Föredrag XI – 6 oktober 1905
Människans delaktighet i den fysiska, astrala och mentala världen. Självmedvetandets utveckling under nedstigningen till det fysiska planet. Återuppstigningen till de högre planen genom skolning till osjälviskhet i begär och tankar. Möjligheten till utveckling mot frihet på det fysiska planet. Handling och motverkan som karmas teknik.
Hur karmalagen verkar vill vi i dag åskådliggöra och klargöra hur den förhåller sig i de så kallade tre världarna. Alla andra världar utom dessa tre har ringa betydelse för människans utveckling, men däremot den fysiska, den astrala och den mentala världen. Under tillståndet av dagvakenhet befinner vi oss i den fysiska världen; där har vi i viss mening den fysiska världen rent framför oss. Vi behöver endast rikta våra sinnen utåt för att ha den fysiska världen rent framför oss. Men i det ögonblick då vi betraktar den fysiska världen med intresse, då vi möter den med vår känsla, befinner vi oss redan delvis i den astrala världen och endast delvis verkligen i den fysiska världen. Endast ansatser till ett rent liv i den fysiska världen finns i människolivet, till exempel när man betraktar ett konstverk rent kontemplativt, utan önskan att äga det. Ett sådant betraktande av ett konstverk är en viktig själslig handling, när man, glömmande sig själv, rent arbetar med det som en mental uppgift. Detta rena, självförglömmande liv i den fysiska världen är mycket sällsynt. Människan betraktar naturen endast sällan i ren kontemplation, utan upplever därvid mycket annat. Ändå är det osjälviska livet i den fysiska naturen det allra viktigaste, ty endast därigenom kan hon ha ett självmedvetande; i alla andra världar är den vanliga människan ännu nedsänkt i en omedvetenhetens värld.
I den fysiska världen är människan inte bara självmedveten, hon kan också bli osjälvisk i den. Men hennes dagsmedvetande är ännu inte osjälviskt, om hon inte glömmer sig själv. Det är inte den fysiska världen som hindrar henne därifrån, utan inströmningen av den astrala och mentala världen. Men när hon glömmer sig själv, då är avskildheten upphävd och hon finner sitt själv utbrett utanför sig. Människan kan för närvarande endast i det fysiska livet utbilda detta självmedvetande utan avskildhet. Självmedvetandet kallar vi jaget. Människan kan endast bli självmedveten genom omgivningen. Först när hon vinner sinnen för en värld, blir hon självmedveten i denna värld. Nu har hon endast sinnen för den fysiska världen, men de andra världarna spelar ständigt in i självmedvetandet och fördunklar det. När känslorna spelar in, är det den astrala världen; när människan tänker, spelar den mentala världen in i medvetandet.
De flesta människors tankar är inget annat än spegelbilder av omgivningen. I de allra flesta fall har människan inga tankar som inte sammanhänger med hennes omgivning. Endast då har hon sådana högre tankar, när hennes sinnen vaknar för den mentala världen, så att hon inte bara tänker tankarna utan ser dem som väsen omkring sig. Då har hon den mentala världens självmedvetande, sådant som chelan, den invigde, besitter. När människan försöker låta först den fysiska världen, sedan alla drifter, lidelser, affekter och så vidare försvinna omkring sig, då blir hos de flesta ingen tanke kvar. Försök att föreställa er allt det som påverkar människan, i den mån hon lever i rum och tid. Försök att för själen frammana allt det som sammanhänger med den plats där vi lever och den tid i vilken vi lever. Allt det som själen fortlöpande har av tankar är beroende av rum och tid. Allt detta har endast ett förgängligt värde. Därför måste människan gå från det blotta återspeglandet av det sinnliga till att låta ett evigt tanke-innehåll leva i sig, för att så småningom utveckla devachaniska sinnen. En sats som den ur Ljus på vägen: »Innan ögat kan se, måste det ha avvant sig från tårarna«, gäller för alla tider och på alla platser. När man låter en sådan sats leva i sig, då lever något i oss som ligger bortom rum och tid. Det är ett medel, en kraft, att efter hand låta de devachaniska sinnena vakna i själen och att väcka sinnena för det eviga i världen.
