15:GA93

15. Atomerna och Logos i ockultismens ljus 21 oktober 1905
Den teosofiska världsströmningens framtida uppgift. Mästarna i den Vita Logens ledning av mänskligheten. Logos, jordutveckling och atomer.

Kära vänner,
En grundkänsla måste genomtränga oss, om vi vill nå en sann förståelse av teosofin: nämligen den, att vi i den teosofiska strömningen får vår själ vidgad, vårt hjärta mer omfattande, upplyft till högre uppgifter, till medverkan i världens angelägenheter – sådant som man inte har någon aning om, om man inte vet något om ockultismen.

Det talas ofta om den stora avsikten att genom den teosofiska rörelsen leda mänskligheten mot den punkt där i framtiden en ny människorast skall träda fram, där inte längre vårt nuvarande förstånd kommer att spela huvudrollen i världen, utan där det skall vara befruktat av Buddhi.

Vi måste medarbeta i denna stora världsström och bär därigenom ett stort ansvar gentemot den teosofiska rörelsen. Teosofens uppgift sträcker sig långt in i framtiden. Vi ger oss därmed inte in i något luftslott, utan det vi erfar om en sådan avlägsen framtid verkar kraftväckande i oss, det skapar något inom oss som vi också kan använda i vardagen.

Den som även bara tio minuter om dagen låter dessa stora världsperspektiv dra genom sitt medvetande handlar annorlunda än den som helt går upp i vardagens bestyr. Han kan föra in något i nuet som är nytt, produktivt och originellt. På införandet av det originella i mänskligheten vilar all utveckling.

Vi vill ta vår utgångspunkt i något som anknyter till devas verksamhet. Devas är varelser som står på en högre nivå än människan och som är i stånd att verka på högre tillvaroplan. Så finner vi devas när vi som seende beträder de högre planen. Vi finner devas på astralplanet, på rupaplanet, på arupaplanet och vidare uppåt.

Vad betyder devas verksamhet för den värld i vilken vi själva befinner oss? När vi besvarar denna fråga utgår vi från att först fråga oss: Vad är ändamålet med vårt mänskliga vara, med dessa ständiga reinkarnationer?

Människan skulle träda in i världen förgäves och utan mål, om hon inte vid varje inträde kunde lära sig en särskild läxa, fullgöra en särskild uppgift. Varje gång måste jorden ha förändrats så långt, att människan möter en situation som hon vid sin tidigare inkarnation ännu inte mötte.

Ockult räknar man en inkarnation som bestående av en manlig och en kvinnlig. Mellan två sådana sammanhörande inkarnationer ligger 2600 till 3000 år. De erfarenheter som människan gör på det nuvarande evolutionsstadiet i världen är så olika för man och kvinna, att det är högst nödvändigt att dessa erfarenheter verkligen genomlevs.

De förändringar som åstadkoms mellan två inkarnationer av en människa i världen är för den som står utanför den teosofiska världen i grunden ganska obegripliga. I verkligheten möter människorna dock inte bara moraliskt utan även fysiskt helt andra förhållanden.

För den som ser tillbaka ockult har även de fysiska förhållandena förändrats väsentligt under de senaste tre tusen åren. Under de gamla grekernas tid, Homeros grekers tid, omkring 800 före Kristus, skulle vi i genomsnitt möta våra tidigare inkarnationer. Då rådde helt andra geografiska och klimatiska förhållanden, en väsentligt annorlunda växtvärld och även en annan djurvärld. I dessa riken sker ständigt avgörande förändringar.

Ett yttre uttryck för dessa förändringar är solens fortskridande på himlavalvet. Vi har tolv stjärnbilder, och solen förskjuter vårpunkten allt från den ena till den andra. För åtta tusen år sedan gick solen för första gången upp i Kräftans stjärnbild. Den tid under vilken solen genomlöper en stjärnbild varar omkring 2600 år. Detta är också tiden mellan två mänskliga inkarnationer.

