1. VÄRLDSUTVECKNINGEN GA132

Dr Rudolf Steiner

Första föredraget Berlin, 23 oktober 1911 En orientering.

Mina kära vänner!
När vi efter en längre sommarpaus åter samlas här i denna gren, så får man kanske med några ord åtminstone tala om det som berör det antroposofiska livet under en sådan sommarpaus, och särskilt om det som det antroposofiska livet har gett oss under denna senaste sommarpaus, som ju, för vårt närmare mellaneuropeiska andliga liv, ingalunda har förlöpt betydelselöst.

Ni vet att från den tid då vi senast samlades här för att sedan låta sommarpausen inträda, började förberedelserna för den münchenska tillställningen. Den börjar vanligen med ett dramatiskt framförande som hålls i andan av vår andliga rörelse. I år var det »Själarnas prövning« som uppfördes, ett drama som är tänkt att ge en inblick i det andliga livet på ett sätt som är anpassat till vår tid. Och det var inte bara detta drama som kom till utförande, utan även andra konstnärliga inslag som hörde samman med det hela. Det var en hel rad av framträdanden som tillsammans skulle ge en bild av hur det andliga livet kan gestalta sig i vår tid.

Men det som särskilt låg mig om hjärtat under denna sommar var tanken på att vi behöver ett eget hus för vår rörelse i München. Det är inte nog med att vi har lokaler här och där – vi behöver ett rum som är helt vårt eget, ett rum där vi kan verka i en intim atmosfär, ett rum som är byggt i den anda som motsvarar det vi vill föra ut i världen. Och det är just detta som har sysselsatt oss under sommaren: att finna en plats, att planera, att tänka på hur ett sådant hus skulle kunna se ut.

Vad nu beträffar företagen i München, så är det ju inte annorlunda möjligt, om det genom allt vad man kan göra i en liten sal skall nås något som är antroposofiskt, än att vårt antroposofiska liv måste leda oss till att själva skapa vår egen inre rumslighet. Detta har lett till tanken att vi i München skall uppföra en stor byggnad som gör det möjligt för oss att verkligen ha ett eget hus även för behoven i den münchenska cykeln.

Hur mycket lycka vi kommer att ha med detta, det får de närmaste tiderna visa. Ty det är helt säkert att om vi kommer i läget att uppföra den münchenska byggnaden, så måste vi göra det snart, eftersom vi annars riskerar att gå miste om de skönaste frukterna av vårt verkande, av den enkla anledningen att det då kommer att vara möjligt att verka på ett riktigt sätt just under de närmaste åren, om vi har lokalerna till det.

Att något kan uppnås med detta, när vi är i stånd att själva bygga rummet, det har vi inte bara hopp om, utan det visar sig redan nu i de många tecknen på att det antroposofiska livet i München har en stark tillväxt. Och de som var närvarande vid invigningen i Stuttgart kommer att ha blivit tillräckligt övertygade om vad en i antroposofisk mening högtidlig inre rumslighet verkligen betyder, och hur det är något helt annat att komma in i ett sådant rum än annars i en sal, helt bortsett från de enskilda finesser som jag framhöll när jag talade i Stuttgart om betydelsen av färg, av rummets avgränsning och så vidare för odlandet av ockult kunskap i ett sådant rum.

Men det är naturligtvis inte bara en yttre angelägenhet. Det är något som hänger djupt samman med andevetenskapens inre väsen. Ty andevetenskapen kräver en viss intimitet. Den kan inte riktigt utvecklas i stora, opersonliga salar där allt flyter ut i det allmänna. Den behöver ett rum där man känner sig hemma, ett rum där den andliga atmosfären kan byggas upp, ett rum som är präglat av den anda som vi vill föra ut i världen. Och därför är det nödvändigt att vi själva skapar detta inre rum.

