Lohengrin och Elsa. En saga.

Lohengrin. En medeltidssaga som Ludvig II älskade.

Att högläsas till någon du älskar.

Det ärofyllda riket Brabant styrdes en gång av en åldrande hertig som hade en enda arvinge, en dotter. Hennes namn var Elsa. Hon var ung och vacker. Då den gamle hertigen kände sitt slut nalkas förutsåg han de faror, för vilka en oskyddad ungmö kunde utsättas. Han kallade därför den främste av sina vasaller, Fredrik av Telramund, till sitt läger.

— Käre vän. Jag har alltid funnit dig trogen din herre. Jag vet också att du är mäktigare och tapprare än alla andra riddare i Brabant. Jag vill därför framföra en vädjan. Mina timmar är snart räknade. Men jag bävar för min dotters framtid. Och jag kan inte dö i frid förrän du avgivit löftet att troget vaka över henne samt skydda hennes land mot yttre som inre fiender.

Fredrik av Telramund gav sitt ord. Den gamle kunde andas ut.

Men med stort förtroende kommer stor frestelse, och riddar Fredrik kunde snart inte motstå den. Att med våld undanröja den unga furstinnan ansåg han dock oklokt och farligt. Istället beslöt han att ta henne till sitt gemål för att med hennes hand också vinna hertigdömet. Men med stolthet avvisade Elsa hans anbud.

— Ni har varit min faders tjänare, och det passar er icke att begära hans dotters hand. Väl skulle jag fästa ringa vikt vid er börd, om ert sinne vore en furstes. Men jag känner er bättre än ni tror. Ni är en lågsinnad träl, som blott strävar efter mina ägodelar, och en sådan mans maka skall jag aldrig bli.

Fredrik försökte först genom övertalning bryta ner hennes motstånd. Men då han såg att detta inte var möjligt, och att hans enträgna vädjan endast ökade hennes förakt, beslöt han att använda sig av andra medel.

Han anklagade henne då inför konung Henrik Fågelfängaren och påstod falskeligen, att hon en gång lovat honom sin hand men sedermera tagit sitt ord tillbaka. Konungen, som icke gärna ville stöta sig med den mäktige vasallen, avkunnade då den domen, att antingen skulle Elsa av Brabant gifta sig med Fredrik av Telramund, eller också skulle hon anskaffa en kämpe, som i tvekamp med Fredrik ville förfäkta, att hon aldrig avgivit något dylikt löfte.

Furstinnan vände sig till alla riddare i Brabant. Men ingen av dem vågade uppta striden med den vapenkunnige Fredrik av Telramund. Övergiven av alla brast hon i tårar och kastade sig i bön ned framför altaret för att bedja himmelen om hjälp. Hennes gamle trogne huskaplan sade då:

—Låt oss försöka ännu ett medel! Ni minns, att ni en gång räddade en sårad falk, som tagit sin tillflykt till er. Om halsen bar falken en gyllene klocka, och en aning säger mig att denna klocka skall bringa er räddning. Låt oss hänga upp klockan här i kapellet! Dag och natt skall jag låta den ljuda, och måhända skall dess klang kalla någon okänd riddare till ert bistånd.

Så skedde, och den lilla klockans toner klingade mäktigt och dånade såsom domkyrkoklockornas malm. Klangen hördes vida omkring, långt, långt bort till fjärran land. Bland dem som hörde klangen var också den heliga Graals ridderskap på borgen Montsalvat.

Den heliga Graal var den kalk, som Frälsaren begagnat vid sin sista nattvard och i vilken Josef av Arimataia samlat några droppar av den korsfästes blod. För att skydda denna dyrbara klenod hade det bildats en riddarorden, i vilken endast den upptogs, vid vars själ det icke lådde någon fläck. Att bli medlem av den heliga Graals ridderskap var således den högsta heder, till vilken den kristne krigaren kunde sträva.

Men Graalriddaren var icke blott skyldig att troget vakta den heliga kalken; han skulle också ständigt värna oskulden. Han fick aldrig tveka att med liv och blod försvara den som behövde och förtjänade hjälp.

När nu Graalriddarna hörde klockklangen, förstod de att en oskyldig var i nöd, och de samlades då i Montsalvats stora borgsal. Gemensamt trädde de fram för Graal, och på den heliga kalken fann de skrivet att hertiginnan av Brabant behövde en riddare, som kunde försvara hennes rätt.

