Föredrag XVII – 12 oktober 1905
Tankelivets tre stadier: abstrakt tänkande, imagination och intuition. Fadern, Sonen (Ordet) och den Helige Ande eller första, andra och tredje Logos. Karma och de fem skandhas.
Kära vänner,
Inom ockultismen skiljer vi hos människan för det första hennes handlingar, varmed vi menar allt som utgår från någon verksamhet som är knuten till hennes händer; för det andra språket och för det tredje tankarna. Allt som människan i denna mening utför med sina händer, verkar genom karmalagen på hennes nästa jordeliv. Det vi talar angår inte endast oss själva, utan en grupp människor som har samma språk, och detta verkar på gruppens eller rasens karma. I orden ligger ett större ansvar än i de blotta handlingarna, ty genom dem förbereder vi konfigurationen av en kommande ras. Det vi tänker verkar till och med vidare vid en omgestaltning av vår jord. Därför skiljer vi mellan tre stadier:
För det första: människans handlande är individuellt, bortsett från de handlingar som i människan uppstår ur intet.
För det andra: människan kan inte tala endast för sig själv; orden angår en grupp människor.
För det tredje: tankarna angår hela mänskligheten.
Med detta sammanhänger något annat. När vi handlar står vi helt ensamma bakom handlingarna. När vi talar är vi i orden inte helt ensamma. Bakom våra ord verkar en andlig varelse med; den står då bakom oss. Lika sant som det är att våra ord, som vi uttalar, avbildas helt exakt i akashan, lika sant är det att vi med varje ord vi uttalar griper in i kroppen hos en andlig varelse, som är inkarnerad i denna akashiska materia, i vilken våra ord går in. Detta måste vi ta upp i vårt känsloliv; därför måste vi i högsta grad vaka över våra ord. När vi tänker förefaller vi vara helt ensamma i oss själva, men ändå verkar varelser av andlig art med i våra tankar, varelser av ännu högre och mer betydelsefull art än dem som verkar med i vårt språk.
I dessa ting ligger mer än en hel världshistoria. Därigenom blir många ting begripliga. Betrakta en tanke i oss. Bakom denna tanke står en andlig varelse. Om vi tänker oss att vi från alla sidor är omslutna av kroppen hos en andlig varelse, så är tanken endast ett uttryck för denna andliga varelses kropp, som verkar in i oss. Varje gång en tanke rycker genom vår själ, är det ett avtryck, ett slags fotspår av en högre andlig varelse, på samma sätt som när vi går över fuktig mark lämnar fotspår efter oss och säger: här gick en människa. — Denna andliga varelse är bildad av samma stoff som tanken består av. Tanken i oss kan endast bli ett avtryck av en högre andlig varelse därför att den högre varelsen har en kropp av samma stoff som våra tankar är bildade av.
När vår fot avtrycks i den fuktiga jorden är avtrycket ett negativ, en motbild till vår fot. Så är det också med våra tankar. I den högre andliga världen finns för varje tanke motbilden. Bild och motbild är sammanfogade med varandra såsom sigill och signet. Stoffet är den högre andliga varelsen; i vår bild motsvarar den signeten. Nu kallar man tanken, i den mån den motsvarar signeten, intuition, och avtrycket kallar man den abstrakta tanken. Man kan säga när man tänker: jag känner spåren av det som sker i de högre världarna. — Med hänsyn till detta faktum används i religiösa skrifter, till exempel i Johannes uppenbarelse, uttrycket ”sigill”. Det motsvarar verkligheten. Även därför att en högre varelse verkar med i våra ord, är varje ord ett sigillavtryck. Motbilden till ordet kallar mystikerna imagination. Så har vi tre tankens nivåer: det intuitiva, det imaginativa och det vanliga abstrakta. När människan utvecklas vidare, när den abstrakta tanken själv utvecklas till den nivå där de varelser är inkarnerade som verkar med när man talar, då är människan en chela, en hemlig lärjunge. Att vara mästare betyder: att verka i det stoff i vilket de varelser är inkarnerade som verkar med i våra tankar. — Imaginationen ger bilden. Därför talade de stora religionslärarna i forna tider i bilder, ty imaginationen ger bilden, inte den abstrakta tanken. I alla religioner talas det i bilder. Bilden är till en början något underordnat för människan, men när hon förstår att ur varje tanke återigen göra en bild, då har hon nått en högre nivå. Detta är förutsättningen för ett helt nytt slags varseblivning. Det kommer i verkligheten an på att människan utvecklar sig till att inte längre bara tänka abstrakt, utan att hon varje gång har sina tankar i bild.