Ungefär vid övergången från 1700- till 1800-talet trädde solen från Vädurens stjärnbild in i Fiskarnas, så att den nu på våren går upp i Fiskarnas tecken. Människor som ännu hade sinne för ockultism visste något om sambandet mellan människans liv och dessa förändringar på firmamentet.

Tidigare, innan solen inträdde i Vädurens tecken, härskade i Asien tjurkulten (Mithras, Apis). Därefter följde vördnaden för väduren, som inleds med sagan om Jason och det gyllene skinnet. Kristus kallas ”Guds lamm”. Går man ännu längre tillbaka finner man det persiska symboltecknet för Tvillingarna, vilket hänger samman med den dåtida persiska kulturens uppfattning om det goda och det onda.

När solen under andra förhållanden lyser in över jorden, råder alltid också andra förhållanden. Därför för också solens uppgång i en ny stjärnbild varje gång med sig en ny inkarnation. Ovan på himlen solens fortskridande, nere på jorden en förändring av klimat, vegetation och så vidare. Vem åstadkommer detta? Teosofen måste ställa frågan, ty för teosofen finns inga mirakel. Det finns fakta på högre plan, men inga mirakel.

Inför frågan om människans sammanhang med företeelserna på jorden måste man inta en högre ståndpunkt. Efter döden befinner sig människan i Kamaloka. Vi frågar inte: har djur och växter medvetande? – utan: var har de sitt medvetande? Vi vet att djuren har sitt medvetande i Kamaloka, på astralplanet, växterna på rupaplanet, mineralerna på arupaplanet. Människan har sitt medvetande på det fysiska planet.

Antag att människan nu kommer till Kamaloka: då befinner hon sig på samma plats där djuren har sitt medvetande. Därefter stiger hon upp i Devachan, där växterna har sitt medvetande. På nuvarande evolutionsstadium är människan inte i stånd att utöva inflytande på djur- eller växtriket. Detta inflytande har hon dock i de lägre regionerna av devachanplanet. Där är hennes medvandrare alla de som har ett devachaniskt medvetande: krafter och väsen som skapar ur Devachan och som åstadkommer växtvärldens växande och frodande.

Från devachanplanet dirigeras hela växtlivets tillvaro. Därifrån medverkar människan i skapandet och omdaningen av växtvärlden. Där växer krafter fram i henne, så att hon faktiskt får inflytande över vegetationen. Men för att styra denna verksamhet finns devas; hon leds av dem så att hon kan medarbeta i växtvärldens omvandling.

De krafter som människan samlat under en inkarnation använder hon i Devachan till omgestaltningen av växtvärlden. Allteftersom hennes livskrafter förändras under Devachantiden, förändrar hon också vegetationen på jorden. Från Devachan omformar människan faktiskt den omgivning som växer fram omkring henne.

De som vistas länge i Devachan medverkar även till förändringen av de fysiska krafterna. Går man en miljon år tillbaka i Tyskland finner man ännu vulkaniska berg, Alperna som låga kullvågor. Den senare förändringen har åstadkommits av människor från arupaplanet, för att de senare skulle finna en för dem passande fysisk konfiguration i Europa.

Det mänskliga verkandet i världsalltet är, sett inifrån, detsamma som vi ser utifrån i omvärlden.

Nu kommer vi till hur omdanande verkan sker i världen på ännu högre plan, i annan gestalt. Man läser ofta om Logos’ nedströmmande och frågar sig hur detta skall föreställas, hur man över huvud taget kan komma till en föreställning om Logos som är mer än blott ett ord.

Vi vill nu föra Logos’ samband med det allra minsta för ögonen. Jag ger er här en beskrivning – inga spekulationer – av resultat från uråldriga ockulta forskningar, sådana de överleverats och särskilt utbildats i de ockulta skolorna i Tyskland, i synnerhet från 1300-talet och framåt.

