Föredrag XVI – 11 oktober 1905
Hur karma verkar i förhållande till handlingar, ord och tankar. Karmans motsats: skapelse ur intet. Upplevelsen av nirvana.
Kära vänner,
Vill man förstå karmas hela verkningssätt – vilket vi nu vill åstadkomma – så måste man kunna bilda sig ett begrepp om det som kallas nirvana. Mycket hör till för att fullt ut förstå nirvanas innebörd, men vi vill nu försöka vinna en preliminär föreställning om det.
Hos människan finns det i en handling till att börja med egentligen mycket litet av det som man kan kalla frihet, ty människan är i själva verket resultatet av sina handlingar i det förflutna. I vidaste mening är detta fallet. För att bli det hon är, måste först alla naturens riken ha skapats. Mineral-, växt- och djurriket, som hon en gång bar inom sig, har hon så småningom ställt ut ur sig själv. Därtill kommer allt det som hon har tillfört sedan den första tredjedelen av den lemuriska rasens tid. Allt som hon har utfört i handlingar, allt som har gått genom hennes själ i tankar och känslor, hör också till hennes förflutna och blir hennes karma. Vi blickar in i ett förflutet som samtidigt bygger upp sig i sina verkningar omkring oss. Hela världen runt omkring oss är ingenting annat än verkan av förflutna handlingar. På samma sätt förbereder människan nu det som ska ske i framtiden.
Men ändå står vi ständigt inför ting som egentligen inte helt och hållet är verkningar av förflutna handlingar, utan som för in något nytt i världen. En bestämd människa – låt oss till exempel ta herr Kiem – är verkan av förflutna handlingar. Även Teosofiska Samfundet är verkan av förflutna handlingar, och att han förs samman med det är också en sådan verkan. Men genom herr Kiems förhållande till Teosofiska Samfundet sker något nytt; detta blir i sin tur orsak till framtida handlingar. När ljus faller mot en stav uppstår bakom den en skugga. Det är egentligen något nytt. Betraktar man denna verkan, säger man till sig själv: något har skett som är nytt. Tingens inbördes förhållande är något nytt: skuggbildningen.
Allt det som människan vanligen tänker, tänker hon om tingen, om det som har blivit till. Men hon kan också tänka om sådana förhållanden, om något som inte har framkallats genom verkningar från det förflutna, utan som först inträder i nuet. Detta sker dock mycket sällan, ty människorna hänger fast vid det gamla, vid det som är hopat omkring dem. Förhållanden som uppträder som något helt nytt blir mycket sällan innehållet i mänskliga tankar. Men den som vill medverka till framtiden måste ha sådana tankar som skapar nya relationer mellan tingen. Endast tankar om relationer mellan tingen kan vara något nytt. Det ser man tydligast inom konsten. Det konstnären skapar finns i verkligheten inte där. Den rena form som skulptören utformar finns inte i verkligheten; den är inget naturprodukter. I naturen finns endast den av livet genomströmmade formen. Den rena formen skulle strida mot naturlagarna. Konstnären bygger upp något nytt ur relationer. Målaren målar det som uppstår genom relationerna: ljus och skugga; han målar inte det som faktiskt finns där. Han målar inte trädet, utan en impression som framkallas genom att han framställer alla relationer till trädet.
Även i det praktiska handlandet märker man att människan vanligen inte skapar något nytt. Flertalet människor gör endast det som redan har skett. Endast några få människor skapar ur moralisk intuition, genom att de för in nya plikter, nya handlingar i världen. Det nya kommer in i världen genom relationer. Därför har man ofta sagt att det elementära moraliska handlandet överhuvudtaget ligger i relationer. Ett sådant moraliskt handlande består till exempel i handlingar som framkallas genom relationen av välvilja. Hos de flesta handlingar finner man att de vilar på det gamla; till och med där något nytt inträder vilar man vanligen ännu på det gamla. Vid närmare granskning visar sig detta oftast. Endast sådana handlingar är fria där människan inte alls arbetar utifrån det förflutna, utan där hon endast står inför det som genom förnuftets kombinerande och produktiva verksamhet kan föras in i världen som handlingar. Sådana handlingar kallar man inom ockultismen: att skapa ur intet. Alla andra handlingar är skapade ur karmans grund. Detta är två motsatser: karma och dess motsats, intet – en verksamhet som inte vilar på karma.