Människan formar i regel endast tankar. Den människa som utvecklas vidare måste tänka i bilder, det vill säga imaginera. I uttrycket ligger redan vad det handlar om: att genom en viss kraft prägla in något i en sak. I fantasin hos diktaren och konstnären finner vi endast en mycket svag avbild av imaginationen. När människan som strävar efter denna högre utveckling talar, kommer hon vid särskilda tillfällen att försöka ha motbilden, imago, framför sig under talet. Därav de stora, mäktiga bilderna i de religiösa skrifterna. Den som höjer sig till detta skapande av bilder har nått den nivå hos de andliga varelser som skapar raser. Den som inte bara utvecklar bilder i sig utan intuitioner, är inte bara rasskapande utan medskapande till nästa planetariska tillvaro. I bilderna kommer det att efterklinga som då är förverkligat på jorden, men den som skapar ur intuition skapar något som ännu inte är, som ingenstans är förverkligat, det vill säga han skapar ur nirvana. Detta är innebörden av varje apokalyps: det som först i framtiden kommer att vara verkligt kan endast skapas ur intuitionen.
Genom abstrakt tänkande skapar man en avbild av det som finns. I imaginationen låter människan sig befruktas av den gestaltande anden i sitt inre. Imaginationen motsvarar förborgade verkligheter som har uppstått genom befruktning av högre andliga varelser; då kan man på astralplanet se dessa högre andliga varelser. Förutsättningen för detta är att utveckla ett språk som inte är uttryck för abstrakta tankar, utan uttryck för bilder. Medier uttrycker sig därför också i imaginationer, i bilder och symboler, men omedvetet. Bakom dem formar anden symbolerna. Hemliglärjungen gör detta i fullt medvetande, men likväl inte godtyckligt. Han låter sig därvid befruktas av anden.
På samma sätt som människan på detta sätt höjer sig till skapandet av bilder och intuitioner, har före hennes tillvaro den yttre världen verkat, och detta så att i allt som är mineralisk väsenhet omkring oss, alltså av rent fysisk natur, verkar intuitioner som skapande krafter. Kristallen är yttre sådan som den visar sig för sinnena; men den är skapad genom intuitioner. Bakom hela den fysiska världen ligger ett kosmos av intuitioner och slutligen ett väsen, planetanden, som frambringar intuitionerna. Bakom allt språk verkar varelser av imagination; där verkar rasanden med. I allt levande verkar samma andliga nivå. Bakom alla växter verkar imaginationen. Den gestaltade växten kommer ur imaginationen och bakom den står en andlig varelse. Och allt som är medvetet och kännande är uppstått ur tanken själv.
Och betraktar ni nu hela universum, först som något fysiskt: jorden, solen, månen och stjärnorna, Vintergatan och så vidare – bakom detta står dock en stor intuitiv ande. Det är samma ande som uttrycker sig i våra handlingar; han står också bakom hela universum. Kristendomen kallar honom Fadern. Eftersom han är så litet känd, kallas han också den okände Guden och i den teosofiska litteraturen den första Logos.
Bakom allt levande står imaginationens ande. Det är samma ande som också verkar med i vårt språk; därför kallar den kristna religionen honom Ordet. Därmed menas något helt bestämt, något verkligt. Denne ande, som står bakom allt levande, verkar ännu i dag i vårt språk, i vart och ett av våra ord, och kallas därför med rätta Ordet; en annan benämning är Sonen eller Kristus. Det är den ande som lever som imagination i allt liv.
Därefter kommer vi upp till det som är medvetet, som har någon grad av känsla, av medvetande: allt djuriskt och det som i människan är djuriskt. Detta kan man redan fatta med tankar. Det har varje människa i sig. Det som försiggår i djuret försiggår till en början i henne själv: det abstrakta medvetandet. Allt medvetande i världen lever också i människan, i det abstrakta tänkandet. I sig själv kallar människan det ”ande”; i den mån det verkar utanför i den skapande naturen kallar hon det ”Helig Ande”. Det är det som ligger till grund för all känsla och allt medvetande. Sjukdom finns endast i särvarat. Anden kan i sig inte vara sjuk, utan endast när den är inkarnerad i de lägre kropparna. Ordet ”helig” betyder ”hel”; det uttrycker att den ande som genomströmmar världen utanför är frisk. Den Helige Ande är inget annat än den genom och genom friske anden; därför får den som verkligen förenar sig med den Helige Ande läkekraften. Den måste ha att göra med den Helige Ande som genomströmmar världen. Det är den ande som verkar från människa till människa som verklig helare.
