Beskrivning av de stegrande upplevelserna i de fyra stadierna och deras andevetenskapliga orsaker. Verkan av sådana förlopp på sjukdomslivet: den heliga Theresia. Genom studiet av sådana förlopp kan läkaren komma till handhavandet av det terapeutiska. – Sammanhang med karma. Hur fri vilja och ansvar ska bedömas.
ANDRA FÖREDRAGET
Dornach, 9 september 1924
Mina kära vänner! När man talar om prästens och läkarens gemensamma angelägenheter, måste blicken först riktas mot företeelser i människolivet som i själva verket lätt glider över i det patologiska och därför kräver läkarens förståelse, men som å andra sidan på ett alldeles utomordentligt sätt spelar in i det inre, jag vill säga till och med i det esoteriska, av det religiösa livet. Vi måste nämligen vara fullständigt klara över att egentligen alla grenar av den mänskliga kunskapen måste komma bortom något grovt som under den materialistiska epoken har trängt in i dem.
Vi behöver bara erinra oss hur de företeelser som under en tid sammanfattades under rubriken »genialitet och vansinne« behandlades med en viss grovhet — grovt behandlade av Lombroso och hans skola, men också av andra. Man kan lika gärna rikta uppmärksamheten inte så mycket på undersökningarna i sig — de har ju sina förtjänster — utan på den åskådningssätt som därigenom kom till uttryck. Man kan lika väl peka på det som uppträdde som kriminalantropologi och som undersökte förbrytarnas skallar. De sinnesstämningar som därvid kom till uttryck var inte bara grova, utan bar dessutom prägeln av en utomordentligt stark filistermentalitet.
Man kan verkligen säga — och här får vi fullt ut använda sådana kategorier, eftersom det rör sig om ett gränsområde inom pastoralmedicinen — man kan säga att där i grunden filistrar trädde samman som forskare och tänkare och formade sig typen av en normalmänniska som i möjligaste mån var en filister. Och allt som avvek från detta betraktades som patologiskt. Eftersom geniet avvek åt ena hållet, vansinnet åt det andra, blev alltså bådadera på något sätt patologiskt. Och eftersom det för den insiktsfulle är självklart att varje patologisk egenart också uttrycker sig kroppsligt, är det lika självklart att man i kroppsliga kännetecken kan finna tecken som pekar åt det ena eller andra hållet.
Det gäller bara att genomskåda dessa tecken på rätt sätt. Visst kan till exempel en örsnibb under vissa omständigheter vara utomordentligt karakteristisk för en psykologisk egenart, eftersom sådana psykologiska egenarter hänger samman med karmiska förhållanden som verkar över från tidigare inkarnationer. De krafter som bygger upp den fysiska organismen, särskilt under de första sju levnadsåren, är nämligen samma krafter som senare framträder som tänkandets krafter. Vi växer ju under de första sju åren med de krafter med vilka vi senare tänker. Därför är det viktigt och betydelsefullt att man närmar sig vissa företeelser på ett riktigt sakligt sätt — inte i den traditionella, nyligen traditionella bemärkelsen — mindre för att omedelbart betrakta dem som patologiska (dit kommer vi nog att ledas just genom dessa företeelser), än för att genom dem vinna insikt i människolivet.
Låt oss därför, mina kära vänner, på fullt allvar inta den ståndpunkt som antroposofin ger oss beträffande människan. Människan möter oss i sin fysiska kropp, som har genomgått en lång utveckling, som såsom fysisk kropp har gått igenom tre förberedande stadier — såsom jag har beskrivit i Geheimwissenschaft im Umriß — innan den blev jordekropp, och som till sitt förstående verkligen kräver mer än vad dagens anatomi och fysiologi erbjuder.
Jag vill här också påpeka att den fysiska människokroppen sådan den idag är, är en trogen avbild av den eteriska kroppen i dess tredje epok, av den astrala kroppen i dess andra epok, och till viss grad även av jagorganisationen, som människan först har upptagit på jorden och som alltså befinner sig i sin första epok. Allt detta präglar sig som sigillavtryck i den fysiska människokroppen. Det gör den fysiska kroppen utomordentligt komplicerad i den gestalt i vilken den möter oss idag.
