14:GA93

14. Om det förstörda templet och hur det skall återuppbyggas IV 5 juni 1905
Det förlorade ordet som skall återfinnas – en allegori förbunden med pingstfesten. Pingsten som mänsklighetens frihetsfest. Friheten att välja mellan gott och ont. Syndafallet. Världens utveckling genom eonerna: rundor, klot och raser eller epoker. Salomos dynastis sju kungar under astralklotets sju epoker. Makrokosmos uppbyggnad genom Ande, Son och Fader; människans inre verkan från Anden genom Sonen till Fadern. Den postatlantiska kulturens utveckling fram till Kristushändelsen i samband med principerna Fader, Son och Ande. Uppvaknandet av det inre ordet, det eteriska kroppens uppståndelse, som pingstfestens hemlighet.

Kära vänner,
Till de allegorier och symboler som vi under dessa timmar velat tala om hör också bilden av det så kallade förlorade och återfunna Ordet. Vi har talat om det förlorade och återuppbyggda templet. Så mycket bättre kan vi i dag knyta an till detta genom en kort betraktelse över det förlorade och återfunna Ordet, i den mån detta tema står i samband med pingstfestens symboliska betydelse. Jag har visserligen redan för ett år sedan framfört en del av det som jag i dag kommer att ta upp. Men eftersom det också finns några bland oss som kanske inte hörde fjolårets föredrag, torde det inte vara onödigt att på nytt peka på dessa ting – framför allt därför att vi varje år får möjlighet att betrakta ett sådant ämne mer grundligt och ingående. Mycket som det förra året ännu inte var möjligt att säga, kan kanske sägas i dag, då vi under tiden har lärt oss en del.

Pingstfesten hänger nämligen samman med det symboliska motiv som man såväl inom kyrkan som inom frimureriet betecknar som symbolen för det förlorade och återfunna Ordet. Därmed berör vi kristna mysterier av ett verkligt utomordentligt djup. Vi berör därmed ännu en gång – och denna gång grundligare än vad som var möjligt för åtta dagar sedan – den vise Salomos uppdrag och mission samt hela den framtida betydelsen av den kristna sanningen.

Pingstfesten hänger samman med uppfattningen om människans innersta väsen, sådan den också fanns inom den ursprungliga kristendomen men som gradvis har gått förlorad i den kristendom som lever i Västerlandets olika kyrkor. Pingstfesten är den högtid som varje år på nytt skall påminna människan om hennes befrielse, om det som vi kallar människosjälens frihet.

Hur har människan i verkligheten kommit till det vi kallar hennes frihet, det vill säga till möjligheten att skilja mellan gott och ont och i frihet utföra det goda eller också det onda? Ni vet att människan har genomgått en lång utvecklingsserie innan hon nådde den nivå där hon i dag står, och att vi redan har passerat mitten av denna utveckling. Ungefär i mitten av den atlantiska rasen, som föregick vår egen, ligger också mitten av hela den mänskliga utvecklingen. Nu har vi redan passerat denna mittpunkt och är därigenom de första missionärerna för den andra hälften, de första sändebuden för en uppåtstigande båge. Medan mänskligheten fram till den atlantiska tiden befann sig på den nedåtgående bågen, i en sorts nedåtgående utveckling, där den allt djupare försjönk i det materiella livet, stiger den nu åter upp mot en andlig utveckling.

