Föredrag XIII – 8 oktober 1905
Dionysios Areopagiten och hans lära om gudarna. Kyrkans uppbyggnad som yttre avbild av världens inre hierarkiska ordning. Förändring av flora, fauna och mineralriket genom människans verksamhet efter döden. Devas och planetandar: deras verksamhet och väsen.
Detta föredrag är tänkt som ett inskjutet mellan de andra, ett som kan kasta ljus över mycket i de övriga föredragen. I dag skall vi tala om devarnas verkan och väsen.
Det är i vår tid mycket svårt att tala om gudar, eller devas, av det skälet att till och med de människor som ännu står på en positiv religiös ståndpunkt och fortfarande har en tro på gudarna, i regel inte längre har något levande förhållande till de gudomligt-andliga varelserna. Detta levande förhållande till gudarna, det vill säga till väsen som står högt över människan, har under materialismens tidevarv gått förlorat. Särskilt under den materialistiska utveckling som utspelat sig i cykeln från övergången mellan 1400- och 1500-talet fram till vår tid har detta levande samband med gudarna försvunnit. Det gör i detta sammanhang föga skillnad om en människa står på en darwinistiskt-materialistisk ståndpunkt eller om hon fortfarande, mer eller mindre religiöst, talar om gudar. Det avgörande är i stället att göra medvetandet levande i sig själv av att man själv har stigit upp från lägre existensstadier och ännu skall stiga upp till högre. Man måste känna att man har ett släktskap med allt som står under oss och med allt som står över oss.
Läran om gudarna systematiserades först av aposteln Paulus lärjunge Dionysios Areopagiten. Den skrevs dock först ned på 500-talet. De lärde förnekar därför Dionysios Areopagitens existens och talar om skrifterna som härstammande från en Pseudo-Dionysios, som om gamla traditioner först då hade sammanställts. Det verkliga sakförhållandet kan endast fastställas genom läsning i Akashakrönikan. Akashakrönikan lär emellertid att Dionysios verkligen levde i Aten, att han blev invigd av Paulus och av honom fick uppdraget att grunda läran om de högre andliga väsendena och förmedla den till särskilda invigda. Vissa höga läror skrevs då aldrig ned, utan fortplantades enbart genom muntlig tradition. Så förmedlade Dionysios även läran om gudarna till sina lärjungar, och dessa i sin tur till sina. Den direkta lärjungen fick med avsikt återigen namnet Dionysios, så att den siste som nedtecknade läran om gudarna tillhörde denna rad av Dionysiosgestalter.
Denna gudalära, sådan Dionysios gav den, omfattar tre gånger tre led av gudomliga väsen. De tre högsta är:
Serafimer, keruber, troner.
Nästa nivå omfattar:
Herravälden, makter, väldigheter.
Den tredje nivån omfattar:
Urkrafter eller begynnelseväsen, ärkeänglar och änglar.
Varhelst det i Bibeln står ”i begynnelsen”, syftar detta på urkrafterna eller begynnelseväsendena. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” betyder: begynnelsens Gud, ett väsen på denna nivå, skapade himmel och jord. Det var ett av urkrafterna i hierarkiernas tredje avdelning.
Över seraferna finns sedan gudomliga väsen av en sådan upphöjdhet att det mänskliga fattningsförmågan inte räcker till för att begripa dem. Efter den tredje nivån följer den fjärde hierarkin:
Människan, som den tionde i hela raden.
Hierarkiernas namn är inga egennamn, utan beteckningar för bestämda medvetandenivåer i det stora universum, och väsendena avancerar från en nivå till en annan. Eliphas Lévi såg detta klart och betonade att dessa namn avser rangnivåer, hierarkier.
På samme Dionysios, som sammanställde läran om gudarna, går också principen för kyrkans organisation tillbaka. Den kyrkliga hierarkin skulle vara en yttre avbild av världens inre hierarki. Denna storslagna tanke hade dock endast kunnat förverkligas om tiden hade varit mogen att förstå allt detta i dess rätta gestalt. Dionysios hade efterlämnat en sådan lära om kyrkan till sina lärjungar, att den — om den hade kunnat offentliggöras — skulle ha framställt en mäktig och storslagen organisation. Man försökte då föra lärorna vidare på ett sådant sätt att tråden aldrig bröts från en lärare till en annan, som även övertog namnet. Därför är det inte alls så märkvärdigt att ännu på 500-talet en Dionysios nedtecknade lärorna. Men dessa läror kunde inte vinna allmän förståelse, eftersom mänskligheten ännu inte var mogen. Så blev de liggande som ett slags testamente.
