Föredrag XII – 7 oktober 1905
Den fysiska kroppens uppkomst. Kundalinielden som medel för forskning i den ockulta anatomin. Deva-krafternas verksamhet på kroppshöljen och deras gradvisa frigörelse genom jaget. Devas verksamhet i livet efter döden. Vistelse i devachan och återförkroppsligande. Livet efter döden vid självmord och våldsam död.
När man talar om den fysiska kroppen har de flesta en mycket oklar och förvirrad föreställning om vad den fysiska kroppen egentligen är. Vi har ju i själva verket inte den rent fysiska kroppen framför oss, utan en sammansättning av den fysiska kroppen med de högre krafterna. Även en bit bergkristall är fysisk. Men den är till sitt väsen något helt annat än det mänskliga ögat eller hjärtat, som ju också är fysiska. Ögat och hjärtat är delar av den fysiska kroppen, men sammanblandade med människans högre led, och därigenom åstadkoms i det fysiska något helt annat än i det övriga fysiska. Syre och väte har vi också framför oss i vattnet, men där ser de helt annorlunda ut än när vi betraktar dem var för sig eller har dem var för sig. Då framträder de på ett helt annat sätt. I vattnet har vi en blandning av de båda. Det som möter oss i människans fysiska kropp är på samma sätt en blandning av det fysiska med eter- och astralkroppen.
Det fysiska mänskliga ögat liknar en fotografisk kamera, ty liksom i kameran uppstår där en bild av omvärlden. Om man nu från det fysiska ögat drar bort allt det som inte uppstår i kameran, då har man först det specifika för det fysiska ögat. På samma sätt måste man från hela den fysiska kroppen dra bort allt som inte är rent fysiskt, först då har man det som man inom ockultismen kallar den fysiska kroppen. Denna kan i sig själv varken leva, tänka eller känna. Då återstår en ytterst klokt inrättad, ytterst komplicerad automat, en rent fysikalisk apparat. Denna fanns ensam endast på Saturnusstadiet av människans tillvaro. Då fanns ögonen inte på något annat sätt än som små kameror. Det som där av omvärlden avbildades som bild kom till medvetandet hos ett devaväsen. I mitten av Saturnuskretsloppet var de så kallade asurerna (arkai) mogna att använda apparaten. Dessa stod då på mänsklighetens nivå. De använde denna automat och de bilder som uppstod i den. De själva befann sig inte i den, utan utanför, och använde endast bilderna; ungefär såsom vi i dag kan använda fotografiska apparater för att ta bilder av ett landskap. Människans fysiska kropp var alltså då ett utifrån uppfört, arkitektoniskt uppbyggt fysikaliskt instrument. Detta är det första stadiet av människans tillvaro.
Det andra utbildningsstadiet var genomträngandet av denna fysikaliska apparat med eterkroppen. Därigenom blev den en levande organism. Detta uttryckte sig också i kroppens konfiguration. Automaten var uppbyggd av en ganska fast, odifferentierad massa, ungefär som en gelémassa, som en mjuk kristall. Under det andra kretsloppet, soldaseendet, genomströmmas nu den fysiska automaten av eterkroppen. I detta solkretslopp uppstod också solflätan (solarplexus), som fått sitt namn därav, eftersom den verkligen är ett organ, av vilket i dag endast rudiment finns kvar. Ett nervsystem arbetar sig då in i den fysikaliska apparaten. Hos växterna finns ännu något liknande. Detta är det andra stadiet.
Men dessa stadier är inte avslutade; utvecklingen fortsätter gradvis. Ett sådant verksamt agens är solflätan ännu i dag hos djur som inte utvecklar någon ryggmärg. Alla ryggradslösa djur är ännu enskilda utbildningar av efterlämnade stadier av det som tidigare var anlagt. Ryggradsdjuren har människan först avsöndrat ur sig själv på jorden. Tidigare var människan ännu organiserad ungefär som kräftan i dag. Människan har i dag gått utöver detta stadium, medan kräftan har blivit stående. Förvånande är det att kräftans hela inre uppvisar en viss likhet med den mänskliga hjärnan. Det finns faktiskt en likhet mellan kräftans inre gestalt och människans hjärna. Även kräftan är innesluten i ett hårt skal, såsom människans hjärna. Efter det att människan hade utbildat en ryggmärg och omformat de övre kotorna, kastade hon av det hårda skalet. Kräftan har inte utvecklats vidare. Den har anpassat sig till den yttre omgivningen genom ett hårt skal, som måste vara för den vad den skyddande omslutningen av hela den övriga kroppsligheten är för människan.
