Dr RUDOLF STEINER GA 11
Den fyraledade jordemänniskan
I denna framställning skall utgång tas i människan. Sådan hon nu lever på jorden består hon av den fysiska kroppen, eter- eller livskroppen, astralkroppen och »jaget». Denna fyraledade människonatur bär inom sig anlagen till en högre utveckling. Jaget omformar av egen kraft de »lägre» kropparna och inför därigenom högre led i människonaturen. Förädlingen och reningen av astralkroppen genom jaget ger upphov till »andesjälvet» (Manas); omvandlingen av eter- eller livskroppen skapar livsanden (Buddhi), och omgestaltningen av den fysiska kroppen skapar den egentliga »andemänniskan» (Atma). Omvandlingen av astralkroppen pågår fullt ut under den nuvarande jordperioden; den medvetna omvandlingen av eterkroppen och den fysiska kroppen tillhör framtida tider och har för närvarande endast börjat hos de invigda — andevetenskapens forskare och deras lärjungar.
Denna trefaldiga omvandling är den medvetna; den har föregåtts av en mer eller mindre omedveten sådan under den hittillsvarande jordutvecklingen. I denna omedvetna omvandling av astral-, eter- och fysisk kropp skall man söka uppkomsten av känslosjälen, förståndssjälen och medvetandesjälen.
Man måste nu klargöra för sig vilken av människans tre kroppar — den fysiska, den eteriska och den astrala — som i sin art är den fullkomligaste. Man frestas lätt att betrakta den fysiska kroppen som den lägsta och därmed mest ofullkomliga. Detta är dock ett misstag. Astral- och eterkroppen kommer visserligen i framtiden att nå hög fullkomning, men för närvarande är den fysiska kroppen i sin art mer fullkomlig än de i sin. Missuppfattningen uppstår endast därför att människan delar den fysiska kroppen med mineralriket, eterkroppen med växtriket och astralkroppen med djurriket.
Den fysiska människokroppen består visserligen av samma ämnen och krafter som mineralvärlden, men det sätt på vilket dessa verkar tillsammans i människan är uttryck för en visdom och fullkomlighet i byggnaden. Den som inte bara med kallt förstånd utan med hela sin kännande själ studerar denna byggnad blir snart övertygad om detta. Betrakta till exempel den övre delen av lårbenet. Det är inte en massiv klump utan uppbyggt av balkar som löper i olika riktningar, sammanfogade med största konstfärdighet. Ingen nutida ingenjörskonst kan konstruera ett broverk med sådan visdom. Med minsta möjliga material uppnås maximal bärkraft. Man kan endast beundra ett sådant »mästerverk i naturens byggnadskonst». Detsamma gäller hjärnans, hjärtats och hela kroppens underbara konstruktion.
Jämför man därmed den fullkomning som astralkroppen uppnått, framträder en stark kontrast. Astralkroppen bär lust och olust, lidelser, drifter och begär — men hur ofta angriper den inte den visa ordningen i den fysiska kroppen! Många njutningsmedel som människan använder är till exempel hjärtskadliga. Den verksamhet som byggt hjärtat är alltså visare än den astrala aktivitet som motverkar den. Astralkroppen kommer i framtiden att nå högre visdom, men i dag är den mindre fullkomlig i sin art än den fysiska kroppen i sin. Detsamma gäller eterkroppen och även jaget, som ständigt måste famla sig fram genom fel och illusion till visdom.
Jämför man fullkomlighetsgraderna finner man att den fysiska kroppen för närvarande är den mest fullkomliga, eterkroppen mindre, astralkroppen ännu mindre och jaget minst. Detta beror på att den fysiska kroppen har bearbetats längst under planetutvecklingen. Den har genomlevt alla stadier från Saturnus, solen och månen till jorden. Eterkroppen tillkom först under solperioden och har alltså endast bearbetats av tre planetkrafter (sol, måne, jord). Astralkroppen tillkom under månperioden och jaget först under jordperioden.
