8. FÖRHISTORIA

Dr RUDOLF STEINER GA 11

Könsuppdelningen

Hur olika människans gestalt än var från den nuvarande under de gamla tider som i de föregående utdragen ur »Akashakrönikan» har beskrivits — om man går ännu längre tillbaka i mänsklighetens historia, kommer man till tillstånd som är långt mer olikartade. Ty även mannens och kvinnans former har först under tidernas lopp utvecklats ur en äldre grundform, i vilken människan varken var det ena eller det andra utan båda på samma gång.

Den som vill göra sig en föreställning om dessa uråldriga tider måste helt frigöra sig från vanliga föreställningar, hämtade från vad människan ser omkring sig.

De tider vi nu blickar tillbaka på ligger något före mitten av den epok som i de föregående avsnitten kallats den lemuriska. Människokroppen bestod då ännu av mjuka, formbara ämnen. Även jordens övriga bildningar var mjuka och formbara. Jämfört med sitt senare stelnade tillstånd befann sig jorden ännu i ett svällande, mer flytande tillstånd.

När människosjälen då förkroppsligade sig i stoffet kunde den anpassa detta stoff i långt högre grad än senare. Att själen antar en manlig eller kvinnlig kropp beror på att utvecklingen av jordens yttre natur påtvingar henne den ena eller den andra. Så länge ämnena ännu inte var förhårdnade kunde själen underkasta dem sina egna lagar. Den gjorde kroppen till ett avtryck av sitt eget väsen. När stoffet däremot blivit tätt måste själen underkasta sig de lagar som den yttre jordnaturen präglat in i det.

Så länge själen ännu härskade över stoffet gestaltade den sin kropp varken manlig eller kvinnlig utan gav den egenskaper som var båda på en gång. Ty själen är manlig och kvinnlig på samma gång. Den bär dessa båda naturer inom sig. Dess manliga element är besläktat med det man kallar vilja, dess kvinnliga med det som betecknas som föreställning.

Jordens yttre utveckling har fört till att kroppen antagit en ensidig gestalt. Den manliga kroppen har fått en form som bestäms av viljans element, den kvinnliga bär mer prägeln av föreställningen. Så kommer det sig att den tvåkönade, manligt-kvinnliga själen bor i en enkönad, manlig eller kvinnlig kropp. Kroppen hade alltså under utvecklingen fått en form bestämd av yttre jordkrafter, så att själen inte längre kunde utgjuta hela sin inre kraft i denna kropp. Den måste behålla en del av denna kraft inom sig och kunde endast låta en del strömma in i kroppen.

Om man följer akashakrönikan visar sig följande. I en gammal tid framträder mänskliga gestalter, mjuka och formbara, helt annorlunda än de senare. De bär ännu mans- och kvinnonaturen lika inom sig. Med tiden förtätas ämnena; människokroppen uppträder i två former, varav den ena liknar den senare manliga, den andra den senare kvinnliga gestalten.

När denna skillnad ännu inte uppstått kunde varje människa frambringa en annan ur sig själv. Befruktningen var ingen yttre process utan något som ägde rum i människokroppens inre. Genom att kroppen blev manlig eller kvinnlig förlorade den denna möjlighet till självbefruktning. Den måste samverka med en annan kropp för att frambringa en ny människa.

Uppdelningen i kön inträder när jorden når ett visst stadium av förtätning. Stoffets täthet hämmar en del av fortplantningskraften. Och den del av denna kraft som ännu är verksam behöver ett komplement utifrån, genom den motsatta kraften hos en annan människa. Själen måste dock i både mannen och kvinnan behålla en del av sin tidigare kraft inom sig själv. Den kan inte använda denna del i den kroppsliga yttervärlden.

Denna kraft riktar sig nu mot människans inre. Den kan inte träda utåt; därför blir den fri för inre organ. Här inträder en viktig punkt i mänsklighetens utveckling. Tidigare kunde det som kallas ande, förmågan att tänka, inte få plats i människan. Ty denna förmåga hade inte funnit något organ att verka genom. Själen hade använt all sin kraft utåt för att bygga kroppen. Nu kan den själsliga kraft som inte längre används utåt förena sig med andekraften; och genom denna förening utvecklas de organ i kroppen som senare gör människan till ett tänkande väsen. Så kunde människan använda en del av den kraft hon tidigare använde för att frambringa sin like till att fullkomna sitt eget väsen.

Den kraft genom vilken mänskligheten formar en tänkande hjärna är densamma som genom vilken människan i urtiden befruktade sig själv. Tänkandet är köpt genom enkönigheten. Genom att människorna inte längre befruktar sig själva utan varandra kan de vända en del av sin produktiva kraft inåt och bli tänkande varelser. Den manliga och den kvinnliga kroppen är alltså var för sig en ofullständig yttre gestaltning av själen; men därigenom blir de i sitt inre fullkomligare varelser.

Helt långsamt och gradvis sker denna förvandling med människan. Så småningom framträder vid sidan av de gamla tvåkönade människorna de yngre enkönade.

Det är åter en slags befruktning som inträder i människan när hon blir ett andeväsen. De inre organ som kan byggas upp genom den överskjutande själskraften befruktas av anden. Själen är i sig själv tvådelad: manlig-kvinnlig. Så gestaltade den i gamla tider även kroppen. Senare kan den endast forma kroppen så att den för det yttre samverkar med en annan kropp; men den får därigenom förmågan att samverka med anden.

För det yttre blir människan framgent befruktad utifrån, för det inre inifrån, genom anden. Man kan därför säga att den manliga kroppen har en kvinnlig själ, den kvinnliga kroppen en manlig själ. Denna inre ensidighet utjämnas genom befruktningen med anden. Ensidigheten upphävs.