Det tredje stadiet är det där helheten omorganiseras genom den inträngande astralkroppen. Denna omorganisering är förknippad med utbildningen av hjärtat och genomströmningen med det varma blodet. Fiskhjärtat har blivit stående på halva vägen. Hjärtat utbildas i samma mån som den inre kroppsvärmen tilltar; det betyder inget annat än astralens inträde i kroppen.
Ryggmärgen tillsammans med hjärnan är jagets organ. Detta är omgivet av den trefaldiga skyddshöljet av astral-, eter- och fysisk kropp. Efter det att jagets organ (ryggmärg och hjärna) har förberetts, lägger sig jaget in i den beredda bädden, och ryggmärg och hjärna träder som jagets organ i dess tjänst.
Så sammanfogas den fyrfaldiga människan. Detta är pythagoréernas kvadrat:
- Ryggmärgen och hjärnan är jagets organ.
- Det varma blodet och hjärtat är kamas (astralkroppens) organ.
- Solarplexus (solflätan) är eterkroppens organ.
- Den egentliga fysiska kroppen är en komplicerad fysikalisk apparat.
Så är människan fyrfaldigt uppbyggd.
Det vi nu har beskrivit kallas inom ockultismen åter en virvel, något som byggs in utifrån och förenar sig med det som byggs upp inifrån. Fysisk kropp, eter- och astralkropp har byggt upp människan. Därefter gör jagpunkten sig gällande, och denna bygger nu inifrån. Detta är människans fyra delar. Så finner vi i det yttre en avbild av den fyrledade människan. All vidare utveckling består i att människan från denna jagpunkt medvetet genomlever allt det hon tidigare redan har genomlevt omedvetet.
För att i dag inse att detta förhåller sig så, måste man först utforska vad som skedde när vårt jag utbildades. Vi måste därvid inta vår ståndpunkt så att säga under ett visst organ. Detta är ytterst andligt uttryckt i Buddhalegenden. Det heter ju i legenden att Buddha vistades under bodhiträdet tills han nådde upplysningen för att komma till högre stadier, till nirvana. Buddha måste därför komma under hjärnan, under medvetandets organ. Det vill säga: de vägar han tidigare omedvetet hade genomgått måste han nu medvetet genomgå igen. Under storhjärnan sitter mer i bakhuvudet den trädlikt formade lillhjärnan. Under denna ställde sig Buddha. Lillhjärnan är bodhiträdet. Detta visar hur det som så djupa legender säger är hämtat ur själva den mänskliga utvecklingen.
Alla de ting som nu endast är kända genom anatomin blev då kända på ett helt annat sätt. De ockulta forskarna undersökte med hjälp av kundaliniljuset. En elev förbereddes därvid på följande sätt. Han kom till en mästare. Om han av denne befanns tillförlitlig, fick han inte undervisning i form av en lära — i dag är det annorlunda, i dag måste människan gå sin väg genom förståndet och begreppen — utan mästaren sade till honom exempelvis: Du måste varje dag under flera timmar, inledningsvis omkring sex veckor, ägna dig åt meditation och hänge dig åt en av de eviga satserna, fördjupa dig helt i den. I dag kan människan inte detta, eftersom livet med den nuvarande kulturen ställer alltför många krav. Men då mediterade eleven sex till tio timmar dagligen. Det kan han i dag inte göra utan att dra sig ur kulturen. Då behövde eleven nästan ingen tid för kulturen. Sin föda fann han utanför. Han använde därför sin tid till meditation, kanske tio timmar i sträck. Därigenom kom han mycket snart dithän att han, genom att den då ännu inte så förtätade kroppen, kunde bringa kundaliniljuset till uppvaknande i sitt inre. Detta är för det inre vad solljuset är för yttervärlden. I sanning ser vi inte heller där ute föremålen själva, utan det återstrålade solljuset. I det ögonblick vi blir i stånd att med hjälp av kundaliniljuset belysa själen, blir själen synlig på samma sätt som ett av solen belyst föremål. Så upplyses för yogalärjungen efter hand hela den inre kroppen. Alla gamla anatomier är sedda inifrån, genom inre belysning. Så talade de indiska munkar som omvandlade sina erfarenheter till legender om det de hade skådat genom kundaliniljuset.
