Dr Rudolf Steiner, Dornach den 15 september 1915. Sjätte föredraget
Episodisk betraktelse över kärleksbegreppet i dess förhållande till mystikbegreppet
Mina kära vänner!
Jag vill i dag ytterligare utveckla en del kring det tema som jag under dessa dagars betraktelser har anslagit. I dag vill jag utgå från frågan: Hur gammal är egentligen kärleken?
Mina kära vänner, jag tvivlar inte på att de allra flesta människor, utifrån en viss ytlig betraktelse av tingen, genast kommer att svara: Kärleken är lika gammal som mänskligheten. – Men den som är van att tala utifrån kulturhistorien, sådan han uppfattar den som genomträngd av andliga impulser, han kommer att ge er ett annat svar på denna fråga, därför att han bemödar sig om att betrakta tingen konkret och inte i allmänna, suddiga begrepp. Kärleken, mina kära vänner, är högst 700 år gammal! Läs hela den gamla romerska, den grekiska litteraturen och diktningen, och ni kommer ingenstans att finna det som man i vår tid förbinder med kärleksbegreppet. Och om ni läser Plutarchos, så kommer ni att finna begreppen Venus och Amor på ett mycket karakteristiskt sätt tydligt åtskilda från varandra. Det sätt på vilket kärleken figurerar i diktningen, i synnerhet i lyriken, hur den utgör medelpunkten för så och så många lyriska utgjutelser, är inte äldre än omkring 600 till 700 år. Det vill säga: kärleksbegreppet, med den betydelse som det i dag har för människan, sådan man i dag lär henne detta begrepp, figurerar i människornas sinnen först sedan 6 till 7 århundraden tillbaka. Tidigare talade man inte, inte ens i tillnärmelsevis liknande sätt, om detta kärleksbegrepp.
Detta bör inte förvåna er, inte ens teoretiskt, nej inte ens kunskapsteoretiskt. Ty invändningen att människorna ju alltid har utövat kärlek, den gäller inte. Det är precis som om man skulle säga: om den kopernikanska världsbilden är riktig, att jorden rör sig kring solen, så har den ju också rört sig runt solen redan under den latinska, grekiska, egyptiska tiden, ja så länge jorden existerar. – Ja visst, men människorna talade inte om den kopernikanska världsbilden. Invändningen gäller alltså inte, att det som uttrycks i kärleksbegreppet redan tidigare, innan själva kärleksbegreppet fanns, existerade. Företeelserna, kärlekens fakta, bildade visserligen ett komplex av livsfakta, men man talade inte om dem. Men under de senaste 600 till 700 åren har man kommit långt i detta avseende. Man har inte bara kommit så långt att kärleken för många i dag gäller som hela livets medelpunkt – jag menar nu i världsåskådningen – utan man har till och med kommit så långt att det i dag finns en vetenskaplig teori, den psykoanalytiska, som, såsom jag har visat er, plaskar omkring helt och hållet i de mest ordinära kärleksbegreppen. Detta är utvecklingens gång, mot vilken vi, mina kära vänner, har att göra uppror, som vi har att förvandla till något annat genom att vi odlar den andevetenskapliga världsåskådningen.
Jag skulle egentligen förvånas, om många eller alla av er verkligen vore förvånade över utsagan att kärleksbegreppet först är 600 till 700 år gammalt, ty några av er skulle kunna veta att jag också i tidigare föredrag har uttalat samma saker och helt historiskt karakteriserat dem.
Nåväl, detta närmande av kärleksbegreppet till allehanda världsåskådningsbegrepp, såsom det så frånstötande framträder i den psykoanalytiska världsåskådningen, detta har under de senaste århundradena långsamt och gradvis formats, och vi skulle ha länge att göra för att verkligen tränga till botten i dessa ting. Men genom några betraktelser, som jag här närmast episodiskt, närmast aforistiskt vill anställa, vill jag dock hjälpa er på vägen.
Ta till exempel en ande av vår tids slag, som helt och hållet sitter fast i vår tids kulturbegrepp, som är helt genomdränkt av dem, som med andra ord inte kommer bortom den förmenta insikten att det yttre, det sinnliga-fysiska reella, dock är det enda som man förnuftigtvis kan tala om. Jag har redan fört fram för er en mycket ärlig typ av dessa människor i Fritz Mauthner, språkets kritiker och författare till ett filosofiskt lexikon.