När man tänker över atomen, kommer man på att den är ett mycket litet ting. Det är uppenbart att detta lilla ting som kallas atom aldrig har setts i något mikroskop, hur fullkomligt det än är. De ockulta böckerna ger dock beskrivningar av atomer, bilder av atomer. Varifrån kommer dessa bilder? Hur kan ockultisten veta något om atomerna?

Föreställ er att det vore möjligt att låta det som är en atom växa, så att det blev större och större tills det nådde jordens storlek. Då skulle man finna en ytterst komplicerad värld. Inuti detta lilla ting skulle man iaktta många rörelser och mångahanda företeelser. Håll fast vid denna jämförelse: atomen förstorad till jordens storlek. Om det verkligen vore möjligt att låta atomen växa så, skulle vi kunna iaktta alla enskilda processer i dess inre. Endast ockultisten är i stånd att låta atomen växa på detta sätt och betrakta den inifrån.

Betraktar vi för det andra allt mänskligt liv på jorden, från de lägsta bildningsstadierna med drifter och lidelser, upp till moraliska ideal, religionsgemenskaper och så vidare, ser vi hur människor liksom spinner trådar mellan sig, hur dessa trådar flätas från människa till människa och allt högre gemenskaper uppstår: familjen, stammen, etniska och statliga gemenskaper, och slutligen religionsgemenskaper.

I dessa uttrycker sig redan verkan av högre individualiteter. Sådana gemenskaper har uppstått ur den enhetliga världsvetandets källa genom en religionsstiftare. Alla religioner överensstämmer i sitt djupare väsen, därför att de har stiftare som tillhör den stora logen. Det finns en särskild vit loge med tolv medlemmar, av vilka sju verkar särskilt, och genom dessa grundas religionsgemenskaper. Sådana var Buddha, Hermes, Pythagoras och andra.

Hela mänsklighetens utvecklingsplan byggs faktiskt upp andligen i den vita logen, som är lika gammal som mänskligheten själv. En jämnt fortskridande ledningsplan för hela mänsklighetens framsteg träder där fram. Alla andra gemenskaper är endast förgreningar; även familjegemenskaperna är alla sammanlänkade med den stora planen som leder oss upp till mästarnas loge. Där spins och vävs den plan enligt vilken hela mänskligheten utvecklas.

Följer vi nu allt som vidare sker, måste vi först lära känna en specialplan, nämligen vår jords plan. Betraktar vi den fjärde jordronden, i vilken vi befinner oss, är den avsedd att alltmer och mer mänskligt omvandla mineralriket. Man betänke hur människans förstånd redan har omformat mineralvärlden, från de första ingreppen ända till det vi ser i Kölnerdomen och i den tekniska maskinen.

Mänskligheten har uppgiften att förvandla hela mineralvärlden till ett rent konstverk. Elektriciteten pekar oss redan in i ämnets ockulta djup. När människan har byggt upp mineralvärlden på nytt ur sitt inre, då har vår jord nått slutet av sin fysiska utveckling.

Den specialplan enligt vilken mineralriket omvandlas lever i mästarnas loge. I dag är denna plan redan färdig, så att den som genomskådar den kan se vilka underbara byggnader och maskiner som ännu kommer att uppstå ur mineralvärlden.

När jorden nått slutet av sin fysiska tillvaro, kommer den att ha en inre struktur, ett inre sammanhang som människan själv har givit den, så att den blivit ett konstverk enligt planen hos mästarna i den vita logen.

Därefter övergår jorden i sitt astrala tillstånd. Det liknar vad som sker när en växt börjar vissna. Det fysiska förgår; allt övergår i det astrala. Vid inträdet i den astrala världen drar det fysiska alltmer samman sig, blir en allt mindre kärna som omges av det astrala, övergår i rupa- och därefter arupatillståndet och försvinner slutligen i ett sömnlikt tillstånd.

