11. Näringsfrågor och läkningsmetoder
Berlin, 21 mars 1907
Mina kära vänner,
Idag skall det från andevetenskaplig synpunkt talas om något som kan tillmätas ett utomordentligt stort värde, om det fattas på rätt sätt. Det skall ges några synpunkter beträffande närings- och läkningsvägar. Mer än vid någon annan utredning måste ni dock därvid ta hänsyn till att det endast rör sig om att gripa ut helt aforistiska enskildheter ur ett oändligt vidsträckt område, och att det är mycket svårt att redan idag tala om detta på ett allmänt begripligt språk. Därför kan det också bara talas om det helt approximativt, eftersom man i en sådan utvidgad krets inte har att göra med enbart invigda, som skulle vara i stånd att verkligen känna varje ord enligt dess sanningsvärde.
I ockulta skolor, vars medlemmar redan står på en högre nivå, kan man enas om en helt bestämd uttrycksform, så att ett visst ord ger uttryck åt en motsvarande känsloimpuls. Alla sådana ting som idag kan antydas har i det vanliga livet ofta en annan betydelse. Men det skall ändå försöksvis talas om sådana frågor redan idag, ty de har samtidigt ett praktiskt värde.
De som inte tror att de verkningar som frambringas ur orsaker i den andliga världen är mycket starkare än verkningarna i den yttre fysiska världen, de kommer naturligtvis inte att ha mycket nytta av detta. Att det i det som måste betecknas som ande och som utövar en stark verkan i världen finns krafter, liknande dem i elektricitet, magnetism och så vidare, det kommer mången teoretiskt att medge. Men det får först verklig betydelse när varje människa för det ett djupare känsla och förståelse.
Andevetenskapen kommer i många lägen gentemot det nutida kulturlivet. Framför allt blir den missförstådd både av dem som vill leva vidare konservativt i de gamla spåren, och av de talrika människor som på de mest skilda livsområden vill vara verksamma genom reformer. Alla dessa olika grupper av människor närmar sig andevetenskapen och finner det egentligen självklart att inte de skall komma till andevetenskapen, utan att andevetenskapen skall komma till dem. Det är visserligen lätt begripligt att till exempel en radikal djurskyddsvän inte ställer sina krafter och erfarenheter till den andevetenskapliga rörelsens förfogande, utan blir rasande om inte alla teosofer genast går med i djurskyddsrörelsen.
Ni kan uppleva detta på alla möjliga specialområden. Det är också helt naturligt.
Men eftersom den teosofiska rörelsen är något universellt, förhåller den sig till de olika enskilda rörelserna som byggmästarens plan förhåller sig till det som timmermännen, murarna, hantverkarna och så vidare har att utföra på huset. De sistnämnda är enskilda arbetare. Den som däremot leder hela bygget måste kräva av arbetarna att de kommer till honom, så att de får sina speciella anvisningar av honom. Därför kan andevetenskapen heller inte gå med på när andra rörelser – homeopater, nykterister och andra – kräver att andevetenskapen skall komma till dem, utan alla dessa specialområden måste inordna sig i den andevetenskapliga rörelsen, som måste eftersträva en grundreform på alla livets områden, men inifrån och ut.
Särskilt lätt missförstås teosofins ställning gentemot vetenskapen. Inte bara vetenskapsmännen tror att teosofin är deras fiende och inte vill veta av vetenskapen. Även många vänner till teosofin är av denna åsikt. Särskilt den vetenskapligt bildade läkaren, som är verksam i enlighet med de officiella kraven, kommer lätt till det fördomet att teosofin inte arbetar med vetenskapliga metoder och därför inte går hand i hand med vetenskapen.
Och ändå är det inte så.
Ni hör idag av många människor slagord efter slagord. Att det finns specialister är i viss mening fullt berättigat. Inte företrädarna för specialområdena, utan framför allt deras eftersägare använder sådana slagord.