Föreställ er nu en människa som till en början bestäms av karma, av handlingar, tankar och känslor från det förflutna. Tänk er henne sedan så långt framskriden att hon har utplånat all karma, alltså står inför intet. Om hon då fortfarande handlar, säger man inom ockultismen: hon handlar ur nirvana. – Ur nirvana skedde till exempel handlingarna hos en Buddha, hos en Kristus, åtminstone delvis. Den vanliga människan närmar sig detta endast när hon blir konstnärligt, religiöst eller världshistoriskt inspirerad. Det intuitiva skapandet kommer ur ”intet”. Den som vill nå dit måste bli fullständigt fri från karma. Han kan då inte längre hämta sina impulser ur det som människan vanligen hämtar dem ur. Den sinnesstämning som då kommer över honom är salighetens, vilken också som tillstånd kallas nirvana.
Hur stiger människan upp till nirvana? Låt oss blicka tillbaka till lemuriernas tid. Där möter vi människan, sådan hon var på jorden, till att börja med gående på alla fyra. Dessa varelser, i vilka människan då som ”ren människa” (som monad) inkarnerade, gick på alla fyra. Genom att monaderna inkarnerade i dem reste sig dessa varelser så småningom och höjde de främre lemmarna. Först nu börjar karmans möjlighet. Karma som mänsklig karma blev först möjlig när människorna använde sina händer till arbete. Före detta skapar man inget individuellt karma. Detta var ett mycket viktigt stadium i människans utveckling, när hon gick från att vara ett horisontellt väsen till att bli ett vertikalt väsen och därigenom fick händerna fria. Så utvecklade hon sig vidare in i den atlantiska tiden.
På nästa högre stadium lärde sig människan att använda sitt språk. Först lärde hon sig använda händerna, sedan lärde hon sig använda språket. Genom händerna fyller människan omvärlden med handlingar, genom språket fyller hon den med ord. När människan har dött, lever det vidare som hon har utfört i handlingar och ord i omvärlden. Allt som människan har utfört i handlingar förblir närvarande som hennes karma. Men det som människan har uttalat i ord förblir inte bara närvarande som hennes eget karma, utan som något väsentligt annat.
Låt oss blicka tillbaka till den tid då människan ännu inte talade, utan endast handlade. Då var handlingarna något som enbart utgick från den enskilda personligheten. Detta upphör genast att vara enbart personligt när språket börjar. Ty nu förstår människorna varandra. Detta är ett oerhört viktigt ögonblick i den atlantiska utvecklingen. I det ögonblick då det första ljudet gick ut, blev mänsklighetskarma kvar i världen. Så snart människorna talar med varandra, flödar något gemensamt ut ur hela mänskligheten. Då övergår det rent personliga, individuella karmat i det allmänna mänsklighetskarmat. Med det talade som vi sprider omkring oss, sprider vi i själva verket mer än oss själva. I det vi talar lever hela mänskligheten. Endast när handlingarna utförda med händerna blir osjälviska, blir de också till gagn för hela mänskligheten. Men genom talet kan människan aldrig utföra helt själviska handlingar, annars skulle språket tillhöra henne ensam. Ett språk kan aldrig vara helt själviskt, medan handlingarna utförda med händerna oftast är det. Ockultisten säger: Vad jag gör med mina händer kan vara endast min handling; vad jag talar, talar jag som medlem av ett folk eller en stam.
Så skapar vårt liv omkring oss lämningar: personliga rudiment genom våra händers handlingar och mänsklighetsrudiment genom det som lever kvar av orden. Detta måste man hålla strikt isär. Allt som finns i naturen omkring oss – mineral-, växt- och djurriket – finns där genom följden av tidigare handlingar. Det som byggs upp omkring oss genom våra handlingar är i verkligheten något som kommer nytt in i världen. Hos varje människa kommer något nytt in i världen, ett nytt inslag, och nya inslag kommer också genom hela mänskligheten.