Vad vi människor inte ägde före mitten av vår jordutveckling var valfriheten mellan gott och ont. I de underordnade natur rikena kan vi överhuvudtaget inte tala om gott och ont. Det vore löjligt att fråga om mineralet vill kristallisera sig eller inte – det kristalliserar sig när betingelserna finns där. Lika löjligt vore det att fråga om liljan vill blomma eller inte, eller att fråga lejonet om det frivilligt vill avstå från att äta och döda andra varelser. Först hos människan, och först i vår utvecklingsfas, talar vi om det vi kallar valfrihet. Ett omdöme mellan gott och ont tillerkänner vi endast människan. Och hur människan erhöll denna förmåga till åtskillnad, det framställs i Bibeln genom den stora symbolen om syndafallet, genom förförelseakten där djävulen eller Lucifer uppträder för Eva och övertalar henne att äta av kunskapens träd. Därigenom kom valfriheten över människan, och därmed påbörjade hon den andra delen av sin utvecklingsväg. Lika lite som vi kan fråga om gott och ont hos mineralet, växten eller djuret, lika lite kan vi före denna mittpunkt i världsutvecklingen fråga efter frihet, efter gott och ont hos människan. Med detta hänger något annat samman.

Inom all esoterik betecknas vår nuvarande värld och allt som hör till den som kärlekens kosmos. Och detta kärlekens universum föregicks av vishetens kosmos eller universum. Detta vill vi nu betrakta i en något djupare mening.

Ni vet att kosmologiskt föregicks vår jordutveckling av månutvecklingen. En ännu tidigare föregångare till vår jord var solen, och en ännu tidigare Saturnus. Människan har genomgått dessa tre utvecklingsstadier: Saturnus, Solen, Månen. Vår jord har hittills genomgått tre cykler, där den i den första rundan upprepade Saturnusutvecklingen, i den andra rundan solutvecklingen och i den tredje rundan månutvecklingen. Varje sådan runda börjar med att planeten utvecklas i en ytterst fin substanslighet, mental substans. I en sådan substans fanns jorden när den började sin fjärde runda, alltså den nuvarande cykeln. Därefter började den åter upprepa de tre föregående rundorna: Saturnuscykeln i arupa, solcykeln i rupa och därefter, i det astrala, måncykeln.

Jorden genomgick alltså ännu en gång tidigare materiella tillstånd innan den nådde sin nuvarande fysiska täthet. Före vårt nuvarande tillstånd var den astral. Den astrala globen betecknar vi också som ett slags vishetens kosmos. Varje kosmos (glob) är i sin tur indelad i sju perioder. Så har vi i vår glob sju rascykler: den polariska, den hyperboréiska, den lemuriska, den atlantiska och därefter den ariska rasen, i vilken vi nu befinner oss. Den sjätte och sjunde rasen kommer ännu. Därefter kommer jorden åter att övergå i ett astralt tillstånd. Dessa rascykler utgör sju på varandra följande perioder av vår fysiska utveckling på jorden. På samma sätt framträder den astrala föregångaren för oss i sju på varandra följande perioder, som motsvarar dessa sju raser. Det är dock inte helt korrekt att här tala om raser. De former som då levde kan man inte riktigt kalla raser. Att ständigt tala om raser går i analogins användning för långt. Det var andra former som bildades. I det esoteriska språket kallas dessa föregående astrala perioder för vishetens rike, och deras former kallas de sju vishetens perioder, under vilka de sju vishetens konungar, de sju konungarna av Salomos dynasti, härskade. Ty i var och en av dessa perioder levde ett väsen av liknande art som Salomos själ, sådan den själ var som var inkarnerad i Salomo. Detta vishetens kosmos avlöstes av det egentliga jordiska kosmos, kärlekens kosmos.

Låt oss nu klargöra för oss vad som enligt hela vår föreställning skedde under jordens gestaltning. När jorden började gestalta sig var den ännu förenad med solen och med det som vi nu kallar månen. Tillsammans med dessa två kroppar utgjorde jorden en enda kropp. Först skilde sig solen från jorden. Därigenom blev allt liv på jorden något annat. Medan man tidigare inte kunde tala om död, eftersom ett fortlöpande materiellt liv rådde, inträdde nu döden. Ungefär i den form vi känner den hos en växtkropp som är sammansatt av celler. Så länge växten består av en enda cell sker ingen upplösning när nästa föds. Annorlunda är det när en hel organism är sammansatt – den upplöses i sina delar, och den enskilda delen är inte längre hela livet. En sådan död inträdde för första gången när solen skilde sig från jorden. Som följd av månens avskiljande uppstod könssplittringen i mitten av den lemuriska rasen. Månens avskiljande verkade så att det manligt-kvinnliga delades upp i enbart manligt och enbart kvinnligt. Därigenom fick människorna också den gestalt som de nu har i världen.

