Dr RUDOLF STEINER GA 11
Frågor och svar
Följande fråga föreligger: Om vi genom ständigt nya inkarnationer i de på varandra följande raserna skall tillägna oss nya förmågor, om vidare ingenting av det som själen genom erfarenhet har förvärvat åter skall gå förlorat ur dess skatt — hur förklarar det sig då att hos nutidens mänsklighet så gott som ingenting har blivit kvar av de vid dessa tider så högt utvecklade förmågorna av vilja, föreställning och behärskning av naturkrafter?
I själva verket går ingenting förlorat av de förmågor som själen förvärvat under sitt genomgående av ett utvecklingsstadium. Men när en ny förmåga vinns, antar den tidigare förvärvade en annan form. Den lever då inte längre ut för sin egen skull, utan som grundval för den nya förmågan. Hos atlanterna hade till exempel minnesförmågan blivit utvecklad. Den nutida människan kan i sanning endast göra sig mycket svaga föreställningar om vad en atlantisk människas minne kunde prestera. Allt det som i vår femte rotras framträder som så att säga medfödda föreställningar har i Atlantis först blivit förvärvat genom minnet. Rums-, tids- och talföreställningar skulle göra helt andra svårigheter om den nutida människan först måste tillägna sig dem. Ty den förmåga som den nutida människan skall utveckla är det kombinerande förståndet. Någon logik fanns inte hos atlanterna.
Men varje tidigare förvärvad själsförmåga måste dra sig tillbaka i sin egen form, sjunka ned under medvetandets tröskel, när en ny skall förvärvas. Bävern skulle till exempel behöva förvandla sin förmåga att intuitivt uppföra sina konstfulla byggnadsverk till något annat, om den plötsligt blev en tänkande varelse. — Atlanterna hade till exempel också förmågan att på ett visst sätt behärska livskraften. Sina märkliga maskiner konstruerade de genom denna kraft. Men de hade i stället ingenting av det som folken i den femte rotrasen kan berätta om. Hos dem fanns ännu ingenting av myter och sagor. I mytologins gestalt framträdde först hos vår ras atlanternas livsbehärskande kraft. Och i denna form kunde den bli grundval för vår ras förståndsverksamhet.
De stora uppfinnarna i vår ras är inkarnationer av “seende” från den atlantiska rasen. I deras geniala infall lever något ut som har något annat till grund — något som under deras atlantiska inkarnation var livsskapande kraft i dem. Vår logik, naturkunskap, teknik och så vidare växer fram ur en jordmån som lades i Atlantis. Om till exempel en tekniker kunde förvandla sin kombinerande förmåga tillbaka, skulle något framträda som motsvarar vad atlanterna förmådde.
Hela den romerska juridiken var omvandlad viljekraft från en tidigare tid. Själva viljan förblev därvid i bakgrunden och antog i stället formen av tankebildningar som lever i rättsbegreppen. Grekernas skönhetssinne är uppbyggt på grundval av omedelbara krafter som hos atlanterna levde ut i en storslagen förädling av växt- och djurformer. I Phidias fantasi levde något som atlanterna omedelbart använde till omgestaltning av verkliga levande varelser.
En annan fråga är följande: Hur förhåller sig andevetenskapen (teosofin) till de så kallade hemliga vetenskaperna?
Hemliga vetenskaper har alltid funnits. De odlades i de så kallade mysterieskolorna. Endast den kunde få veta något om dem som underkastade sig vissa prövningar. Man meddelade alltid bara så mycket som motsvarade hans intellektuella, andliga och moraliska förmågor. Detta måste vara så, eftersom högre kunskaper, rätt använda, är nyckeln till en makt som i de oförbereddas händer måste leda till missbruk.
Genom andevetenskapen har nu vissa elementära läror ur hemlighetsläran populariserats. Orsaken ligger i de nuvarande tidsförhållandena. Mänskligheten har i sina mer framskridna medlemmar kommit så långt i förståndets utveckling att den förr eller senare av sig själv skulle nå vissa föreställningar som tidigare tillhörde hemlig kunskap. Men den skulle tillägna sig dem i en förkrympt, karikerad och skadlig form. Därför har invigda beslutat att meddela en del av denna kunskap offentligt. Därigenom blir det möjligt att mäta de mänskliga framsteg som uppträder i kulturutvecklingen med sann visdoms måttstock.
