Dr Rudolf Steiner, 28 maj 1906 i Paris
Yoga i öst och i väst, första delen Den hemliga vetenskapen syftar inte till askes eller förakt för kroppen utan till att använda den som själens instrument. Människans sju väsensled. Invigningen är en gradvis förvandling av astralkroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen till högre former (manas, budhi, atma).
Ärade åhörare,
Man bör från början vara medveten om att det före en större spridning av den hemliga vetenskapen, det vill säga under de senaste tio åren ungefär, har en viss teosofisk litteratur spritt felaktiga idéer om det mål som den hemliga vetenskapen eftersträvar.
- Man har påstått att det eftersträvade målet skulle vara att undertrycka kroppen genom askes.
- Man har spritt idén att den yttre verkligheten är en illusion som måste övervinnas.
- Man har åberopat det indiska begreppet maya.
Här föreligger mer än en överdrift. Det rör sig snarare om ett verkligt teoretiskt misstag, som motsägs både genom den hemliga vetenskapens teori och praktik.
Hur mycket riktigare är då inte den grekiska bilden som jämför själen med en bi!
Liksom biet svärmar ut från bikupan och samlar blomstersaft för att destillera den och bereda honung av den, så tränger själen, som har sin upprinnelse i anden, in i den yttre verkligheten och samlar där dess frukter för att överlämna dem åt anden.
Det handlar i den hemliga vetenskapen inte om att förakta verkligheten utan om att förstå den och göra bruk av den. Kroppen är inte själens klädnad utan dess instrument. Den ockulta vetenskapen är inte den vetenskap som undertrycker kroppen, utan den lär just hur man skall använda den för högre ändamål. Skulle man ha förstått en magnets natur om man helt enkelt beskrev den som ett stycke hästsko? Nej. Men man förstår den om man säger: Detta är ett stycke järn som i sig rymmer kraften att dra till sig andra järndelar. – Den synliga verkligheten är genomträngd av en djupare verklighet som själen söker tränga in i för att behärska den.
Den högre visheten har under tusentals år bevarats som ett djupt hemligt i de ockulta brödraskapens sköte. Man måste tillhöra dem för att ens få lära känna de första grunderna i den ockulta vetenskapen. Och för att inträda i dem måste man genomgå prövningar och avlägga en ed att inte missbruka de uppenbarade sanningarna.
Men villkoren för den mänskliga naturen, särskilt det mänskliga förståndsmedvetandet, har fullständigt förändrats redan sedan 1500-talet och särskilt under de senaste hundra åren under inflytande av de vetenskapliga upptäckterna. Genom vetenskapen har ett visst antal sanningar från naturens och det sinnligt uppfattbaras rike, som en gång endast var kända för de invigda, blivit allmän egendom. Det som vetenskapen idag känner till var en gång ett mysterium. De invigda har alltid vetat det som med tiden alla människor skulle få veta. Därför har man också kallat dem profeter.
Man måste tillägga att kristendomen har medfört en stor förändring i invigningen. Invigningen är efter Jesus Kristus inte längre densamma som tidigare. Vi kan endast förstå den om vi gör oss reda för den mänskliga naturen och här påminner oss om vilka de sju väsensleden hos människan är.
Människans sju väsensled är:
För det första den fysiska kroppen.
Det är den människa som det kroppsliga ögat kan se, den naturliga människan, den enda som vetenskapen idag känner väl till. Den rent fysiska människan motsvarar mineralvärlden. Hon är en sammanfattning av alla fysiska krafter i universum.
För det andra eterkroppen.
Hur kan man förstå den? Vi vet att hypnosen väcker ett annat medvetande, inte bara hos den hypnotiserade personen utan också hos hypnotisören, som kan suggerera sin försöksperson allt vad han vill. Han kan få henne att hålla en stol för en häst, men han kan också suggerera att stolen inte finns där eller att det i ett rum fullt av människor inte finns någon. Den invigde kan efter behag tillämpa denna förmåga på sig själv och förmå sig att suggerera bort den fysiska kroppen hos den person han har framför sig. Då iakttar han i stället för den fysiska kroppen inte en tomhet utan eterkroppen. Denna kropp är lik den fysiska kroppen men något olik den. Den lånar sin form av den men skjuter något utöver den. Den är mer eller mindre lysande och flytande. Dess organ framträder som strömmar av olika färger, och i stället för hjärtat finner vi ett verkligt nystan av krafter, en virvel av strömmar. Eterkroppen är alltså en verklig, eterisk dubbelgångare till den fysiska kroppen.
