Föredrag XIV – 9 oktober 1905
Människans vistelse i devachan mellan död och ny födelse. Bildandet av devachanska organ på jorden genom andlig verksamhet och själsliga relationer (gruppliv). Den fysiska världen som orsakernas värld, devachan som verkningarnas värld. Tre stadier av lärjungaskap. Den åttonde sfären. De tolv nidanas eller karmakrafterna.
I dag vill vi tala om människans vistelse i devachan mellan två inkarnationer.
Vi måste gång på gång göra oss klart att människans vistelse i devachan inte äger rum någon annanstans än där vi annars också befinner oss. Ty devachan, den astrala världen och den fysiska världen är i själva verket tre i varandra inskjutna världar. Den riktiga föreställningen om devachan får man om man tänker sig världen av elektriska krafter innan människan hade upptäckt elektriciteten. Redan då fanns allt detta i den fysiska världen, men det var då en ockult värld. Allt som är ockult kommer en gång att bli upptäckt. Skillnaden mellan livet i devachan och livet i den fysiska världen är den, att människan i sin nuvarande cykel är utrustad med organ som gör henne i stånd att se den fysiska världen, men inte med organ som gör henne i stånd att se devachans företeelser.
Låt oss försätta oss i själen hos en människa som befinner sig mellan två inkarnationer. Hon har överlämnat den fysiska kroppen åt de allmänna krafterna och även återgivit eterkroppen till livskrafterna. Vidare har hon lämnat tillbaka den del av astralkroppen som hon ännu inte själv hade bearbetat. Därefter befinner hon sig i devachan. Som sin egentliga egendom har hon nu inte längre det som gudarna hade arbetat in i hennes eter- och astralkropp; allt detta är avlagt. Endast det som hon själv under många livslopp har arbetat fram är nu hennes egendom. Detta är också hennes i devachan. Allt som människan har företagit i den fysiska världen tjänar till att göra henne allt mer och mer medveten i devachan.
Låt oss betrakta förhållandet mellan en människa och en annan. Det kan vara betingat av den blotta naturen; till exempel förhållandet mellan syskon, som helt enkelt har kommit samman genom naturliga omständigheter. Men det är bara delvis naturligt, ty ständigt lever det moraliska och det intellektuella in i det naturliga. Människan är genom sitt karma född in i en bestämd familj; men inte allt är karmiskt betingat. Det rent naturliga förhållandet utan någon som helst inblandning finner vi hos djuren. Hos människorna är det alltid också ett moraliskt förhållande genom karma. Men förhållandet mellan två människor kan också bestå utan att vara betingat av naturen. Till exempel kan en innerlig vänskap mellan två vänner eller väninnor uppstå trots yttre hinder. Låt oss tänka oss ett sådant förhållande något radikalt genom att anta att de båda från början varit något osympatiska för varandra och först därefter funnit varandra på en rent intellektuell och moralisk grund, från själ till själ. Detta förhållande ställer vi nu i kontrast till det naturliga mellan två syskon. I förhållandet från själ till själ har vi ett mäktigt medel att utbilda devachaniska organ. Genom ingenting utvecklas devachaniska organ lättare än genom sådana förhållanden. Ett sådant förhållande är omedvetet ett devachaniskt.
Det som människan i nutiden utvecklar som själslig förmåga i ren själslig vänskap, det är i devachan visdom, möjligheten att i handling erfara det andliga. I den mån människan lever sig in i sådana relationer är hon väl förberedd för devachan. Kan hon inte knyta själsliga relationer, är hon oförberedd för devachan; ty liksom färgen undandrar sig den blinde, så undandrar sig då det själsliga henne. I den mån människan vårdar rent själsliga relationer, växer det fram ögon för devachan hos henne. Så gäller satsen: Den som här rör sig i andens liv, kommer där borta att uppfatta lika mycket av anden som han här har förvärvat genom sin verksamhet. Därav den oändliga betydelsen av livet på det fysiska planet. För den mänskliga evolutionen finns det inget annat medel att väcka organen för devachan än den andliga verksamheten på det fysiska planet. Allt detta är skapande och kommer tillbaka till oss som devachaniska sinnesorgan för den devachaniska världen. Som förberedelse finns det inget bättre än att ha rent själsliga relationer till människor, relationer som ursprungligen inte alls har någon naturlig grund.