Vår naturkunskap leder till exempel till föreställningar om tingens orsaker. Men utan hemligvetenskaplig fördjupning kan dessa föreställningar bara bli förvrängda bilder. Vår teknik går mot utvecklingsstadier som endast kan bli till mänsklighetens bästa om människornas själar samtidigt fördjupas i en andevetenskaplig livsuppfattning. Så länge folken inte hade modern naturkunskap och teknik var det välgörande att de högsta lärorna meddelades i religiösa bilder, i en form som talade till känslan. I dag behöver mänskligheten samma sanningar i en förståndsmässig form.
Den andevetenskapliga världsåskådningen har alltså inte uppstått ur godtycke, utan ur insikt om detta historiska faktum. — Vissa delar av hemlig kunskap kan dock även i dag endast meddelas till sådana som underkastar sig invigningens prövningar. Och även av den offentliggjorda delen kommer endast de att ha verklig nytta som inte nöjer sig med yttre kännedom, utan gör den till sitt livs innehåll och ledstjärna. Det kommer inte an på att behärska lärorna med förståndet, utan att genomtränga känsla, sinne och hela livet med dem. Endast då erfar man också något av deras sanningshalt; annars förblir de något som “man kan tro eller inte tro”.
Rätt förstådda ger de andevetenskapliga sanningarna människan en verklig livsgrund, låter henne inse sitt värde, sin värdighet och sitt väsen och ger henne det högsta mod att leva. De upplyser henne om hennes samband med världen omkring henne, visar henne hennes högsta mål och hennes sanna bestämmelse — och gör det på ett sätt som motsvarar nutidens krav, så att hon inte behöver förbli fången i motsättningen mellan tro och vetande. Man kan vara modern forskare och andeforskare samtidigt — om man verkligen är båda i sann mening.
Fördomar ur förment vetenskap
Det är visserligen riktigt att det i nutidens andliga liv finns mycket som gör det svårt för den sanningssökande att bekänna sig till andevetenskapliga (teosofiska) insikter. Vad som sagts i uppsatserna om “livsfrågorna i den teosofiska rörelsen” kan antyda orsakerna till detta, särskilt hos den samvetsgranne sanningssökaren.
Mycket av vad andeforskaren säger måste förefalla rent fantastiskt för den som prövar det utifrån de säkra omdömen han tror sig kunna bilda på grundval av naturvetenskapens fakta. Till detta kommer att denna forskning kan peka på de väldiga välsignelser den har bringat mänsklighetens framsteg och alltjämt bringar.
Hur överväldigande verkar det inte när en person, som vill bygga en världsåskådning enbart på resultaten av denna forskning, kan uttala stolta ord som följande:
“Ty det ligger en avgrund mellan dessa båda extrema livsuppfattningar: den ena för denna värld ensam, den andra för himlen. Hittills har dock den mänskliga vetenskapen ingenstans funnit spår av ett paradis, ett liv efter döden eller en personlig Gud …”
Så yttrade sig August Forel i sitt arbete Leben und Tod (1908). Säkerheten i en sådan ståndpunkt visar sig i hans fortsatta ord, där han talar om en monistisk livsuppfattning som lämnar det övernaturliga åt sidan och vänder sig till naturens bok.
Den allvarlige sanningssökaren ställs därmed inför två hinder. Om han känner en inre resonans inför andevetenskapens budskap kan han ändå frestas att undertrycka denna, därför att auktoriteter förklarar allt översinnligt vara fantasi eller vidskepelse, och därför att han fruktar att bli opraktisk och oduglig för livet. Allt praktiskt, säger man, måste stå på verklighetens fasta mark.
Men den som tränger igenom denna motsättning kan inse följande: Andevetenskapens resultat står ingenstans i motsägelse till naturvetenskapens fakta. Tvärtom tyder mycket på att naturforskningen rör sig mot en framtida harmoni med andeforskningen. Som ett exempel nämns föreställningen att jordens förfäder levde på ett landområde där i dag Atlanten breder ut sig. I andeforskningen beskrivs också hur detta land var täckt av vattenångor och dimmor, så att sol och måne inte syntes klart utan omgavs av färgade ringar. Regnbågen fanns ännu inte; den uppstod först efter denna tid.