Vad skedde nu under dessa viktiga kosmiska händelser, när först solen och sedan månen skilde sig från jorden? För att klargöra detta kan det vara gott att påpeka att jorden då förvandlades från en mycket tunn men redan fysisk materia till allt tätare och tätare former. Den första fysiska materia i vilken alla människor på jorden var tillstädes var etermateria, en mycket fin materia, finare än vår gas.

Vi skiljer nu på jorden mellan tre slags stoff: fasta, flytande och därefter gasformiga kroppar, som man tidigare kallade luft. Därutöver skiljer vi esoteriskt mellan fyra eterslag: för det första eldeter, som gör att kroppar kan genomträngas av värme; för det andra ljuseter; för det tredje kemisk eter, som gör att atomerna förenar sig enligt vissa tal lagar – atomernas valfrändskap – och för det fjärde fysisk eller livseter. Fyra eterslag alltså, som besjälar jorden. I huvudsak utvecklades jorden först i dessa eterslag. Därefter förtätades den ur denna eter. Denna förtätning skedde först under den lemuriska epoken. Före detta har man att göra med eterjorden, som ännu var mottaglig för helt andra krafter än vår nuvarande fysiska jord. Detta vill jag nu göra tydligt för er.

När jag säger att denna eterjord var mottaglig för olika krafter, skall ni vara medvetna om att även alla varelser – allt som levde som växter, djur och människor – i sitt innersta var mottagliga för dessa krafter. Eteren är mottaglig för det som vi i esoteriskt språk kallar ”Ordet”, ”världsordet”. Jag kan också klargöra genom ett invigningsförlopp hur etern förhåller sig till det vi kallar Ordet. Som ni vet består människan av den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och därefter av det egentliga jaget. Eterkroppen blir synlig om man tänker bort den fysiska kroppen. Men människan, sådan hon är i dag, kan överhuvudtaget inte verka på sin fysiska kropp. Hon kan inte röra den minsta blodkropp. Den fysiska kroppen behärskas av höga kosmiska krafter. I dag är det högre väsen som kan utöva makt här; människan kommer senare att kunna det. När människorna kommer att kunna behärska krafterna i sin egen fysiska kropp – de krafter som materialisten talar om som naturkrafter – då kommer människan att ha blivit en gud. Att i dag tillskriva henne detta vore avgudadyrkan, ty i verkligheten har vi att göra med höga väsen som påverkar den fysiska kroppen.

När människorna kan behärska eldetermaterien, kan de behärska allt fysiskt. När de behärskar det mänskligt fysiska, kan de också behärska allt annat fysiskt. Denna kraft betecknas som faderkraften, som ”Fadern”. Allt alltså varigenom ett väsen står i samband med vår jord och varigenom det kan behärska den fysiska materien. När en människa förmår utöva sådana faderkrafter ända in i den fysiska kroppen, betecknar man detta som Atma. Så tilldelas Atma det fysiska.

Det andra väsensledet är eterkroppen. Den motsvarar sonprincipen eller Logos, ”Ordet”. Liksom det fysiska kan röras av Atma, så kan eterkroppen röras, formas inifrån och sättas i vibrationer av Buddhi, av sonprincipen.

Det tredje ledet är astralkroppen. Till en början kan vi inte heller behärska den, och ännu i dag är det endast de allra färsta som har någon betydande makt över sin astralkropp. I den mån människan kan behärska astralkroppen inifrån, kallar vi henne begåvad med Manas.

