Föredrag XV – 10 oktober 1905
Den impuls som rosenkreutzarna gav Europas historia från 1300-talet till den franska revolutionen. I de rosenkreutziska skolorna undervisades den grundläggande teosofin. De tre grundbegreppen visdom, skönhet och kraft i samband med förvandlingen av mineral-, växt- och djurrikena. De tolv karmakrafterna (nidanas).
Kära vänner,
Allt som i dag lärs i teosofin fanns också inom rosenkreuzarnas skolor på 1300-talet. Men den inre skolningen inom rosenkreuzarströmningen var strängt ockult. Vid en sådan ockult skolning tar man mycket liten hänsyn till språket, till sättet att uttrycka sig. Inom 1400-, 1500- och 1600-talens värld levde en sorts enkla människor, som inte var kända som några särskilda lärda och inte heller intog någon särskild social ställning, men som förmedlade rosenkreuzarnas ockulta ström vidare. De var aldrig särskilt många. Verkliga invigda fanns aldrig fler än sju samtidigt; de övriga var hemliga lärjungar av olika grader. Rosenkreuzarna var den vita logens sändebud. Från dem utgick i sanning de världshistoriskt betydelsefulla skeendena. Allt viktigt som skedde under denna tid leder i sina sista trådar in i rosenkreuzarnas loge. Utåt sett var det helt andra som skapade Europas historia, men inifrån sett var dessa endast redskap för ockulta individualiteter. Även Rousseau och Voltaire var sådana redskap för bakom dem stående ockulta individualiteter. Dessa ockulta individualiteter kunde inte själva träda fram med sina namn. Den impuls de gav andra människor i utförandet av sitt uppdrag kunde ytligt sett vara mycket enkel och oansenlig. Ibland var det ett kort möte med en sådan enkel man som gav tillfället då de ockulta individualiteternas redskap mottog den rätta impulsen. Även bakom de betydande statsmännen stod ockulta makter fram till franska revolutionen. Därefter drar de sig gradvis tillbaka, ty människorna ska själva bli herrar över sina öden. För första gången talar människor som människor i den franska revolutionens tal.
Det inre livet blev kvar i de ockulta skolorna. I rosenkreuzarnas skolor undervisades de läror som man i dag känner som teosofins elementära del. Till varje viktig upptäckt gav de ockulta brödraskapen impulsen; först därefter utspelade sig händelserna ute i världen. Voltaire var i högsta grad en av framåtdrivande brödraskap pådriven ande, ty han var i huvudsak till för att ställa människorna på egna ben. Andra stod i tjänst hos fördröjande brödraskap; till exempel Robespierre i sitt senare liv. Allt som uppträder för tidigt framkallar på det fysiska planet en motpol … (lucka i texten).
I rosenkreuzarnas skolor undervisades alltså samma läror som nu genom teosofin. Endast talade man inte ute i världen om teosofi. I de egentliga hemliga skolorna lägger man endast då vikt vid språket, när man vill undervisa världen. Själva hemlärjungen måste lära sig att använda symboler och tecken. Men för att göra sig förstådd för världen har de invigda endast det språk som omgivningen använder. När man ännu höll kunskapen helt hemlig fanns ett visst symbolspråk, och var och en som ville bli invigd måste lära sig symbolernas språk. Man lade ingen vikt vid det språkliga uttrycket. Även då fanns alla lärorna; men ibland saknades de betecknande uttrycken. Sådana uttryck finns emellertid inom den ockulta läran i den orientaliska undervisningsmetoden, som ännu härstammar från de allra äldsta indierna, vilka fått undervisning av de gamla rishierna. Dessa indiska uttryck är ännu inte påverkade av den materialistiska tidsåldern. De ord som indierna präglade är ännu fyllda av urspråkets heliga trollkraft. Ändå är indiskheten något som vi i Europa inte kan använda oss av.
Det som är rätt för det indiska folket är inte också rätt för Europa. Inledningsvis var ett inslag från Indien nödvändigt, eftersom Europa självt hade utvecklat för få uttryck för att kunna införa lärorna. Vissa ting måste vi fortfarande beteckna med indiska ord. Men allt som i dag förekommer i de ockulta lärorna fanns också hos rosenkreuzarna under medeltiden och den tidiga nya tiden. För det centrala, det som det verkligen gäller, hade man redan då de rätta uttrycken. Om reinkarnation och karma kunde man då inte tala öppet; men man kunde låta dessa sanningar omedvetet strömma in i den europeiska kulturen. Paracelsus och andra mystiker talade inte om reinkarnation. Det var helt naturligt. De kunde inte tala om det. Men för allt som rör det jordiska livsförloppet mellan födelse och död hade man i västerlandet ytterst träffande uttryck och beteckningar; däremot inte för tillståndet av mellanhet mellan två inkarnationer. En sak betonades starkt: att det fysiska livet är viktigt för utvecklingen av de högre kropparnas organ. När vi bedriver vetenskap, när vi utvecklar intima andliga vänskaper, så är allt detta ett uppbyggande av krafter som en gång ska verka som andliga organ.
