Devakan (himmelen) Första delen
Dr Rudolf Steiner, Paris den 7 juni 1906
Ärade åhörare,
Det som vanligen efter sanskrit benämns devakan är den långa tidsperiod som förflyter mellan en människas död och en ny födelse. Efter döden lär sig själen först på astralplanet att vänja sig av med de instinkter som är bundna vid kroppen. Hon går sedan över i devakan, där hon tillbringar ett långt liv mellan två inkarnationer. Liksom astralvärlden är devakanvärlden ingen plats, utan ett tillstånd. Den omger oss också i detta nuvarande liv, men vi uppfattar ingenting av den. För att jämförelsevis förstå devakantillståndet, liksom devakans inverkan på jordelivet och på kosmos liv, är det bäst att återigen utgå från sömntillståndet.
Sömnen är för den stora majoriteten av människorna ett gåtfullt tillstånd.
Under sömnen förblir människans eterkropp förbunden med den insomnade kroppen och fortsätter sin vegetativa och förnyande verksamhet. Men astralkroppen och individens jag löser sig från den insomnade kroppen för att leva ett självständigt liv.
Under dagen förbrukar hela vårt medvetna liv den fysiska kroppen.
Från morgon till kväll använder människan sin kraft; astralkroppen överför till den fysiska kroppen sensationer och intryck som förbrukar och utmattar den. Under natten verkar astralkroppen däremot på ett helt annat sätt. Hon överför inte längre några intryck utifrån, utan hon bearbetar dessa intryck och skapar ordning och harmoni där dagens liv genom perceptionernas kaos har skapat oordning och disharmoni. På dagen förhåller sig alltså astralkroppen passivt; då är hon mottagare och förmedlare. Under natten är hennes roll aktiv, nämligen ordnande och uppbyggande, för att ersätta de förbrukade krafterna.
Människans beskaffenhet i hennes nuvarande tillstånd medför att hennes astralkropp inte samtidigt kan utföra detta nattliga uppbyggnadsarbete och uppfatta vad som försiggår omkring henne i astralvärlden. Hur kan man avlasta astralkroppen från dess arbete för att göra den fri för livet i astralvärlden?
Adeptens förfarande för att befria sin astralkropp består i att han vårdar de känslor och tankar som redan i sig själva äger en bestämd rytm som kan meddelas den fysiska kroppen, och å andra sidan undviker alla de känslor och tankar som för in oordning och upplösning i den. Han avstår från att överlämna sig åt extrema glädje- och smärtkänslor och ger ett företräde för fullständigt själsligt jämviktsläge.
En överordnad lag behärskar naturen, och det är rytmen. När människan har utvecklat den tolvbladiga lotusblomman, som utgör hennes astrala och andliga perceptionsorgan, kan hon förfoga över sin kropp och ge den en ny rytm som upphäver utmattningssymptomen i den. Tack vare denna rytm och denna återställande av harmonin behöver astralkroppen inte längre, medan den fysiska kroppen sover, utföra sitt uppbyggnadsarbete, utan vilket den fysiska kroppen skulle falla sönder.
Hela vardagslivet består genomgående i en upplösning av vår fysiska kropp. Alla sjukdomar har sitt ursprung i astralkroppens excesser. Den som till exempel äter i övermått väcker i sin astralkropp begär efter njutningar som verkar förstörande på hans fysiska kropp. Han fördärvar sin kropp för att skaffa sig kaotiserande njutningar.
Det är därför vissa religioner föreskriver fasta.
Genom fastan belastas astralkroppen mindre, hon blir lugnare och löser sig delvis från den fysiska kroppen. Hennes svängningar blir mildare och skänker eterkroppen en regelbunden rytm. Fastan möjliggör alltså för eterkroppen att bevara sin rytm. Den bringar livet, nämligen eterkroppen, och formen, det vill säga den fysiska kroppen, i harmoni och ställer därmed samtidigt harmonin mellan världen och människan.