Se, en sådan människa befinner sig i en egendomlig situation. Fritz Mauthner är språkets kritiker; han vet därför att åtminstone ordet »mystik« alltid har funnits i mänsklighetens utveckling. Och eftersom han är språkets kritiker, vill han ha ett svar på frågan: Vad döljer sig egentligen bakom detta ord »mystik«, bakom de mystiska strävandena?
Tänk nu en gång, mina kära vänner, hur vi genom en rik litteratur måste bemöda oss för att komma fram till hur denna relation mellan den mänskliga själen och de överjordiska världarna är beskaffad, som förtjänar att karakteriseras med ordet »mystik«. Tänk på hur allvarligt och värdigt vi måste ta sådana framställningar som dem i boken Hur uppnår man kunskaper om de högre världarna?, för att vinna insikt i hur själen måste stämmas för att kunna stå gentemot de högre världarna på ett sådant sätt att man kan säga: den ifrågavarande själen är en mystikers, en människas som har funnit sin förening med det som andligt genompulserar och genomböljar de högre världarna. Allt detta måste man först tillägna sig, i detta måste man först leva sig in. Och egentligen kan i dag endast den veta vad mystik i nutida mening är, som verkligen har gjort sådana överväganden som dem som uttrycks i boken Hur uppnår man kunskaper om de högre världarna?, alltså som åtminstone med uppmärksamhet har genomstuderat denna bok flera gånger.
När nu en man som Fritz Mauthner får en sådan bok som Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? i handen, så är den för honom självklart det rena nonsens, ty han kan ju i den inte läsa annat än ord. Och han har rätt – han är ju ärlig – när han, efter att ha läst Swedenborg, säger: Swedenborg talar om marsinvånare som kan dölja sina inre impulser – jag kan inte förstå något av detta. – På samma sätt skulle han också kunna säga: Sannerligen, när jag läser en sådan bok som Hur uppnår man kunskaper om de högre världarna?, så finns där för mig överhuvudtaget ingenting; det kunde vara så att änglar kunde förstå det, men jag kan inte förstå det.
Så kan man döma, och jag är övertygad om att Fritz Mauthner som ärlig man skulle kunna fälla detta omdöme. Man måste inse att han, om han förblir vid sanningen, i slutändan nödvändigtvis måste fälla ett sådant omdöme, ty för honom bortfaller mystikbegreppet helt och hållet; för honom finns ingenting bakom det. Det som utvecklas i Teosofi eller i Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?, det är för honom bara ord, ord, ord. Och om han på sitt sätt har ett faustiskt strävande, så säger han: Jag söker all verksam kraft och alla frön i den fysiska yttre världen och vill inte rota i ord. – På sitt sätt är detta helt riktigt.
Men nu är han inte bara ärlig, utan också grundlig, och så säger han till sig själv: Skulle människorna verkligen aldrig i sin själ ha haft något sådant som mystik? De har ju alltid talat om mystik. Alltså, vad finns då i människans själ som har förlett henne att tala om mystik?
Se, jag kände en gång som mycket ung en teolog – han är nu redan död – som var en framstående teolog och dessutom en filosofiskt helt skolad människa, som med full rätt sade: Egentligen finns det bakom varje villfarelse också något reellt eller sant som man måste söka, och ingen fix idé är så stor att man inte skulle behöva söka det reella som står bakom den. – Nåväl, i denna mening säger sig också Fritz Mauthner: Det måste dock finnas något i mystiken. Det vill säga, Fritz Mauthner måste säga sig: Om det i dag fortfarande finns så förvridna typer som skriver böcker som Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? och talar om en mystisk relation mellan människan och de andliga världarna, så är detta naturligtvis det rena nonsens; men det måste ändå leva något i människonaturen som frambringar sådana känslor, vilka dessa förvridna, tokiga mystiker kallar sin mystik. Något sådant måste finnas.
