Dr Rudolf Steiner, Dornach 16 september 1915. Sjunde föredraget.
Den psykoanalytiska världsåskådningen i ljuset av andevetenskaplig människokunskap
Mina kära vänner! Jag vill i dag bara lägga till något till gårdagens betraktelser och, om möjligt, i morgon börja med ett nytt tema.
Jag har framhållit att något väsentligt för förståelsen av världen i vidaste mening, alltså världen i allmänhet, den enskilda människan, det mänskliga samlivet och så vidare, liksom för förståelsen av ett sakförhållandes sammanhang, består i att man överallt finner den riktiga synpunkten. Grunden till många, många misstag är ju den, att man tror sig kunna nå sanningen genom blotta logiska slutledningar från vilken godtycklig utgångspunkt som helst. Men om man verkligen vill förstå en sak, så gäller det först och främst att arbeta sig fram till den riktiga synpunkten. Detta genombrytande fram till den riktiga synpunkten borde egentligen uppfattas som studerandets egentliga väsen. Många fel begås verkligen därigenom att man, i syfte att vinna kunskap, helt enkelt tar sig an en sak och, som sagt, betraktar den från vilken godtycklig utgångspunkt som helst.
Vi har under dessa dagar tagit oss an en särskilt vämjelig världsåskådningsströmning: den psykoanalytiska. Man kan här redan, utan att förfalla till subjektivistiska betraktelser, använda detta uttryck. Denna psykoanalytiska världsåskådning – det har vi ju insett – är dock inte vämjelig genom sin utgångspunkt, ty denna är till och med en sådan som, rätt hanterad, skulle kunna leda till helt riktiga resultat, utan vämjelig blir den genom det sätt på vilket de människor som sysslar med den för in sina särskilda känslor och förnimmelser i den. Genom att det subjektiva hos de människor som sysslar med den förs in i teorin, ”plaskar”, som jag har uttryckt mig, denna psykoanalytiska teori i sexualismen.
Men om en människa, som är förtrogen med principen att överallt först finna den riktiga synpunkten, skulle göra sig förtrogen med den psykoanalytiska teorins utgångspunkt och sedan gå vidare, så skulle en sådan människa komma till helt andra resultat. Han skulle kanske just utifrån den psykoanalytiska teorin fortskrida så, att han först för in vissa materialistiska manér i den psykoanalytiska teorin. Därefter skulle han finna att man genom åtskillnaden mellan medvetet och omedvetet helt av sig själv drivs till att slå in renare, ädlare kunskapsvägar, eftersom han inser att införandet av de synpunkter vi har talat om är godtyckliga emotioner av subjektiv natur och inte något objektivt.
Detta är överhuvudtaget det betydelsefulla i det sanna studerandet, att man oftast leds bortom utgångspunkten, att saken driver en vidare och inte att man för in sina egna subjektiva impulser i saken.
Se, mina kära vänner, denna grundsats är en sådan som för den sanna studerande efter hand framstår som nödvändig och som är oumbärlig om en andevetenskaplig världsåskådning i dag skall förverkligas, oumbärlig också för strukturen i ett samhälle där andevetenskaplig världsåskådning skall odlas. Man måste komma dithän att man verkligen tar andevetenskapens ting på allvar och med värdighet; det vill säga, man bör inte ständigt föra in det som man redan tidigare haft som sina subjektiva vanor även i det som hör till den andevetenskapliga världsåskådningen, utan låta sig ledas av villkoren för den andevetenskapliga världsåskådningen. Till exempel kan en människa i det vanliga livet ha vanan att alltid komma för sent, att inte infinna sig i rätt tid till den timme som är utsatt. I det yttre filiströsa livet är vanan att komma för sent kanske inte alltid behaglig, kanske inte heller fördelaktig för fortgången av det man har att göra; men inom den andevetenskapliga rörelsen borde det, av hela det sätt på vilket man tar de andevetenskapliga sanningarna själva, vara omöjligt för själen att odla något sådant, om det inte motsvarar en trängande nödvändighet.