Nu skall vi se vilken roll astralkroppen spelar under sömnen.
Var befinner sig människans jag under denna tid? Strängt taget: i devakan. Men under sömnen har vi inget medvetande. Man måste skilja mellan drömsömn och djupsömn. Drömsömnen motsvarar astralmedvetandet. Den drömlösa djupsömnen, som inträder efter de första drömmarna, motsvarar devakantillståndet. Vi minns inte detta därför att detta tillstånd inte blir medvetet för den vanliga fysiska hjärnan. Den invigde äger kontinuiteten i medvetandet under vaketillståndet, drömsömnen och den drömlösa sömnen.
Han förenar dessa tre tillstånd i helheten av sitt varande.
Låt oss nu undersöka människans situation efter döden i devakan. Efter en viss tid löser sig eterkroppen upp i livseterns kraftströmmar. Vad är nu uppgiften för astralkroppen och medvetandet? Det gäller för jaget och astralkroppen att bygga upp en ny eterkropp för den följande jordiska existensen. Uppehållet i devakan är till en del ägnat åt förvärvet av dessa förmågor. I själva verket är eterkroppens substans liksom den fysiska kroppens inte varaktig. Den fysiska kroppens substans växlar ständigt, så att den under loppet av sju år fullständigt förnyas.
Likaså förnyas etersubstansen, även om dess form och struktur förblir enhetlig under det högre jagets vård. Vid döden återvänder denna substans fullständigt till etervärlden, och lika lite som av den fysiska kroppen kvarstår något av den från en inkarnation till en annan. De på varandra följande inkarnationerna sker alltså med varje gång helt nya eterkroppar, och det är därför som fysionomi och kroppsform växlar så starkt från en inkarnation till en annan. De beror inte på individens vilja utan på hennes karma, på hennes känsloliv och hennes omedvetna viljeimpulser.
Helt annorlunda förhåller det sig med en adept som genomgår en invigning. Han utvecklar redan här nere sin eterkropp på så sätt att han ger den varaktighet och gör den förmögen att efter döden inträda i devakan. Han är tillräckligt avancerad för att redan här på jorden i skötet av sina eterkrafter väcka livsanden, som utgör ett av hans tre oförgängliga väsensdelar. Denna till livsande omvandlade eterkropp kallas på sanskrit budhi.
Har adepten förvärvat denna livsande behöver han inte längre mellan två inkarnationer fullständigt ombilda sin eterkropp. Han tillbringar då en väsentligt kortare tid i devakan. Därför visar han från en inkarnation till en annan samma grundanlag, samma temperament, samma grundkaraktär. När den ockulta mästaren har kommit så långt att han inte bara medvetet kan styra sin eterkropp utan också sin fysiska kropp, uppstår likaledes ett andligt väsensdel som på sanskrit kallas atma, det vill säga andemänniska.
När han har nått denna grad behåller den invigde vid varje inkarnation på jorden dragen av sin fysiska uppenbarelse. Han bevarar sitt helhetsmedvetande vid övergången från jordelivet till det himmelska livet och från en inkarnation till en annan. Därav härrör legenden om de invigda som lever tusen eller tvåtusen år. Det betyder att det för dem varken finns något kamaloka eller devachan utan ett genomgående medvetande bortom dödsfall och födslar.
Man gör ibland följande invändning mot återfödelsen: Om människan har fullgjort sin uppgift på jorden, så känner hon den; varför måste hon då återkomma? – Invändningen skulle vara riktig om människan återkom till samma jord. Men då hon i regel först efter loppet av tvåtusen år återkommer, finner hon en ny natur, en ny jord och mänsklighet, ty de har utvecklats, och så kan hon varje gång lära nytt och fullgöra en ny mission.