Vad återstår då av det fysiska? När jorden övergått i arupatillståndet finns där ännu, helt sammandragen, ett litet avtryck av hela den fysiska utvecklingen – en miniatyr av det som en gång var den mineraliska jorden. Detta är det som förs över. Det fysiska finns då endast som denna lilla miniatyrutgåva, medan arupa är stort.

När detta förs vidare ur Devachantillståndet mångfaldigas det utåt i oräkneliga likadana former. Och när jorden åter övergår till fysiskt tillstånd består den av otaliga små kulor, som alla är avtryck av vad jorden en gång varit. De är olika till sin art, men leder alla tillbaka till samma ursprung.

Så kommer den nya fysiska jorden i den femte ronden att bestå av otaliga sådana små delar, som innehåller allt det som mästarna har som mål för mineralvärlden, som plan i sin loge. Varje atom i den femte ronden innehåller hela mästarnas plan.

I dag arbetar mästarna i stort på den femte rundans atom. Allt som sker i mänskligheten sammanpressas till ett resultat: detta är den femte rundans atom. Riktar vi blicken mot den atom som finns i dag och går tillbaka i akashakrönikan, ser vi att dagens atom genomgår en tillväxtprocess. Den växer alltmer, vidgar sig alltmer … [lucka i texten] … och innehåller de krafter hos mänskligheten som virvlade samman i den tredje ronden.

Därigenom kan vi betrakta planen hos mästarna för den tredje jordrundan. Det som först var helt utanför blir helt inuti, och i den minsta atom ser vi en spegelbild av mästarnas plan. Dessa små specialplaner är inget annat än delar av den stora mänsklighetsplanen.

Betraktar man saken så, att planen för en runda är atomen för nästa runda, då ser man den stora världsplanens struktur. Så stiger världsplanen upp till allt högre nivåer, till väsen som har allt högre planer för världsbygget.

När vi betraktar denna plan har vi den tredje Logos. Logos glider ständigt in i atomen. Först är han utanför och blir ordningsplanen för atomen, sedan blir atomen en avbild av denna plan. Ockultisten avtecknar helt enkelt planen ur akashakrönikan över tidigare ronder och utforskar därigenom atomen.

Varifrån har då högre väsen denna plan? Svaret ges när vi betänker att det finns ännu högre utvecklingssteg där planerna utformas. Där förritas världens utveckling. De gamla hänvisade till dessa högre nivåer, till exempel Dionysius, aposteln Paulus’ lärjunge, och även Nicolaus Cusanus. Denne insåg: högre än allt vetande och erkännande är icke-erkännandet. Men detta icke-vetande är ett över-vetande och detta icke-erkännande ett över-erkännande.

När vi inte längre fäster blicken vid det vi får som tankar och begrepp om världen, utan vänder oss mot det som spirar uppåt, mot kraften i det inre, finner vi något ännu högre. Mästarnas förmåga att spinna Logos beror på att de har stigit högre än tänkandets natur. När de högre krafterna utvecklats framträder det tänkta för sådana väsen som något annat – ungefär som det uttalade ordet för oss.

Den tanke som för mästaren utgör hans innersta väsen kan själv vara uttrycket för ett ännu högre väsen, såsom ordet är uttrycket för tanken. När vi själva betraktar tanken som ett ord från ett ännu högre väsen, närmar vi oss Logosbegreppet.

Kunskapen, hämtad ur tanken, står på ett ännu högre plan. I ena änden av världen finns atomen – en avbild av den plan som sprungit ur mästarnas andes djup och som är Logos.

När vi nu söker människans egen omdaning i den stora världsepoken förs vi åter in i världen. Såsom människan har stigit ned, dykt ned till det fysiska planet, så har också hela världen gjort. Det som för människans själv framåt ligger runt henne i världen.

