligheten i den. Allt vad vi skapar är nödvändigtvis inneslutet i den.
Det är en falsk föreställning hos vissa mystiker att nedvärdera det fysiska kroppens värde. Den har samma värde som astralkroppen; den skall bli själens tempel.
Låt oss betrakta den underbara strukturen hos lårbenet, det ben som bär upp hela kroppen och vars ytor är så sammanfogade att de med minsta möjliga materialmängd uppnår största möjliga fasthet. Ingen ingenjör skulle kunna åstadkomma ett sådant under. Jämfört med den fysiska kroppen är astralkroppen, som är uppkomstorten för våra passioner, rå och oformad.
Den fysiska världen är uttrycket för en förkroppsligad vishet, den gudomliga visheten.
Rosenkreuzarna lär att jorden en gång var en vishetens planet, medan dagens jord skulle kunna kallas kärlekens planet. Människans uppgift är att göra detsamma med det som ännu är ofullkomligt i henne som den gudomliga visheten har gjort med hennes fysiska kropp. Hon måste förädla sin astralkropp och sin omvärld.
Involutionen är det som har dragits in i oss utan vårt medvetande och utan vår vilja, under inflytande av den gudomliga visheten. Evolutionen är allt det som vi genom vårt medvetande och vår vilja skall låta framgå ur detta till den yttre världen.
Varför arbetar människan med att omgestalta naturen? Gudarna har skapat klipporna, människorna har skapat pyramiderna. Pyramiden skall under århundradenas lopp gå under, men idén som har skapat pyramiden skall fortsätta att utvecklas. Det som idag är katedralen skall också antaga en annan form. Grunden på vilken Rafael har målat skall falla sönder till stoft; men Rafaels själ och de idéer som hans målningar representerar skall förbli levande, vidareutvecklade krafter. Dagens konst skall bli morgondagens natur och åter blomstra i den. Så uppstår evolution ur involution.
Här ligger korsningspunkten mellan det gudomliga och det mänskliga och den dubbla makt som för Gud till människan och låter människan stiga upp till Gud.
Lämna ett svar