Ett av dessa slagord vill jag genast ställa i brännpunkten. Man hör ofta att publiken låter sig nästan hypnotiseras när uttrycket »gift« används. Det förefaller mycket övertygande när man säger: Ett gift får inte komma in i kroppen! – Man talar då gärna om »naturmedicin«. Vad skall man egentligen förstå med natur? Och vad med gift? Natur omfattar även den verkan som belladonnans gift utövar på den mänskliga organismen, ty det är en rent naturlig verkan. Natur inkluderar självklart alla verkningar som står under naturens lagar. Och vad är ett gift? Vatten är ett starkt gift om människan förtär det i hinkvis, ty då verkar det i hög grad förstörande. Och arsenik är en mycket god sak om ni använder det i vissa kombinationer. Därför är ett verkligen intimt studium av den mänskliga organismen och av tingen i naturen utanför nödvändigt.
Redan Paracelsus har i sitt slagkraftiga språkbruk påpekat hur vissa förlopp i den mänskliga kroppen hänger samman med sådana i den yttre naturen, såsom kolera med arsenik. Därför kallade han också en kolerasjuk för en Arsenicus, eftersom han visste att vid arsenik och kolera verkar samma faktorer, och eftersom han samtidigt insåg hur tingen harmonierar med varandra. Där har vi att göra med en naturprocess som man först måste genomskåda.
En annan sak som hindrar en förståelse med vetenskapen är det materialistiska tänkesättet, som har kastat alla frågor som här är i fråga i ett skevt ljus. Påminn er om vad som sades om verkan av vissa metaller på den mänskliga organismen. Nu kunde någon påstå att andevetenskapen är renaste materialism när den förklarar att krafterna i mineralerna och metallerna utövar materiella verkningar på den mänskliga organismen. Men andevetenskapen vet samtidigt att det materiella står i ett bestämt förhållande till anden. Den som verkligen företräder en spirituell världsåskådning har insett att det vid sådana ämnen inte rör sig om blott materia, utan att det i dem, liksom i ett av hud omgivet väsen, lever ande och själ.
I denna mening talar teosofen om den ande som är förkroppsligad i guldet, i kvartsen, i arseniken eller i belladonnans gift. För ockultisten är världen full av andliga väsen. Den i blyet förkroppsligade andligheten har det förhållande till den mänskliga organismen som ni hörde om igår. För teosoferna handlar det inte om att uppsöka några besynnerliga andliga väsen som inte har något att göra med vår värld, utan om sådana som finns i varje stycke metall, liksom över huvud taget i allt som omger oss. Så genomförandligar den andevetenskapliga världsåskådningen stoffet.
Andliga analogier är något som vilar på verklig andevetenskaplig forskning.
Det är inte fråga om någon fiendskap mot fackvetenskapen. Specialisering måste finnas, och man får inte gå förbi de yttre fakta. Men det är omöjligt att utifrån ett specialvetande få en helhetsståndpunkt om världen. Även läkaren måste som personlighet veta något om de högre världarna. Han kommer då att inrätta sitt arbete helt annorlunda än en sådan som inte vet något om de stora sammanhangen.
Då kommer man också att värdera symptomen annorlunda.
En enskild iakttagelse eller en upplevelse kommer man kanske att hålla för något helt obetydligt, om det framgår av en översikt över helheten. Liksom var och en som arbetar med kulturen måste ha med sig vissa förutsättningar, så kommer framtiden också att kräva andevetenskapligt bildade läkare. Det handlar inte bara om empirisk förmåga, utan om något helt annat.
Som exempel må här nämnas Hahnemann, homeopatins grundare. Mellan Paracelsus och Hahnemann finns en stor skillnad. Läkaren på 1500-talet var ännu till en viss grad klarseende. Det var på den tiden ännu en vitt utbredd egenskap. Hahnemann var det inte längre. Han kunde endast pröva läkemedlens verkan genom sinneserfarenheten.
För det här avsedda förhållandet mellan människan och väsen och ting i naturen finns en analogi, nämligen förhållandet mellan könen, som företrädesvis bestäms av sympati. Det är ett hemlighetsfullt drag som driver könen till varandra, en kraft som verkar inom det levande. Det är inte att fatta som något mystiskt i dålig mening att en viss man känner sig dragen till en viss kvinna. Den som utbildar sig till ockult världsbetraktare har ett liknande förhållande till alla levande ting omkring sig, ett förhållande som kan kallas universellt. Liksom det finns ett specifikt förhållande mellan den ene mannen och den ena kvinnan, så finns det ett specifikt förhållande mellan en sådan människa och fenomenen i hans omgivning. Den som har utbildat dessa krafter i sig, han förvärvar det vetande som låter honom inse vilket förhållande ett bestämt ting har till människan.