Denna kropp har människan gemensam med växterna. Den är inte ett resultat av den fysiska kroppen, som empirikerna kunde tro, utan tvärtom är den den som bygger upp hela den fysiska organismen. För växten liksom för människan är den tillväxtkraften, rytmens kraft och fortplantningskraften.
För det tredje astralkroppen.
Den har inte samma form som eterkroppen och den fysiska kroppen. Den antar en äggformig gestalt och skjuter ut över den fysiska kroppen som ett moln, en aura. Astralkroppen kan framträda i alla regnbågens färger, allt efter de passioner som besjälar den. Varje passion har sin astrala färg. Dessutom är astralkroppen på sätt och vis en syntes av den fysiska och den eteriska kroppen, och det på följande sätt: Eterkroppen har alltid en karaktär som är motsatt det fysiska kroppens kön. Eterkroppen hos en man är kvinnlig, hos en kvinna manlig. Astralkroppen är hos både man och kvinna dubbelkönad. Den är alltså i detta avseende en syntes av de båda andra kropparna.
För det fjärde jaget.
Manas på sanskrit, Jehova på hebreiska, är den förnuftsbegåvade och medvetna själen; det är den oförstörbara mänskliga individualiteten som i sig rymmer kunskapen om uppbyggnaden av de övriga väsensleden. Det är det outsägliga, lika väl mänskliga som gudomliga jaget. Det är enheten av de fyra elementen som Pythagoras under tetragrammets tecken vördade.
Den mänskliga evolutionen består i att de lägre kroppsdelarna förvandlas med hjälp av jaget till förandligade kroppar. Den fysiska kroppen är den äldsta och därför den mest fulländade delen hos dagens människa. Den nuvarande fasen av den mänskliga evolutionen har till uppgift att förvandla astralkroppen.
Hos den civiliserade typen av människosläktet delar sig astralkroppen i två delar, en lägre och en högre. Den lägre förblir ännu kaotisk och mörk, den högre är lysande och redan genomträngd av manas krafter, det vill säga ordnad och regelbunden.
I den mån den invigde har renat sin astralkropp från alla animaliska passioner och gjort den fullkomligt lysande – det är den första fasen av hans invigning – har han kommit fram till katharsis, reningen. Först då kan han arbeta på sin eterkropp och genom den trycka sitt sigill på den fysiska kroppen. Astralkroppen har i sig inget inflytande på den fysiska kroppen. Den är hänvisad till att verka genom eterkroppen.
Elevens uppgift består alltså i att nå fram till förvandlingen av astralkroppen och eterkroppen och därefter till fullständig herravälde över den fysiska kroppen. På detta sätt blir han en mästare och förvandlar de tre lägre väsensdelarna i sin natur till de tre högre:
För det femte: manas.
För det sjätte: budhi.
För det sjunde: atma.
Här stöter vi på en underbar lag i den mänskliga naturen som visar att jaget och manas står i centrum för den mänskliga utvecklingen. Det herravälde som manas utövar nedåt över astralkroppen och eterkroppen överförs uppåt – det vill säga på de övre, gudomliga delarna hos människan – genom förvärvet av nya förmågor.
Så förvandlas till exempel manas inflytande på eterkroppen till ljus och kraft för hans andliga väsen: budhi. Det inflytande han utövar på sin fysiska kropp förvandlas till ljus och kraft för hans gudomliga ande: atma.
Så kulminerar hela den mänskliga utvecklingen i förvandlingen av de lägre väsensdelarna genom det högre jaget. Och vår nuvarande utvecklingsnivå har till uppgift att förvandla astralkroppen, vilket går hand i hand med behärskningen och reningen av känslotillvaron.