Därför skall också människor samlas i grenar för att knyta helt andliga relationer. Mästarna vill därigenom gjuta liv in i mänsklighetens ström. Det som i grenen sker med rätt sinnelag innebär för alla deltagare öppnandet av ett andligt öga i devachan. Där ser man då allt det som står på samma nivå som det man här har knutit. Har man på det fysiska planet knutit en andlig relation, så hör denna ovillkorligen till det som består efter döden. Den tillhör efter döden lika mycket den avlidne som den kvarlevande. Den som är på andra sidan förblir genom samma band förbunden med den som ännu är kvar här. Den avlidne är sig detta andliga förhållande till och med i långt högre grad medveten.
På detta sätt uppfostrar man sig för devachan. Den avlidne förblir i relation med sina kära efter döden. De tidigare relationerna blir orsaker till att i devachan frambringa verkningar. Därför kallar man den devachaniska världen verkningarnas värld och den fysiska världen orsakernas värld. Aldrig kan människan bilda sina högre organ på annat sätt än genom att på det fysiska planet så orsakerna till dessa organ. För detta ändamål är människan förflyttad till det fysiska planet. Vad det ofta uttalade ordet ”upphäva det särskilda varat” betyder, kommer nu att bli klart för oss. Innan vi steg ned till det fysiska tillvarotillståndet levde vi med ett innehåll i astralkroppen som var framkallat av en deva. Förr väcktes sympati och antipati i människan av devar; hon var inte själv ansvarig. Därefter sade människan till sig själv på nästa stadium: Nu har jag trätt in i den fysiska världen som ett väsen som själv måste orientera sig. Tidigare kunde jag överhuvudtaget inte uttala ordet ”jag”; nu har jag först blivit ett särskilt väsen för mig själv. Tidigare var jag visserligen också ett särskilt väsen, men ett led i ett devachaniskt väsen. På det fysiska planet är jag ett särskilt väsen för mig själv, ett jag, eftersom jag är innesluten i den fysiska kroppen.
De högre kropparna flyter in i varandra; till exempel är atma i sanning hos hela mänskligheten endast ett, likt en gemensam atmosfär. Men den enskilda människans atma kan fattas som om var och en skar ut ett stycke för sig ur det allmänna atma, så att det liksom görs insnitt i det. Men denna särskildhet måste vi övervinna. Det gör vi genom att knyta mänskliga relationer av rent själslig art. Därigenom upphäver vi det särskilda varat och erkänner enheten av atma i alla. Genom att knyta sådana mänskliga relationer väcker jag sympatier i mig själv. Jag övertar därigenom arbetet att osjälviskt infoga mig i världsplanen. Därigenom vaknar det gudomliga i människan. Detta är ändamålet med att rikta blicken ut i världen.
Vi är i dag omgivna av den fysiska verkligheten, av sol, måne och stjärnor. Det som i det gamla måntillvarotillståndet omgav människan utifrån, det bär hon i dag inom sig. Månens krafter lever i dag i människan själv. Hade människan inte varit på månen, skulle hon inte ha dessa krafter. Därför kallar den egyptiska hemläran i det esoteriska månen Isis, fruktbarhetens gudinna. Isis är månens själ, jordens föregångare. Där levde runt omkring alla de krafter som nu lever i växter och djur i fortplantningens tjänst. Liksom nu eld, kemiska krafter, magnetism och så vidare finns runt omkring oss och omsluter jorden, så omslöt på månen de krafter som nu är fortplantningskrafter i människan, i djur och växter. De krafter som nu omsluter jorden kommer i framtiden att spela en särskild roll i människan. Det som i dag verkar mellan man och kvinna var då på månen yttre fysiska krafter, likt dagens vulkanutbrott. Dessa krafter omgav människan under måntillvaron och hon drog in dem genom sina månsinnen för att nu evolvera dem. Det som människan på månen involverade, kom på jorden fram som evolution. Det som människan efter den lemuriska tiden har differentierat ut som sexualkraft, det är Isis, månens själ, som nu lever vidare i människan. Detta är släktskapet mellan människan och dagens måne. Den har lämnat sin själ hos människan och har därför själv blivit till slagg.
