Dr Rudolf Steiner, Paris 27 maj 1906
3. Gud, människan och naturen
Lagen om analogier visar att naturen speglar människans inre. Stenen av vishet och kolsyrans förvandling till stenkol illustrerar förvandlingsförmågan. Människan är en fallen gud som minns himlen; utvecklingen går från enhet till åtskillnad och åter till högre enhet.
Ärade åhörare,
En av ockultismens djupaste grundsatser vilar på den stora lagen om analogier, enligt vilken naturen uppenbarar för oss vad som försiggår i oss själva.
För att ge ett slående och samtidigt typiskt exempel på denna lag – ett exempel som dock är helt okänt för den officiella vetenskapen – vill vi nämna stenens vishet. Den var känd för rosenkreuzarna. I en tysk tidskrift från slutet av 1700-talet talas det om denna sten av vishet. Man talar om den som om den vore ett verkligt existerande föremål, och det heter där: Var och en vidrör den ofta utan att känna igen den. – Detta är bokstavligen sant.
För att förstå detta behöver man bara tränga djupare in i naturens verkstad än vad den nutida vetenskapen gör.
Var och en vet att människan andas in syre och andas ut kolsyra. Detta har inom yogautbildningen både en fysisk och en andlig betydelse. Människan kan inte för sin uppehälle andas in kolsyra. Hon skulle dö av det, medan växterna behöver kolsyran för att leva. Växterna levererar syret som människan lever av. Växterna förnyar luften och gör den lämplig att inandas av människan. Och människorna och djuren levererar i sin tur kolsyran som växterna behöver för sin egen uppehälle. Vad gör växten med den kolsyra den andas in? Den bygger upp sin egen kropp med den. Nu vet vi att stenkol är växtens lik. Stenkol är alltså kristalliserad kolsyra.
Det röda blodet, som har upptagit kolsyran, förvandlas till »blått» blod, men det blå blodet måste ständigt förnyas genom syret. Ty blodet skulle inte kunna använda kolsyran till att bygga upp kroppen.
Yogaövningarna är en särskild träning som gör människan förmögen att ur det röda blodet skapa ett uppbyggande element för sin kropp. På detta sätt bygger yogin med hjälp av blodet upp sin kropp, liksom växten bygger upp sin genom kolsyran.
Vi ser alltså att den förvandlingsförmåga som finns i naturen representeras av stenkol, som är en kristalliserad växt. Och stenen av vishet, i ordets vidaste mening, betecknar just denna förvandlingsförmåga.
Lagen om återförvandling gäller för alla varelser, lika väl som lagen om uppstigande. Mineralerna är degenererade växter, växterna är förfäder till djuren. Djuren och människan har en gemensam förfader. Människan har stigit upp, djuret har stigit ner. Vad beträffar människans andliga del härstammar den från gudarna. I detta avseende är människan en fallen gud, och Lamartines utsaga är bokstavligen sann: »Människan är en fallen gud som minns himmelsvärldarna.»
Det har funnits en epok då allt liv på jorden var till hälften växtlikt, till hälften djurlikt. Jorden själv var levande och utgjorde ett slags jättevarelse. Marken var som en oerhörd torvmassa, på vilken jätteskogar växte som senare blev till stenkol. Denna epok motsvarar den tid då jord och måne ännu utgjorde en enhet. Månen representerar det kvinnliga elementet i jorden.
Det finns varelser som har blivit kvar på en lägre utvecklingsnivå. Misteln till exempel är ett vittne från denna världsperiod, ett kvarlevande från de parasitiska växterna som levde på jorden som på en växt. Därav kommer dess speciella ockulta egenskaper. De var kända för druiderna, som betraktade misteln som en helig växt. Den parasitiska misteln är ett kvarlevande från jordplanetets måneperiod. Den är en snyltgäst därför att den inte har lärt sig att leva direkt på mineralisk mark som de andra växterna.
På liknande sätt förhåller det sig med sjukdomen. Den är ett återfall som orsakas av parasitiska element i organismen. Druiderna och skalderna kände till sambandet mellan misteln och människan. Ett eko av detta finner man i Baldursagan. Guden Baldur dödas av misteln, eftersom misteln utgör ett fientligt element från den föregående epoken som inte längre passar den mänskliga kroppen. De andra växterna, som var anpassade till tidsåldern, hade däremot svurit vänskap med människan.
Genom att den växtliknande jorden blev mineralisk förvärvade den genom metallerna en ny egenskap: att återkasta ljuset. En himlakropp blir synlig på himlen först när den har blivit mineralisk. Det finns alltså i universum många andra världar som vårt fysiska öga inte kan uppfatta och som endast kan skådas av klärvoajanter.
Jorden har blivit lika mineralisk som människans fysiska kropp. För människan är det dock kännetecknande att det i henne råder en rörelse i dubbel riktning. Ty medan den fysiska människan har stigit ner, har den andliga människan stigit upp. Paulus har gett uttryck åt denna sanning. Han förklarar att det finns en lag för kroppen och en annan för anden. Därför framstår människan som både ett slut och en början.
Knutpunkten, samtidigt vändpunkten i den mänskliga utvecklingen, är tiden för könens åtskillnad. Det har funnits en tid då de båda könen var förenade i den mänskliga varelsen. Möjligheten av ett sådant tillstånd har till och med Darwin erkänt. Genom könens åtskillnad har detta nya, väldiga element trätt in i världen: kärleken. Kärlekens dragningskraft är en så mäktig och hemlighetsfull verklighet att till exempel tropiska fjärilar av olika kön, som förts från tropikerna till Europa och befunnit sig tvåhundra mil från varandra, omedelbart efter att de släppts fria flög mot varandra och möttes på halva vägen.
Något liknande sker mellan människovärlden och gudavärlden som mellan människoriket och växtriket. Människan andas in syre och andas ut kolsyra. Liksom växtriket andas ut syre, andas människovärlden ut kärlek – sedan könens åtskillnad – och av dessa kärlekens utströmningar lever gudarna.
Varför andas djuret och människan ut kärlek? Ockultisten ser i dagens människa en varelse som befinner sig i full utveckling. Människan är en fallen gud och en blivande gud i ett.
Himmelrikena när sig av utströmningen från den mänskliga kärleken. Grekerna uttryckte denna verklighet i myten om nektar och ambrosia. Gudarna står dock så högt över människan att de enligt sin egen natur egentligen skulle krossa henne. Men det finns något mellan människan och gudarna, en slags mellanstånd, liksom misteln är en mellanstånd mellan växt och djur: Det är Lucifer och det luciferiska väsendet överhuvudtaget.
Gudarna har endast ett intresse för människornas kärleksförmåga. Medan Lucifer i ormgestalt vill förleda människan att söka kunskap och insikt, sätter Jehova sig emot honom. Men Lucifer är en fallen gud som endast kan stiga upp genom människan, genom att ingiva henne begäret efter personlig insikt. Han sätter sig därför emot viljan hos den gud som hade skapat människan efter sin bild.
Rosenkreuzardömet förklarar Lucifers roll i världen. Vi skall återkomma till detta senare. Här må endast följande tänkespråk ur rosenkreuzarvisheten nämnas:
O människa, betänk att genom dig går en uppåtgående och en nedåtgående ström!
Lämna ett svar