Genast uppstod då en tävlan om rätten att draga ut till hennes försvar, men på Graalkalken syntes åter en flammande skrift: till kämpe för Elsa av Brabant hade himmelen utsett Lohengrin, Parsifals son. För denna dom böjde sig de övriga, hur gärna de än själva velat bli den unga hertiginnans riddare, och var och en hjälpte nu till att väpna Lohengrin för färden.

Till slut förde man fram till honom en rikt betslad stridshäst, och Lohengrin skulle just svinga sig upp i sadeln för att rida bort, då han fick se en snövit svan, som från havet kom simmande mot stranden, dragande en liten men praktfullt smyckad båt i form av en snäcka.

— För bort hästen! sade han. För den färd, som jag nu skall anträda, har himmelen här skickat mig en annan följeslagare. Det är svanen. Han skall leda mig mot målet, och vart han för mig, dit vill jag följa.

Med dessa ord hoppade han raskt i båten och bjöd med handen farväl åt sin fader och den heliga Graals övriga riddare. Svanen vände genast ut åt havet, och inom kort var han och Lohengrin försvunna.

Under fem dagars tid drog de fram över vågorna. Lohengrin hade intet att äta, ty han hade intet tagit med sig.

— Den som kallat mig, hade han sagt, skall inte låta mig hungra. Men efter de fem dagarna såg han hur svanen stack ned sin hals i vattnet och fångade en fisk, som han åt upp.

— Du äter ensam, sade han då, men mig, din kamrat, låter du hungra. Det vore dock din skyldighet att dela din föda med mig, ehuru jag icke velat plåga dig med några böner.

Ännu en gång stack svanen ned sin hals i vattnet, och då han denna gång drog upp den, hade han i näbben en oblat, som han räckte Lohengrin. Men knappt hade denne smakat därav, förrän han föll i djup sömn, medan svanen med snäckan fortsatte sin färd över vågorna.

Men Elsa av Brabant, som intet visste av detta, framled ännu sina dagar i tårar. I sin yttersta nöd sammankallade hon då alla sina vasaller för att än en gång bedja dem taga sig an hennes sak. Men till svar på alla hennes böner stod de stumma och orörliga, och ingen av dem hade nog mod i bröstet att våga gripa till svärdet mot den oövervinnerlige Fredrik av Telramund. Alla hatade de den övermodige förtryckaren, men ingen djärvdes att träda upp emot honom.

Medan de så stod, såg man ute på havet en svan komma simmande mot stranden. Efter sig drog svanen en snäcka, och i denna vilade en i strålande rustning klädd riddare, sovande på sin sköld. När kaplanen såg detta, vände han sig till Elsa.

—Himmelen har hört edra böner, sade han, och Gud själv har skickat en riddare till er hjälp. Låt oss därför fatta mod, ty ett under har skett.

Men svanen stannade nu vid stranden. I det samma vaknade Lohengrin upp ur sin slummer och steg i land, medan svanen åter styrde ut till havs och snart hade försvunnit bakom vågkammarna. Lohengrin närmade sig höviskt den unga furstinnan, som berättade för honom, hur Fredrik av Telramund sökte tilltvinga sig hennes hand och hur hennes enda hopp var att finna någon riddare, som med svärd och sköld ville förfäkta hennes goda sak.

Så snart Lohengrin hört detta, erbjöd han sig att bli hennes kämpe, och inom sig skattade han sig lycklig över att lotten fallit på honom, ty en skönare dam än Elsa av Brabant tyckte han sig aldrig ha skådat. Även den unga furstinnan behövde blott se den ståtlige riddaren för att finna, att sådan skulle den man vara, som hon ville välja till make.

Emellertid underrättade man Fredrik av Telramund om att en kämpe nu inställt sig för Elsa av Brabant. Han förundrade sig väl däröver, ty han hade knappt väntat att råka en motståndare, och det underbara sätt på vilket denne kämpe uppenbarat sig, utan att någon visste vem han var eller varifrån han kommit. Allt detta fyllde honom väl med en viss dunkel fruktan. Men dittills hade han aldrig blivit besegrad, och han förlitade sig därför på att hans starka arm även denna gång skulle stå honom bi.