Den manliga själen i kvinnokroppen och den kvinnliga själen i manskroppen blir åter tvåkönade genom andens befruktning. Så är man och kvinna olika till den yttre gestalten; i det inre förenas hos båda den själsliga ensidigheten till en harmonisk helhet. I det inre sammansmälter ande och själ till en enhet. På den manliga själen i kvinnan verkar anden kvinnligt och gör den så manligt-kvinnlig; på den kvinnliga själen i mannen verkar anden manligt och gör den likaledes manligt-kvinnlig. Människans tvåkönighet har dragit sig tillbaka från yttervärlden — där den fanns i förlemurisk tid — in i människans inre.

Man ser att människans högre inre inte har något att göra med man och kvinna. Likheten i det inre utgår dock från en manlig själ hos kvinnan och motsvarande från en kvinnlig hos mannen. Föreningen med anden åstadkommer slutligen likheten; men att före denna likhet finns en olikhet — detta innesluter ett mysterium i människonaturen. Insikten i detta mysterium är av stor betydelse för all hemlig vetenskap, ty det är nyckeln till viktiga livsgåtor.

För närvarande är det inte tillåtet att lyfta slöjan över detta mysterium.

Så har den fysiska människan utvecklats från tvåkönighet till enkönighet, till uppdelning i man och kvinna. Därigenom har människan blivit ett sådant andligt väsen som hon nu är.

Men man får inte tro att inte också tidigare tänkande väsen stått i förbindelse med jorden. Akashakrönikan visar att människan i den tidiga lemuriska tiden genom sitt dubbla kön var ett helt annat väsen än det vi i dag kallar människa. Hon kunde inte förena sinnesförnimmelser med tankar; hon tänkte inte. Hennes liv var driftsmässigt. Hennes själ yttrade sig i instinkter, begär, djuriska önskningar och så vidare. Hennes medvetande var drömlikt; hon levde i ett slags dunkel.

Men det fanns andra väsen mitt ibland denna mänsklighet. Dessa var också tvekönade, ty under dåvarande jordförhållanden kunde ingen manlig eller kvinnlig kropp uppstå. Men de kunde ändå förvärva kunskap och visdom. Det var möjligt eftersom de genomgått en annan utveckling i en ännu avlägsnare forntid. Deras själar kunde förena sig med anden utan att först invänta utvecklingen av fysiska organ. Deras kunskap var översinnlig och intuitiv.

Den nutida människan når först senare en sådan intuition. Människan måste gå omvägen genom materien — det som populärt kallas »syndafallet». Dessa högre väsen behövde inte denna nedstigning. Deras medvetande var inte drömlikt utan innerligt genomlyst. De kunde därför vara ledare för den ännu dunkla unga mänskligheten. De var bärare av en uråldrig visdom som strålade in i deras själar likt solljus.

Hos dessa övermänskliga väsen uppenbarades visdomen just därför att de inte bar något begär efter den. De väntade tills visdomen strålade in i dem, såsom vi väntar på morgonens ljus. Begäret efter kunskap uppstår däremot när själen utvecklar inre organ (hjärna etc.) genom vilka den tillägnar sig vetandet. Detta är en följd av att en del av själskraften vänds inåt.

Den kraft genom vilken människan vänder sig utåt för att samverka med en annan är kärleken. De övermänskliga väsendena riktade hela sin kärlek utåt för att låta världsvisdomen strömma in.

Människan kunde endast rikta en del utåt. Hon blev sinnlig — och därmed blev hennes kärlek sinnlig. Hon undandrog en del av sitt väsen från yttervärlden och vände det mot sin inre uppbyggnad. Därmed uppstod det som kallas själviskhet.

Människan kunde, när hon blev man eller kvinna, endast med en del av sitt väsen ge sig hän; med den andra avskilde hon sig från omvärlden. Hon blev självisk — i sitt yttre verkande och i sitt inre strävande. Hon älskade därför att hon begärde, och hon tänkte därför att hon begärde kunskap.

De övermänskliga väsendena stod som osjälviska, allälskande naturer gentemot den ännu barnsligt själviska människan. Den sinnligt-kroppsliga kärleken blev drivkraften i den fysiska människoutvecklingen.

De inre organen blev visserligen först i mitten av den lemuriska tiden mogna att förenas med anden, men i ofullständig form hade de utvecklats redan långt tidigare. Människan hade nämligen levt på en annan himlakropp före jorden. Där utvecklades hon enligt de då rådande förhållandena, lade sedan av sig detta planets stoff som ett hölje och framträdde på jorden som rena själsgroddar med förmåga att känna och uppleva — ett drömlikt liv som ännu bestod under jordens första skeden.

De övermänskliga kärleksväsendena behövde inte längre stiga ned till utvecklingen av dessa organ. Men det fanns andra väsen som inte var lika högt utvecklade: de hade varit människor på den tidigare planeten men låg före jordmänniskan. De var för långt utvecklade för att gå igenom den fysiska människokroppen men ännu inte tillräckligt för full klarsyn. De kunde därför verka genom människan och tala i en språkform som ett hjärnväsen kunde förstå. Därigenom väcktes den inåtvända själskraften och kunde förenas med kunskap och visdom. Dessa väsen blev bringare av ljuset (Lucifer).

Mänskligheten hade alltså två slag av ledare: kärleksväsen och vishetsväsen. Mellan kärlek och vishet var människan spänd när hon antog sin nuvarande form på jorden. Genom kärleksväsendena drevs den fysiska utvecklingen fram; genom vishetsväsendena den inre fullkomningen. Den fysiska utvecklingen fortskrider genom arv från generation till generation; den andliga genom själens egen utveckling. Och därmed står vi inför lagen om själens utveckling inom jordelivet — i samband med lagen och mysteriet om födelse och död.