Devakan, andra delen
Devakan är perioden mellan död och ny födelse. Efter rening på astralplanet (kamaloka) bygger själen en ny eterkropp i devakan. Invigda som redan här nere har utvecklat sin eterkropp är kortare tid i devakan och behåller karaktär och medvetande över inkarnationerna.
Dr Rudolf Steiner, Paris den 8 juni 1906
Ärade åhörare,
Devakan – eller gudarnas säte – motsvarar det kristna himmelriket och ockultisternas andevärld. Det är självklart att man endast i symboler och liknelser kan beskriva dessa regioner – som endast skenbart är utomjordiska, eftersom de står i levande förbindelse med vår värld, men som ligger utanför räckvidden för våra fysiska sinnen – ty vårt språk är endast ägnat åt sinnenas värld.
Devakan omfattar sju grader eller sju olika regioner som ställer sig i uppstigande ordning. Det rör sig inte om våningar eller exakta platser utan om tillstånd hos själen och anden. Devakan är överallt. Det omger oss liksom astralvärlden, men vi ser det inte. Den invigde förvärvar genom övningar efter varandra de nödvändiga förmågorna för att kunna se det. Låt oss betrakta hur det efter hand öppnar sig för den som förvärvar nya perceptionsförmågor.
På den första nivån av klärvoajansen blir drömmarna regelbundnare; de låter bestämda gestalter framträda, låter meningsfulla ord höras; de får mer och mer en mening som man kan tyda och som hänför sig till det verkliga livet. Man drömmer till exempel att en väns hus brinner, och man får senare veta att han just har blivit sjuk. Dessa första inblickar i devakan låter det framstå som en himmel genomdragen av moln som grupperar sig och efter hand antar levande former.
Med den andra nivån av klärvoajansen får drömmarna mycket bestämda konturer. Det är de geometriska och symboliska formerna från de stora religionerna, de heliga tecknen från alla tider, som så att säga är det skapande ordets språk, den kosmiska språkets heliga hieroglyfer: korset, livets tecken; pentagrammet eller femudden, ordets tecken; hexagrammet eller sexudden, två mot varandra vända trianglar, makrokosmos tecken, speglat i mikrokosmos, och så vidare.
Men dessa tecken, som vi framställer i abstrakta linjer, framträder här färgade, levande och blixartat mot en ljusgrund. De är likväl inte klädnaden för levande väsenden utan betecknar så att säga normerna och lagarna för skapelsen. Av dem är de djurformer formade som de första invigda har valt för att framställa solens omlopp i djurkretsens konstellationer. De invigda har överlämnat sina visioner i dessa tecken, till exempel i Kräftans tecken, som framställer en virvel av två motsatta linjedrag.
De äldsta skrifttecknen på sanskrit, i egyptiska, grekiska, runtecken, av vilka vart och ett alltid har sin egen betydelse, går alla ursprungligen tillbaka på andliga former.
På denna nivå av sin klärvoajans befinner sig eleven dock fortfarande på tröskeln till devakan. Det gäller att tränga bortom den och finna den genomgång som leder från astralvärlden till den första nivån av den devakanska världen. Alla hemliga skolor har känt denna väg, och även kristendomen under de första århundradena har, även om den inte gick tillbaka på de gamla invigningsformerna, likväl ägt ett esoteriskt teckenspråk, vars spår vi återfinner.
Så nämner Apostlagärningarna Dionysius, som var en invigd elev till Paulus och lärde ut en kristen esoterik. Senare har Johannes Scotus Eriugena vid Karl den skalliges hov ännu på 800-talet grundlagt en esoterisk kristendom. Detta har sedan efter hand täckts över av dogmen. Tränger man dock in i devakan, ser man bekräftelsen av den beskrivning som Dionysius har givit av det.
Den rytmiska andningen enligt yogasystemet är ett av de medel som används för att inträda i devakanvärlden. Det säkra tecknet på att detta inträde har ägt rum är att medvetandet genomgår en erfarenhet som i vedantafilosofin betecknas med orden: tat tvam asi = det är du.
Människan ser i drömmen sin egen kroppsgestalt utifrån. Hon ser sin kropp utsträckt på sängen, men som ett tomt hölje. Runt denna ihåliga form lyser astralkroppen som ett äggformigt ljussken; den framträder som en aura från vilken man skulle ha dragit tillbaka kroppen, medan kroppen framträder som en tom hålform. Det är en syn där förhållandena är omvända som på ett fotografiskt negativ. Man vänjer sig vid denna anblick beträffande alla ting. Man ser så att säga själen hos kristallerna, växterna, djuren i form av en strålkrans, medan deras fysiska substans framträder som en hålform, ett tomrum. Men endast naturföremål kan framträda så, ingenting av det som är skapat av människohand.