Man måste föreställa sig att den fysiska kroppen redan på Saturnus nådde ett visst utvecklingsstadium, som sedan fördes vidare på solen så att den kunde bli bärare av en eterkropp. På Saturnus var den ett ytterst komplicerat mekaniskt system utan liv. Komplexiteten blev till slut så stor att den inte längre kunde hållas samman av enbart mineraliska krafter och därför föll sönder — vilket bidrog till Saturnus undergång.
På Saturnus fanns av de nuvarande naturrikena endast människan — och då endast som fysisk kropp, en slags komplicerat mineral. Djur, växter och mineraler i nuvarande mening existerade ännu inte. Dessa riken uppstod senare därför att vissa varelser inte nådde målet i varje utvecklingsstadium och därför blev kvar på en lägre nivå.
Det vore fel att tro att alla organ i människokroppen anlades redan på Saturnus. Särskilt sinnesorganen har dock sitt ursprung där. De första anlagen till ögon, öron och liknande bildades då som mineraliska strukturer, ungefär som kristaller i dag. På solen genomträngdes de av eterkroppen och drogs in i livsprocessen — de blev levande fysiska apparater. Samtidigt utvecklades de organ som endast kan uppstå under livets inflytande: tillväxt-, närings- och fortplantningsorgan.
De högsta organ som då uppstod var de som senare utvecklats till körtelsystemet. Människokroppen på solen var alltså i huvudsak ett körtelsystem med sinnesorgan.
På månen tillkom astralkroppen. Därigenom införlivades den första anläggningen till ett nervsystem. Kroppen bestod nu av sinnen, körtlar och nerver. Sinnesorganen hade då redan ombildats två gånger, nervsystemet stod på sin första nivå. Människan på månen bestod av fysisk kropp, eterkropp och astralkropp.
Genom astralkroppen fick hon ett inre känsloliv och ett bildmedvetande. Hon uppfattade inte yttre föremål rumsligt, men i hennes astralkropp uppstod bilder som exakt uttryckte om en annan varelse var vänligt eller fientligt sinnad, nyttig eller farlig. Dessa bilder var ett fullständigt orienteringsmedel. Nervsystemet var det fysiska redskap som gjorde detta möjligt.
Denna utveckling krävde ett stort kosmiskt skeende: att solen delades i två kroppar — solen och månen. Den senare började kretsa kring den förra. Människan med fysisk och eterisk kropp blev kvar på månen och trädde där in i nya existensvillkor. Endast en del av solens krafter följde med månen; resten verkade utifrån. Om alla solkrafter fortsatt verka inifrån hade inget inre bildliv kunnat uppstå.
Människan stod nu under dubbel påverkan: solens och månens. Månkrafterna formade de organ som gjorde astralkroppens inprägling möjlig (sinnen, körtlar, nerver), medan solkrafterna utifrån gjorde att de inre bilderna motsvarade yttre skeenden.
Utvecklingen kunde dock inte fortsätta hur länge som helst. Om den gjort det skulle människan ha stelnat i sitt inre bildliv och förlorat kontakten med solen. Då upptog solen åter månen, så att de under en tid bildade en enda kropp. Efter en ny utvecklingsfas skildes de åter, men nu med andra kraftförhållanden. Till sist avskildes ännu en kropp — det som senare blev jorden med månen ännu förenad. Om månkrafterna hade stannat kvar i jorden skulle människans nuvarande utveckling inte ha varit möjlig. De måste stötas bort, och människan fortsatte på den renade jorden.
Så uppstod tre världskroppar ur den gamla solen: den nya solen, den nya månen och jorden. Solens och månens krafter verkar nu utifrån på jorden.
Genom detta blev det möjligt att ett fjärde led — jaget — kunde fogas till den tidigare tredelade människan. Detta medförde en fullkomning av alla tre tidigare kroppar. Den fysiska kroppen fick hjärtsystemet som skapare av det varma blodet. Sinnes-, körtel- och nervsystemen måste ombildas så att de kunde samverka med detta. Sinnesorganen öppnades nu mot yttervärlden, och det gamla bildmedvetandet ersattes av föremålsmedvetandet — det vakna medvetande människan har mellan uppvaknande och insomnande.