Man sammanfattade alltid i tre enhetliga begrepp hur uppfostran på det fysiska planet ska verka på människan i hennes olika kroppar. Dessa tre synsätt kallade man: visdom, skönhet och kraft eller styrka.
När eleverna undervisades i de mer exoteriska rosenkreuzarskolorna, i den yttre förgården, sade man till dem: Ni ska vara framtidens arbetare. — Man talade inte om reinkarnation. Men människan skulle ju också fortsätta att verka även om hon inte återinkarnerade fysiskt. Man inpräntade det som i framtiden skulle framträda organbildande. Man sade till eleven: Lev i det dagliga livet ett liv i visdom, skönhet och kraft, så kommer ni i era högre kroppar att utveckla sådana organ som hör framtiden till. — Hos frimurarna talar ännu i dag Johannes-murarna om hur viktiga visdom, skönhet och kraft är, men de vet inte längre att därigenom eterkroppen, astralkroppen och jaget med sina organ gestaltas.
När en frimurarmästare under medeltiden byggde en domkyrka eller en kyrka var hans namn inte av någon betydelse. Han höll sig i det fördolda. Av samma skäl nämns inte heller författaren till Theologia deutsch. Han kallar sig ”frankfurtaren”. Ingen lärd forskare kan fastställa namnet. Dessa människors strävan var att arbeta yttre på det fysiska planet och inte lämna spår av sina namn, men väl av sin verksamhet på det fysiska planet.
Antag att någon givit planen och impulsen till uppförandet av en stor domkyrka. Han visste: domkyrkans former skapar i mig ett organ för framtiden. Alla sådana verk kommer i sina verkningar att förbli förbundna med själens inre. Vanligen består även de yttre verken så länge att den som skapat dem återfinner och återkänner dem när han kommer tillbaka. Under predikstolen finner man ofta en liten bild av byggmästaren; därigenom känner han igen sig själv. Det är den bro som slås från en inkarnation till en annan.
Genom visheten skulle eterkroppen, genom skönheten — till vilken fromheten hörde — astralkroppen, och genom kraften det egentliga jaget utbildas. Människan skulle bli ett självförnekande avtryck av yttervärlden. Om detta visste man ännu ingenting i det gamla Indien. Brahmanismen strävade efter en fullkomning av självet i det inre … (lucka i texten).
… men just i mitten av vår efteratlantiska cykel trädde de religionslärare fram som pekade på uppgivandet av självet. Buddha lärde detta redan. Ännu mer kultiverades detta i västerlandet genom frimureriet och rosenkreuzarväsendet. De sökte fullkomningen av jaget i den form som också finns i yttervärlden, inte så mycket i den som lever i det inre, såsom i Indien. I denna mening sade den västerländske ockultisten till sig själv: Ditt jag är inte bara i dig, utan i världen omkring dig. Ur mineral-, växt- och djurriket har gudarna lyft fram dig, men tre riken skapar du själv: visdomens, skönhetens och kraftens riken. Dessa organiserar den högre människan.
Människan sade till sig själv: Jag står här som avslutningen på en tid då mineral-, växt- och djurriket har offrat sig för mig; av detta har självmedvetandet, jaget, uppstått. Och såsom jaget har formats av de andra, så ska det nu självt gestalta visdomens, skönhetens och styrkans riken för att genom dem än högre klättra till en fullständig omvandling av vår eter-, astral- och jag-kropp. Dessa tre riken är vetenskapens, konstens och den inre styrkans rike, vilket omfattar allt som viljan lever ut. I dessa tre led såg den medeltida esoterikern medlen till människans vidareutveckling. Inte åt det blinda tillfället ska världens förvandling överlämnas, utan efter dessa tre synsätt — visdom, skönhet och styrka — ska mineral-, växt- och djurriket omgestaltas. När jorden åter blir astral kommer allt att vara omgestaltat efter dessa tre synsätt. Så murade och byggde medeltidens frimurare och alla esoteriker efter dessa tre synsätt.
I den indiska esoteriken skiljer man tolv krafter som åter drar människan in i det fysiska tillvarotillståndet. Den första av dessa krafter är: Avidya = okunnighet. Avidya är det som drar oss tillbaka in i den fysiska tillvaron av det enkla skälet att vi först då har fullgjort vårt uppdrag på jorden när vi dragit ut all kunskap. Så länge vi ännu inte vet allt som vi ska dra ut som kunskap ur den fysiska tillvaron har vi inte fullbordat vår jordiska mission.
Efter Avidya följer som nästa det som drar oss tillbaka genom att vi själva har gjort det och det därför tillhör vår organisation. Om till exempel en murare har byggt på en domkyrka, har detta blivit en del av honom själv. De två tingen dras då till varandra. Det som utgör en organiserande tendens för upphovsmannen — Leonardo da Vincis verk likaväl som det minsta arbete — bildar ett organ i människan, och därför återvänder hon. Allt detta tillsammans, allt som människan har gjort, kallar man Samskara, organiserande tendenser som bygger upp människan. Detta är det andra som drar henne tillbaka.