Därur uppstår också en kunskap om verkan av läkekrafterna.
Paracelsus behövde inte först pröva, lika litet som magneten behöver pröva när den drar till sig järnet. Han kunde säga att i den röda fingerhatten bor denna eller den läkekraften. Ett sådant vetande kommer först att återkomma när läkaren inser att det inte bara gäller det intellektuella förståndet, utan den inre livshållningen; när han vet att han själv måste bli en helt annan människa. När han har omvandlat temperament, karaktär, hela sin själsanläggning, då först kan han utveckla den skådnings- och kunskapskraft gentemot världens krafter som harmoniserar människan. Det kommer att bli möjligt i en inte så avlägsen framtid. Den andevetenskapliga världsåskådningen har framför allt vissa principer att ge, och några av dem skall ansluta sig till denna allmänna betraktelse.
Den som vill kan vinna mycket av detta.
Fyra moment kommer därvid i betraktande. Det första är att det finns ett visst samband mellan det man kallar matsmältning och det man kallar tänkeverksamhet. Med andra ord: vad matsmältningen är på ett lägre område, det är tänkeverksamheten på ett högre område. Båda står i den mänskliga organismen, sådan den lever sig ut på det fysiska planet, i en intim kontakt.
Något konkret om denna kontakt skall nu anföras.
Till tankeverksamheten hör att man kan dra logiska slutsatser, det riktiga slutsatsdragandet av det ena begreppet ur det andra. Detta slutsatsdragande inom tankeverksamheten är något helt bestämt. Man kan utföra vissa övningar för att bringa denna tankeverksamhet i ett bestämt spår. Detsamma som ni själsligt åstadkommer i denna tankeverksamhet när ni utför sådana logiska övningar, det åstadkommer i matsmältningen en bestämd substans, nämligen kaffet.
Det är ingen fantastisk antagelse, utan man kan belägga denna faktum.
Vad ni gör mot magen med kaffet, det åstadkommer ni vid tänkandet när ni utför praktiska logiska övningar. Om ni dricker kaffe, främjar ni på ett visst sätt den logiska följdriktigheten i tänkandet. Och när man säger att njutningen av kaffe betyder en stegring av den verksamhet som är nödvändig för att stärka tänkandet, så är det väl träffande.
Men kaffet främjar ju endast på ett osjälvständigt sätt det följdriktiga tänkandet: det verkar liksom genom ett tvång. Ni känner i er en viss osjälvständighet, något som en verkan utifrån. Vill människan tänka följdriktigt men samtidigt förbli osjälvständig, då må hon dricka mycket kaffe. Vill hon däremot utföra tankeverksamheten självständigt, då måste hon just göra sig fri från de ting som verkar på det lägre; hon måste utbilda de krafter i sig som utgår från själen. Då kommer hon också att göra erfarenheten att efter motsvarande övningar även magen åter kommer i ordning eller förblir i ordning.
En annan sak: Den ordnade tankeverksamheten står gentemot det tänkande som inte kan stanna vid en tanke, det hållningslösa tänkandet. Det verkar distraherande och kännetecknas av att det inte kan hålla samman den ena tanken med den andra. Även detta tänkande har sin motsvarighet i verkan av ett bestämt ämne på matsmältningen, och detta ämne finns i teet.
Teet verkar i själva verket i det lägre på samma sätt som det som framkallar all tankeflyktighet i det högre. Därav kan ni sluta er till att vissa skadliga verkningar av te under vissa omständigheter kan vara rätt förödande. Tro dock inte att någon som dricker te hela sitt liv till slut måste vara inre helt sönderriven. Om han inte blir så menligt påverkad av teet, är det endast ett bevis på att hans organism har tillräcklig motståndskraft.