Medan vi på jorden gör erfarenheter samlar vi de krafter som på nästa planet skall vara våra egna. Det vi nu upplever i devachan är de förberedande stadierna för kommande tider. Liksom människan i dag blickar upp mot månen och säger till sig själv: den har givit oss fortplantningskrafterna — så kommer människan i framtiden också att se upp mot en måne som uppstår ur vår nuvarande fysiska jord och som en besjälad slagg kommer att kretsa kring den framtida Jupiter. På Jupiter kommer människan att utveckla nya krafter som hon i dag tar emot på jorden som ljus och värme, som alla fysiska förnimmelser. Hon kommer senare att stråla ut allt det hon tidigare har tagit emot genom sinnena. Allt hon någonsin har upptagit genom själen blir då verklighet.
Den teosofiska åskådningen leder oss alltså inte till att underskatta den fysiska världens plan, utan till att veta att människan måste dra ut på det fysiska planet för att samla erfarenheter som hon senare skall stråla ut igen. Jordens värme, solstrålarna som nu strömmar till oss, kommer senare att stråla ut ur oss. Liksom sexualkraften nu strömmar ut ur oss, kommer då dessa nya krafter att strömma ut.
Låt oss nu klargöra vad de på varandra följande devachantillstånden betyder. Till en början är devachan endast kort. Men allt fler och fler andliga organ bildas i mentalkroppen, tills människan slutligen, när hon omfattar jordens hela visdom, helt har utbildat organen i den devachaniska kroppen. Detta kommer att inträffa för alla människor när alla jordens rundor är fullbordade. Då kommer allt att ha blivit människovisdom. Värme och ljus har då blivit visdom. Mellan jordmanvantaran och nästa planet lever människan i ett pralaya. Utåt finns då ingenting alls; men alla krafter som människan har dragit ut ur jorden finns då i henne. I ett sådant livsskede går allt yttre inåt. Allt finns då fröartat närvarande och lever vidare in i nästa manvantara. I det stora liknar detta tillstånd det ögonblick då vi vid eftertanke glömmer allt omkring oss och endast erinrar oss erfarenheterna för att bevara dem i minnet och senare tillämpa dem. Så erinrar sig hela mänskligheten i pralaya alla erfarenheter för att sedan utnyttja dem igen.
Det finns alltid sådana mellantillstånd som liksom utgör minnen, och så är även devachantillståndet ett sådant mellantillstånd. Den invigde ser redan nu de fakta framför sig som människan först gradvis har omkring sig i devachan. Det är ett tillstånd av mellanhet. Alla liknande tillstånd är tillstånd av mellanhet. Den invigde skildrar världen sådan den är i devachan, på andra sidan, i mellanheten. När han går bortom devachan till ett ännu högre tillstånd, skildrar han åter ett mellantillstånd.
Den första invigningsgraden består i att lärjungen lär sig se världen från andra sidan genom den yttre världens slöja. Den invigde är hemlös här på jorden. Han måste bygga sig en hydda på andra sidan. När lärjungarna var ”på berget” med Jesus, infördes de i den devachaniska världen, bortom rum och tid; de byggde sig en hydda. Detta är den första invigningsgraden.
På den andra invigningsgraden inträder något liknande, men på en högre nivå. På den andra graden har den invigde ett medvetandetillstånd som motsvarar mellanperioden mellan två formtillstånd (glober), ett pralayatillstånd som inträder när allt som kan uppnås i det fysiska formtillståndet är fullbordat och jorden förvandlas till ett så kallat astralt formtillstånd eller glob.