När man försöker komma fram till var Fritz Mauthner egentligen finner det som ligger till grund för mystiken, så visar det sig sannerligen inte vara mycket mer än att man efter att ha läst hans artikel »Mystik« till slut säger till sig själv: »Flätan hänger honom bakpå.« Tar man denna artikel, så finner man där i verkligheten inget annat än att allting kretsar kring ord och ordförklaringar. Men eftersom jag ville komma bakom var Fritz Mauthner på sitt sätt söker komma fram till det reella i denna mystik, så försökte jag slå upp i hans lexikon var man hos honom skulle kunna finna detta … [lucka i stenogrammet].
Och då slog jag inte bara upp artikeln »Mystik«, utan också artikeln »Kärlek«. Och jag finner egentligen att denna artikel »Kärlek« hör till de allra bäst skrivna, ty den är egentligen ganska trevlig. Han sammanställer först också ordförklaringarna, definitionerna av kärlek hos Spinoza, den korta grova definitionen av kärlek hos Schopenhauer, och förklarar sedan också att man måste skilja mellan den verkliga, själsligt menade kärleken och den blotta erotiken, det fysiska, det som är inneslutet i sexualiteten. Allt detta låter Mauthner gälla, och han höjer sig till och med mycket vackert till följande:
»Jag tror att de ensidiga tänkargeniema väl sällan eller aldrig har haft en sådan förståelse för den patologiska kärlekskänslan, för den högsta graden av kärlek, att de inte har samlat egna erfarenheter och endast har bemödat sig om att begreppsligt ordna diktarnas beskrivningar.«
Alltså säger han: filosoferna har nog inte vetat mycket om kärlek, de har ju sett efter hos diktarna.
»Jag tror att den högsta graden av kärlekskänsla endast har erfarits och beskrivits av konstnären – ungefär sedan Petrarca – genom efterhärmningens eller modets makt gått över i allmänspråkets föreställningar, behärskat poesins läsarfantasi under sex århundraden och just nu är i färd med att ersättas av ett annat mode. Den högsta graden av kärlekskänsla är en lika stor sällsynthet som ett stort konstverk och som den religiösa föreningen med Gud, som Franciskus kan ha upplevt; likväl pratar hela världen om religion, om konst och om kärlek. Det som så kallas är endast ett surrogat för en känsla som knappt en enda av en miljon pratmakare har upplevt.«
Nå, vackert så!
»Den högsta graden av kärlek, vars existens jag alltså inte förnekar, har verkligen något mirakulöst över sig; man har ju också velat förklara miraklen som patologiska företeelser. Inträffar det allra sällsyntaste fallet att båda könspartnerna känner den starkaste graden av kärlek, så fullbordas mot alla naturlagar miraklet att den ene lyfter den andre, att båda svävar över jorden. Arkimedes dos uoi nov orw är eller synes upphävt. Lycka eller död – mystikens längtan är uppfylld.«
Där har ni det! Det finns alltså för en människa som Mauthner, som står helt och hållet på vår moderna världsåskådnings grund, endast kärlekskänslan som den enda möjlighet där människan ändå kan ha sådana känslor som den förvridne mystikern finner i sitt förhållande till det andliga. De finns endast i kärlekskänslan. Ty detta är verkligen en ärlig sats hos en sådan människa som har förlorat all relation till den andliga världen: »Lycka eller död – mystikens längtan är uppfylld.«
Sedan säger Mauthner vidare:
»Jag har i denna lilla undersökning avsiktligt förbisett de många andra betydelserna av ordet kärlek. Nu måste jag dock påpeka att också mystiken upplever sin förening med Gud som den brinnande och andligaste kärleksnjutningen, och att i synnerhet Spinoza använder sin första kärleksdefinition (i Etikens tredje bok och sedan i den femte boken) till att förkunna amor Dei, amor erga Deum som människans högsta salighet. Mystikens väsen, längtan att uttrycka det outsägliga, har lett till ett sådant missbruk av kärleksbegreppet, men inte bara i Spinozas panteistiska villfarelse, också i Schopenhauers metafysiska cynismer finns något av denna bildlika mystik, som även Cousin menade med sina ord: Vi älskar det oändliga och inbillar oss att vi älskar de ändliga tingen.