I mitten av den lemuriska tiden började människan arbeta på sin astralkropp. Om ni kunde betrakta en människa som står på den nivå där den lemuriska rasen började – alltså tvåkönad – skulle ni finna att hennes kropp byggs upp utifrån. Sedan mitten av den lemuriska tiden börjar människan själv arbeta på sin astralkropp. Allt som människan arbetar in i den från sitt jag, allt hon gör genom plikter och bud för att övervinna råa begär och lidelser, bidrar till förädlingen av astralkroppen. När den helt och hållet har genomträngts av arbetet från det egna jaget, kan vi inte längre kalla den astralkropp – då har den blivit Manas. När hela astralkroppen har förvandlats till Manas, kan människan börja arbeta in i eterkroppen och förvandla den till Buddhi. Det hon där arbetar in är inget annat än det individualiserade Ordet, som den kristna esoteriken också kallar ”Sonen” eller ”Logos”. När astralkroppen blir Manas kallar man detta ”den helige Ande”, och när den fysiska kroppen blir Atma kallar man detta ”Fadern”.

Det som här sker i det lilla med människan, skedde också i det stora med världen där ute. Dessa världshemligheter fullbordades redan i mysterierna vid invigningen – man fullbordade där sådant som människorna i allmänhet först kommer att vara i en avlägsen framtid. Redan i de egyptiska mysterierna kunde endast den invigas som hade genomarbetat hela sin astralkropp, så att den helt kunde ledas från jaget. En sådan människa stod då inför invigningsprästen: hon hade inget inflytande över den fysiska kroppen och inte heller över eterkroppen, men hennes astralkropp var hennes eget verk. Nu visades henne hur hon kunde verka på eter- och på den fysiska kroppen. Den fysiska kroppen försattes i ett letargiskt tillstånd – tre dagar och tre nätter måste den förbli i detta tillstånd – och under denna tid var eterkroppen utdragen. Och eftersom den invigde hade blivit mäktig i förhållande till astralkroppen, kunde han nu vinna makten att verka på eterkroppen. Det han hade i det astrala kunde han lära sig att låta verka in i eterkroppen. Detta var de tre dagarna av gravläggning och uppståndelse i en eterkropp som helt och hållet var genomdränkt av det man kallar den helige Ande. En sådan invigd kallades en människa begåvad med Logos, med ”Ordet”. Detta ”Ord” är inget annat än visheten, Manas, som har arbetats in i astralkroppen. Aldrig kan visheten komma in i eterkroppen om inte astralkroppen först har genomträngts av den.

För jorden var det på samma sätt. Innan inte hela jorden i det astrala hade förts så långt, kunde denna process inte äga rum. Det tillstånd som den invigde måste befinna sig i i de egyptiska mysterierna motsvarar den tid för den astrala glob som jag har talat om som jordens omedelbara föregångare. Det är vishetens glob. Där arbetas all vishet in i den av kosmiska krafter. Och detta insättande av visheten i själva jordgloben gör det möjligt att, efter att solen och månen skilts från jorden, något åter arbetas in uppifrån, från högre sfärer – såsom vid invigningen i det lilla. Så fullbordades processen i det stora, liksom den fullbordades i det lilla vid invigningen.

Sju gånger har den astrala jordgloben styrts av vise av Salomos art. Därefter omgav sig jorden utifrån med eterkroppen och kristalliserade, konstituerade jordisk materia. Där lades ”Ordet” in. Detta Ord är därefter som begravet i den jordiska materien, men det måste åter uppväckas. Detta är också den sköna meningen i myten om guden Dionysos. Den heliga visheten från vår jords föregångare är nedlagd i alla jordiska varelser i vår jordiska värld. Tag detta så djupt som ni förmår.