Om vi nu ser ut på det fysiska planet har vi först det som vi uppfattar med sinnena. Bakom detta står den stora intuitiva anden. Allt fysiskt existerande är skapat av denna ande. Bakom allt som lever i ren form, som kan uppfattas med sinnena, står alltså Faderanden, den första Logos. Genom att vi betraktar detta förändrar vi det inte. Men en förändring sker när vi handlar. Då förändrar vi inte bara det som finns där ute i världen, utan också de krafter som verkar i världen. I det ögonblick vi handlar skapar vi en förändring på det fysiska planet. Bakom dessa förändringar ligger emellertid också en förändring av den grundkraft som motsvarar den första Logos. Denna påverkar vi med våra handlingar, och den förblir, den finns där, kan inte förgås, annat än om den förintas av samma kraft som har framkallat den. Och den förändring som genom våra handlingar framkallas i de stora världsintuitionerna är det som åter griper oss som karma. Det som åter drar människan in i den fysiska världen kallar man, när man ser på karmalagen: rupa. Rupa kallas det därför att hon har utfört det i rupa, genom kroppen, genom det yttre. Vi skapar där i kroppen, i rupa, när vi verkar på de yttre intuitionerna.
Det andra område där människan i dag ännu inte är så självständig, utan där en annan ande ännu verkar med, är talet. Därigenom gör vi intryck i en värld bakom vilken inte bara det fysiska, utan livet står. I livets värld förblir imaginationerna av det vi talar om som formande krafter, vilka skapar nya raser. Vår nuvarande ras är skapad av det som stod bakom tidigare rasers ord. Detta har formats in i vår ras. Därutöver kommer allt som överhuvudtaget är imagination i betraktande. Detta visar oss att vi med våra ord framkallar intryck i Sonens rike, i den andra Logos’ rike. Dessa återkommer som hela rasens kollektivkarma. Ty vi skapar inte ordet ensamma; rasanden verkar med. Vad är grunden för denna form av karma? Var verkar rasanden? Rasanden verkar med i människans känsloliv, genomtränger hela känslovärlden. Där efterklingar det som människan har gemensamt med sin grupp.
I ännu vidare mening verkar känslan på karmat = vedana. Alltså: för det första rupa, kroppsligheten; för det andra vedana, känslan. För den människa som ännu inte blivit chela är känslan något mycket viktigt vid varseblivningen av den andra Logos och av allt levande. Vetenskapen vill betrakta djur och växt utan livet. Även den största lärde har i dag inte kommit längre än att han endast kan fatta livet med sin känsla. Först det imaginativa förståendet gör honom i stånd att skåda in i livet.
Tankarna motsvaras i omvärlden av allt som har känsla, medvetande. Det har en sak gemensamt med oss: varseblivningen. Att vi överhuvudtaget kan uppfatta världen utanför i det fysiska rummet som en färg- och ljudvärld är möjligt därför att vi kan omsätta den i tankar. Vi mottar varseblivningen; vi tänker över den. Om inga tankar fanns i varseblivningarna vore det den största dårskap av människan att vilja bilda tankar om dem. Då vore tankarna blotta illusioner, om inte varseblivningarna hade kommit till genom tankar. Det som kombinationen av varseblivningarna ger är att varseblivningarna först är uppbyggda genom tankar, som vi avskiljer: naturlagarna. Dessa är inget annat än tankar; det är den skapande, den Helige Ande. Varseblivningen är gränsen mellan båda, där våra tankar berör de skapande tankarna där ute. Så kan vi alltså med en tanke inte verka på livet, men väl på allt medvetet som där ute själv är tanke.
I alla de andliga varelser som har frambringat medvetandet lämnar vi spår genom våra tankar. Det som människan på grundval av varseblivningarna utbildar som tankar och det som hon gör till tankar verkar åter på allt som gör varseblivningarna möjliga. Därför skiljer vi som tredje karmaverkande faktor: varseblivning eller sanjna.
Genom alla handlingar framkallar vi motverkningar som karma, därför att vi griper in i den intuitiva världen: rupa.