Då striden skulle äga rum i konung Henrik Fågelfängarens egen närvaro, lät Elsa ett påbud utgå till alla sina vasaller att inställa sig i Antwerpen för att följa hennes kämpe till konungens hovläger, som då hölls i Mainz. Alla infann de sig beredvilligt, ty ryktet om den främmande riddarens hemlighetsfulla uppenbarelse hade fyllt dem med mod och hopp. Samtidigt med dem anlände också Fredrik av Telramund med sitt följe, och konungen bestämde då, att de båda kämparna skulle strida mot varandra till häst med lans och svärd.

Då den för gudsdomen utsatta dagen var inne, åhörde de bägge motståndarna först på morgonen en högtidlig mässa i domkyrkan och utbad sig därvid himmelens hjälp i den stundande striden. Var och en bedyrade, att hans sak var rättvis, och därpå tog han Gud och alla helgon till vittne. Därefter begav de sig till stridsplatsen, som var kringgärdad av höga läktare, där konungen tog plats tillsammans med dem som önskade åse striden.

Först red tvenne brokigt klädda härolder in på banan och uppläste de båda motståndarnas förklaringar. En trumpetstöt gav därpå signalen till kampen, och knappt hade denna förklingat, förrän båda med fällda lansar sprängde mot varandra. De stötte samman med sådant raseri, att båda spjuten brast såsom glas och hästarna reste sig högt i vädret. Som skickliga ryttare blev de emellertid snart åter herrar över sina hästar.

De obrukbara spjutskaften kastade de ifrån sig och grep till svärden samt rusade på nytt mot varandra. Svärden korsades och föllo tungt ned på hjälmar och brynjor, så att nitnaglarna rök omkring på banan. Men bådas rustningar var goda, och de båda kämparna syntes länge lika vapenkunniga. Under en lång stund förblev striden därför oavgjord, och åskådarna vågade av spänning knappt draga andan.

Men tillslut fattade Lohengrin med bägge händer om sitt slagsvärd och gav Fredrik av Telramund ett så väldigt hugg över hjälmen, att denna klövs och Fredrik själv medvetslös störtade av hästen. Lohengrin satte nu sitt knä mot hans bröst, men i det samma slog Fredrik upp ögonen.

—Slumpen har gynnat dig. Begagna dig av din fördel och döda en motståndare, som inte längre kan försvara sig!

—Ringa ära, svarade Lohengrin, vore det för mig. Stå därför upp igen och återta dina vapen, så skall vi kämpa på nytt!

Striden började åter med ökad häftighet, men denna gång dröjde det inte länge, förrän Fredrik av Telramund ansattes så hårt, att han måste erkänna sig besegrad, bedja om nåd samt tillstå, att hertiginnan Elsa av Brabant aldrig lovat att taga honom till gemål.

Omedelbart därefter hölls dom över brottslingen. Mången riddare, som erinrade sig hans forna förtjänster, sökte ännu att lägga ett gott ord för honom.

—Han har dock, sade de, varit en tapper man, och hade han inte i denna sak farit med lögn, hade ingen fläck vidlådit hans hjälterykte.

Men konungen ville inte höra talas om nåd.

—En riddare, sade han, som sviker sitt ord, har förverkat sitt ridderskap, och ännu mera en riddare, som beljuger en oskyldig kvinna som blivit anförtrodd i hans vård. För en dylik man gives blott ett straff, och det är döden. Min dom är därför, att Fredrik av Telramund med sitt liv må sona sitt brott, och må han såsom en vanlig missdådare halshuggas av bödeln, sedan denne först avklätt honom varje tecken på hans ridderliga värdighet.

När Henrik Fågelfängaren yttrat dessa ord, gav han ett tecken åt sin livvakt, och den djup förödmjukade Fredrik av Telramund fördes bort för att utstå sitt straff.

Därpå vände konungen sig till Elsa av Brabant.

— Du har nu genom en laglig gudsdom friat dig från den beskyllning en ärelös riddare utslungat mot dig, och du har rätt att åter draga till ditt land samt taga din faders besittningar i din vård. Men gärna skulle jag se, att detta viktiga län kom i en mans hand, och utan att tvinga dig frågar jag därför, om du ickte vill taga någon av dessa riddare till gemål. Blott en man kan rätt fullgöra din läns plikt, och du vinner i honom en naturlig beskyddare.