Vi måste nu fråga oss hur arbetet fördelar sig på människans olika delar. På det som hör till hjärnan och ryggmärgen arbetar människan först på det fysiska planet medvetet genom det mänskliga jaget … (lucka i texten). På annat har människan till en början inget inflytande. Hon har till exempel inget inflytande på blodomloppets cirkulation. Först efter hand utbildas sådana ting. Där verkar andra andar, devanaturer, med, så att alla väsen i den mån de har ett blodomlopp är beroende av att devakrafter reglerar detta. Astralkroppen genomträngs och bearbetas av yttre devakrafter. De lägsta verkar på astralkroppen. Högre krafter verkar på eterkroppen och ännu högre devas på den fysiska kroppen, den mest fulländade som människan har. Astralkroppen är betydligt mindre fullkomlig än den fysiska kroppen. Det fysiska hjärtat är i själva verket mycket klokt, men det som är dumt är astralkroppen, som tillför hjärtat allehanda hjärtgifter. Det fullkomligaste hos människan är den fysiska kroppen, mindre fullkomlig är eterkroppen, ännu mindre fullkomlig är astralkroppen. Det som just börjar, det ”barnsliga” i människan, är jaget. Detta är den fyrledade människan som bär jaget i sig, såsom templet bär gudabilden.
Hela den mänskliga kulturutvecklingen är inget annat än jagets inträngande i astralkroppen, ett utbildande av astralkroppen. Uppfylld av begär, drifter och lidelser träder människan in i livet. I det att hon övervinner dessa drifter, begär och lidelser, arbetar hon in jaget i astralkroppen. När den sjätte rotrasen, den sjätte huvudepoken, är fullbordad, kommer jaget helt att ha arbetats in i astralkroppen. Fram till dess är astralkroppen ständigt beroende av att understödjas av devakrafter. Så länge jaget inte har genomträngt hela astralkroppen, måste devakrafter understödja arbetet.
Den andra utvecklingen som följer på kulturutvecklingen är hemlärjungens utveckling. Denne arbetar in jaget ända in i eterkroppen. Därigenom avlöses devakrafterna även i eterkroppen efter hand av jagets eget arbete. Där börjar människan då också gradvis genomskåda sig själv.
Vi kan nu fråga: vad betyder astralkroppen, varför har människan en astralkropp? — För att ge människan anledning, via omvägen över begäret, att göra det hon annars inte skulle ha gjort: att bege sig till det fysiska planet. Ty innan människan objektivt kan känna igen på det fysiska planet, måste hon rikta sina önskningar och begär dit. Utan dessa skulle hon inte ha kunnat utveckla en objektiv världsuppfattning, inte heller plikter och moral. Först genom en gradvis omvandling av begären förvandlas dessa till plikter eller ideal. Denna väg måste människan gå genom astralkroppens drivande, organiserande kraft.
Eterkroppen är tankarnas bärare. Det som är tanke inåt är eter utåt, på samma sätt som begäret inåt är astralt utåt. Men först när det rena tänkandet börjar, strålas etermateria in i astralimpulserna. Så länge tankarna ännu inte är rena har vi runt eterformen astralmateria. Det man kallar tankeformer är alltså sammansatta av en kärna av etermateria, omgiven av astralmateria. Längs nervbanorna går strömmarna av de så kallade abstrakta tankarna, vilka i verkligheten är de allra mest konkreta, ty de är eterkrafter. Så snart människan överhuvudtaget börjar tänka, arbetar hon redan in jaget i sin eterkropp. När människan dör blir det klart att den fysiska kroppen inte har något med jaget att göra. All förbindelse mellan denna och jaget är efter döden avbruten. Förbindelsen skedde tidigare indirekt genom de andra kropparna. När dessa är borta har liket ingen relation till jaget alls. Då tas det om hand av de yttre devakrafterna och återorganiseras i den fysiska omgivningen. Ordet ”förmultna” betyder inte endast att förgås, utan att bli till det väsen ur vilket kroppen har uppstått. Detta gäller den fysiska kroppen. Det holländska ordet lichaam betyder inte lik, utan den medburna fysiska kroppen.