På denna första nivå av devakan ser man alltså astralbilden av den fysiska världen; det är det som man kallar devakans fastland, den negativa formen av dalar, berg, fysiska kontinenter.
Genom att öva sig i meditation med reglerad andning når man den andra nivån av devakan. Hålrummen som den fysiska substansen bildar fylls med ett system av andliga strömmar. Det är de universella livsströmmarna som genomdrar allt, det är devakans hav. Här doppar den invigde sig i den sprudlande källan till allt liv. Han ser detta liv som ett oerhört flodnät vars kanaler genomdrar allt.
Samtidigt genomtränger honom en främmande och helt ny känsla.
Han känner hur han börjar leva i metallerna.
Reichenbach, författaren till boken om odet, hade upptäckt detta fenomen hos de sensitiva personerna, av vilka han lät gissa in i papper inslagna metaller.
De väsen man möter i denna region är de som Dionysius Areopagita kallar ärkeänglar, eller metallernas levandegörare; de motsvarar den andra graden av klärvoajans.
Man når den tredje nivån av devakan när man löser sitt tankeliv från varje förbindelse med den fysiska världen, när man kan erfara sig i tankelivet utan tankeinnehåll.
Mäster säger till sin adept: Lev så att du sätter ditt förståndstänkande i verksamhet utan föremål! – Då öppnar sig en ny värld. Efter att ha sett devakans kontinenter och floder, det vill säga tingens astralsjäl och livsströmmarna, uppfattar man luften, den devakanska atmosfären.
Denna atmosfär är helt olik vår. Dess substans är levande, klingande, full av känsla, som om den kände. Den svarar på vår varje gest, vår handling, vår tanke genom svängningar, ljusfenomen, toner. Allt som sker på jorden verkar sig här ut i form av färg, ljus och ton.
Vare sig man lever här under sömnen eller efter döden – alltid kan man där följa ekot av det som sker på jorden. Man kan till exempel iaktta en strid: man ser inte striden själv, inte dess växlingar, man hör varken kämparnas skrik eller kanonskotten. I stället yttrar sig strider och passioner som blixt och åska.
Så skiljer devakan oss inte från jorden, men det visar oss den som utifrån.
Man erfar inte längre smärtan och glädjen som något som sker i oss. Man betraktar dem objektivt som ett skådespel. Det är en ny lärotid för medkänsla och barmhärtighet. Devakan är en skola där man lär sig att betrakta världens lidanden och glädje från en högre synpunkt, där man samlar alla krafter för att förvandla lidanden till glädje, fall till nya uppgångar, död till uppståndelse.
Detta har ingenting att göra med passiv kontemplation och ett mer eller mindre egoistiskt himmelsglädje, som vissa religiösa författare har målat upp, som menar att de fördömdas lidanden hör till de utvaldas lycka. Det handlar om en levande himmel där den obegränsade längtan efter sympati och verksamhet, som är nedlagd i den mänskliga själen, tränger mot obegränsade verksamhetsfält och oändliga utblickar.
På den fjärde nivån av inträngandet i devakan framträder tingen i gestalt av sina urformer. Det är inte längre den negativa aspekten utan den ursprungliga typen som uppenbarar sig där. Det är världens verkstad som innesluter alla former ur vilka skapelsen har sprungit fram.
Det är Platons idévärld, och det är mödrarnas rike, som Goethe talar om och ur vilket han låter Helenas fantom stiga upp. Det som på denna nivå av devakan framträder är det som indiern kallar akashakrönikan. I vårt nutida språk skulle vi kalla det astralbilden av alla världshändelser. Allt som har gått igenom människornas astralkroppar är här fastlagt i en oändligt subtil substans som egentligen är en negativ materia.
För att förstå berättigandet av dessa bilder som simmar i jordens astralljus måste man använda sig av analogier. Den mänskliga rösten uttalar ord och formar därigenom tonvågor som genom andra öron tränger in i andra hjärnor för att där framkalla bilder och tankar.
Varje sådant ord är en tonvåg av helt egenartad form som, om vi kunde se den, skulle skilja sig från varje annan. Låt oss nu föreställa oss att dessa ord kunde stelna och frysa som en vattenvåg genom en plötslig oerhörd köld. I detta fall skulle dessa ordgestalter i form av frusen luft falla till jorden, och man skulle kunna känna igen vart och ett av dem på dess form.
Det skulle då vara kristalliserade ord.