Så förhåller sig människans delaktighet i de tre världarna. Människan har emellertid endast gradvis kommit i denna situation. Hon var inte alltid i den fysiska världen; hon har först efter hand blivit fysisk, först efter hand fått sinnen. Tidigare befann hon sig på de högre planen. Till den fysiska världen kom hon ned från astralplanet och dessförinnan från mentalplanet.
Detta delar vi in i två avdelningar: det lägre mentalplanet eller rupaplanet, där allt redan är differentierat, och det övre mental- eller arupaplanet, där allt ännu är odifferentierat, frölikt. Människan har stigit ned från arupaplanet genom rupaplanet och astralplanet till det fysiska planet. Först på det fysiska planet har människan blivit självmedveten. På astralplanet är hon ännu inte självmedveten, och på rupa- och arupaplanet är hon det ännu mindre. På det fysiska planet trädde för första gången föremål utifrån emot människan, omedelbart i hennes omgivning.
När överhuvudtaget föremål träder emot ett väsen utifrån, då är början till självmedvetande gjord. På de högre planen var livet ännu helt inneslutet i det inre. När människan levde på astralplanet, hade hon endast en verklighet som steg upp ur hennes eget inre liv. Hon hade där ett verkligt bildmedvetande. Om detta än var livligt, så var det i verkligheten dock endast bilder som steg upp i hennes inre. De nuvarande drömmarna är en svag rest av detta. Om till exempel en astral människa hade närmat sig salt, så skulle saltet omedvetet ha verkat på henne och ett bildintryck därav ha stigit upp i henne. Bilden av den salta smaken skulle ha uppstått i hennes inre. Om hon hade närmat sig en annan människa som varit henne sympatisk, skulle hon inte ha sett honom utifrån, utan i henne skulle en känsla av sympati ha uppstått.
Detta liv i det astrala var ett liv av fullständig självidentitet och avskildhet. Först på det fysiska planet kan människan uppge sin avskildhet genom att med hjälp av sinnesorganen uppfatta föremål, smälta samman med omvärlden, med icke-jaget. Däri ligger det fysiska planets betydelse. Utan att människan hade beträtt det fysiska planet, skulle hon överhuvudtaget aldrig ha kommit till att uppge sin avskildhet och vända sina sinnen utåt. Här börjar i verkligheten arbetet på osjälviskheten.
Allt annat än den rena kontemplationen av de yttre fysiska tingen tillhör ännu mer egot. Man måste vänja sig vid att leva lika osjälviskt på de högre planen som man på det fysiska planet — om än hittills endast sparsamt — har börjat. Föremålen på det fysiska planet tvingar människan att bli osjälvisk och att ge något åt föremålet som inte är »jag«. I fråga om önskningarna, om det som ligger i själen, riktar sig människan ännu efter sin begär. Hon måste på det fysiska planet lära sig att avstå, att av-egoisera sina önskningar. Detta är det första steget.
Nästa steg är att inte rätta sig efter sina egna önskningar utan efter dem som kommer utifrån. När människan vidare medvetet och av egen vilja inte rättar sig efter de tankar som stiger upp i henne, utan medvetet hänger sig åt främmande tankar, då höjer hon sig till devachanplanet.
Därför måste vi i de högre världarna söka något utanför oss själva, för att hänge oss åt det såsom vi i den fysiska världen hänger oss åt föremålen. Så måste man betrakta de invigdas önskningar. Den hemlige lärjungen lär känna de önskningar som är de rätta för mänskligheten, och han rättar sig efter dem, såsom man genom det yttre tvånget rättar sig efter de sinnliga föremålen. Kultur och uppfostran av önskningarna leder oss till astralplanet.