Nu har det under dessa dagar talats så mycket om allvar och värdighet, inte bara i det andevetenskapliga väsendet utan också i vårt samhälleliga liv, och man har sett hur nödvändigt det är att vi sluter oss som sällskap. Självfallet är det en yttre sak att man åtminstone borde ha den lilla omsorgen att komma i rätt tid; ändå har även i dessa dagar, trots att föredraget började tjugo minuter över sex, återigen enskilda kommit för sent. Och på detta sätt, mina kära vänner, kommer vi aldrig att nå dithän att vi förverkligar begreppet sällskap i sådan grad att vi, med ett ord, kan börja förnuftigt. Ty om vi inte kan veta att, när vi börjar, ingen längre av oss kommer, då kan vi vid något mer utvidgade förhållanden i sällskapet aldrig skydda oss mot att obehöriga här eller där återigen befinner sig ibland oss, som inte hör hit. Betänk dock att det är en hänsynslöshet att komma för sent i ett sällskap, när detta sällskap å andra sidan ser till att verkligen var och en som träder in hör dit. Därtill måste dock vissa medlemmar offra sig och övervaka inträdet av medlemmarna så länge tills alla som hör till sällskapet är där. När de övervakande väl har trätt in, då måste dörren vara stängd, och var och en borde vara där.
Se, mina kära vänner, det borde visserligen inte vara nödvändigt att särskilt tala om sådana ting; men den andevetenskapliga världsåskådningen måste stå på begreppet symptomatik. ”Symptomatik” betyder här det, att det som något väsen praktiserar i det lilla, det kommer det att vara mycket benäget att också praktisera i det stora. Den som inte ens förmår komma punktligt till sammankomsterna, han kommer inte heller i större ting, där det gäller något betydelsefullt, att utveckla just den helt plikttrogna impuls som är nödvändig. En stor del av de skador som så krasst har trätt i dagen hänger intimt samman just med att man inte tar sakerna exakt, inte tillräckligt tydligt. Det är verkligen viktigt att vi i samma stil som nyss berördes också tar den andevetenskapliga verksamheten, om jag så får säga, själv. Därför är det också en åskådliggöring av det som andevetenskapen kräver av oss, när vi för oss själva levandegör sådana ting ur det allra vardagligaste livet i samvaron inom ett andevetenskapligt sällskap.
Om vi nu bemödar oss att, gentemot de ting vars område vi under dessa dagar mångfaldigt berört aforistiskt, finna den riktiga synpunkten, så måste framför allt beaktas att vi i hela världsbygget, i hela världsordningen, har att göra med uppenbarandet, med utlevandet av de sanna väsenheter som bakom den uppenbarade världen är dolda för kunskapen.
Dessa väsenheter, mina kära vänner – det kommer att framgå för er av många betraktelser som har anställts – befinner sig i en ständig inre rörelse, verkligen i en ständig inre rörelse. Jag menar i detta ögonblick inte en enskild rörelse, utan den inre rörelsen i det stora. Men vi måste göra oss förtrogna med begreppet en viss komplexitet i den inre rörelsen, om vi vill förstå hur vi skall uppfatta förhållandet mellan de bakom företeelserna befintliga väsenheterna och själva företeelserna. Låt oss ta ett exempel, som vi kan välja därför att det redan är känt för oss genom den hittillsvarande andevetenskapliga betraktelsen.
Vi vet att människan har påbörjat sin första fysiska utveckling under den gamla Saturnustiden, sedan fortsatt den under soltiden och därvid erhållit den eteriska utvecklingen och så vidare. Nu gäller det att fråga sig hur vi egentligen skall betrakta det som vi inom Saturnusutvecklingen har att uppfatta som människans fysiska utveckling, i förhållande till hela världsstrukturen. Det vore helt fel, mina kära vänner, om någon skulle betrakta människans nuvarande fysiska natur och tro att han, bara han föreställer sig den tillräckligt primitiv och enkel, då skulle ha en bild av människans gamla Saturnusfysis. Ni kommer bäst att förstå mig i denna fråga om jag säger: Den som tror sig finna något i den nuvarande fysiska världen, på det nuvarande fysiska planet, som ens i avlägsenhet liknar människans fysiska natur under Saturnusutvecklingen, han skulle bedraga sig mycket. Det som människan var som fysisk människa under Saturnusutvecklingen, det finns i dag inte i någon gestaltning, i inget faktum i den fysiska världen. För att känna igen den fysiska natur som människan hade under den gamla Saturnustiden måste vi i stället anstränga oss mycket mer i vårt själsligt-andliga, som har frigjort sig från det fysiskt-eteriska.