Nu vill jag emellertid inte stanna vid dessa yttre ting, utan vända mig till något som ligger djupare och som mer direkt berör det antroposofiska livets väsen. Vår samtida vetenskap är nämligen benägen att, överallt där den inte räcker till med sina abstrakta och rent förståndsmässiga lagar – som den ensamt erkänner och kallar naturens lagar – att tala om ren slump, det vill säga om något som det över huvud taget är förbjudet att anta någon lagbundenhet i. Den nuvarande vetenskapen förbjuder ju rentav, där den talar om slump, där den inte vill komma åt med sina lagar, att ännu tala om någon som helst lagbundenhet.

Ty i grunden är det ju så – som det visar sig både i det hela och i detaljerna – att knappast något är mer intolerant under hela den mänskliga tidens lopp än just – inte vetenskapens fakta, ty de kan inte vara intoleranta, och beträffande framställningen av fakta tillskriver vi också den nuvarande vetenskapen det största förtjänst – utan det som bygger sig upp på fakta som vetenskaplig sinnelag. Den materialistiska sinnelagen i vår tid är något som hör till det allra intolerantaste som över huvud taget har kunnat drabba människorna under tidens lopp.

Det är nämligen så att den materialistiska sinnelagen inte bara förnekar det andliga, utan den förnekar också möjligheten att det andliga skulle kunna verka in i det sinnliga på ett lagbundet sätt. Den ser överallt bara mekanik, bara slump, bara det som inte har någon inre mening. Och detta är en stor fara för vår tid.

Men om vi betraktar människans själ mer noggrant, så finner vi att känslan ofta är klokare än förståndet och förnuftet. Känslan kan vara klokare när den stiger upp ur de dolda djupen av själen än förståndet och förnuftet, som först under jordens uppdrag skall utveckla sig självständigt, så att de blir liksom gudövergivna och hänvisade till sig själva, och därför lätt faller i misstaget att tro att det som föreligger dem inte lever någon gudomligt-andlig lagbundenhet i, utan att det egentligen inte lever något alls i det.

Så får vi säga: Det som hämtar sig upp ur djupen av vår själ, varigenom vi, som i detta fall, är klokare i känslan än i förståndet och förnuftet, det pekar mycket tydligt på att andevetenskapens påstående är riktigt, nämligen att det som ligger dolt i själsdjupen och stiger upp som känsla ur dessa dolda djup, just härstammar från den epok då människan ännu inte var överlämnad åt sig själv, och att det som talar i våra känslor som sympati och antipati ännu härrör från den gamla mån-epoken.

Så att människan i sitt förstånd och sitt förnuft först under jordutvecklingen behöver bli så klok som hon redan har blivit i sina känslor genom den gamla månutvecklingen.

Ni vet att människan under sin tid på jorden alltmer kommer att förvärva innehållet, insikterna, prestationerna och erfarenheterna av det normala medvetandet. Men detta normala medvetande är bara en liten del av det som människan egentligen är. Bakom det ligger de stora kosmiska sammanhangen, de gamla planetära utvecklingsstadierna, och det är ur dessa som våra djupaste krafter och känslor kommer.

Det är därför viktigt att vi inte stannar vid det som den vanliga vetenskapen ger oss, utan att vi söker det andliga bakom det sinnliga. Det är detta som antroposofin vill ge oss: en verklig kunskap om människan som både jordisk och kosmisk varelse.

Vi ser alltså hur det antroposofiska livet under denna sommarpaus har fört oss framåt både i yttre och inre hänseende. Och vi får hoppas att det som vi nu har börjat i München och i vårt övriga arbete skall kunna fortsätta och växa sig starkt under den kommande vintern. Låt oss därför med förnyad kraft och med öppenhet för det andliga gå in i denna vintertermin, så att det som vi har att ge till världen verkligen kan bli en levande kraft i vår tid.

Detta var en kort orientering om det som ligger oss närmast om hjärtat just nu. I de följande föredragen skall vi sedan gå djupare in i de stora frågorna om människans utveckling, om det jordiska och det kosmiska i människan, och om hur vi kan förstå vår plats i den större världsutvecklingen.