Dessa perioder av förnyelse av jorden, som är bestämmande för återfödelseperioderna, bestäms i sin tur av solens gång genom djurkretsens tecken. Åttahundra år före Kristus hade solen sin vårdagjämningspunkt i Vädurens tecken. Ett eko av detta ser vi i legenden om det gyllene skinnet och i benämningen »Guds lamm» för Kristus. Tvåtusen etthundrasextio år tidigare befann sig vårdagjämningspunkten i Tjurens tecken. Det har haft sitt inflytande på kulterna, så på Apis-tjurens kult i Egypten eller Mithraskulten i Persien. Återigen 2160 år tidigare befann sig vårdagjämningspunkten i Tvillingarnas tecken, vilket speglar sig i den gamla persiska kosmogonin och i de motsatta gestalterna Ormuzd och Ahriman. När den atlantiska civilisationen går mot sitt slut och vedernas tid annonseras, har solen sin vårdagjämningspunkt i Kräftans tecken, vars tecken man skriver så: ♋︎
Därmed är slutet på en period och början på en ny betecknad.
Folken har alltid haft ett medvetande om vikten av de förbindelser som förenar dem med konstellationerna. I själva verket underkastas de stora mänsklighetsperioderna inflytandet från de himmelska omloppen, jordens gång i förhållande till solen och stjärnorna.
Detta faktum förklarar skillnaden mellan epokerna och ger de förkroppsliganden som sker i varje epok en ny mening. Ty 2160 år utgör den tidsrymd som behövs för en manlig och en kvinnlig inkarnation, det vill säga för de två aspekter under vilka människan förvärvar hela erfarenhetskatten från en epok.
Vad är det som på jorden frambringar en ny flora och en ny fauna? Det är devorna och gestalterna i devakan.
Darwin försöker förklara jordutvecklingen genom kampen för tillvaron, varmed man i verkligheten inte förklarar någonting. För ockultisten är det de formande verkningarna från devachan som förändrar floran och faunan. Ju längre framåtskriden människan är, desto mer kan hon delta i detta arbete.
Människans verksamhet har desto större inflytande på naturens former ju mer hon har utvecklat sitt medvetande. Den invigde kan arbeta i den värld där de nya växterna har sitt ursprung. Ty devakan är det område där vegetationen får form.
I kamaloka, astralvärlden, arbetar människan på uppbyggnaden av djurriket. Kamaloka ligger i månens sfär, medan devakan hänger samman med solen.
Så är människan förbunden med alla naturriken. Platon talar om korsets symbol när han säger att världsjälen är fäst i korsform på världskroppen. Vad betyder detta kors? Det är själen som genomgår alla naturriken. Växten har i motsats till människan sin rot, eller om man så vill sitt huvud, bärare av näringskrafterna, nertill, och vänder däremot sina fortplantningsorgan kyskt uppåt, mot solen. Djuret intar i en oftast horisontell ställning; en mellanställning. Människan och växten är vertikalt riktade och bildar tillsammans med det horisontellt riktade djuret ett kors, världskorset.
I framtida tider kommer den människas deltagande, som efter döden vistas i de högre världarna, i uppbyggnaden av de lägre rikena att vara ett medvetet sådant. Medvetandet kommer att dirigera förbindelserna så att en ny flora alltid motsvaras av en ny mänsklig kultur.
Den gudomliga missionen för anden är att smida framtiden. Då kommer det varken att finnas under eller slump. Flora och fauna kommer i frihet att vara uttryck för den förvandlade mänskliga själen.
Arbetet på jorden försiggår från två sidor: genom devorna, gudarna, och genom människan.
När vi bygger en katedral arbetar vi i mineralriket. Bergen på båda sidor om Nilen är gudarnas verk, templen vid dess stränder är människornas verk. Och båda har samma mål: jordens förvandling.
Senare skall människan lära sig att forma alla naturriken med samma medvetande som hon nu formar mineralriket. Hon skall forma de levande varelserna och skall ta på sig gudarnas arbete. Så skall hon förvandla jorden till devakan.
Lämna ett svar