Ju längre tillbaka vi går, desto livfullare föreställningar hade människorna om väsen som står över människan.
Låt oss nu försöka bilda oss en uppfattning om hur människan — den vanliga människan i vår tids genomsnittskultur — möter gudarna. Efter döden genomgår människan först kamaloka, det tillstånd där hon gradvis lösgör sig från jordelivets vanor och befrias från begären. Vistelsen i kamaloka är i huvudsak endast under de första tiderna stundom fruktansvärd och fasansfull. Därefter genomgår människan den kamalokaperiod där hon renas från de finare sammanhangen med den jordiska världen. Denna vistelse i kamaloka är inte bara viktig för människan själv; människans verksamhet i de högre kamalokastadierna kan, som vi skall se, också behövas i den övriga världen. Efter kamaloka övergår hon till devachan-tillståndet, där hon tillägnar sig allt som är nödvändigt för att, med de förmågor hon förvärvat, bygga upp en ny eterkropp. På devachans arupaplan måste hon avlägga allt det hon har bearbetat på det fysiska planet. Därför kallade de grekiska prästerna inom esoteriken själen för ett bi, arupaplanet för en bikupa och det fysiska planet för blomsterfältet.
Människan behöver emellertid inte vara overksam på de högre områdena. Under genomgången av kamaloka och det lägre devachanplanet kan det förefalla som om hon där inte hade något annat att göra än att låta mogna det hon tidigare påbörjat. Men människan är inte overksam där; och därför är det av betydelse för hela världen att hon genomgår dessa tillstånd.
Den nya inkarnationen har endast ett syfte om människan vid sin återkomst möter tillstånd som väsentligt skiljer sig från de tidigare. Normalt återvänder människan när förhållandena har förändrats så grundligt att hon möter något helt nytt och därmed kan bygga in något helt nytt. Detta sker under den världstid då solen har förflyttat sig från ett stjärntecken till ett annat. Omkring 800 f.Kr. stod solen vid vårdagjämningen först i Vädurens stjärnbild fram till ungefär år 1800 e.Kr. Nu står den vid vårdagjämningen i Fiskarnas stjärnbild. Tvåtusen sexhundra år förflyter innan den rör sig från ett stjärntecken till nästa. Under denna tid förändras förhållandena i grunden. Med dessa tider hänger återinkarnationen samman. Under denna period inkarneras människan vanligen en gång som man och en gång som kvinna. Man är egentligen endast en halv människa i en inkarnation. En manlig och en kvinnlig inkarnation hör samman. På grund av de helt annorlunda fysiska förhållandena på jorden är därför en ny inkarnation inte meningslös. Om till exempel en människas inkarnation låg i Homeros tid (Vädurens tecken, Jason, det gyllene skinnet), så genomlevde hon då något helt annat än hon skulle göra i dag.
Dessa inkarnationer skulle vid första anblicken kunna framstå som en rent mekanisk process. Men det finns inget yttre som inte är framkallat inifrån. Man måste vänja sig vid att överallt tala om den konkreta anden, att söka upp den och se vad som verkligen sker.
Om man betraktar Europas flora och fauna, kan man i vår världsepok urskilja tre bälten: ett västligt, ett mellersta och ett östligt. Det östliga sammanfaller med det slaviska folket, det mellersta med det germanska och det västliga med det romanska. Materialisten tror att människorna har anpassat sig till förhållandena, men så är det inte. Folken har själva skapat de fysiska tillstånden. Folkhärden arbetar först med marken, med växterna och djuren som den inkarnerar sig i. Den västeuropeiska jorden är förberedd av de romanska folken, den mellaneuropeiska av de germanska, den östeuropeiska av de slaviska. Människorna bygger alltså först det hus i vilket de senare tar sin boning. När arbetar då människan med jordens yttre konfiguration? — Precis som allt annat på jorden är detta till en del ett av människan själv tillrett öde.