Den är endast genom sin rent mineraliskt-fysiska beskaffenhet genomskådlig med de kunskapskrafter som man idag närmar sig den med. Det som eterkroppen präglar in i den är överhuvudtaget inte genomskådligt med dessa krafter. Det måste ses med den plastiske konstnärens blick. Det måste ses så, att man förvärvar åskådningar, bildgestalter, som uppfattas ur världsalltet självt och som man sedan återkänner i människans helhetsformer och i de enskilda organens former.
Vidare är denna fysiska människa en avbild av det som verkar i andnings- och blodcirkulationen. Hela den dynamik som väver verksam i blod- och andningscirkulationen är musikaliskt orienterad; den kan bara förstås om man tänker den i musikaliska former. Man kan till exempel tänka sig att man i skelettsystemet ser det i vilket bildkrafterna har flutit in, krafter som i förfinad form verkar i andning och cirkulation, men enligt musikaliska gestaltande krafter.
Vi kan rentav uppfatta hur oktaven går bakåt från skulderbladen och längs benen, och att armarna i sin benformation inte kan förstås utifrån en mekanisk dynamik, utan endast om man närmar sig dem med ett musikaliskt förstående. Där finner vi primen från skulderbladen till överarmsbenets fäste, sekunden i överarmsbenet, tersen från armbågen till handleden. Vi finner två ben, eftersom det finns två terser, en stor och en liten, och så vidare. Kort sagt: när vi söker det som i andning och blodcirkulation behärskas av astralkroppen, återfunnet som avtryck i den fysiska kroppen, måste vi tillämpa ett musikaliskt förstående.
Ännu mer komplicerad är förståelsen av jagorganisationen. Där är det nödvändigt att begripa vad som antyds i första versen av Johannesevangeliet: »I begynnelsen var Ordet…« Vad som där i konkret mening avses med ordet — inte abstrakt, såsom evangelietolkarna vanligen gör — detta, konkret tillämpat på den verkliga människan, ger då förståelse för hur jagorganisationen griper in i den fysiskt-mänskliga kroppen.
Ni ser: vi skulle behöva ta upp mycket mer i våra studier om de verkligen skulle leda till förståelse av människan. Men eftersom det är min övertygelse att både medicin- och teologistudierna innehåller oerhört mycket som skulle kunna utelämnas, tror jag att om man tog fram allt värdefullt, skulle antalet studieår för till exempel en medicinstudent inte behöva förlängas utan tvärtom kunna förkortas. Men idag, när man tänker materialistiskt, menar man naturligtvis: om man tar upp något nytt, så måste man lägga till ett halvt år till de kurser som redan finns.
Intar man på allvar den ståndpunkt som antroposofin kräver, då möter människan oss i sin fysiska, eteriska och astrala kropp samt i sin jagorganisation. Under vakenheten står dessa fyra lemmar i intim förbindelse med varandra. Under sömnen ställer sig den fysiska och eteriska kroppen å ena sidan, och jagorganisationen och astralkroppen å den andra.
Om vi tar denna ståndpunkt på allvar, kan vi också säga oss att oregelbundenheter på de mest skiftande sätt kan uppträda i förbindelsen mellan jagorganisationen och astralkroppen å ena sidan, och eter- och fysiska kroppen å den andra. Se, det kan till exempel inträffa följande — schematiskt förstås —: om jag här tecknar den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jagorganisationen (vänster), så kan i vaket tillstånd den så kallade normala relationen råda mellan dessa fyra lemmar.
Men det kan också vara så att den fysiska och eteriska kroppen först står i ett slags normalt sammanhang, att även astralkroppen ännu relativt väl sitter inne, men att jagorganisationen på något sätt inte sitter ordentligt inne i astralkroppen (mitten). Då har vi en oregelbundenhet som först kan träda oss till mötes i den vakna organisationen. Människan kommer inte ordentligt in i sin astralkropp med sin jagorganisation. Därigenom störs hennes känsloliv. Hon kan till och med bilda mycket livliga tankar, eftersom tänkandet i sig beror på det normala sammanhanget mellan astralkroppen och de andra kropparna. Men huruvida sinnesförnimmelserna uppfattas på rätt sätt med dessa tankar, beror på att jagorganisationen är normalt förbunden med de övriga lemmarna.