Tag den mänskliga eterkroppen, sådan varje människa har den. Om ni betraktar den som klärvoajant, har den ungefär samma form som den fysiska kroppen. När människan dör upplöses den fysiska kroppen och även eterkroppen – den fysiska kroppen i det fysiska, eterkroppen i den allmänna världsetern. Denna eterkropp är dock ytterst konstfullt uppbyggd för människan av den vishet som tidigare hade inlagts i den från den astrala globen. Denna eterkropp förskingras efter döden. Endast den eterkropp som är uppbyggd inifrån är levande och evigt bestående. Det är chelans eterkropp, och den upplöses inte efter döden. När ni ser en nutida kulturmänniska dö, ser ni eterkroppen ännu en tid, sedan upplöses den. Hos chelan består den. Chelans avstående från devachan består i att chelan uppehåller sig på astralplanet och där använder sin eterkropp. Hos vanliga människor måste vid återfödelsen en ny eterkropp formas; att en sådan kan byggas upp uppnås i devachan. Den eterkropp som chelan har byggt upp inifrån går inte längre förlorad, däremot går den eterkropp förlorad som har byggts upp utifrån av den kosmiska visheten – ty den upplöses åter. Så är det också med växternas och djurens eterkroppar. Det som ännu i dag är eterkropp har byggts upp av de kosmiska krafter som strömmade in i dem från jordens astrala glob. Denna vishet som ni finner i den astrala jorden uttrycks i myten om Dionysos.

Nu hade det tätare börjat bildas under den lemuriska epoken. Då måste faderprincipen arbetas in. Detta är det sista som bemäktigade sig vår jordiska substanslighet. Det som där arbetades in är djupt dolt i den fysiska världen. Först arbetade den helige Ande in i den astrala materien. Därefter arbetade den med den astrala materien förenade anden in i etermaterien – det är Sonen – och därefter kommer Fadern, som behärskar den fysiska tätheten. Så byggs makrokosmos upp i trefaldig grad: Ande, Son och Fader, och människan går, genom att arbeta sig uppåt igen, från Anden genom Sonen till Fadern. Allt detta sker under ledning i jordens utveckling.

Fram till den lemuriska tiden fanns endast den yttre utvecklingen. Då var denna treenighet infogad i vår fysiska utveckling. Under den ariska epoken kom i människornas föreställningar som religion det in som tidigare hade fullbordats och nu upprepades steg för steg.

Vi befinner oss i den femte underrasen av den ariska rotrasen. Fyra andra underraser föregick den. Den första underrasen är den forntida indiska. Denna vördnadsvärda gamla ras leddes av de heliga rishierna. Om dem kan vi endast göra oss en svag föreställning. Om deras religion har vi kännedom genom de uppgifter som har nått oss i Veda-skrifterna. Oändligt mycket större och mäktigare var rishiernas lära än vad vår nutida tradition därav förmedlar. Först under den tredje underrasen gjordes uppteckningar som har bevarats för oss i Veda. Rishiernas ursprungliga religion bar på stora traditioner om människans gudomliga förfäder, de astralt invigda i Salomos dynasti. De stora intuitionerna, som inte endast förmedlar kunskap om jordens lagar utan om urbilderna som själva skapade dessa visheter, levde i de gamla indiska rishiernas ande. Detta var den första religionen – den helige Andens religion.

Den andra religionen vårdades i Främre Asien. Där vördade man, som en upprepning av den tid då Sonen för första gången gjorde sitt inflytande gällande på jorden, det andra principen. Samtidigt inträder här vid sonprincipen nedstörtandet av vissa väsen. Det finns ingen högre utveckling utan att andra stöts ned i djupet. Mineral-, växt- och djurrikena har på detta sätt stötts ned. Detta är den stora tragedin: den som utvecklar sig högre åtar sig ett oerhört ansvar. Varje helig människa medför att ett stort antal väsen stöts ned. Om ett sådant nedstörtande inte ägde rum, skulle ingen utveckling finnas. För att en människa själv skall utvecklas högre måste hon ständigt stöta andra väsen nedåt. Därför är all utveckling ond och förkastlig om den sker av egennytta; den är endast berättigad för de andra väsendenas utvecklings skull. Endast den som vill föra de nedstörtade åter uppåt är utvecklingsduglig.