Men därefter förs vi ned till de lägre planen, som dock själva innesluter de högre – mästarnas loge. Hos mästarna lever i dag jordens ande, och denna jordens ande kommer att vara den nästa planetens fysiska klädnad. Det minsta vi gör kommer att ha sin verkan i den nästa planetens minsta atom.

Först detta ger oss en full sammanhangskänsla med mästarnas loge. Därför skall Teosofiska Samfundet ha ett centrum, eftersom vi vet vad de vetande vet. När Goethe talar om jordanden, talar han en sanning. Jordanden väver på nästa planets klädnad.

”I livets flöden – i gärningarnas storm”
väver jordens ande den kommande planetgudomens dräkt.

Redaktionellt tillägg:
Två år senare, återigen vid generalförsamlingen, talade Rudolf Steiner i föredraget Berlin, 21 oktober 1907 (Bibl.-Nr. 101) ännu en gång om atomen i den mening att en planet andligt verkar över till en annan, så att det alltså sker en »öververkan från månen till jorden och åter från jorden till dess efterträdare, Jupiter«.

Det berörda utdraget lyder:

Ni vet alla att jorden i ett visst avseende leds av den så kallade vita logen, där högt utvecklade människoidividualiteter och individualiteter av ännu högre art är förenade. Vad gör de där? De arbetar; de leder jordens utveckling; under ledningen av jordens utveckling utarbetar de en helt bestämd plan. Det är faktiskt så att under utvecklingen av varje planet utarbetas av de ledande makterna en bestämd plan. Under jordens utveckling utarbetas i jordens så kallade vita loge planen för det allra minsta av hur Jupiter, som avlöser jorden, måste utvecklas. Hela planen utvecklas i alla enskildheter. Och däri består välsignelsen och frälsningen för vidareutvecklingen, att man handlar i samklang med denna plan.

När nu en planetarisk utveckling tar slut, när alltså vår jord har nått slutet av sin planetariska utveckling, då kommer också visdomens och känslornas samklangs mästare att vara färdiga med den plan de har att utarbeta för Jupiter. Och nu, vid slutet av en sådan planetarisk utveckling, sker något ytterst egendomligt.

Denna plan blir genom en procedur samtidigt oändligt förminskad och oändligt förökad. Så att av hela Jupiterplanen finns oändligt många exemplar, men helt »en miniature«. Så var det också på månen: planen för jordens utveckling fanns där, oändligt förökad och förminskad. Och vet ni vad detta är, denna förminskade plan, vad som där i det andliga utarbetats? Det är de verkliga atomerna som ligger till grund för jorden. Och de atomer som kommer att ligga till grund för Jupiter kommer åter att vara den i det minsta omsatta plan som nu utarbetas i den ledande vita logen. Endast den som känner denna plan kan också veta vad en atom är.

Om ni vill lära känna detta atom, som ligger till grund för jorden, steg för steg, kommer just de visdomar som utgår från världens stora magiker att möta er för att ge er denna insikt.

Naturligtvis kan vi bara tala antydande om dessa ting, men vi kan åtminstone ge något som ger oss ett begrepp om vad det här handlar om.

Jorden är på ett visst sätt sammansatt av sina atomer. Varje varelse, ni själva alla, är sammansatta av dessa atomer. Och ni står därmed i samklang med hela jordens utveckling genom att ni i oändligt antal bär den förminskade jordplanen i er, som tidigare utarbetats. Denna jordplan kunde på vårt föregående planetariska tillstånd, månen, endast utarbetas genom att ledande väsen verkade i samklang med hela den planetariska utvecklingen genom Saturnus, Solen, Månen. Nu handlade det dock om att ge de oändligt många atomerna med sig det som bringar dem i rätta förhållanden, som ordnar dem på rätt sätt. Att ge dem detta var för månens ledande andar endast möjligt om de styrde jordens utveckling i en helt bestämd bana, vilket jag ofta redan sagt.