När man nu också blir osjälvisk i tankarna och låter visdomens mästares eviga tankar strömma genom själen — genom koncentration och meditation över mästarnas tankar — då uppfattar vi även omgivningens tankar. Den hemlige lärjungen kan redan på astralplanet vara en mästare; på mentalplanet kan detta emellertid endast de högre mästarna vara.
Människan står till en början framför oss som fysisk natur. Hon lever samtidigt i den astrala och mentala världen, men har självmedvetande endast i den fysiska världen. Hon måste genomvandra hela den fysiska världen tills hon genomtränger sitt självmedvetande med allt det som den fysiska världen kan lära henne. Här säger människan till sig själv: jag. — Detta jag förbinder hon med tingen omkring sig, hon lär sig utvidga det genom kontemplationen, det flyter ut och blir ett med föremålen som hon helt och fullt har begripit. Hade vi redan begripit hela den fysiska världen, skulle vi inte längre behöva den; då hade vi den i oss. Men endast en del av den fysiska världen har människan nu redan i sig. Den människa som i sin första inkarnation föds som lemurier, som endast just riktar sitt jag ut mot den fysiska världen, vet ännu inte mycket om den. Men när människans sista inkarnation kommer, måste hon ha förenat hela den fysiska världen med sitt jag.
I den fysiska världen är människan åt sig själv överlämnad; där leder ingen henne, där är hon i sanning gudsövergiven. När hon kom ut ur den astrala världen, då övergav gudarna henne. Hon skulle lära sig att i den fysiska världen bli sin egen herre. Därför kan hon här endast leva såsom hon faktiskt lever: pendlande mellan villfarelse och sanning. Hon måste famla och själv söka sin väg. Nu famlar hon till stor del i mörkret. Där är hennes blick vänd utåt, hon är fri bland tingen, men också utsatt för villfarelsen. På astralplanet hade människan inte en sådan frihet; där drevs och pressades hon av de bakom henne stående makterna. Som en slags marionett hängde hon där ännu i gudarnas trådar; de måste där ännu leda henne. I den mån människan också i dag är ett själsligt väsen, lever gudarna ännu i henne. Där är frihet och ofrihet ännu starkt sammanblandade. Önskningarna växlar oavbrutet. Detta upp- och nedvågande av önskningar kommer inifrån. Det är gudarna som verkar i människan.
Ännu ofriare är människan på mentalvärldens rupaplan och ännu ofriare på den högre mentalvärldens arupaplan. Människan blir så småningom fri på det fysiska planet, i samma mån som hon genom kunskap blivit oförmögen att fela.
I samma mån som man genomarbetar och lär känna det fysiska planet, vinner man förmågan att bära upp till arupaplanet det som man lärt på det fysiska planet. Arupaplanet är i sig formlöst, men får former genom det mänskliga livet. Människan samlar lektioner på det fysiska planet och bär dem, som i själen fastblivna former, upp till arupaplanet. I de grekiska mysterierna kallade man därför själen för ett bi, arupaplanet för en bikupa och den fysiska jorden för ett blomsterfält. Detta lärdes i de grekiska mysterierna.
Vad var det då som drev själen ned till det fysiska planet? Det är önskan, begäret; man kommer aldrig på annat sätt ned till ett lägre plan än genom önskan. Tidigare var själen i den astrala världen; den astrala världen är önskans värld. Allt som gudarna i den astrala världen planterade in i människan var den rena önskevärlden. Det mest framträdande hos dessa förlemuriska väsen var längtan efter det fysiska. Människan var då helt girig efter det fysiska; hon hade i sig en omedveten, blind hunger efter det fysiska. Denna hunger kan endast stillas genom tillfredsställelse. Genom föreställningarna, genom de insikter hon vinner, genom det som människan har lärt känna av den fysiska världen, försvinner denna hunger efter det fysiska.