Likaså som matsmältningen motsvarar tänkeverksamheten, så motsvarar hjärt- och blodverksamheten vilje- och begärslivet; så att allt som genom vissa ämnen, genom vissa slags näringsmedel utövas som verkan på blodet, framkallar en motsvarighet i viljeverksamheten. Detta är särskilt att iaktta när man ser på det omvända. Idag hör ni ofta att det är en sedan länge övervunnen ståndpunkt att man skulle kunna bota någon genom tankar; att till exempel en person som är drabbad av religiöst vansinne eller förföljelsevansinne inte skulle kunna botas genom motsvarande motsatta tankar. Det som där yttre kommer till uttryck är nämligen endast ett symptom, och om man kunde avlägsna detta yttre symptom, så skulle sjukdomen lägga sig på ett annat organ och åter framträda i ny gestalt.
Det som den materialistiska läkekonsten har utforskat, det vet ockultismen sedan länge. Och det skulle aldrig falla en ockultist in att vilja bota en vanföreställning genom en motföreställning. Något annat är det däremot när man genom ockultismens medel griper mycket djupare, nämligen på det som är den egentliga orsaken.
Antag en gång att en människa vore sjuk i vilje- och begärsområdet, då ligger det till grund vissa störningar i bestämda organ. Därvid kommer inte bara hjärtat i betraktande, utan mycket annat som hänger samman därmed. Då kommer den materialistiske läkaren att säga: Det som där visar sig kan jag inte bota genom att inge den sjuke riktiga föreställningar.
Men ni måste hålla ett ting för ögonen: I organismen har man inte bara två ting att skilja, inte bara den materiella grundvalen och det som lever sig ut genom den; det finns ännu ett tredje element som ockultisten känner. Visserligen står bakom den omedelbara själsverksamheten på det fysiska planet, alltså bakom det som visar sig genom viljeimpulser, i själva verket en organisk verksamhet. Men bakom denna organiska verksamhet existerar ett tredje: Organet är uppbyggt av anden, det har uppstått ur något andligt. Och på detta andliga, som finns bakom organet som dess skapare, måste man se.
Om ni till exempel vill inge en religiöst vansinnig en riktig föreställning, har ni därmed inte gjort något. Om ni däremot verkar på honom så att ni träffar skaparen av organtillståndet – och det är eterkroppen – då kan ni åstadkomma något hos honom, inte genom föreställningar, utan genom att ni gör något som skenbart inte står i något samband med föreställningslivet.
För att begripa detta går vi en gång från begreppet om en religiös sanning. Ni kan ställa er till den religiösa sanningens föreställning så att ni begriper den. Då är det nödvändiga gjort för förståndet. Men hur många föreställningar ni än inser, de är för ert organiska liv – livet för eterkroppen liksom för den fysiska kroppen – absolut verkningslösa. Därför är det också verkningslöst om ni vill inge en sjuk människa riktiga föreställningar genom övertygelse, ty på hans viljeverksamhet har det inget inflytande.
Tänk er dock denna sanning inte bara verksam förståndsmässigt, utan säg till människan: Du måste inte bara begripa detta en gång, utan du måste låta dessa föreställningar verka på dig på nytt varje dag; det måste upprepas rytmiskt dag för dag, det måste åtföljas av helt bestämda känslor och bilder. Att göra det en gång har ingen verkan. Om det sker regelbundet under en längre tid, då verkar det ända in i den organiska konstitutionen. Det är det som man kallar koncentration och meditation.
Alltså genom en timme verkar man inte på människan. Om ni ger honom anvisningar och han utför dem dagligen under många veckor, då verkar ni redan lite på människan, ty ni når det som finns bakom organet som dess byggare. Ockultismen befinner sig inte på någon annan grund än den vetenskapliga läkekonsten, men den vet mycket mer. Idag kan man visserligen ännu inte offentligt förkunna dessa föreställningar.