Så var också den utveckling som uppträdde på jorden – och som redan hade förberetts på andra världskroppar – den utveckling som syftade till att begåva eterkroppen med Logos, med Ordet, förbunden med nedstörtandet av andra väsen som hörde samman med jordutvecklingen. Dessa föreställde man sig som motståndare, som det luciferiska principen. Därför finner vi särskilt i den persiska religionen denna dualitet: vid sidan av det goda principen uppträder det onda. När människan – och överhuvudtaget ett väsen – arbetar manasiskt in i sig själv, är detta något gott. Men alltid ställer sig det onda emot henne. Ormuzd och Ahriman – det är namnen på det goda och det onda i den persiska religionen.

Den tredje nivån möter oss hos kaldéerna, babylonierna, assyrierna och egyptierna, hos vilka andligt sett en upprepning av gudomlighetens tredje nivå finns. Därför möter vi här, och sedan dess hos alla folk, treheten, gudomens treenighet. Den andra underrasen hade ännu ingen treenig gudom, och den första ännu mindre. Nu förbereds i denna trefaldighet steg för steg uppstigningen för hela mänskligheten. De invigda går vägen i förväg …

I de tre första underraserna var det religiösa speglingar av det som hade verkat i de makrokosmiska skeendena. Nu kommer en ny uppbyggnad: först vishet, därefter Sonen och därefter Fadern. Vishetens upplysning skedde i den fjärde underrasen, hos det semitiska folket som växer fram ur den tredje underrasen in i den fjärde, och ur detta växer sedan kristendomen fram. Hos de invigda inom det judiska folket finner vi hela förloppet av jordens tidigare skeenden – alla de skeenden som i det stora utspelade sig i det överjordiska – ännu en gång upprepade i intellektets element. Där utvecklas det som vi kallar den lägre anden, kama-manas, som åter måste begåvas med en annan kraft. Denna begåvning, detta ingrepp, är Kristus själv, det köttblivna Ordet, som pekar fram mot det framtida Ordet, då alla människor kommer att kunna behärska sin eterkropp från astralkroppen, när de i eterkroppen rör Ordet så att det blir levande i dem. Möjligheten till denna framtida utveckling är förutspeglad i framträdandet av det köttblivna Ordet i den fjärde underrasen. För att Logos skall kunna inkarnera i eterkroppen måste hela mänskligheten ha erövrat herraväldet över etern. Detta utgick som ett urimpuls från den i köttet inkarnerade Kristus. När människan har gått igenom Sonens kraft, kommer hon till Fadern.

Nu måste stegen åter bestigas uppåt, genom vilka hela mänskligheten gradvis når det som så att säga redan hade framträtt i Kristus i köttet. I den ande som utvecklades i judendomen måste det högre Manas tändas. Därför börjar den nya eran med den helige Andens nedstigande, som skall leda människorna till att det som i dag endast är antytt i kristendomen – Kristusprincipen – skall nå sin fullbordan i den sjätte underrasen. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Sonen. Han sände Anden till mänskligheten för att förbereda den för den tid då gott och ont skall skiljas åt i den sjätte underrasen. Aldrig skulle människan ha utvecklat denna impuls utan det andra ingreppet, det som vi har kallat det onda principen. Människan måste få en fri vilja; först då kunde hennes förstånd kallas till beslut mellan gott och ont. Detta ingrepp – Andens nedstigande – fullbordas vid pingstfesten.

Ande, Son och Fader är i jorden som begravda: Fadern i den fysiska kroppen, Sonen i eterkroppen och Anden i astralkroppen. Men människan har utbildat sitt jag, har blivit självmedveten. Nu måste hon lära sig att verka nedåt ända till det fysiska. Detta hör framtiden till. I den nuvarande tiden arbetar människan in i sin astralkropp. Symbolen för detta är den helige Andens utgjutande över huvudet på dem som skall vara mänsklighetens ledare. Det som har upptagit denna Ande är något i människan som är besläktat med denna Ande.