Låt oss till att börja med schematiskt beteckna den värld genom vilken man känner igen hur det var beskaffat med det som som första fysiska anlag fanns under den gamla Saturnustiden, som kunskapsvärld för människans fysiska natur på Saturnus [det skrevs på tavlan]:
Kunskapsvärld för människans fysiska natur på Saturnus.
Jag vill för tillfället inte säga något annat än att människan måste träda ut ur sin fysiska kropp och även därefter, sedan hon redan har trätt ut, genomgå en högre utveckling för att nå fram till observationen, till kunskapen om sådana gestalter som motsvarar människans fysiska natur under Saturnustiden.
Låt oss nu ta människans fysiska natur under soltiden, som alltså redan är en vidareutveckling av människans fysiska natur under Saturnustiden. Inte heller denna fysiska människonatur under soltiden kan man nå med den nuvarande fysiska människans kunskapsorgan, utan även där måste man redan bege sig in i den andliga världen; men man behöver inte ha stigit upp till den utvecklingsnivå som är nödvändig för att känna igen människans fysiska natur under Saturnustiden. Så att vi alltså kan säga: En något lägre nivå i kunskapen om världens förhållande till människan låter oss blicka in i människans fysiska natur under soltiden. Och vi kan då säga [det skrevs på tavlan]:
Kunskapsvärld för människans fysiska natur på solen.
Vill vi nu betrakta människans fysiska natur sådan den var utvecklad under måntiden, då, mina kära vänner, behöver vi inta en ännu mindre hög kunskapsnivå. I det ögonblick då vi överhuvudtaget kommer i läge att erkänna utan kropp, känner vi redan igen det som motsvarar människans fysiska natur under måntiden. Så att vi kan säga: En tredje nivå i förhållandet mellan människan och objektiviteten är denna [det skrevs på tavlan]:
Kunskapsvärld för människans fysiska natur på månen.
Låt oss gå vidare. Nu kommer vi till människans fysiska natur under jordstadiet. Där behöver vi överhuvudtaget inte gå ut ur vår kropp. Den känner vi igen med de fysiska kunskapsorgan som vi har på det fysiska planet, på jorden. Detta är alltså den kunskapsnivå som är naturlig för människan under hennes jordeliv, så att vi kan säga [det skrevs på tavlan]:
Kunskapsvärld för människans fysiska natur på jorden.
Och nu har vi samtidigt beaktat, mina kära vänner, fyra nivåer av kunskapsvärldar, som man också betecknar så att man säger [det skrevs på tavlan]: ”fysiskt plan”; ”själavärld” eller ”astralplan”; ”andevärld” eller, som man har vant sig att säga, ”devachanplan”; ”högre andevärld” eller ”högre devachanplan”.
Om ni följer denna framställning som vi nyss har fört, så kan ni säga till er själva: Nåväl, då måste vi flytta upp den fysiska människan från Saturnustiden hit, den från soltiden dit, den från måntiden dit och den från jordtiden dit. De små cirklarna ritades. Detta står inte i motsats till de gängse begreppen, utan är redan helt klart och tydligt antytt i min ”Hemliga vetenskap”. Där har jag utförligt framställt att det som man på månen kallar fysisk människonatur inte alls är att observera på det fysiska planet, utan just högre upp, och så vidare. Allt detta finner ni där till och med mycket tydligt redogjort för.
Men i dag kan vi säga: Människan har alltså stigit ned. [Den linje som förbinder de små cirklarna ritades.] Hon har under sin utveckling som fysisk människa verkligen stigit ned. Detta är också en uråldrig grundsats inom all andevetenskap, att människan, i den mån vi talar om den nuvarande fysiska människonaturen, är ett nedstigande andligt väsen. Men detta betyder inget annat än att vi, när vi betraktar vår fysiska kropp, måste säga till oss själva: Sådan som vi ser den i dag, under jordtiden, är allt det som i dag är synligt hos den det som har stigit längst ned.