Är detta inte fallet — hänger jagorganisationen så att säga inte riktigt samman med de övriga lemmarna — då bleknar sinnesförnimmelserna. I samma mån som sinnesförnimmelserna bleknar, blir tankarna intensivare. De uppträder nästan spöklikt, inte så rena som annars. Själslivet hos en sådan människa flyter så, att sinnesförnimmelserna får något försvinnande, dimmigt, medan tankarna får något levande, intensivt, färgat, som nästan ger intryck av svaga sinnesförnimmelser.
Somnar en sådan människa, då är också under sömnen jagorganisationen inte ordentligt inne i astralkroppen. Följden blir att nu uppträder ytterst starka upplevelser av yttervärldens finheter. En sådan människa upplever — med sitt jag och sin astralkropp, när hon är utanför den fysiska och eteriska kroppen — finheterna i växterna, finheterna i fruktträdgården runt sitt hus. Inte det som man ser på dagen, utan till exempel äpplenas smaknyanser och liknande. Detta upplevs verkligen. Därtill kommer bleknade tankar, krafter som verkar efter i astralkroppen från det vakna livet.
Se, det är nu svårt när man har en sådan människa framför sig — och man kan möta henne i de mest skiftande livssituationer: som läkare, som präst, till och med som en hel kyrka. Hon möter en i någon form, säg i en by. Läkaren säger idag, särskilt om han möter henne i ett tidigt livsskede: psykopatologisk mindervärdighet. Prästen däremot, särskilt om han är väl skolad — till exempel en benediktin, jesuit, barnabit eller liknande — vet esoteriskt att det som berättas av en sådan människa, vilket för den moderne läkaren är psykopatologisk mindervärdighet, vid rätt tolkning kan innehålla verkliga uppenbarelser ur den andliga världen. Människan står visserligen hårt på gränsen mellan hälsa och sjukdom, hennes nervsystem kan i patologisk mening uppfattas som rubbat, men den som genomskådar sammanhanget kan tolka detta.
Man kan alltså möta henne som läkare, som präst, ja till och med som kyrka.
Det kan sedan inträffa att utvecklingen fortsätter och något alldeles särskilt uppstår. Anta att människan i ett visst livsskede är sådan som i mittersta skissen. Anta att hon utvecklas vidare, att en starkare dragning uppstår i det jag som inte står i normalt förhållande till de andra lemmarna, så att senare detta tillstånd uppstår (högra skissen). Den fysiska och eteriska kroppen är åter relativt normalt förbundna, men jagorganisationen drar astralkroppen till sig, och båda kommer nu inte ordentligt in i den fysiska och eteriska kroppen.
Hos en sådan människa kan det då inträffa att hon inte längre kan behärska sin fysiska och eteriska kropp från astralkroppen och jaget. Hon kan inte riktigt föra fram astralkroppen och jagorganisationen till de yttre sinnena. Sinnesförnimmelserna bleknar gång på gång, och hon faller in i ett slags yrsel-drömtillstånd. Samtidigt kan de moraliska impulserna uppträda med särskild styrka — ibland förvirrat, ibland i en utomordentligt kasuistiskt* storartad form.
Läkaren finner här redan väsentliga organiska förändringar i sinnesorganens och nervsubstansens konsistens, men särskilt starka abnormiteter i de finare körtlarna och hormonbildningen: binjurarna, de små körtlarna i sköldkörteln, framför allt förändringar i hypofysen och epifysen.
Prästen möter en sådan människa som berättar om sina upplevelser: ett starkt syndamedvetande, en förhöjd skuldkänsla, ibland en oerhörd intensitet i nästankärleken, som leder till svåra livssituationer som hon bekänner.
Men utvecklingen kan gå ännu längre. Den fysiska kroppen kan bli relativt isolerad, eterkroppen kan delvis lämna den, medan astralkroppen och jagorganisationen är nära förbundna och den fysiska organisationen liksom släpas efter (se bild). En sådan människa uppfattas i materialistiska termer ofta som djupt sinnesslö. Hon kan inte behärska sina fysiska lemmar, går omkring som bedövad. Här krävs pedagogiska eller terapeutiska åtgärder.
Och ändå kan prästen bli djupt överraskad av vad en sådan människa bekänner: att predikningarna inte når till Guds boning, att man måste vila i Gud med hela sin människa. De kallar detta »vilan i Gud«.