Dagens människas astralkropp är mörk i sin lägre del, ljus och färgad i sin övre del. Den lägre delen är ännu inte förvandlad genom jaget, den övre är genomträngd och förvandlad av det. När människan har genomarbetat sin astralkropp helt och hållet säger man att hon har förvandlat den till manas.
Först då börjar arbetet på eterkroppen. Till detta måste man veta: Det som sker i astralkroppen är av övergående natur. Det som sker i eterkroppen lämnar där en varaktig spår och trycker sig dessutom som ett sigill på den fysiska kroppen.
Den högre invigningen består i kontroll över alla processer i den fysiska kroppen, i deras fullständiga behärskning, så att man har dem i sin hand efter behag.
I den mån den invigde når denna punkt äger han atma, blir han en magiker och förvärvar makt över naturen.
Skillnaden mellan den östliga och den västliga invigningen ligger i metoden varmed mästaren leder adepten till arbetet på dennes eterkropp. För att bli klara över detta är det nödvändigt att betrakta de olika tillstånden hos människan under sömn och vaka.
Under sömnen är astralkroppen delvis skild från kroppen och overksam, medan eterkroppen fortsätter sin vegetativa verksamhet.
Vid döden skiljer sig eterkroppen tillsammans med astralkroppen fullständigt från den fysiska kroppen. I eterkroppen, som är minnets bärare, sitter minnet av livet, så att i det ögonblick den lossnar läser de döende sitt liv som i ett enda tablå. Eterkroppen blir, när den är skild från den fysiska kroppen, mycket rörligare eftersom den inte längre störs av sin förbindelse med det fysiska.
Den orientaliska invigningen bestod nu i att under ett letargiskt tillstånd, som vanligen varade tre dagar, skilja adeptens eterkropp och astralkropp från honom. Under denna tid styrde hierofanten elevens eterkropp, överförde vissa impulser till den, ingöt sin vishet i den och präglade den som ett mäktigt och outplånligt intryck.
Vid uppvaknandet fann den invigde denna vishet inom sig, eftersom eterkroppen innesluter människans minne; och han bevarade denna vishet – det var den ockulta mästarens vishet, men präglad av hierofantens outplånliga, personliga avtryck. Efter denna invigning sade man om den som hade genomgått den att han var född två gånger.
Man gick till väga på detta sätt därför att det skulle ha varit svårt att på annat sätt meddela de högre sanningarna.
Annorlunda förhåller det sig med den västliga invigningen. Den skiljer sig från den östliga däri att den ena försiggår i sömntillstånd och den andra i vaket tillstånd, det vill säga att den undviker skiljandet mellan eterkropp och fysisk kropp. I den västliga invigningen förblir den som skall invigas oberoende, och mästaren är endast en väckare.
Den västliga mästeren vill varken härska eller omvända
utan endast berätta vad han skådat.
Hur skall man då förhålla sig när man lyssnar till honom?
Det finns i verkligheten tre sätt att lyssna: att lyssna genom att underkasta sig ordet som en ofelbar auktoritet; att lyssna genom att sätta sig upp mot det man hör; slutligen det enkla lyssnandet, utan slaviskt och blint troende, liksom utan systematiskt motstånd, genom helt enkelt att låta idéerna verka på sig och iaktta deras verkningar.
Sådan måste adeptens hållning visavi sin mäster vara i den västliga invigningen.
Vad beträffar mästaren vet han att han, för att vara mästare, måste vara tjänare. Det gäller för honom inte att forma elevens själ efter sin eget avbild utan att ana och lösa dess hemlighetsfulla väsen.
Det han lär ut är inte en troslära, eller rättare sagt, det är en lära som dock endast har värde genom att den tjänar den inre utvecklingen.
Varje sanning som inte samtidigt är en livskraft är en ofruktbar sanning.
Därför är det nödvändigt att varje tanke får tillträde till själen. Det sker inte om den inte genomströmmas av känsla; annars är den en dödfödd tanke.
Lämna ett svar