Den unga furstinnan rodnade djupt och såg länge ned mot marken.

— Ädle furste! sade hon slutligen. Då alla drog sig för att beskydda den värnlösa, fanns det blott en riddare, som trodde på henne, och som, ehuru en främling, för hennes sak vågade äventyra liv och blod. Vilken annan skulle jag väl välja!

Med dessa ord gick hon fram till Lohengrin, räckte honom sin hand och tog honom så i allas åsyn till sin make. Men konung Henrik förde dem bägge till den närbelägna domkyrkan, där ärkebiskopen vigde dem. Därefter mottog Lohengrin Brabant såsom län av konungen och återvände till sin hustrus land, åtföljd av alla sina och hennes vasaller.

Såsom hertig av Brabant gjorde han sedermera konungen många tjänster och var honom en tapper och trogen undersåte. Med sin hustru levde han lycklig, och intet grumlade deras trygghet och lugn.

Vem han egentligen var, det kände dock varken hertiginnan eller någon annan, ty genast efter deras äktenskap hade han av henne tagit ett löfte att aldrig fråga honom varifrån han kommit. Så snart hon framställde denna fråga, skulle hon förlora honom, och han skulle då åter nödgas draga bort till sitt eget land.

Detta löfte, som Elsa avgivit, vållade henne dock föga sorg, ty hon älskade sin ridderlige make, och det var henne nog att äga honom. Om hans börd och hemvist ville hon därför inte fråga, ty dessa var henne nu likgiltiga.

Så gick några år, och Lohengrin och Elsa mottog en dag en inbjudan från konungen. Denne skulle gifta bort sin dotter med hertigen av Lothringen, och vid det ståtliga bröllopet ville han ha rikets alla mäktiga vasaller närvarande.

Ingen dag förgick, utan att riddarna övade sig i kamp och tornej, och särskilt utmärkte sig Lohengrin framför alla andra. Vid ett tillfälle kämpade han mot inte mindre än fyra motståndare och kastade dem alla ur sadeln. Med anledning därav prisade sig konungen lycklig över att äga en så tapper riddare, och drottningen vände sig till sina hovdamer och yttrade:

—Av alla tyska kvinnor synes mig hertiginnan Elsa av Brabant kunna vara stoltast, ty vem äger väl en make så tapper och så ridderlig som hennes gemål är?

Detta beröm sårade mången, särskilt den högdragna hertiginnan av Cleve, vars man nyligen, med avbruten arm, kastats ur sadeln av Lohengrin. Med illa dold avundsjuka svarade hon:

— Utan tvivel är Lohengrin en tapper riddare, och hans maka har alla skäl att vara stolt över honom. Skada blott, att man inte vet varifrån denne ridderskapets prydnad kommit. Egendomligt är att han själv är så förtegen på denna punkt, och det ser därför nästan ut som om de illvilliga tungor skulle ha rätt, vilka spritt ut att han är en vanbörding, som har skäl att hemlighålla sin härkomst.

Själv har jag visserligen velat tro på dylika rykten, men nog bör det dock något förringa hertiginnan Elsas stolthet. Vad min man beträffar, är han visserligen inte så segerrik som den hemlighetsfulle hertigen av Brabant, men han vet åtminstone, att han är en född ädling, och att hans stamträd är känt av var man i hela Tyskland.

Dessa hånande ord gick Elsa av Brabant djupt till hjärtat, och hon rodnade av blygsel över att inte kunna nedslå förtalet. Drottningen tillrättavisade väl bakdanterskan och sökte trösta den stackars Elsa, men orden var en gång sagda, och deras tagg stannade kvar i hennes sinne.

När Lohengrin på kvällen inträdde i hennes kammare, fann han henne därför i tårar, och då han frågade henne om orsaken till hennes sorg, svarade hon inte utan skakade bott sorgset på huvudet och började åter gråta, ty hon visste ju, att det var henne förbjudet att fråga efter hans härkomst.