När jorden efter månutvecklingen åter trädde fram var den egentligen ännu inte »jord«, utan jord plus sol plus måne; en kropp som ni skulle få om ni rörde ihop jorden med sol och måne och gjorde en enda kropp därav. Det var jorden först. Sedan skilde sig först solen och därmed också alla de krafter som för människan var för tunna och andliga och under vilkas inflytande hon skulle ha förandligats alltför snabbt. Om människan endast stått under inflytandet av de krafter som fanns samlade i denna sol-måne-jord-kropp, då hade hon inte utvecklats ner i den fysiska materialiteten och hade då inte kunnat uppnå det själv-, det jag-medvetande som hon måste uppnå.

Särskild anmärkning till de i dessa föredrag gjorda uttalandena om atomen i samband med frimureriet

I Rudolf Steiners samlade verk finns de mest skilda uttalanden om atomismen, atomen och framtida nya naturkrafter. För att inte svåra missförstånd ska uppstå måste dessa olika uttalanden bedömas differentierat. Framför allt måste man skilja hans kritik av atomteorin som världsåskådning från hans uttalanden om atomens natur från ockult ståndpunkt.

Kritiken av atomteorin som världsåskådning, som redan börjar i två av hans tidigaste avhandlingar »Endast möjlig kritik av de atomistiska begreppen« (1882) och »Atomistiken och dess vederläggning« (1890), siktar på att det inte går att se i atomen »daseins grundprincip«. Så som vid ett telegram är tråd och elektricitet endast förmedlare av själva saken, så kan också atomer endast förstås som förmedlare eller bärare av andliga verkningar. Denna grundhållning går genom hela hans verk. Ännu i en av hans sista skrifter, i självbiografin »Min levnadsgång« (32:a kapitlet), heter det: »Atomer eller atomistiska strukturer kan endast vara resultat av andliga verkningar, av organiska verkningar.«

Helt annorlunda förhåller det sig med uttalandena om atomen i de föreliggande föredragen. Här talades för en mycket liten krets från ockult ståndpunkt om atomen som naturens urbyggnadsämne i samband med frimureriet. Ty så som genom den frimureriska kultsymboliken ursprungligen naturtjänsten skulle helgas, ville Rudolf Steiner genom den kultsymboliska avdelning av sin esoteriska skola som han med dessa föredrag förberedde väcka förståelse för att »laboratoriebordet i framtiden ska bli altare« och att självuppoffringens impuls måste inplanteras i hela det sociala livet, om vår av nyttoprincipen behärskade kultur inte ska gå under i egoismen. Därför offentliggjorde han samtidigt det från ockultismen framvisade »sociala huvudlagen« för framtiden, som lyder: »En samarbetande människors helhet är desto större ju mindre den enskilde gör anspråk på frukterna av sina prestationer för sig själv, det vill säga ju mer han av dessa frukter avger till sina medarbetare och ju mer hans behov inte tillfredsställs ur sina egna prestationer, utan ur de andras prestationer.«

Den inte från ockultismen utan från den yttre vetenskapen kommande anledningen att tala om atomen från ockult ståndpunkt resulterade ur förutseendet av vad som genom de nyaste fysikaliska insikterna vid sekelskiftet 19–20 skulle komma över mänskligheten. Insikten att den moderna naturrönen och tekniken skyndar mot utvecklingsstadier som endast kan slå ut till mänsklighetens väl om människornas själar fördjupas i geistesvetenskapens livsåskådning, hade grundläggande bestämt Rudolf Steiner att träda fram för en offentlig spridning av hemlighetskunskapen. Att fysiken då började utforska sambandet mellan atom, elektricitet och eter, erkände Rudolf Steiner som en oerhört viktig vändpunkt i det mänskliga tänkandets utveckling, eftersom han som ockultist visste att »en ny utgångspunkt ur atomen in i den mineraliskt-fysiska världen« skulle komma. (16 december 1904, i detta band.)

