2. Kosmogoni GA 94

Dr Rudolf Steiner, Paris 26 maj 1906

Föredrag 2. Manikeismen Ockulta brödraskap före och efter Kristus skiljer sig i uppgift: de förra bevarade, de senare förbereder framtiden. Manikéernas lära om det ondas roll i evolutionen framhålls. Människans utveckling går från omedveten spiritualism via intellektualism till medveten spiritualism.

Ärade åhörare,
Före och efter kristendomens grundläggande har det funnits ockulta brödraskap. Även nu finns det fortfarande brödraskap där ockult liv vårdas. Skillnaden mellan de förkristna och de efterkristna ockulta brödraskapen består i att de förkristna i huvudsak hade till uppgift att bevara de heliga överlämningarna, medan de kristna främst hade till mål att förbereda framtiden. Den ockulta vetenskapen är nämligen ingen abstrakt, död vetenskap utan en verksam och levande sådan. De ockulta brödraskapen är i stånd att ingripa i livet, och att delta i mänsklighetens utvecklingsgång är deras uppgift.

Den kristna ockultismen går till en väsentlig del tillbaka på manichéerna, vars överlämning har levt vidare. Deras grundare Manes levde tre århundraden efter Kristus. Även Augustinus, kyrkofadern, hade ursprungligen tillhört manichéernas gemenskap. En kärnpunkt i den manichéiska läran är satsen om det goda och det onda. För den vanliga åskådningen utgör det goda och det onda två absoluta, oförenliga motsatser, av vilka den ena utesluter den andra. Däremot är det onda enligt manichéernas mening en integrerande del av kosmos; det medverkar i dess utveckling och måste till sist absorberas och förvandlas av det goda. Att studera meningen med gott och ont, med lust och smärta i världen är manichéernas stora och unika mission.

För att förstå mänsklighetens utveckling är det nödvändigt att betrakta den på avstånd och från höjden och inordna den i ett omfattande helt. Endast under denna förutsättning kan vi bilda oss en hög och idealisk föreställning om den. Och det vore ett stort misstag att tro att man kan undvara idealet vid detta företag. En människa utan ideal är en människa utan kraft. Idealets roll i livet är densamma som ångans roll i maskinen. Ångan innesluter på ett litet rum en oändlig mängd av kondenserat utrymme och har därför en intensiv expansionskraft. Av samma art är också tankens magiska kraft i livet. Låt oss därför höja oss till det tankemässiga idealet om mänskligheten i dess helhet och erfara den tråd som leder hennes utveckling genom epokerna.

På samma sätt söker världsåskådningssystem som darwinismen denna genomgående tråd. Man behöver inte förneka darwinismens storhet. Men den förklarar inte människans inre utveckling; den ser endast det som rör det yttre. Det förhåller sig med den på samma sätt som med varje rent fysisk förklaring som ringaktar människans andliga väsen. Så tillskriver den evolutionistiska hypotesen, som enbart stödjer sig på fysiska fakta, människan ett animaliskt ursprung därför att den hos den fossila människan har konstaterat en låg och tillbakabliiven panna. Däremot ser ockultismen, för vilken den fysiska människan endast är ett uttryck för den eteriska människan, saken helt annorlunda. I själva verket har människans eterkropp ungefär samma form som hennes fysiska kropp, över vilken den endast lätt skjuter ut. Men ju längre man går tillbaka i historien, desto större är missförhållandet mellan eterhuvudet och det fysiska huvudet, desto större är eterhuvudet. Så framträder det faktiskt under en period av jordutvecklingen som föregick vår egen. De människor som levde då kallades atlanter. Geologerna börjar faktiskt upptäcka spår efter de gamla atlanterna: mineral, växter från denna gamla världsdel som sjönk ner i havet och som bär dess namn. Ännu har man inte funnit spår av människan, men det lär inte dröja länge.

Till och med i tidskriften »Kosmos», som förfäktar Haeckels idéer, har en uppsats av Theodor Arldt publicerats, där man på grundval av spår från fauna och flora hypotetiskt drar slutsatsen att en sjunken världsdel, Atlantis, har existerat. Ockult forskning är profetisk, och naturforskningen följer efter.