Det tredje medvetandetillståndet hos den invigde är det tillstånd som motsvarar mellanheten mellan två rundor, från den gamla arupagloben i den föregående rundan till den nya arupagloben i den följande. I pralayan mellan två rundor befinner sig den invigde i det ögonblick då han höjer sig till det tredje tillståndet; han är då en invigd av tredje graden. Därigenom kan vi förstå varför Jesus först i det tredje stadiet kunde ställa sin kropp till Kristi förfogande. Kristus står över alla andar som lever i rundorna. Den invigde som hade höjt sig över rundorna kunde ställa sin kropp till Kristi förfogande.
Det mänskliga jagmedvetandet skulle genom kristendomen renas och helgas. Kristus måste höja och rena det själviska jaget, så att det, i samma ögonblick som det vinner självmedvetande, dör osjälviskt. Detta kunde han endast i en kropp som hade blivit ett med … (lucka i texten). Därför kunde endast den invigde av tredje graden offra sin kropp åt Kristus.
I vår tid är det utomordentligt svårt att nå ett fullständigt medvetande om dessa högt utvecklade tillstånd. Den djupt vise Subba Row hade egen kunskap; han skildrar sådana tre tillstånd av chelaskapet.
Vi ser månen som den besjälade resten av oss själva, och vi bär i oss de krafter som en gång gav månen liv. Detta är också grunden för de säregna, sentimentala känslor som poeterna när de besjunger månen. Alla poetiska känslor är svaga efterklanger av djupt i människan levande ockulta strömningar.
Men ett väsen kan växa samman med det som egentligen skall bli kvar som slagg. Det måste bli kvar något av jorden som senare skall vara det som månen är i dag. Detta måste människan övervinna. Men människan kan komma att tycka om detta, då förbinder hon sig med det. En människa som är djupt sammanvävd med det blott sinnliga, det blott driftmässiga, förbinder sig alltmer med det som skall bli slagg. Detta inträffar när talet 666 är uppfyllt, odjurets tal. Då kommer ögonblicket då jorden måste lösgöra sig ur planeternas fortlöpande evolution. Om människan då har gjort sig alltför besläktad med de sinnliga krafter som skall bort, så följer det som är besläktat med detta och som inte har funnit anslutning till övergången till nästa glob med slaggen och blir invånare på denna slagg, på samma sätt som det nu finns väsen som är invånare på dagens måne.
Här har vi begreppet den åttonde sfären. Människan måste genomgå sju sfärer. De sju planeterna motsvarar de sju kropparna:
Saturnus motsvarar den fysiska kroppen
Solen motsvarar eterkroppen
Månen motsvarar astralkroppen
Jorden motsvarar jaget
Jupiter motsvarar manas
Venus motsvarar buddhi
Vulkan motsvarar atma
Vid sidan av dessa finns en åttonde sfär, dit allt det går som inte kan ansluta sig till den fortlöpande utvecklingen. Detta anläggs redan i devachantillståndet. Om människan använder livet på jorden endast till att samla det som tjänar henne själv, endast till att höja sitt eget egoistiska jag, så leder detta i devachan till tillståndet avitchi. Människan som inte kan komma ut ur sin särskildhet kommer till avitchi. Alla dessa avitchi-människor kommer en gång att bli invånare i den åttonde sfären. Avitchi är förberedelsen till den åttonde sfären. De andra människorna blir invånare i den fortlöpande evolutionskedjan. Religionerna har ur detta begrepp format föreställningen om ”helvetet”.
När människan återvänder från devachan ordnar sig de astrala, eteriska och fysiska krafterna omkring henne enligt tolv karmiska krafter, som i den indiska esoteriken kallas nidanas. Dessa är:
- avidya – okunnighet
- samskara – de organiserande tendenserna
- vijnana – medvetande
- nama-rupa – namn och form
- shadayadana – vad förståndet gör av saken
- sparsha – beröring med tillvaron
- vedana – känsla
- trishna – törst efter tillvaro
- upadana – behag i tillvaron
- bhava – födelse
- jati – det som driver till födelse
- jara-marana – det som befriar från jordelivet
I de följande föredragen kommer vi att närmare betrakta dessa viktiga karmiska aspekter.
* I dessa sanskritord uttalas j som dj: vidjnana, djati, djaramarana.
Lämna ett svar