Nu kommer det tredje. Innan människan inträdde i någon inkarnation visste hon ingenting om en yttervärld. Självmedvetandet började först med den första inkarnationen; före dess var människan inte självmedveten. Hon måste först uppfatta yttervärldens ting på det fysiska planet för att kunna utveckla självmedvetandet. Lika sant som det hon gjort drar henne tillbaka till det fysiska planet, lika sant drar henne också kunskapen om tingen tillbaka. Medvetandet är en ny kraft som binder henne till det som finns här. Detta är det tredje som drar människan in i ett nytt jordeliv: Vijnana = medvetande.
Hittills har vi ännu befunnit oss mycket intimt inom människosjälen. Som det fjärde uppträder nu det som möter medvetandet utifrån, det som visserligen fanns där utan människan, men som hon först lärde känna genom sitt medvetande. Det fanns där före hennes tidigare existens, men öppnar sig först när hennes medvetande öppnar det. Det är åtskillnaden mellan subjekt och objekt, eller som sanskritisten säger: åtskillnaden mellan namn och form = Namarupa. Därigenom når människan fram till det yttre objektet. Detta drar henne som det fjärde tillbaka, till exempel minnet av ett väsen som hon har fäst sig vid.
Det nästa är det som vi bildar som föreställning om det yttre objektet; till exempel är bilden av en hund den rena föreställningen, som för målaren är det väsentliga. Det är allt som förståndet gör av saken: Shadayadana.
Nu går det ännu längre ner i det jordiska. Föreställningen leder oss till det som vi kallar beröringen med tillvaron = Sparsha. Den som hänger vid objektet står på Namarupas stadium. Den som gör sig bilder står på Shadayadanas stadium. Men den som skiljer mellan sympatiskt och osympatiskt, som hellre närmar sig det sköna än det osköna, han befinner sig vid beröringen med tillvaron = Sparsha.
Men något annat än denna beröring med yttervärlden är det som samtidigt rör sig i det inre som den inre känslan. Nu träder jag själv i verksamhet, förenar min känsla med den ena eller andra saken. Detta är ett nytt element. Det drar människan ännu längre in; man kallar det Vedana = känsla.
Ur Vedana uppstår nu något helt nytt, nämligen trishnan, törsten efter tillvaro. De krafter som drar människan tillbaka till tillvaron vaknar alltmer i henne själv. De övre krafterna tvingar mer eller mindre alla människor, de är inte individuella. Men till sist kommer helt personliga krafter som åter drar henne in i det jordiska. Detta är det åttonde: Trishna = törst efter tillvaro.
Ännu mer subjektivt än törsten efter tillvaro är det som man kallar Upadana = behag i tillvaron. Vid Upadana har människan något gemensamt med djuret; hon upplever det bara något mer andligt, och människans uppgift är att förandliga detta grova själsliga element.
Därefter kommer själva den individuella tillvaron, hela den tidigare inkarnationen, om hon redan en gång har varit här: Bhava = individuell tillvaro, kraften av hela totaliteten av den föregående inkarnationen. Den tidigare inkarnationen drar henne in i tillvaron.
Därmed har vi egentligen följt nidanas steg fram till stadiet av individuell födelse. Esoterikern skiljer nu ytterligare två stadier som går bortom den individuella tillvarons tid. Han skiljer ett förstadium som har drivit mot födelsen innan människan någonsin inkarnerade. Detta kallar man: Jati = det som före födelsen drev mot födelse.
Med detta att bli driven in i födelsen är samtidigt något annat förbundet. Med födelsen ges oss nämligen redan fröet till förfallet, strävan att åter komma ut ur den individuella födelsen. Vi är intresserade av att denna vår jordiska tillvaro åter upplöses och att vi blir befriade, kan åldras och dö: Jaramarana. Detta är de tolv nidanas som verkar som snören och ständigt drar oss tillbaka in i tillvaron. (Nidana betyder ju snöre, slinga.)
De hör samman i tre grupper:
Första gruppen Andra gruppen Tredje gruppen
Avidya Shadayadana Upadana
Samskara Sparsha Bhava
Vijnana Vedana Jati
Namarupa Trishna Jaramarana
Själen har tre led: medvetandesjälen som högsta led, därefter förståndssjälen och känslo- eller förnimmelsesjälen. Den första gruppen av nidanas från Avidya till Namarupa fäster vid medvetandesjälen; den andra gruppen vid förståndssjälen, och den tredje från Upadana till Jaramarana vid känslosjälen.
Vijnana är det karakteristiska för medvetandesjälen, Shadayadana för förståndssjälen, och de fyra sista är förbundna med känslosjälen. Dessa fyra sista finns hos djuret lika väl som hos människan.
Lämna ett svar