Hos de europeiska raserna som följde efter atlanterna började pannpartiet av huvudet att utvecklas vidare. Men hos atlanterna låg den punkt där medvetandet koncentrerades utanför pannan, i eterhuvudet. Idag finner vi den inne i det fysiska huvudet, en bit ovanför näsan.

Det som den germanska mytologin betecknar med namnet Niflheim eller Nebelheim – molnhem – är atlanternas land. Jorden var vid denna tid i själva verket varmare och ännu omgiven av ett konstant ånghölje. Den atlantiska kontinenten gick under genom en rad syndaflodsliknande skyfall, under vilka jordens atmosfär klarnade. Först därefter uppstod den blå himlen, åskväder, regn och regnbågen. Av detta skäl säger Bibeln att, efter det att Noaks ark hade landat, regnbågen blev det nya tecknet för förbundet mellan Gud och människan.

Det ariska folkets jag kunde först komma till självmedvetande genom att eterkroppen centraliserades i den fysiska hjärnan. Först då började människan säga »jag» till sig själv. Atlanterna talade om sig själva i tredje person. Darwinismen har begått stora misstag beträffande den differentiering den fastställde mellan de raser som faktiskt finns på jorden. De högre raserna härstammar inte från de lägre, utan tvärtom: de lägre raserna är degenerationsformer av de högre raserna som föregick dem. Låt oss föreställa oss att vi ser två bröder, varav den ene är intelligent och vacker, den andre ful och begränsad. Vad skulle man säga om en människa som trodde att den intelligente brodern härstammade från den idiotiske? På denna linje ligger darwinismens misstag beträffande raserna. Människan och djuret har ett gemensamt ursprung. Djuren är en dekadensföreteelse från en gemensam förfader, från vilken människan utgör den högre utvecklingsgraden.

Detta behöver inte göra oss högmodiga, ty det är endast tack vare de lägre rikena som de högre har kunnat utvecklas.

Kristus, som tvättar apostlarnas fötter (Joh. 13), är sinnebilden för den invigdes ödmjukhet inför dem som står under honom. Den invigde har sin tillvaro att tacka endast de oinvigda. Därav den djupa ödmjukheten hos de verkligt vetande inför dem som inte vet. Det är den djupa tragiken i den kosmiska utvecklingen att en människoklass måste förnedras för att en annan skall kunna stiga upp. I denna mening kan man värdesätta Paracelsus vackra ord: Jag har betraktat alla varelser – stenar, växter, djur – och de har framstått för mig som utspridda bokstäver, i förhållande till vilka människan utgör det levande och fullständiga ordet.

Under den mänskliga och animala evolutionen härstammar det lägre från det högre; det som faller och dör faller bort från det levande. Man påstår att det levande uppstår ur det döda. I verkligheten uppstår det döda ur det levande. Stenkol, kalkskal och annat är avsöndringar från det levande. Vi ser ju också hos människan att det först finns brosk och sedan ben. Våra ben är förhårdnader ur ett mjukare broskställ. På samma sätt är stenarna förhårdnader ur en levande jordorganism. Idag har människan ännu något i sig som hon skall lämna kvar.

Och därmed kommer vi åter till manichéismen.

Liksom djurnaturen tidigare fanns i människan, så finns nu de båda motsatserna gott och ont, sanning och osanning i henne. Dessa motsättningar, det sätt på vilket dessa element blandas i henne, utgör hennes karma, hennes öde. En gång skall hon lämna det onda bakom sig som objektiva gestalter. Detta finner vi i alla apokalyptiska framställningar. Och redan idag fostrar manichéismen sina högre utvecklade lärjungar så att de blir frälsare för dem som har stötts ner. Vem kunde förneka att det redan idag finns en utveckling som driver till egoism och en annan som leder till osjälviskhet? Liksom människan har befriat sig från djurnaturen skall hon befria sig från det onda.

Men aldrig har hon genomgått en häftigare kris än i den nuvarande stunden.

Den som är allas herre måste bli allas tjänare. Detta måste komma som en stor nödvändighet. Den sanna moralen springer fram ur kännedomen om de stora världslagar. De stora idéerna skall alstra den spänningskraft som i det lilla driver våra ideal framåt. I stilla ögonblick av vårt liv måste vi höja oss till de stora evolutionsidéerna.