När vi alltså måste säga till oss själva: människan uppträder på jorden i mitten av den lemuriska tiden och skapar för första gången eget karma – tidigare hade hon inget individuellt karma skapat – då måste vi fråga: varifrån kan detta karma komma, eftersom det verkar som något nytt? – Det kan endast komma ur nirvana. Då måste något verka in i världen som kom ur nirvana, ur det där skapande sker ur ”intet”. De väsen som då befruktade jorden måste nå upp till nirvana. Det som befruktade de fyrfotade varelserna så att de blev människor var väsen som steg ner från nirvanaplanet. Dessa kallar man monader. Detta är anledningen till att väsen av detta slag då måste stiga ner från nirvanaplanet. Från nirvanaplanet härstammar det väsen som är i oss, i människan: monaden. Här träder något fullständigt nytt in i världen och inkarnerar i det som redan fanns och som i sin tur helt och hållet är verkan av tidigare handlingar.
Vi skiljer alltså tre stadier. Det första är de yttre, genom händerna förverkligade handlingarnas stadium; det andra är det som förverkligas genom de talade orden; det tredje är det som förverkligas genom tanken. Och tanken är något ännu mycket mer omfattande än det som förverkligas genom de talade orden. Tanken är inte längre, såsom språket är, olika hos olika folk, utan tillhör hela mänskligheten.
Så stiger människan upp från handlingar genom ord till tankar, och därigenom blir hon ett allt mer allmänt väsen. Det finns ingen allmän norm för handling, ingen handlingarnas logik. Var och en måste handla för sig. Men det finns inget helt personligt språk. Språket tillhör en grupp. Tanken däremot tillhör hela mänskligheten. Så har vi från det särskilda till det allmänna fortskridande de tre stadierna hos människan: handlingar, ord, tankar.
I den mån människan uttrycker sig i omvärlden lämnar hon spår av hela mänsklighetens ande som tankar; spår av en människogrupps själ som ord; spår av sin individuella mänskliga särart som handlingar. Detta uttrycks kanske tydligast genom att man pekar på verkningarna av det som frambringas genom dessa olika stadier. En individualitet är som en tråd som löper genom alla personliga uppenbarelseformer i de olika inkarnationerna. En individualitet skapar för framtida inkarnationer. Ett folk som språkgemenskap skapar för nya folk. Mänskligheten skapar för en ny mänsklighet, för en ny planet. Det som människan gör för sig själv har betydelse för nästa inkarnation; det som ett folk talar har betydelse för nästa underrras, för nästa folkinkarnation. Och när en värld en gång kommer att finnas där vårt tänkande inte längre lever som tänkande, utan framträder i detta tänkandes verkningar, då är detta en ny mänsklighet, det vill säga en ny planet. Utan dessa stora perspektiv kan vi inte förstå karma.
Det vi tänker har betydelse för kommande planetariska cykler. Låt oss nu sätta oss in i tanken: kommer det människosläkte som återstår av oss och bebor en framtida planet också att tänka? – Lika lite som en ny ras kommer att tala samma språk som den föregående, lika lite kommer den framtida mänskligheten att tänka. Det är löjligt att fråga i våra tankar vad gudomen är. Människan kommer på nästa planet inte att tänka, utan i en annan verksamhet erfara omvärlden, i en helt annan form än på denna planet. Tänkandet är något som tillhör oss. När vi förklarar världen genom tänkandet är denna världsförklaring endast till för oss. Detta är av oerhörd betydelse, eftersom människan därigenom ser hur hon också som mänsklighet är invävd i karmatråden och lever och väver i hela detta vävverk.
När den orientaliske ockultisten begrundar sådana ting, säger han: hela vårt liv är som om vi vore omgivna av gränser genom handlande, talande och tänkande. Tänker vi bort allt detta, återstår för den vanliga människan knappast något alls. Att hon då ändå har något kvar är resultatet av esoteriken, när hon har gått bortom allt detta. Det som då återstår är upplevelsen av nirvana.
Planetanden, som framställer världens väsen, är nu inkarnerad i tänkandet, men kommer i framtiden att vara inkarnerad som något annat.
Lämna ett svar