Men i den fysiska kroppen finns också något fördolt. Där finns något fördolt som egentligen är av månlik natur; något ännu mer fördolt som är av sollik natur; och något ännu mer fördolt som är av saturnisk natur. I den uppenbara fysiska kroppen är alltså inre karaktär, inre väsensart dold. Den fysiska kroppen är så att säga bara till en fjärdedel igenkännbar, ty de andra tre fjärdedelarna sitter bakom. De är av ädlare, mer andlig natur än det som på det fysiska planet möter oss hos människan.
När vi alltså betraktar något hos människan, i den mån människan i dag framträder för oss på det fysiska planet som ett fysiskt väsen, då måste vi säga till oss själva: Dessa fysiska organ befinner sig i en inre rörelse, i en rörelse av nedstigande, i en rörelse av utveckling från det andliga till det materiella. Vilket organ vi än betraktar hos människan, är vi därför förpliktade att betrakta det så, att vi säger: I det att det växer och frodas, i det att det just får den utformning som tillkommer det på det fysiska planet, befinner det sig på den nedstigande utvecklingsvägen. Det stiger ned från mer andlig till mer fysisk, mer materiell art.
Om vi därför finner något hos människan som skall bedömas med avseende på sin beskaffenhet, så måste vi också föresätta oss regeln att finna den riktiga synpunkten. Och till den riktiga synpunkten leds vi när vi blir medvetna om att den fysiska människonaturen i ett visst avseende – nämligen i det som jag i dag har behandlat – är nedstigande. Därigenom blir vi emellertid förpliktade att till exempel uppfatta barnets utveckling till mogen människålder så, att den barnsliga utvecklingen ännu är mer andlig, den mogna människans utveckling däremot mer materiell, att ett nedstigande från det andliga till det materiella har ägt rum. Från någon annan synpunkt förstår man överhuvudtaget inte människans fysiska utveckling. Man förstår den endast om man blir medveten om att ett nedstigande av den fysiska människan äger rum under växandet och frodandet, att människan, i den mån hon växer, låter något andligt stiga djupare ned i det materiella, sjunka ned.
Såsom det är hos människan, så är det också ute i världen. Vi kan åskådliggöra detta om vi betänker att vi ju även ute i världen talar om en evolution. Vi säger till exempel: Det har funnits ett gammalt indiskt kulturstadium, som har utvecklats till det urpersiska, till det egyptisk-kaldeisk-babyloniska, till det grekisk-latinska och till vårt kulturstadium. Men vi vet samtidigt att de äldre kulturstadierna lever kvar vid sidan av de nyare. Vi har ju till och med visat detta i språket. Ett äldre kulturstadium lever kvar vid sidan av det nyare. Överfört på människan kan detta göra klart för oss att hos människan – i den mån hon är fysisk – organen också kan betraktas så, att på nedstigningens väg de ena är de mest framskridna, andra, mindre framskridna, ännu visar tidigare stadier.
Vi skall efter hand se – jag vill i dag bara antyda detta aforistiskt – att vi enligt denna grundsats, som jag just har antytt, kan betrakta två organsystem i människonaturen.
Låt oss först ta människans sinnen, allt det som människan har som organ för att göra sinnliga förnimmelser; då kan vi säga: Sinnesorganen, eftersom vi där har att göra med något fysiskt, står på en viss nivå. Men detta betyder nu för oss: det andliga har stigit ned, strömmat ned till en viss nivå. Låt oss skissera detta schematiskt [det ritades på tavlan]:
Vi sade att hela människonaturen är ett nedströmmande [rött]; nu betecknar vi nivån för det nedströmmande där sinnena står med detta blå. Inom den nedflytande strömningen, som alltså flyter så [pil], betecknar vi sinnena med detta blå. Alltså vill vi uppfatta allt som är organ för den sinnliga förnimmelsevärlden som stående på nivån a i nedglidandet.
Om vi betraktar ett annat organsystem, har vi till exempel andningssystemet, hela andningssystemet. Även detta kommer vi endast att betrakta under rätt synpunkt om vi söker upp det på den nivå där människan har kommit i sitt nedglidande. Och när vi successivt vidgar dessa betraktelser, kommer vi att finna att nu har andningssystemets organsystem glidit ned till b. Alltså: sinnessystemet har glidit ned till a, andningssystemet till b.
Nu kan ni föreställa er att nedglidandet kan gå vidare. Det skulle alltså kunna finnas ett organsystem som har glidit ännu längre ned: ett organsystem c. Och detta organsystem skulle vara det som tjänar sexualiteten.
