1. Kosmogoni GA94

Dr Rudolf Steiner, Paris den 25 maj 1906

Föredrag 1 Kristendomens uppgift
Offentliggörandet av ockulta sanningar markerar en ny fas i mänsklighetens utveckling. Medeltidens rosenkreuzare vårdade hemligheterna, men nu träder de fram i ljuset. Människan går från ett intuitivt, bildrikt medvetande till ett intellektuellt sådant.

Högt ärade åhörare,
Det är inte länge sedan som offentliga föredrag om ockulta sanningar började hållas. Förr i tiden avslöjades dessa sanningar endast inom hemliga sällskap för dem som hade genomgått vissa grader av invigning och lovat att i hela sitt liv iaktta brödraskapets lagar.

Idag står mänskligheten inför en avgörande kris. Man har börjat offentliggöra dessa sanningar. Inom tjugo år kommer en del av dem redan att vara allmän egendom. Varifrån kommer detta? Anledningen är att mänskligheten har trätt in i en ny fas. Att närmare förklara denna fas skall bli föremål för detta föredrag.

Under medeltiden vårdades de hemliga sanningarna främst av rosenkreuzarna. Men varje gång dessa sanningar trängde ut i det offentliga blev de missförstådda eller förvrängda. På 1700-talet fick de en dilettantisk och marknadsmässig prägel. I början av 1800-talet trängdes de helt undan av de vetenskaper som grundade sig på sinnenas iakttagelse. Först nu dyker de upp igen, och under de kommande århundradena kommer de att spela en viktig roll för mänsklighetens framtida utveckling. För att förstå denna roll rätt måste vi gå tillbaka till de århundraden som föregick kristendomen och betrakta den väg som har tillryggalagts.

Det räcker redan med en ungefärlig kunskap om medeltiden för att inse skillnaden mellan människan då och människan idag. På vetenskapens område var medeltidsmänniskan långt mindre utvecklad än vi, men på känslosidan och i fråga om ingivelse stod hon högre. Hon levde mindre i den synliga världen och mer i den bortomliggande värld som hon ännu kunde uppfatta. Det fanns fortfarande enskilda människor som verkligen kunde träda i direkt förbindelse med den astrala och andliga världen.

Hur bristfälligt medeltidsmänniskan än hade ordnat sitt liv på jorden
så hade hon ändå huvudet i himlen.

Även om städerna då var obekväma speglade de ändå människans inre värld mycket bättre. Inte bara katedralerna utan också husen och portarna påminde genom sina symboler om människans trosinnehåll, hennes känslor, hennes längtan och hennes själens värld.

Idag vet vi många saker och relationerna mellan människor har mångfaldigats i det oändliga, men vi lever i våra städer som i bullrande fabriker, i ett fruktansvärt Babel där ingenting längre påminner oss om vår inre värld. Den inre världen talar inte längre till oss genom kontemplation utan genom böcker.

Från att vara människor med omedelbar ingivelse har vi blivit intellektuella.

Man måste gå bakom medeltiden för att finna ursprunget till denna intellektuella ström. Den tid då det mänskliga intellektet ännu stod på sin barndomsnivå, den tid då omflyttningen ägde rum, går ungefär tillbaka till ett årtusende före vår tideräkning. Det är tiden för Thales, Pythagoras, Platon och Buddha. Då uppträder för första gången filosofin och vetenskapen, det vill säga sanningen framställs för förnuftet i logisk form. Vad som tidigare existerade var sanningen given i form av religion och uppenbarelse, uppfattad av dess förkunnare och mottagen av massan. Nu går sanningen över i den individuella intelligensen; den vill bli klart förklarad och begripen.

Vad hade då ägt rum i människans inre för att rättfärdiga denna rörelse som försköt hennes medvetande från en varandets nivå till en annan, från det intuitiva till det logiska planet?

Här stöter vi på en av historiens grundläggande lagar, en lag som ännu inte är känd för det nutida medvetandet. Man kan formulera den så: Mänsklighetens utveckling sker på så sätt att den låter själens olika lemmar framträda och utvecklas efter varandra. Vilka är dessa väsenslemmar?

Människan har först en fysisk kropp. Den har hon gemensam med mineralriket. Hela mineralriket finns i kroppens kemi. Hon har vidare en eterkropp, som är hennes livskraft och som hon har gemensam med växterna. Ur den uppstår ständigt näringsprocesserna, tillväxtkraften och fortplantningskraften. Dessutom äger hon en astralkropp. I den uppflammar känslorna, passionerna och förmågan att njuta och lida. Denna kropp har människan gemensam med djuren. Rosenkreuzarna och några av deras efterföljare, som Paracelsus, kallade den astralkropp därför att den verkligen står i förbindelse med stjärnorna genom en viss dragningskraft.

Slutligen finns det i människan något som man inte längre kan kalla en kropp utan som utgör hennes innersta väsen och skiljer henne från alla andra varelser, från stenen likaväl som från växten och djuret. Det är det som hon kallar sitt jag. Det är den gudomliga gnistan i henne. Indierna kallar det manas. Rosenkreuzarna kallar det det outsägliga. I själva verket är allt kroppsligt endast en fragment, en del av en annan kroppslighet. Däremot tillhör jaget endast sig självt. Jag är jag – det kan det ensamt säga om sig. Det är det som de andra kallar ”du”, det som man inte kan förväxla med något annat i världen. Genom detta jag, som inte kan uttryckas av något annat och inte kan utbytas mot något annat, höjer sig människan över alla övriga jordiska varelser, över djurvärlden och över hela skapelsen. Och det är också det enda som förenar henne med det oändliga jaget, med Gud.