I kamaloka är människan i verkligheten sysselsatt med att medverka i djurriket. Där arbetar människorna med det som kallas artomvandling. Den kraft som åstadkommer detta kallar naturforskaren anpassningsförmåga. Men i allt som kallas anpassning döljer sig människans verksamhet på tillvarons andra sida. Allt som framträder som transformation i djurriket, allt som påverkar och förändrar djurens instinkter så att de omgestaltas, sker genom människorna i kamaloka, som förbereder sig för sin nästa inkarnation. Människan arbetar där på sitt eget hus för den följande inkarnationen. I kamaloka arbetar hon med faunan, i devachan med floran. Växtvärldens omgestaltning är devachaniska krafters verk. Och den fysiska världen, som också förändras — de yttre naturförhållandena — påverkas från arupaplanet (övre devachan). Där är människan medarbetare i jordens mineralrike. Man måste ha vissa ockulta krafter för att kunna göra sådana iakttagelser på lämpliga platser. Det är ingen tillfällighet att särskilt gruvarbetare under jorden gör sådana observationer. Att Novalis var en människa så förtrogen med det ockulta hänger samman med att han var bergsingenjör.
Om man betänker att människan utvecklar krafter i de översinnliga områdena men där ännu inte har sitt fulla medvetande, förstår man att dessa krafter leds av högre väsen, av devar. Man skiljer mellan olika nivåer av devar: astrala, rupamentala och arupamentala. Astrala devar har som sitt lägsta led astralkroppen, på samma sätt som vi har den fysiska kroppen. Den astrala devan består, liksom människan, av sju led och har således som sitt sjunde ett led som står högre än atma. Devar är uppbyggda efter samma principer som människan. Med utvecklingen mot högre plan vinner ett väsen också medveten makt över motsvarande lägre plan. Människan behärskar i dag på det fysiska planet endast mineralriket. Där kan hon själv bygga något. Men hon kan ännu inte skapa en växt eller ett djur. I mineralriket har hon sammansättningen klart för sig. På nästa nivå kommer hon medvetet att frambringa växten (femte rundan), därefter djuren (sjätte rundan) och slutligen sig själv medvetet (sjunde rundan).
De väsen vi kallar devas kan långt mer än människorna i den sjunde rundan. De kan använda de områden som ligger under deras egen värld. De kan för ett bestämt syfte under kort tid forma den kropp de behöver. Så kan till exempel en astral deva, om den vill, under en viss tid förkroppsliga sig fysiskt.
Om devornas verkan kan vi endast bilda oss vissa föreställningar om vi utgår från människans verkan. Människan är i viss mån fri och viljemässig i sitt handlande. Men människorna verkar inte harmoniskt tillsammans; därför måste de olika krafter som utgår från människorna harmoniskt ordnas. Det måste uppstå en helhetseffekt av det människor gör, och denna helhetseffekt måste användas till världens bästa. De väsen som åstadkommer denna helhetseffekt är devar. De reglerar också kollektivkarma. I det ögonblick människor förenar sig för ett gemensamt ändamål har de ett gemensamt karma som binder dem samman och för dem samman genom en gemensam karmatråd.
Så fanns i Ryssland sekten duchoborzerna (”andekämparna”), som ägde en djup religiositet. I naiv men mycket vacker form hade de teosofiska läror. Dessa människor blev fördrivna och har nu utåt sett inget synligt inflytande längre. Materialisten kommer att säga: Vad hade detta då för mening? Duchoborzerna har ju gått under! — Men alla som var förenade i duchoborzernas sekt kommer i sina återinkarnationer att hållas samman genom ett gemensamt band för att senare gjuta det de har lärt sig ut i mänskligheten. Så verkar grupper som samlas vidare in i följande inkarnationer på mänskligheten. Den idé de levde för flyter då åter ut i världen.
Samma idé finner man då i en sådan grupp i en djupare form. Så existerade till exempel under medeltiden manikéernas sekt. Manikéernas hemlighet bestod i att de hade insett att det i framtiden kommer att finnas två grupper av människor: de onda och de goda. I den femte rundan kommer det inte längre att finnas något mineralrike, men däremot ett rike av onda människor. Detta visste manikéerna. De tog sig därför uppgiften att redan nu uppfostra människor som senare skall kunna bli uppfostrare av de onda människorna. Inom manikéernas sekt skedde gång på gång stora fördjupningar.