Av denna anledning tillmätte han ett tal av dåvarande brittiske premiärministern Balfour en utomordentlig betydelse. Detta tal, hållet den 14 augusti 1904 i British Association, utkom samma år på tyska under titeln »Vår världsåskådning«, Leipzig 1904. Vid den tidpunkt då Rudolf Steiner i föredragen från december 1904 hänvisade till detta tal hade han redan i novembernumret av sin tidskrift »Luzifer-Gnosis« behandlat det. (Se Bibl.-Nr. 34.)

Med förutsägelsen, i de tre föredragen från 9, 16 och 23 december 1904, att människan kommer att lära sig tänka ända in i atomen och bli i stånd att använda dess kraft, är inte bara varningen förbunden inför de svåra faror som hotar om denna kraft inte osjälviskt ställs i helhetens tjänst, utan också hänvisningen till att det »viktigaste för framtiden« är att man i framtida tider kommer att kunna bygga med atomerna som »de minsta byggstenarna«.

Denna andra, inte vidare utvecklade antydan blir något konturigare genom anteckningarna från 21 oktober 1905 och den bifogade kompletteringen ur föredraget från 21 oktober 1907, enligt vilken ockultisten är i stånd att låta atomen »växa«. Samtidigt talas också om förmågan att förminska. För de dåvarande åhörarna var dessa tankar inte helt okända. Ty i Theosophical Societys litteratur, särskilt hos C. W. Leadbeater och Annie Besant, talades mycket om förmågan att förstorra och förminska som en särskilt att utbilda förmåga hos det eteriska klarsynandet; oftast i samband med skildringar av klarsynta undersökningar av atomer. Just år 1905 hade Annie Besant talat och skrivit olika gånger därom. Också en av båda gemensamt utgiven studie från 1895 om »Occult Chemistry« hade då nyligen utkommit på nytt. Rudolf Steiner avvisade denna framställningsart som materialistisk spiritualism lika bestämt som den naturvetenskapliga atomistiken som grund för en världsåskådning, ty också i denna teosofiska litteratur betraktades atomerna som daseins grundprincip, i stället för att erkänna dem som resultat och förmedlare av konkreta andliga verkningar.

Av samma skäl talade han heller inte om en endast yttre teknik för eterisk förstorning och förminskning, utan om att från vårt 1900-tal och framåt långsamt och gradvis ett eteriskt klarsynande kommer att uppträda som en ny naturlig förmåga hos människorna och därigenom kommer den i det eteriska återuppstående Kristus att kunna uppfattas. Då kommer det också att finnas kemister och fysiker som inte längre lär att det endast finns stoffliga atomer, utan att materien är uppbyggd i den mening som »Kristus steg för steg ordnat den«.

Att det vid antydan – i framtida tider kommer man att kunna bygga med atomerna – handlar om bemästrandet av de eteriska, de levande krafterna blir tydligt ur föredraget från 2 januari 1906 (i detta band). I ett något senare hållet föredrag (München, 4 december 1907, i GA 98) finner man detta ännu en gång helt klart uttryckt, när det heter:

»… När människan en gång arbetat på sig själv så långt att hon är på klarsynandets första nivå, då kommer livet i växterna, då kommer livets lagar att vara lika klara för henne som i dag lagarna för den mineraliska världen är för oss.

Sätt ihop en maskin, bygg ett hus, så är dessa byggda efter den mineraliska världens lagar. En maskin är byggd efter den mineraliska världens lagar, men en växt kan vi inte bygga så. Vill ni ha en växt måste ni överlåta detta arbete åt de väsen som ligger till grund för naturen. Senare kommer man att kunna framställa växter i laboratoriet, men först då när detta för människan blir ett sakrament, en helig handling. All framställning av det levande kommer först då att tillåtas människan när hon är så allvarlig och renad att hennes laboratoriebord blir ett altare. Dessförinnan kommer inte det ringaste att röjas om hur de levande varelserna fogas samman.«