Innan Sonen kunde bli verksam – det var under den hyperboréiska tiden – måste en del av det allmänna andeprincipen avspjälkas, stötas ned och vandra andra banor. Detta uttrycks i ormen, kunskapens symbol, det luciferiska principen. Det var denna andens gnista som gjorde människan till ett fritt väsen och gjorde henne i stånd att av egen drift vilja det goda. Den Ande som kom ned till människorna vid det stora pingstfestet är besläktad med den Ande som störtades ned och som också är förkroppsligad i Prometheus, han som åter antände gnistan, så att vårt jag kan besluta sig för att följa Anden, såsom det senare skall följa Sonen och ännu senare Fadern. Människan kunde visserligen bli ond, men endast till priset av att hon kunde bli ond kunde hon åter föras upp till gudavärlden, ur vilken hon härstammar. Detta är sambandet mellan pingstfesten och det luciferiska principen. Därför är pingstfesten också Prometheus- och frihetsfesten.

Nu kommer ni också att förstå sambandet mellan de sju salomoniska konungarna från förjordens tid – av vilka kung Salomo i Bibeln framträder som en efterföljare – och Kainssönerna. Visheten gavs först mänskligheten utifrån. Därefter skulle den flöda fram ur människans eget inre. Salomo byggde templet, men endast med hjälp av Hiram Abiff. I förbund med denne Kainsson tillägnade han sig de konster som var nödvändiga för tempelbyggandet. Så förenas åter de strömningar som annars går åtskilda genom världen.

När solen skilde sig från jorden begravdes Ordet i jorden. Det skall återuppstå när jorden har framskridit till den sjätte rotrasen. Människan kommer då själv att uppväcka detta Ord ur jorden. Men i henne måste först Anden leva, den Ande som låter Ordet ljuda i hennes eget inre. Detta var vad apostlarna vann vid pingsthögtiden. I Ljus på vägen heter det:

”Förvärva kunskapen, och språket skall bli dig givet.”

Språket uppstår tillsammans med den sanna kunskap som strömmar ned likt eldsgnistorna över apostlarna vid den heliga pingsten. När det inre Ordet uppstår, besläktat med det heliga, gudomliga Ordet, och sänker sig ned i allt eteriskt för att genomleva det, då talar människan inte längre ur sig själv utan ur den gudomliga Anden. Då är hon gudomens budbärare och förkunnar av fri vilja gudomens inre Ord.

Så blev det inre Ordet levande i apostlarna; så verkade det genom dem. Det flammande Ordet förkunnade de och kände sig som gudomliga sändebud. Därför svävar den Helige Ande över dem i form av eldstungor. De förbereder mänskligheten för mottagandet av Logos. Den store invigde, Kristus Jesus, gick före. Den Helige Ande följde och befruktade astralkropparna, så att de mognade till att göra eterkroppen odödlig. När detta har uppnåtts, har Kristusprincipen inträtt i mänskligheten.

Detta avsåg även de invigda som – såsom Herakleitos – talade ungefär så:
När du flytt det jordiska och stigit upp till den fria etern – i tron på odödligheten – skall du bli en odödlig ande, undkommen döden, det fysiska.

Varje människa kommer att nå denna punkt i mitten av den sjätte rotrasen. Nu är hon ännu underkastad döden, eftersom hennes eterkropp ännu inte har uppnått odödlighet. I kristendomen ligger hemligheten till hur människan steg för steg kan utveckla sig fram till eterkroppens uppståndelse. Härigenom står detta tredje stora kristna högtidsfirande i samband med de två andra.

Jag ville här visa pingstfestens oändliga djup och belysa hur människan gradvis vinner en levande känsla för sin omvärld: att hon är besläktad med allt som omger henne och med allt som sker omkring henne. I veckodagarnas namn finner ni nedlagt vad som har försiggått i vår omgivning.

Människan firar pingsten på bästa sätt genom att göra sig klart vilka djupa sanningar de vise har inlagt i ett sådant högtidsfirande som pingstfesten. Och att fira en högtid betyder i egentlig mening:

Att i anden förbinda sig med världsanden.