Genom alla grader av den så kallade kärleken går den välbekanta känslan, i vilken vi med ett adjektiviskt ord kallar könspartnern kär; vår därvid lika subjektiva förnimmelse har vi överallt betecknat med det felbildade verbala ordet älska: försöket att för förnimmelsen bilda ett objektivt, substantiviskt ord, ordet kärlek, har haft en sådan lycka i språket att människorna har inbillat sig att förnimmelsen vore lika ofta att finna som ordet.«
Ni ser alltså, mina kära vänner, när den moderna materialismens värld utifrån sina grundimpulser försöker bilda sig ett begrepp om mystik, då är den nödd och tvungen att säga sig: det som mystikern drömmer om, det finner man reellt endast i kärlekskänslan; det vill säga: allt andligt dras ner till en förfinad erotik.
Det är karakteristiskt att till exempel Mauthner anför det egendomliga sätt på vilket Nietzsches andeväsen har karakteriserats av en väninna till Nietzsche, av fru Lou Andreas-Salomé, i hennes bok om Nietzsche: nämligen också som en slags förfinad erotik. Och det är intressant hur Fritz Mauthner just förhåller sig till denna framställning av Nietzsche genom fru Lou Andreas-Salomé. Han säger:
»På senare tid har efter så många män även en kvinna försökt att förstå kärlekens filosofi, Lou Andreas-Salomé, av firman Nietzsche på grund av hennes utmärkta Nietzschebok grundligt hatade väninna till Nietzsche. Fru Lou är i sina framställningar mycket fin; hon vågar det att principiellt inte erkänna troheten som en egenskap hos kärleken, och hon slår bron mellan konstnärens fantasi och de älskandes fantasi (Erotiken s. 25 f.). Men också fru Lou förandligar akten så mycket att en begreppslig åtskillnad mellan vällustkänslan och den andliga ledsageföreteelsen inte kommer till stånd.«
Män och kvinnor uttrycker sig alltså så, som man i vår tid till och med i tänkandet är nödd att sätta i stället för själens relationer till den andliga världen det som genomsyrar människosjälen som mer eller mindre – det beror på människans karaktär – förfinad erotik.
Alla dessa ting hänger samman med vår tids materialistiska grunddrag. Detta materialistiska grunddrag hos vår tid har samtidigt nödvändigtvis till följd att osanning inställer sig, särskilt där man inte går så ärligt till väga att man säger: vi känner egentligen av mystiken inget annat än den reella sidan, som är identisk med det erotiska. Osanningen träder fram när man menar det erotiska men lägger slöjan av mystiska begrepp över det erotiska. Ärligare är verkligen ännu en materialist som helt enkelt säger: jag ser i hela mystiken egentligen bara erotik – än den som utgår från erotiken men för att kamouflera detta klättrar upp i mystiska formler ända till de högsta världarna. Man kan ibland rentav se stegarna på vilka sådana människor klättrar upp till de högsta planen för att mystiskt kamouflera det som egentligen inte är något annat än erotik. Vi har alltså å ena sidan den teoretiska anpassningen av mystikbegreppet till erotikbegreppet, å den andra sidan vår tids drag att sjunka ner i det erotiska och att föra in allehanda så oklara som möjligt mystik, oklar, oförstådd mystik i den kvava erotiken.
Mina kära vänner, att klara föreställningar om dessa ting må spridas inom det antroposofiska sällskapet, det var det som för en tid sedan var orsaken till att jag riktade en uppmaning till er att arbete måtte ske för att utrota den mystiska förvridenhet som uppstår ur den just karakteriserade sammanblandningen; att på ett visst sätt just de som väl känner igen ädel andlighets karaktär återigen skall höja sig till ståndpunkten att tala om det andliga där det andliga verkligen är närvarande, och inte klä de subjektiva emotionerna i andliga former. Och eftersom jag är medveten om att det inte överallt råder klara begrepp i detta avseende, mina kära vänner, därför har jag för en tid sedan riktat appellen till sällskapet att skapa någon klarhet i dessa ting. Men tiden får visa om vi är i stånd till detta.