Genom alla ord griper vi in i världen av skapande känslor för att därigenom skapa motkänslor omkring oss: vedana.
Genom det vi tänker om varseblivningarna griper vi in i hela tankarnas värld där ute: sanjna.
Det som vi uppfattar omkring oss kommer inte längre att finnas när vi åter framträder på jorden. Därför kommer allt som vi tänker om varseblivningsvärlden inte att kunna utöva något inflytande på nästa inkarnation; endast i denna inkarnation har det en karmabildande kraft. Tanken verkar på vår nuvarande karaktär.
Det som uppstår ur känslan, det som i väsentlig mening har att göra med vår omgivning, det som går in i imaginationens värld, det kommer tillbaka till oss i nästa inkarnation, så att det visar sig i oss själva som böjelser och utanför oss som tillfällen. Genom böjelserna drar man alltså till sig världens tillfällen som bildar ödet, genom böjelser som är karmiskt anlagda. Tankarna formar karaktären, böjelserna framkallar karmiskt tillfällena. Handlingarna framkallar det yttre ödet, de kroppsliga omständigheterna under vilka människan föds. Det vi verkligen utför med rupa, vår kroppslighet, det är vårt verkliga öde; det kommer tillbaka till oss karmiskt.
Människan kan medvetet endast skapa böjelser för framtida inkarnationer om hon nu höjer sig till imagination. Därin ligger hemligheten till hur de stora religionsstiftarna har verkat bortom sin tid. De bilder som de har gett människorna har utlöst böjelser för kommande inkarnationer. Varje bild som de sänker ner i själen träder fram i hela människans känslovärld. Antingen förvärvar människan själv sådana imaginationer, eller också får hon dem av en ledare. Själva har vi dem när vi har tagit hela vårt känsloliv i vår hand; detta är fallet hos hemligdiscipeln. Han känner så som han föresätter sig; för den övriga mänskligheten sörjs det genom religionsstiftarna. En religion är de framtida rasernas känslovärld; den kan därför yttre sett gå under, ty den lever vidare i böjelserna. I dag träder de böjelser fram som inpräglades i mänskligheten under 1200- och 1300-talen. Det är viktigt att de materialistiska bilderna av nutiden inte får fäste i människohjärtana, ty de skulle utrusta människorna i framtiden med de brutalaste böjelser, som enbart är riktade mot sinnevärlden, om detta inte uppvägs av andliga föreställningar. De begär och önskningar som lever i människan härrör från imaginationen. Detta är hennes begär = samskara. Allt det som intuitivt finns i människan, de stora impulser som hon mottar från de högsta invigda, är egentligen det som övervinner faktakarmat. Den som höjer sig till de egentliga intuitionerna tränger genom den fysiska världen upp till Faderanden. Den som har intuitiv kunskap kan verka på det faktiska karmat. Han börjar medvetet inskränka sitt karma.
För den vanliga människan framstår endast de varelser som begripliga som också är medvetna. När hon når imaginationen blir även livet begripligt för henne; når hon intuitionen kan hon tränga fram till de intuitiva krafterna.
I den mån människan kan verka på sitt karma, i samma mån måste hon själv äga intuition, eller också måste hon ta emot sådana från de stora invigda såsom de stora pliktbuden. Vijnana kallar man det medvetande som är nödvändigt för övervinnandet av karma. Och tänk er nu människan levande mitt i världen, handlande, döende. När hon då har dött, finns det dock något av henne kvar i världen, något som hon har invävt i världen. Det är: rupa, vedana, sanjna, samskara och vijnana. Dessa fem ting är hennes konto: det personliga ödet som rupa; ödet för det folk i vilket hon föds som vedana; att hon överhuvudtaget föds på denna jord som sanjna. Därtill verkar samskara, begäret, och vijnana, medvetandet. Detta är de fem skandhas.
Det som man sänder ut i världen förblir som de fem skandhas i världen. De är grunden för det nya tillvarotillståndet. De blir stegvis mindre verksamma, i den mån människan medvetet utvecklar någon av de senare. Ju mer hon har vijnana medvetet i sin makt, desto mer får hon i sin makt att medvetet inkarnera sig i den fysiska kroppen. Skandhas är i väsentlig mening identiska med karma.
Vijnana — medvetande, nödvändigt för övervinnandet av karma
Rupa — kroppslighet, handlingar
Vedana — känsla
Sanjna — varseblivning
Samskara — begär
Lämna ett svar