Här måste prästen ha en fin känsla för övergången från det patologiska till det andliga.
Om en sådan människa genomgår dessa stadier i följd — ofta karmiskt betingat — utvecklar hon en underbar terminologi. Hon talar om självkännedom, om aktiv meditation, »det verksamma bönen«, om Guds första, andra, tredje boning. I tredje stadiet upplever hon en storslagen inre vision av den andliga världen. I fjärde stadiet talar hon om passiv bön, om nåd, om »vilobönen«, där människan inte längre gör något själv utan låter Gud verka i henne.
Ur sådana bekännelser kan en skicklig präst lära oerhört mycket esoterisk teologi. Mycket av den pastorala teologin har uppstått genom samtal mellan upplysta biktfäder och sådana själar.
De vanliga begreppen om hälsa och sjukdom upphör här att vara giltiga. Sätter man en sådan person i ett byråarbete eller i ett borgerligt liv, blir hon verkligen vansinnig. Leder prästen henne däremot i rätt riktning — till exempel in i klosterlivet — kan dessa stadier utvecklas så att kyrkan efter döden kan helgonförklara henne. Ett sådant fall är den heliga Theresia.
Här, mina kära vänner, måste man skola sin förståelse om man vill arbeta fruktbart i mötet mellan medicin och teologi. Man måste gå bortom de vanliga kategorierna, annars kan man inte längre skilja mellan helgon och narr, mellan vansinnig och geni.
Denna människobild leder djupt in i det esoteriska, men den är också oerhört upplysande för både psykiska och fysiska sjukdomstillstånd. För att sådana stadier ska uppstå krävs nämligen särskilda förutsättningar i jagets och astralkroppens konsistens. Är denna fin — som hos den heliga Theresia — präglas vissa organ plastiskt i samklang med jag och astralkropp. Är den grov, kan samma konstitution leda till rent fysiska sjukdomsbilder, till exempel i underlivsorganen, utan att uppträda i själslivet.
Om allt detta måste man tala. Både läkare och präster möter sådana fenomen och måste vara dem vuxna. Först då börjar det teologisk-religiösa verka verkligt, och först då blir läkaren en verklig helare av människan.
_______________________________________________________
Fotnot: Den aktuella meningen (i svensk översättning) lyder ungefär:
”Samtidigt kan de moraliska impulserna uppträda med särskild styrka — ibland förvirrat, ibland i en utomordentligt kasuistiskt storartad form.”
Här använder Steiner ordet kasuistiskt i en positiv, nästan beundrande betydelse – vilket är ovanligt jämfört med vardagsspråkets ofta negativa klang.
Vad menar han med ”kasuistiskt storartad”?
Steiner beskriver här en form av moralisk impuls som är:
- Extremt raffinerad och nyanserad.
- Mycket differentierad och detaljerad i sitt moraliska omdöme.
- Nästan överdrivet noggrann i att väga olika omständigheter mot varandra.
Han kontrasterar detta mot det ”förvirrade” moraliska uttrycket (där impulsen är stark men ostrukturerad). Den kasuistiskt storartade formen är istället en högsta grad av moralisk sofistikering – moralen har utvecklats till en slags konstform, där individen kan göra oerhört fina distinktioner mellan rätt och fel i komplexa situationer.
Det påminner om den klassiska (jesuitiska) kasuistikens bästa sidor: förmågan att tillämpa moraliska principer på konkreta, unika livssituationer med stor precision – men här lyfts det av Steiner till en andlig nivå, nästan som en utvecklingsfas för själen.
Sammanhang i föredraget
Steiner talar om hur starka moraliska krafter i själen kan slå över i fysiska symtom om de inte finner rätt utlopp. När de moraliska impulserna är ”kasuistiskt storartade” blir de så raffinerade att de nästan lever ett eget liv – de blir en slags inre teater eller intellektuell-moralisk briljans som kan vara både imponerande och potentiellt ohälsosam om de inte balanseras med enkelhet och handling.
Så här använder Steiner alltså kasuistiskt inte nedsättande (som hårklyveri), utan som ett erkännande av en hög, men ibland ensidig, moralisk utveckling. (Grok)
Lämna ett svar