I vidaste omfattning hänger andningsverksamheten samman med känslo- och sinneslivet. Ur detta ursprung kan ni åter få upplysning om många ting om ni gör er klart vad allt som hänger samman med andningsverksamheten och hur därigenom känslos- och sinneslivet kan påverkas. Andningsverksamheten förutsätter att blodet tillförs tillräckligt med syre och att de organiska ämnena därigenom underhålls. En människa som har glädje av andliga ting, som har ett andligt innehåll som ger henne en glad stämning och som varaktigt verkar på henne, en sådan människa påverkar sina organ från anden ut på ett hälsobringande sätt.
Om vi nu återvänder till matsmältning och tänkeverksamhet, så kommer vi att finna att det särskilt på detta område finns mycket att göra. Man borde vara klar över att mänskligheten alltmer måste gå över till en medveten näringsväg. Den som idag samlar kunskaper på detta område begår dock ofta ett bestämt fel. Detta fel består i att människan vill lära sig för mycket av det hon kallar »natur«; hon vill helt och hållet bara följa naturen.
Paracelsus säger däremot: Man skall inte vara naturens slav. Visserligen skall läkaren gå igenom naturens examen, men han måste vara en konstnär, han måste fortsätta naturen. – Och de verkliga läkemedlen ser Paracelsus inte i det som man omedelbart tar ur naturen, utan i nyprodukter som skapas ur naturens ande. Så väntar Paracelsus en epok inom medicinen som använder sådana nyprodukter som de egentligen verksamma läkemedlen.
Det rör sig uteslutande om en fortsättning av naturen på detta område.
När människorna idag vill motivera varför en blandad kost skulle vara det riktiga för människan, brukar de argumentera: Växtätare är idisslarna, dessa har en särskilt anlagd mage och motsvarande matsmältningsorgan. Köttätare är rovdjuren, vilkas matsmältningsorgan och tanduppsättning är inriktade på köttföda.
Människans tänder och matsmältningsorgan är nu ett mellanting mellan idisslarnas och rovdjurens. Därför visar naturen själv människan på en blandad kost. – Men allt i världen är ju just i flöde, i blivande och växande. Det handlar inte om hur människan ser ut idag, utan om hur hon kan bli annorlunda. Går människan över till växtföda, då kommer de organ som mer motsvarar köttfödan att backa, och de organ som är nödvändiga för växtfödan kommer att utbildas.
Man måste ta i betraktande hur det en gång var och hur det kan bli i framtiden.
Man ger därför människan inte den riktiga näringen om man ställer den efter hennes nuvarande status, utan först då när man tar hennes inre utveckling i sikte. Genom statistik och yttre fakta fattar ni endast den yttre status, ni fattar dock inte den riktning i vilken människan måste röra sig.
Man måste betrakta världen också lite i det stora.
Fatta en gång den ryska bondens nationalkaraktär sådan den är idag, och den engelsmans. Den ryska bonden kommer att betona jaget så litet som möjligt. Hos engelsmannen är det motsatta fallet. Det finner redan ett rent yttre uttryck i skrivsättet. Engelsmannen skriver jaget med stor bokstav. Går man detta sakförhållande vidare efter, så finner man att det i England konsumeras fem gånger så mycket socker som i Ryssland. Här visar sig alltså åter den ömsesidiga motsvarigheten mellan matsmältningsverksamhet och tänkeverksamhet. Den verksamhet som i matsmältningen framkallas genom tillförsel av en större mängd socker, har i den övre människan sin motsvarighet i en starkare självständighet hos tankefunktionen.
Nu kan ni tänka er att man i dessa förhållanden i givna fall också kan gripa in korrigerande. En människa kan inrätta sin näring så att hon bara behöver kort tid för att smälta, medan en annan kanske behöver lång tid med det. Det låter oss åter blicka djupt in i den mänskliga organismen. Om nämligen den ene människan äter ris och snabbt blir färdig med sin matsmältning, då blir vissa krafter över som sedan står till hans förfogande för tankeverksamheten. En annan människa, som till exempel äter vildand och därför behöver längre tid för matsmältningen, kan visserligen vara klok; men när han producerar tankar, tänker i verkligheten hans mage. Den ene kan vara en svag tänkare men tänka självständigt, den andre en stark tänkare men tänka osjälvständigt.
Därur kan ni åter dra en lärdom.