Sådana uppgifter har vunnits genom översinnlig iakttagelse. Samtidigt finns naturforskare som — utifrån sina fakta — antar att jorden en gång var inhöljd i ett molnhölje. De pekar på att även i dag dominerar molntäcket över klar himmel, att många av de äldsta växterna kunde utvecklas utan direkt solljus, och att utdöda djurs stora ögon tyder på svag belysning. Andeforskaren fäster mindre vikt vid detaljerna än vid riktningen: naturvetenskapen drivs mot slutsatser som närmar sig de andliga insikterna.
Det måste starkt betonas: någon verklig motsägelse mellan naturvetenskapens fakta och andeforskningen finns inte. När motståndare ser en sådan gäller det i själva verket deras tolkningar, inte fakta själva. Ofta handlar det om en trosuppfattning — en tro på att endast det sinnliga är verkligt — som ställs bredvid fakta men tas för vetenskap.
Sådana uppfattningar kan leda till en särskild form av intolerans: man betraktar sin egen mening som ensam vetenskaplig och avfärdar alla andra som vidskepelse. Ett exempel ges ur ett psykologiskt arbete av Hermann Ebbinghaus, där religionen förklaras som ett resultat av rädsla och nöd. I denna syn blandas dock det religiösa känslolivet samman med innehållet i de religiösa föreställningarna. Man bortser helt från möjligheten att de översinnliga världarna kan erfaras lika verkligt som sinnevärlden.
Ofta faller sådana kritiker själva i den sorts resonemang de anklagar andra för. När Forel till exempel hävdar att det är mer sant och intressant att leva vidare i sina efterkommande än i ett hypotetiskt himmelrike, avgör han frågan efter vad som känns “varmare” och “intressantare” — inte efter vad som är sant.
Andeforskaren svarar: Naturvetenskapens fakta förnekas inte. De är en del av verkligheten. Men det finns också andliga fakta som förklarar de sinnliga. Att förneka dem enbart därför att man inte känner till dem är ingen vetenskaplig bevisning, utan en trosuppfattning.
Den som känner själens utveckling finner det begripligt att naturvetenskapens stora framsteg först bländar sinnena och gör det svårt att förstå äldre religiösa former. Andevetenskapen ger mänskligheten nya former för samma sanningar — former som motsvarar nutidens medvetande. Den hämtar inte sitt vetande ur heliga skrifter utan finner det genom egna metoder och känner sedan igen det i dessa.
Den som närmar sig andevetenskapen på detta sätt befrias från mycket vidskepelse men kan ändå upptaga översinnliga fakta i sitt tänkande — och därmed också avlägsna den vidskepelse som säger att religionen enbart skapats av rädsla och nöd. Han kommer inte heller att bli opraktisk. Sann andevetenskap gör livet rikare, inte fattigare. Den hindrar ingen från att uppskatta telefoner, järnvägar eller luftskepp — men den öppnar också blicken för andra praktiska sanningar som förbises när man endast erkänner den sinnliga verkligheten.
Anmärkning
(1) Jämför Rudolf Steiner, Die Geheimnisse der biblischen Schöpfungsgeschichte
EFTERORD
Här, 1908, avbröts den planerade fortsättningen av en oförutsedd men välkommen efterfrågan på föredragsserier av Rudolf Steiner. Den första artikeln skrevs 1903 och gick i tryck 1904. Samma år kom även artikelserien Teosofi, en introduktion till översinnlig kunskap om människan och hennes bestämmelse, följd av artikelserien Hur uppnår man kunskaper om de högre världarna?
GA 11 betitlades Ur akashakrönikan och gavs ut på svenska 1994, i översättning av Git och Rikard Lundin. Jag minns att han ringde upp mig och bad att få komma på besök så han kunde överräcka ett exemplar av den då helt nytryckta boken. Jag har det här på skrivbordet, men valde att skapa en nyöversättning direkt från artikelserien.
Alexander Kieding
Lämna ett svar