Om vi nu betraktar den fysiska människan, mina kära vänner, så finner vi att under den tid då nedsjunkandet nådde en viss kulminationspunkt och åter ett uppstigande – som vi i dag inte kan tala om – började, vilket hänger samman med nedsjunkandet, under den tiden hade nedsjunkandet fortskridit till denna punkt [se ritningen, bågen nedtill]. Längre gick nedsjunkandet inte på jorden. Därav kan ni utan vidare se att människans sinnesorgan i förhållande till andningsorganen och så vidare är mer förandligade organ. Och eftersom en klar och tydlig insikt, som vi allt mer kommer att se, lär oss att sexualsystemet så att säga utgör den nedersta nivån, kan vi därav dra slutsatsen att allt annat som människan i övrigt har hos sig med avseende på den fysiska människonaturen är mer andligt än detta system.
Nu kan ni säga: Det vore ju lätt att förstå. – Må så vara; men det betydelsefulla för oss är nu att inse att den vämjeliga världsåskådningen hos psykoanalysen inte har kunnat bli medveten om detta faktum som jag just har uttalat. Ty vad gör psykoanalysen? Den säger: Allt som människan gör, till och med mystikerns upplevelser, är omvandlade sexuella krafter. – Det vill säga, psykoanalytikern eller materialisten överhuvudtaget, kan vi säga i detta fall, utgår från sexualiteten och förklarar allt annat hos människan som omvandlad, omformad sexualitet. Jag har ju antytt för er hur i Freuds teori allt som uppträder i människolivet förklaras som omvandlad sexualitet. Till exempel förklaras det att barn suger på napp genom att där kommer en något infantil sexualitet till uttryck, och så vidare.
Men vad är sanningen? Sanningen, mina kära vänner, är att alla funktioner som finns hos människan är mer andliga än sexuallivet, och att man, för att komma till riktiga synpunkter, måste slå in på den motsatta vägen. Så att man alltså måste säga: Varje försök att föra in sexualiteten, erotiken, i någon mänsklig verksamhet för att förklara den, är den helt felaktiga vägen. Den enda riktiga är att förklara sexualiteten ur omvandlingen av människans högre funktioner till det lägsta på jorden.
Låt oss, eftersom vi en gång måste sysselsätta oss med dessa ting, ta en av psykoanalytikerns mest fasansfulla påståenden, nämligen påståendet – man måste ju nämna sådana fasansfulla ting, mina kära vänner, man måste det, eftersom de uppträder i vår nutid – alltså påståendet att förhållandet mellan sonen och modern, dottern och fadern, sådant det i barndomen uppträder som kärlek till modern, som kärlek till fadern, är ett sexuellt förhållande. Ty psykoanalytikern säger att det som den lilla flickan känner för fadern, den lille pojken för modern, är ett sexuellt förhållande, eftersom fadern av sonen egentligen alltid betraktas som konkurrent; han är omedvetet svartsjuk på honom; på samma sätt är dottern svartsjuk på modern. – Detta är så att säga en av psykoanalysens mest fasansfulla utväxter. Ni vet att sådana diktningar som Ödipusdikten i psykoanalytikernas skrifter förklaras på grundval av dessa psykoanalytiska förutsättningar.
Nåväl, den riktiga synpunkten är den att man frågar: Varifrån uppstår då senare livets sexualitet? Den uppstår därigenom att något mer andligt sjunker ned. Det senare sexuella är alltså ett nedfallet barnsligt-andligt. Och den riktiga synpunkten är den att man framför allt inte på något sätt – varken medvetet eller omedvetet – sammanblandar det som inte är sexuellt med detta område, att man är klar över att hos barnet ännu inte kan finnas sexualitet. Och först när man i full omfattning är klar över detta, kommer man att finna den riktiga betraktelsesynpunkten. Detta är också ett utomordentligt viktigt moment i pedagogiken, ty de största förvrängningar uppstår när man utan vidare omtolkar vissa barnsliga olydnader till någon slags förtida sexualitet; de kan komma av något helt annat än av att barnets natur principiellt redan skulle ha något sexuellt. Att påstå att barnets natur redan skulle ha något sexuellt vore likvärdigt med det eventuella påståendet att den nuvarande dagen redan i sig skulle kunna innehålla hela nästa dags regnväder.