För att beröra ännu något annat: Den allra största omsorg måste riktas på att kroppen inte tillförs för mycket och inte för lite äggviteämnen. Där måste absolut det riktiga måttet hittas. Ty inom matsmältningen motsvarar äggviteämnena det som i tankeverksamheten sker vid frambringandet av föreställningar. Samma verksamhet som frambringar tänkandets fruktbarhet, framkallas i den undre organismen genom äggviteämnena. Tillförs dessa människan inte i avvägd mängd, då frambringar de ett överskott av sådana krafter som i den undre kroppsverksamheten motsvarar det som i den övre bildar föreställningen. Men människan skall alltmer bli herre över sina föreställningar. Därför skall tillförseln av äggviteämnen hållas inom vissa gränser, annars blir hon överväldigad av en föreställningsverksamhet som hon just borde bli fri från.
Det hade Pythagoras i sikte när han gav sina lärjungar läran: Avstå från bönor!
Visserligen kommer då människor och säger: Se på risätaren! Det är en svag tänkare. – Ja, då är en sådan människa vid sitt ris ännu inte utvecklad, men det handlar inte om att man bara känner reglerna och menar att var och en bara behöver utföra dem. Om det undre inte stämmer med det övre, kan man också därigenom åstadkomma olycka.
Ta en människa som nyligen har vänt sig till vegetarianismen. Då förlöper hos denna nye vegetarianen verksamheten i det undre på ett helt bestämt sätt. Vissa krafter omvandlas från materiella till andliga. Används de inte, så verkar de menligt och kan till och med försämra hjärnverksamheten. Den som inte sysselsätter sig med annat än kanske en banktjänsteman eller en vanlig boklärd kan skada sig mycket om han inte tar upp spirituella föreställningar genom de krafter som sparas genom hans vegetariska levnadssätt.
Så måste vegetarianen samtidigt gå över till ett spirituellt liv, annars bör han hellre förbli köttätare, hans minne kan lida störningar, vissa hjärnpartier kan skadas och så vidare. Det räcker inte att livnära sig av frukt och grönt för att de högsta områdena av det andliga livet skall öppna sig för en.
En annan motsvarighet i organismen är följande. Fortplantningsförmågan motsvarar i den övre organismen det så kallade visionära, alltså på ett visst sätt även den imaginativa själverksamheten. Därför krävdes i många ordnar en viss askes, men däri ligger samtidigt en källa till oerhörda faror. Dessa faror kan endast avvändas genom ett rent inre liv, genom ett fast förtroende till den egna individualiteten och genom förmågan att i alla livslägen alltid förbli fattad. Ger man sig inte hän åt affekter och inte åt yttre påverkan, så står man säkert på detta område och kan avvända skadliga verkningar.
Vid den vita magin kommer det inte bara an på ett rent, utan också på ett starkt och säkert liv, en fast behärskning av det inre livet, förmågan att i alla situationer behålla fattningen. Har ni på den ena sidan verkligen så mycket självbehärskning att ingenting kan förbluffa er, står ni inre säkert grundad, då kommer ni också lättare att kunna övervinna fall.
En ny era kan börja när man beslutar sig för att ta den teosofiska visheten till riktmärke i alla dessa ting. Man kommer i framtiden till exempel att måste studera hur man planmässigt kan omvandla vissa krafter som organismen ger ifrån sig till sådana som kan användas för andlig kunskap. I laboratoriet kommer en gång ett ämne att produceras som kommer att vara av högre värde än mjölk. Redan idag vore det fullt möjligt att grunda ett näringslaboratorium och därigenom också vinna inflytande på folkens näring. Men tiden kommer då andevetenskapens adepter kommer att arbeta kemiskt i samklang med den blivande naturen, inte med den redan blivna naturen. Goethe säger i denna mening:
»Vardande betrakta henne nu, hur steg för steg växten,
ledd stegvis, bildar sig till blom och frukt.«
Ta emot dessa få synpunkter som är tagna ur ett vidsträckt område, och betrakta dem så att man måste bygga vidare på dem. Då kommer ni redan att se hur ni ur dessa ting kan dra andlig näring och vilken praktisk betydelse de kan vinna för er.
Lämna ett svar