Vi måste skilja mellan de enskilda viljorna hos de enskilda människorna och de makter som står bakom för att förena dessa viljor till en helhetsvilja. Så uppstår ett kollektivkarma.
Hos rosenkreutzarna talade man om väsen som hör till människogrupper. Den fysiska kroppen tillhör varje människa ensam; men astralkroppen hör redan till en grupp. I en del av astralkroppen hänger människan samman med en gruppsjäl. Det som människan ännu inte kan, gör devan i dag. På hennes astralkropp arbetar också devar. På det som människan i dag utför som arbete i eterkroppen arbetar devar ännu starkare med. Vi har sett att människans krafter i en del av kamaloka används för djurriket, men de leds av devar. Därefter är människan alltmer på väg att nå devachan.
En särskild art av devas är planetandarna, de dhyan-chohaniska väsendena, som redan tidigare har uppnått det stadium som människorna först långt senare skall nå. De står på den nivå som människorna kommer att ha nått i sjätte och sjunde rundan. En planetande medverkar i skapandet av de enskilda delarna av den planetariska utvecklingen.
Människan är nu verksam på det fysiska planet, det astrala planet och devachanplanet. Allt är verksamhet. Vad är då planetandarnas betydelse för människan i ett visst tillstånd? Planetandarna har utfört den verksamhet som människan nu utför på tidigare stadier, på tidigare planeter. Det de då tog upp bär de nu i sig som visdom. Därigenom kan de bli lärare för nästa planetariska nivå. De devas som var verksamma vid jordens gestaltning kunde ännu inte känna lagarna; det kunde endast den högre vishetsnivån. Över vishetens nivå står ännu viljans nivå, viljandet, verkandet. Vishetens andar (kyrioteterna) och viljans andar (tronerna) är de egentliga ledarna av den planetariska utvecklingen.
Vid den tid då människan ännu var ett astralt väsen, före den lemuriska tiden, verkade devas i henne och förbildade redan det som senare skulle framträda hos henne. Före den lemuriska tiden steg i människans inre upp bilder av hennes omvärld. Även känslan av sympati och antipati steg då upp i henne som bild. Detta var något som devas lät uppstå i henne. Hon styrdes då helt av devornas herravälde. Sedan har hon i viss mån själv övertagit detta herravälde. Hon var då ett tjänande led i devornas styre.
Nu är hon i viss mån gudsövergiven. Endast i den del där hon inte är gudsövergiven verkar devas ännu i henne. Chela-vägen består i att människan medvetet låter den värld återuppstå i sig själv som hon i förlemurisk tid lärde känna i bilder. Begären och passionerna trädde då för människan fram som auriska formationer; i dem levde devornas tankar, men allt i ett djupt drömmande medvetande. Nu måste människan kämpa sig fram till ett medvetet seende av en yttre värld, efter att ha förlorat allt detta. Chelaskapets vidareutveckling består i att återerövra allt detta medvetet, samtidigt som det fulla medvetandet bevaras. Mediumskap däremot är ett återfall i forntiden.
Det människan upplever på det fysiska planet är skelettet av hennes skapande, grunden för de följande utvecklingsperioderna. Genom beröringen med yttervärlden bildar hon de förmågor som senare kommer att ligga till grund för den planetariska verksamheten, när människan själv har blivit en planetande.
I våra ord skapar vi grunden för den framtida planeten. Det vi i dag talar kommer där verkligen att finnas som grund, på samma sätt som klippor och bergarter utgör jordens grund. Erfarenheter involveras på ett område för att kunna evolveras på ett annat. En individualitet är i den mån gudomlig som hon åter kan utandas det hon har inandas. Devar är devar i det ögonblick de kan ge tillbaka det de tidigare har tagit emot.
Uråldrig visdom är det som en gång mottogs och nu återges. Därför är det teosofi, i den mån gudarna själva en gång var människornas lärare.
Karma är lagen. Devan är lagens förverkligare. Omloppstidens änglar förverkligar den lag under vilken grupper av människor står. Den enskilda människan i en grupp handlar instinktivt. Devan leder folksjälen; han är egentligen folksjälen. Folksjälen är ingen abstraktion, utan en levande ande.
Lämna ett svar