Därav ser ni dock bäst vad som här föreligger, nämligen ett hävdande av en fullständigt felaktig synpunkt. Men om man kommer till en sådan felaktig synpunkt, kan det inte ske på ett självklart givet sätt, utan det måste godtyckligt släpas fram genom människornas instinkter. Hela den psykoanalytiska betraktelsen är färgad, nyanserad av människornas lägsta instinkter; världen har i den gjorts till en omvänd värld. Uttolkningen av förhållandet mellan den lilla flickan och fadern, den lille pojken och modern i psykoanalytisk mening kan endast uppstå när man just blandar in forskarens subjektiva instinktliv i undersökningens objektiva gång.
Därav följer att man, om man går strängt exakt till väga, här också får använda sådana uttryck som man använder på det subjektiva hos mänskliga verksamheter, utan att därigenom överge objektivitetens ståndpunkt. Att använda subjektiva beteckningar och uttryck inom den helt objektiva vetenskapen skulle vara en dumhet. Antag en gång att någon hade uppfattningen att klockans visare drivs framåt av små demoner som sitter där inne; då skulle vi kunna säga: Det är en dumhet. Klockan är en mekanism, ty det sitter inga demoner därinne. Men vi rör oss på objektivitetens område och skulle aldrig få säga: Den som tillskriver klockan små demoner förolämpar klockan. Men när psykoanalytikern tolkar människonaturen så att han tillskriver barnnaturen en sådan sexualitet som psykoanalytikern gör, då tränger verkligen instinkternas subjektiva element in i teorin.
Därför är det här berättigat att använda subjektiva uttryck och säga: Den psykoanalytiska världsåskådningen är en sådan som förolämpar människonaturen. Och man måste bemöda sig om att öva sanning och kalla sakerna vid deras rätta namn. Och först när ett tillräckligt stort antal människor har blivit klara över att det i materialismens värld i dag lever ett antal människor som har gjort det till sin uppgift att inte bara om de enskilda människorna, utan om hela människonaturen som sådan odla en teori som skäller på människonaturen – som på den vetenskapliga sidan skäller så, att denna vetenskapsteori själv bara är en summa av förolämpningar – först när människorna inser detta, då kommer de att värdera den psykoanalytiska teorin på rätt sätt. Då kommer man inte längre att rota i ord, utan stå i sak på detta område. Och detta kommer att vara en väg till klarhet just på detta område.
Först när man har insett allt det som i dag har lagts fram, får det insedda dra ihop sig till impulsen att skälla. Ty när man kallar den psykoanalytiska teorin för en smutsteori, så är det en förolämpning, men denna förolämpning måste vara en sådan som man genom sakens egen objektivitet, som man ur insikten själv, drivs till. Kritiken får inte i sin tur komma ur subjektiva instinkter.
Men detta är just det egenartade hos andevetenskapen, att det som till synes bara är abstrakt teori omvandlar sig till känslor och förnimmelser som då är berättigade. Den som bemödar sig att känna igen vad psykoanalys egentligen är, han får, utan att förråda objektiviteten, kalla den en smutsteori. Precis som man med objektivitet får kalla duken vit och kolet svart, så får man kalla psykoanalysen en smutsteori. Detta är bara en terminus technicus, hämtad ur hela människonaturen, formad ur insikten om vad människonaturen egentligen är.
Att fördjupa begreppen, och inte bara våra begrepp utan hela vår natur, det, mina kära vänner, är den andevetenskapliga världsåskådningens uppgift. Och betänk nu att när man talar om att ett sällskap som skall vara instrumentet för den andevetenskapliga världsåskådningen måste vara en organism, då måste man också kunna känna igen något i den som visar att de känslor som där talar verkligen är utvecklade ur den andevetenskapliga världsåskådningen, så att till och med ett så radikalt yttrande som uttrycket ”smutsteori” endast kan uttalas när det är grundat i andevetenskaplig världsåskådning, när man inte för in sina egna instinkter i denna.
Nåväl, åtskilligt av det som just i anslutning till dessa ting finns att säga kommer nog att kunna sägas vid något tillfälle inom den närmaste tiden.
Lämna ett svar