Och nu föreställer vi oss i stället för en förtätningsprocess det motsatta. Vi vet att varje kropp kan övergå från ett mer fast till ett mer immateriellt tillstånd: från det fasta till det flytande och till det gasformiga tillståndet. Förfiningen av det materiella tillståndet kan nå en grad som, när man överskrider den, slutar i en negativ materia; man kallar den akasha. I den trycks alla händelser på ett slutgiltigt sätt av, och man kan återfinna dem alla, även de från den djupaste forntiden.
Akashakrönikans bilder är inte orörliga. De utvecklar sig ständigt som levande bilder där ting och personer rör sig och ibland till och med talar. Skulle man kalla fram Dantes astralgestalt, skulle hon tala i hans stil, som ur hans forna livssfär. Det är de bilder som nästan alltid framträder i spiritistiska seanser och som tas för den avlidnes ande.
Det är vilseledande.
Man måste lära sig att tyda bladen i denna bok med levande bilder och att veckla ut de otaliga rullarna i detta universums krönika. Man når dit endast genom att skilja den yttre skenbilden från verkligheten, avtrycket av människan från den levande själen. Detta kräver daglig övning och en lång skolning för att undvika misstag i tolkningen. Ty det kunde till exempel hända att man inför Dantes uppenbarelsebild får exakta svar, men de kommer inte från Dantes individualitet, som fortsätter att utvecklas, utan från den gamle Dante, sådan han är fäst vid sin tids etersfär.
Den femte nivån är den himmelska sfärharmonins nivå. De övre regionerna av devakan utmärker sig genom att alla toner där är klarare, ljusare, mer fullödiga. Man förnimmer där i en storslagen harmoni alla varelsers röst, och det är det som Pythagoras kallar sfärernas musik.
Det är det inre talet, det levande ordet i världsalltet.
Varje varelse antar nu för den hörande klärvoajanten en särskild klangfärg, så att säga en klingande aura. Där nämner varje varelse för ockultisten sitt namn.
I Genesis tar Jehova Adam vid handen, och Adam ger namn åt alla varelser. På jorden är individen förlorad bland mängden av andra varelser. Där har varje sin egen klangfärg, och ändå doppar människan samtidigt ner i alla varelser, blir ett med sin omgivning.
På denna nivå kallas eleven svanen. Han hör de toner genom vilka mästaren talar till honom och överför dem till världen. Apollons sjungande svan låter klangen från bortom höras. Man säger att han kommer från hyperboréernas land, det vill säga från den värld där solen vid sin nedgång döljer sig från himlen.
Vi har kommit till den punkt där man från den andra sidan tar farväl av stjärnvärlden. Man läser inte längre akashakrönikan från jordsidan utan från himmelssidan; den blir till ockult stjärnskrift. Man ser in i stjärnsfärens inre, och man förnimmer ursprungskällan till universum, till Logos.
Vi finner i myterna minnen av denna svanens grad, särskilt under medeltiden genom graalsagorna, som är ekot av erfarenheter i den devakaniska världen. Alla hjältedåd som där berättas utförs av Graalriddarna, vilka förkroppsligar de stora impulser som på mästarnas befallning genomströmmar mänskligheten.
Den tidpunkt då Graallegenden under de stora invigdas inflytande uppstod är den då borgarklassens herravälde börjar och då från Skottland ut i England och därifrån i Frankrike och Tyskland grundläggandet av de stora fria städerna sprider sig.
Den befriade människan längtar omedvetet efter sanningen och efter det gudomliga livet. I sagan om Lohengrin representerar Elsa den mänskliga själen, medeltidens själ, som strävar efter utveckling och som inom ockultismen alltid framställs genom en kvinnlig gestalt.
Riddaren, Lohengrin, som kommer till hennes befrielse från en okänd värld, från det heliga Graals borg, framställer mästaren som bringar sanningen. Han är den invigdes budbärare, symboliskt buren av svanen.
Den store invigdes budbärare kallas svan.
Man får varken fråga efter hans ursprung eller hans verkliga namn. Man får inte tvivla på tecknen på hans höghet. Man måste tro honom på hans ord och i hans ansikte känna igen sanningens stråle. Den som inte har detta troende är inte förmögen att förstå honom och inte värdig att höra honom.
Därav Lohengrins förbud till Elsa att fråga efter hans ursprung och hans namn. Svanen är chelan som bär mästaren.
Mästarens budbärare på det fysiska planet är den invigde adepten som har stigit upp till den femte graden och som mästaren sänder ut i världen.
Så uttrycker denna legend det som sker i de högre världarna.
I myterna och legenderna låter Logos, sol- och planetordet, sitt ljus skina in.
Lämna ett svar