Själen går efter döden till astralplanet och därifrån till rupa- och arupaplanet. Det hon har förvärvat avlagrar hon där. Det hon ännu inte har medfört från den fysiska världen, det som ännu är okänt, driver henne åter ned; detta frambringar hungern efter nya inkarnationer. Hur länge hon stannar på arupaplanet beror på måttet av det som människan har vunnit på det fysiska planet. Hos vilden är detta endast mycket litet, därför sker hos honom endast ett svagt uppblossande på arupaplanet. Sedan går han åter ned till den fysiska världen. Den som här i den fysiska världen har lärt allt, behöver inte längre gå ut ur arupaplanet, behöver inte längre återvända till det fysiska planet, ty han har fullgjort sin plikt i den fysiska världen.
Människan tillhör i sitt astrala väsen i dag ännu till hälften den astrala världen. Till hälften är den astrala huden genombruten och hon uppfattar den fysiska världen genom sinnena. När hon når dit att leva på astralplanet såsom hon nu lever på det fysiska planet, lär sig att där på liknande sätt göra observationer, då bär hon också astralplanets iakttagelser upp till arupaplanet. Det som hon då bär upp dit från astralplanet flyter emellertid från arupaplanet ännu högre, över till nästa högre plan, buddhiplanet. Även det som hon i dag på rupaplanet uppnår genom meditation och koncentration tar hon med sig till arupaplanet och överlämnar det där till ännu högre plan.
Det som hos människan är astralt är till hälften öppet mot den fysiska världen och till hälften mot de högre världarna. Där det är öppet mot den fysiska världen, låter hon sig bestämmas av sinnevärldens iakttagelser. Åt den andra sidan bestäms hon uppifrån. Detsamma gäller hennes mentalkropp. Även denna bestäms delvis utifrån, delvis av den inre världen genom gudarna, devas. Därför måste människan drömma och sova.
Nu kan vi också förstå sömnens och drömmens väsen. Att drömma betyder att vända sig till de inre devakrafterna. Människan drömmer nästan hela natten, men hon minns det inte. Mentalkroppen bestäms under sömnen fortlöpande av devas. Människan har ännu inget självmedvetande på de högre planen, därför är hon inte självmedveten i drömmen. På astralplanet börjar hon bli det. I den djupa sömnen befinner hon sig på mentalplanet. Där är hon ännu inte alls självmedveten. Endast på det fysiska planet är människan vaken. Där är jaget närvarande, det lever ut sig på det fysiska planet. Det astrala jaget kan ännu inte leva ut sig på det fysiska planet, därför måste det tidvis ut ur människan. Hon måste sova för att det skall kunna träda ut. Tillstånden av dröm och sömn är endast en upprepning av tidigare utveckling. På astralplanet drömde människan; på mentalplanet sov hon. Dessa tillstånd upprepar hon i dag varje natt. Först när hon även har förvärvat sinnen för de andra planen, då drömmer och sover hon inte längre, utan uppfattar där verkligheter. Den hemlige lärjungen lär sig att uppfatta sådana verkligheter på astralplanet. Han har då där en verklighet omkring sig. Den som utvecklar sig ännu högre har även i den djupa sömnen en verklighet omkring sig. Då inträder medvetandets kontinuitet.
Denna rad av fina begrepp måste man förstå, för att kunna begripa varför människan, när hon har varit på de högre planen, återkommer ned. Det som hon ännu inte vet, det som hon ännu inte har erkänt, det som buddhisterna kallar avidya, okunnighet, driver henne tillbaka till det fysiska tillvaron. Avidya är den första av karmakrafterna. Enligt den buddhistiska läran finns det tolv karmakrafter som driver människan ned. Dessa kallas tillsammans nidanas. När människan gradvis stiger ned, visar det sig hur de karmiska effekterna ingriper. Avidya är den första effekten. Det är den motsatta polen till att människan kommer till det fysiska planet. Eftersom hon beträder det fysiska planet och där förbinder sig med något, framkallar detta en reaktion. Alltid framkallar handling en motverkan. Alla ting som människan gör i den fysiska världen framkallar också en reaktion och verkar tillbaka som karma. Verkan och motverkan är tekniken, mekanismen i karmalagen.
Lämna ett svar