Eftersom inte alla varelser nådde målet i varje utvecklingsstadium uppstod de lägre naturrikena. Djur, växter och mineraler är alltså varelser som blivit kvar på tidigare nivåer. Mineralriket uppstod sist, först under jordtiden.
Den fyraledade jordemänniskan mottar från solen krafter som verkar framåtskridande, tillväxt- och livsbefrämjande, och från månen krafter som verkar formande och förhårdande. Endast solinflytande skulle ha upplöst henne i alltför snabb utveckling; endast måninflutande skulle ha stelnat henne. Jordutvecklingen balanserar dessa krafter — och därmed uppstår också förutsättningen för att själen kan träda fram som ett inre väsen.
Den fysiska kroppen är i form och funktion uttryck för det som sker i eterkropp, astralkropp och jag. Dessa har steg för steg ingripit i dess utformning. Redan på Saturnus verkade deras krafter, men då utifrån, eftersom kropparna ännu inte var särskilt bildade. På solen formades eterkroppen och verkade inifrån, på månen astralkroppen, och på jorden blev kroppen ett hem för jaget.
För den andliga forskningen är därför den fysiska kroppen inget statiskt utan ständigt under omvandling — även under nuvarande jordtid. Människolivet kan bara förstås om man uppfattar denna fortgående förändring.
En sådan betraktelse visar att olika organ befinner sig på olika utvecklingsstadier. Vissa är i avtagande utveckling och kommer att förlora sin betydelse; andra är i uppåtgående utveckling och kommer i framtiden att få större uppgifter.
Till de förstnämnda hör fortplantningsorganen. De kommer i framtiden att förlora sin funktion och reduceras till rudiment. Till de senare hör hjärtat och dess närliggande strukturer. Den andliga vetenskapen ser hjärtat inte som en pump som driver blodet, utan som ett organ vars rörelser är följd av blodets liv och av själsliga processer. Blodets pulsation är uttryck för själslivet — rädsla gör människan blek, skam får henne att rodna. I framtiden kommer hjärtat att bli ett viljestyrt organ som uttrycker själsimpulser i yttre rörelser.
Även andningsorganen befinner sig i en uppåtgående utveckling. I dag omvandlar de tankar till ljudvågor — tal. I framtiden kommer människan genom dem att allt mer forma världen ur sitt inre, och det yttersta resultatet blir att hon genom fullkomnade talorgan kommer att kunna frambringa sin egen art. Talorganen bär alltså fröet till framtida fortplantningsorgan. Röstförändringen hos pojkar i puberteten hänger samman med detta samband mellan tal och fortplantning.
Hela människokroppen kan betraktas på detta sätt ur andevetenskaplig synpunkt. Det finns en andlig anatomi och fysiologi, och den nuvarande vetenskapen kommer i framtiden att behöva omvandlas genom den.
Det måste dock betonas att sådana insikter inte får grundas på spekulation eller analogier utan endast på verklig andlig forskning. Annars uppstår lätt fantasifoster. Man skulle till exempel kunna tro att fortplantningsorganen är de äldsta eftersom de först kommer att förlora sin betydelse — men det motsatta är sant: de fick sin nuvarande form senast och kommer att försvinna först.
På solen hade människokroppen nått ett växtlikt stadium (genom eterkroppen). På månen blev den djurlik genom astralkroppen. Men inte alla organ följde med i denna utveckling; vissa stannade kvar på växtstadiet. Även i början av jordtiden hade vissa organ ännu växtkaraktär — särskilt fortplantningsorganen. De gamla mysteriernas visdom kände detta, och äldre konst framställer därför hermafroditer med bladliknande könsorgan som symboler för detta ursprungliga tillstånd.
Alla dessa omvandlingar av kroppen är uttryck för de formande krafter som ligger i eterkropp, astralkropp och jag. Den fysiska kroppen kan därför endast förstås genom de högre, själsliga och andliga leden och genom den akashakrönika som beskriver deras utveckling. Allt fysiskt får sin förklaring genom det andliga — och även kroppens framtid belyses därigenom.
I följande artiklar skall något sägas om jordens och mänsklighetens framtid.
Lämna ett svar