Jag antydde i går att man i äldre tider, ja ända fram till vår tid, valde ett annat, mycket radikalare medel för att uppfylla de villkor som måste ligga till grund för ett andevetenskapligt sällskap – i vilken form det än må vara: man uteslöt helt enkelt en del av mänskligheten, det ena könet, för att det andra därigenom skulle bevaras från allehanda sammanblandningar av högre andliga begrepp med begrepp ur det naturliga mänskliga livets område på det fysiska planet. Att tänka det andliga hör den andliga världen till, och i sund mening måste vi höja oss till insikten att det är mycket, mycket värre att tala om vissa ting ur människornas naturliga samliv i mystiska formler, som inte hör hemma på detta område, än att benämna detta område i full sanning med dess rätta namn och erkänna för sig själv hur detta område just måste vara ett område på det fysiska planet. För den som i sann mening är en mystiker är det något fruktansvärt när någon helt enkelt tar den drift som för honom leder till att uppfylla det som – förlåt mig – Schopenhauer i sin egendomligt grovhuggna karakteristik av kärleken betecknar med följande ord: »De samtliga kärleksintrigerna hos den nuvarande generationen tillsammans är alltså hela mänsklighetens« – detta är inte min, utan Schopenhauers åsikt! – »seriosa meditatio compositionis generationis futurae, e qua iterum pendent innumerae generationes.«
Alltså säger Schopenhauer i sin grovhuggna metafysik: de samtliga kärleksintrigerna hos den nuvarande generationen tillsammans är hela mänsklighetens allvarliga meditation över sammansättningen av den framtida generationen, från vilken i sin tur otaliga sådana generationer är beroende.
När någon inte låter en sådan drift gälla i dess sanning, utan i stället förskönar den genom att till exempel säga: jag är förpliktad att göra detta eller hint för att bereda en mycket betydande individualitet möjligheten att komma in i världen – då är detta något vedervärdigt för den som i allvar och värdighet vill odla mystik.
Och också detta måste beaktas, mina kära vänner, att mystiken inte skall vara en vilobädd för mänskligheten. Den blir det emellertid, när sunda begrepp på mystiskt sätt ersätts med sjuka begrepp. Här på det fysiska planet har människan att gälla genom det som hon med god vilja arbetar för, verkligen arbetar för. Om hon inte vill arbeta och vill smyga sig till sitt värde genom att inte bli värderad efter det som hennes arbete är värt, utan genom att säga: Nåväl, jag har rätt att betraktas som något särskilt, eftersom jag är denna eller den återförkroppsligandet – då betyder det att lägga sig på den mystiska vilobädden; man vill bli erkänd för något utan att göra något. Detta är sakens helt vanliga, triviala begrepp. Och om strävandena i vår tid måste gå i den riktningen, mina kära vänner, måste gå i den riktningen i dag, att utan förbehåll odla andevetenskap för båda könen, så måste – liksom det tidigare fanns en tvångsdamm – i dag en damm bestå däri att de båda könen i allvaret och värdigheten i sin livsåskådning, i avlägsnandet av all fantasteri som alltid hänger samman med mänsklighetens underordnade drifter, i allvar och värdighet söker kunskapen om de högre världarna. Då kommer det inte att vara möjligt att villfarelse på villfarelse breder ut sig över det som i den ena eller den andra fantasifyllda själen uppstår ur odlandet av den mystiska vilobädden.
Mystiken, mina kära vänner, kräver inte att man blir latare än de andra människorna där ute i livet, som inte har något till övers för mystik, utan att man blir ännu flitigare än dessa. Och den mystiska moralen kan inte vara ett nersjunkande under de andra människornas åskådningar, utan ett uppstigande över dem. Och om vi inte bemödar oss om att utrota sådant som det jag skulle vilja beteckna som »sprengelism« – om vi inte bemödar oss om att utrota allt som liknar »sprengelism« ur vårt sällskap, då, mina kära vänner, kommer vi inte vidare!
Jag kommer nu att fortsätta dessa betraktelser allt efter hur det utvecklar sig under dagens sammankomst. Det kommer ju att visa sig hur långt dagens sammankomst räcker, och därefter kommer jag att tillkännage när jag fortsätter dessa betraktelser.
Lämna ett svar