Så gick tre dagar, under vilka bekymren frätte sig allt djupare in i hennes själ. Denna fråga, som hon inte fick uttala men som ständigt svävade på hennes läppar, vållade henne till slut sådana kval, att hon inte längre förmådde behärska sig. På Lohengrins förnyade frågor redogjorde hon därför för den skymf som hertiginnan av Cleve tillfogat henne, och tillslut kom hon med den förbjudna frågan:

—Säg mig då vem du är och varifrån du kommit, så att jag kan säga det åt våra barn, ty jag vill inte att de skall äga en fader, över vilken förtalet har någon makt och vars liv inte ligger klart och öppet för alla. Du har förbjudit mig att fråga, och detta förbud har jag lytt, men helt visst har du gjort detta blott för att pröva min kärlek, kan jag nu inte anses vara nog prövad, och är du ännu inte viss på att jag älskar dig över allt annat på jorden?

Då Lohengrin hörde dessa ord, bleknade han häftigt, ty han visste nu att hans lyckliga dagar var till ända. Men han fattade sig snart och lade milt sin hand på Elsas huvud.

—Min stackars Elsa, sade han. Inte vredgas jag på dig, och jag förstår vad du lidit. Din fråga skall jag också besvara, men inte nu. Låt oss först draga till vårt hem. Där ska jag säga dig allt.

Dagen därpå trädde Lohengrin inför konungen för att taga avsked samt bjöd samtidigt denne och hela hans hov att komma till Brabant, så att han skulle få återgälda den gästvänskap som visats honom.

Konung Henrik mottog denna inbjudan med välvilja, och inom kort hade alla åter samlats i Lohengrins land just på den plats där Lohengrin några år förut landat. Då alla infunnit sig, trädde hertigen inför sina gäster och lät genom härold äska ljud.

— Då jag först anlände till detta rike, började han, tog jag av min maka det löftet, att hon aldrig skulle fråga efter min börd och mitt hemland, och jag tillade, att så snart hon bröt mot detta förbud, måste jag åter draga min färde till det rike varifrån jag kommit.

Åren har gått, och hon har troget hållit sitt löfte – ända till för kort tid sedan. Av obetänksamhet har hon framställt den ödesdigra frågan, och jag skall nu besvara den, men icke blott inför henne ensam utan inför er alla.

Icke är jag en vanbördig man. Min fader är Parsifal, konung över den heliga Graals ridderskap, och själv är jag medlem av denna kristenhetens ädlaste orden. Av den heliga Graal själv är jag utskickad till hjälp åt Elsa av Brabant, och det är dess befallning jag utfört.

Icke behöver hon således blygas över sin make eller mina barn över sin fader. Men Grals riddare måste, då de utfört sitt värv i världen, vända tillbaka till borgen Montsalvat, för att där fortsätta med sin tempeltjänst kring den heliga kalken.

Blott i ett enda fall får de dröja kvar bland människorna. De är den kristna trons riddare, och finner de någon som tror utan att forska, som älskar utan att veta, som är beredd att för sin kärleks skull lida smälek och hån – då får de dröja kvar i världen, ty i dessa troendes hjärtan har den heliga Graal då själv tagit plats, och när de tjänar dem, håller de fortfarande sin tempelvakt kring kalken.

Längre än någon annan har jag nu vistats borta från Montsalvat, men icke heller jag skulle finna, vad ingen annan funnit: En tro, som står fast och orygglig. Och även bland Mästarens egna lärjungar fanns det en, som tvivlade, och varför skulle du då, min stackars Elsa, vara starkare än alla andra? Även du har frågat; även du har tvivlat, och även du har velat veta. Vår korta lycka är därför slut, och inom några ögonblick skall det bud komma vilket åter skall hämta mig tillbaka till Montsalvat.

När riddar Lohengrin yttrat dessa dystra ord, lät han föra fram sina barn, omfamnade och kysste dem, och till konung Henrik gav han sitt svärd och sitt jakthorn med bön om att konungen skulle förvara dessa åt hans söner, till dess de blev vuxna.

Åt Elsa, som i namnlös sorg hört hans tal, skänkte han till minne en ring, som hans moder givit honom vid avfärden, och därefter vände han sig mot stranden, där svanen redan låg med sin snäcka.

Först nu vaknade Elsa upp till besinning och kastade sig om hans hals samt bad honom stanna, men Lohengrin gjorde sig sakta lös från hennes omfamning och steg, utan att vidare yttra ett ord, i snäckan, som förde honom bort mot Montsalvat.

Men med brustet hjärta sjönk Elsa av Brabant död ned på stranden.