Det är därför som i det hebreiska helgedomen sade ministranten på bestämda dagar till översteprästen: Schem-Ham-Phorasch, det vill säga: Vad är hans namn, Guds namn? – Och översteprästen svarar: Jod-He-Vau-He, eller i ett ord: Jehova, vilket betyder: Gud, natur och människa, eller: det outsägliga mänskligt-gudomliga jaget.

De väsenslemmar hos människan som vi nu har karaktäriserat har alla givits människan under fjärran epoker av hennes väldiga utveckling, men de har utvecklats långsamt och en efter en.

Den särskilda uppgiften för den period som började ungefär tusen år före den kristna tideräkningen och som fortsatte under de tvåtusen år som följde efter Kristi födelse bestod alltså i att påskynda utvecklingen av det mänskliga jaget i riktning mot intellektualitet.

Men över det intellektuella planet finns det andliga. Det är det som mänskligheten under de kommande århundradena skall nå. Det är också det som den nuvarande världstimmen strävar mot. Och det är i själva verket Kristus och kristendomen som har utsått fröna till denna framtida utveckling.

Men innan vi talar om detta andliga plan måste vi erinra om ett av de medel, en av de krafter, genom vilka mänskligheten i sin stora majoritet har avancerat från den astrala skådandets sfär till intellektualitetens sfär.

Detta skedde genom en ny form av äktenskap.

Förr ingicks äktenskapen inom samma stam eller samma släkt, vilket alltså endast utgjorde en utvidgning av familjen. Ibland skedde det till och med mellan bror och syster. Mot den nyare tiden började människorna känna ett behov av att söka sina hustrur utanför släkten, stammen eller den borgerliga gemenskapen.

Den främmande, den okända, blev den älskade.

Kärleken, som tidigare varit en naturlig och social funktion, blev en personlig önskan och äktenskapet ett fritt val. Detta framträder redan i vissa grekiska myter som Helenas bortrövande och ännu mer i de skandinaviska och germanska myterna som Siegfriedsagan och Gudrunsången.

Kärleken blev ett äventyr och kvinnan en erövring på avstånd.

Denna övergång från den patriarkaliska till den fria äktenskapsformen motsvarar nu den nya utvecklingen av de intellektuella förmågorna, det mänskliga jaget. Den ägde rum samtidigt med den tillfälliga förmörkningen av de astrala förmågorna att skåda och direkt läsa i den astrala och andliga världen.

Här inträffar nu kristendomens inslag.

Den mänskliga broderskapet och vördnaden för den ende Guden är utan tvivel väsentliga drag i kristendomen, men de utgör endast dess yttre och sociala sida, inte dess inre och andliga gestalt. Kristendomens nya landvinning på mystikens, innerlighetens och det översinnligas område består i att den har skapat den förandligade kärleken, den jäsande kraft som inifrån förvandlar människan, den surdeg som lyfter världen.

Kristus kom för att säga: Om du inte överger din moder, din hustru
och alla kroppsliga band kan du inte vara min lärjunge.

Detta betyder inte att alla naturliga band upphävs, utan att kärleken utsträcks utanför familjen till alla människor och att kärleken förvandlas till en levande och skapande kraft, till en förvandlingskraft.

Denna kärlek, som rosenkreuzarna gjorde till princip för sitt ockulta brödraskap men som deras tid inte förstod, är ämnad att förändra religionens, kultens och till och med vetenskapens grundinnehåll.

Mänsklighetens väg går från det omedvetna spiritualismen före kristendomen – genom intellektualismen – nutiden – till det medvetna spiritualismen, där de astrala och intellektuella förmågorna förenas, samlas och stärks genom kärlekens kraft till anden och den förandligade kärleken. Och på samma sätt är teologin ämnad att bli teosofi.

Vad är i själva verket teologin? En kunskap om Gud, pålagd utifrån i form av dogmer som en slags övernaturlig logik, men given människan utifrån.

Och vad är teosofin? En kunskap om Gud som utvecklas som en blomma ur djupet av den mänskliga själen. Gud, skild från världen, återfödd i hjärtats djup.

Ett sådant kristendom, förstått i rosenkreuzarnas mening, är samtidigt den mäktigaste utvecklingen av den individuella friheten och den universella religionen genom de fria själarnas brödraskap. Dogmernas tyranni ersätts då av den gudomliga vishetens stråleglans, som är intelligens, kärlek och handling i ett.

Den vetenskap som därur uppstår skall inte finna sina måttstockar i den abstrakta förnuftet eller i yttre underkastelse utan i sin förmåga att väcka och låta själarna blomstra.

Där har vi skillnaden mellan logiken och sofian, mellan vetenskapen och den gudomliga visheten, mellan teologin och teosofin.

Så är Kristus alltid medelpunkten i västerlandets esoteriska utveckling.

Vissa moderna teologer, särskilt i Tyskland, har försökt framställa Kristus som en enkel, naiv människa. Det är ett mycket stort misstag. Det högsta medvetandet, den djupaste visheten bor i honom, och samtidigt den högsta gudomliga kärleken. Hur skulle han utan ett sådant medvetande kunna vara en central uppenbarelse inom hela vår planetariska utveckling? Hur skulle han ha kunnat äga en sådan makt och ha överflyglat hela sin tid? Och varifrån skulle detta medvetande, som var så överlägset sin tid, ha kommit honom?