Även eterkroppen befinner sig till stor del ännu i samma situation som den fysiska kroppen. Den tas efter döden likaså upp av devorna och upplöses därefter i det allmänna kretsloppet. Men av eterkroppen kvarstår det som människan själv har arbetat in i den och detta upplöses inte. Det är det som senare vid återförkroppsligandet bildar en mittpunkt kring vilken det övriga kristalliserar sig. Detta lilla stycke finns kvar hos varje människa av eterkroppen. På samma sätt kvarstår av astralkroppen så mycket som människan har arbetat in i den. Först under den sista tredjedelen av den sjätte rotrasen kommer hos alla normalt utvecklande människor hela astralkroppen att bevaras.
Utvecklingen börjar alltså med att människan medvetet bearbetar astralkroppen. Chela, hemlärjungens arbete, är vidare att omforma eterkroppen. Han är färdig med chelaskapet när efter döden hela eterkroppen bevaras. Vistelsen i devachan är nödvändig för att organiseringen av eterkroppen ständigt skall kunna möjliggöras på nytt. Det lilla stycke av eterkroppen som människan till en början bär med sig till devachan kan växa ut till en fullständig eterkropp genom att betingelserna för detta skapas i devachan.
Detta gör förståeligt hur vistelsen i devachan förhåller sig. När människan står i början av sin utveckling och endast har bearbetat en mycket liten del av sin eterkropp, kan hon endast vistas en mycket kort tid i devachan. Det saknade stycket av eterkroppen måste då ersättas av yttre devor. När hon utvecklas vidare vistas hon allt längre i devachan; vistelsetiden där tilltar alltså. Den tid hon tillbringar där växer således i förhållande till hennes egen utbildning. Mer framskridna människor återinkarneras emellertid ibland tidigare av andra skäl, till exempel därför att man behöver dem i världen.
När chelan dör finns hela eterkroppen där. Alltså kan chelan på detta stadium avstå från devachan, eftersom eterkroppen redan är fullständigt genomarbetad. Då inträder efter en mycket kort tid en återförkroppsligandeprocess. Han väntar först i astralvärlden såsom i en övergångsstation tills han av sin mästare får ett bestämt uppdrag. Därefter kan han åter ta sin eterkropp i besittning för att sedan återförkroppsligas.
Fram till dess är ett dubbelt förhållande nödvändigt för utvecklingen, nämligen att det som man inte själv kan utbilda inifrån byggs in utifrån. Utifrån måste man få hjälp. Så kompletteras eterkroppen i devachan åter av yttre devamakter. Motpoler är det fysiska planet och devachan. Däremellan ligger kamaloka, en övergångsstation, ett övergångstillstånd, ett mellantillstånd, som uppstår därför att människan hänger samman med det hon har arbetat in i sig. Astralkroppen för människan till det fysiska planet, där hon riktar sig utåt. Begären lär sig där att finna smak i de yttre tingen. När människan dör upphör inte genast begäret efter de yttre föremålen, trots att hon inte längre har några organ för att träda i förbindelse med dem. Begäret kvarstår, men organen saknas. Detta begär efter yttervärlden måste människan avvänja sig från i kamaloka. Kamaloka hör egentligen inte alls till den normala utvecklingen; det är endast ett avvänjningstillstånd. Eftersom människan inte längre kan tillfredsställa sina begär fysiskt, eftersom hon inte längre har några organ för den fysiska världen, därför inträder kamaloka.
När människan begår självmord har hon identifierat sitt jag med den fysiska kroppen. Därför uppstår därefter desto häftigare begäret efter den fysiska kroppen. Hon upplever sig då som ett urholkat träd, som någon som har förlorat sitt jag. Hon har då en ständig törst efter sig själv.
När människan dödas med våld befinner hon sig i en liknande situation. Hos den människa som dör en våldsam död kvarstår fram till den tidpunkt då hon annars skulle ha dött sökandet efter den fysiska kroppen, efter sitt själv. Detta sökande kan göra sig gällande i svåra reaktioner. Hos den som dödas genom våld framkallar detta i vissa fall en oerhörd vrede mot dem som har orsakat hans död. Så förvandlas stöten hos den avrättade till motstöt. Så har från astralvärlden själar av ryssar som hade avrättats av politiska skäl kämpat mot sina egna landsmän på japanernas sida. Detta skedde under det rysk-japanska kriget, men det är ingalunda någon allmän regel.
Lämna ett svar