8. FÖRHISTORIA

Dr RUDOLF STEINER GA11

Den hyperboreiska och den polariska epoken

Följande framställningar ur Akashakrönikan för oss tillbaka till tider som föregår det som beskrivits i de senaste kapitlen. Den vågade handling som dessa meddelanden innebär är kanske, inför vår tids materialistiska tänkesätt, ännu större än den som låg i de föregående. Anklagelsen om fantasteri och ogrundad spekulation ligger nära till hands. Den som vet hur fjärran sådana ting kan ligga för den naturvetenskapligt bildade i vår tid kan endast förmås att meddela dem av medvetandet att man troget återger andlig erfarenhet. Inget sägs här som inte noggrant prövats med den andliga vetenskapens metoder. Naturforskaren må visa samma tolerans mot andevetenskapen som denna visar mot naturvetenskapens tänkesätt.

För dem som är benägna för sådana andliga frågor bör särskilt framhållas att mycket viktiga ting behandlas i det följande och att allt hör till sedan länge förgångna tider. Att tyda Akashakrönikan på detta område är inte lätt. Författaren gör inget anspråk på auktoritetstro utan vill endast meddela vad som efter bästa förmåga utforskats. Varje sakligt grundad rättelse vore honom välkommen. Han känner sig förpliktad att meddela dessa skeenden i mänsklighetens utveckling eftersom tidens tecken manar till det. Dessutom måste ett stort tidsavsnitt denna gång skisseras i stora drag för att ge en överblick; mer detaljer följer senare.

Akashakrönikans inskrifter är svåra att översätta till vårt vardagsspråk. Lättare vore att meddela dem i den symboliska teckenskrift som används i hemliga skolor, men detta är för närvarande inte tillåtet. Läsaren må därför tåligt ta emot sådant som är dunkelt och svårförståeligt och kämpa sig fram till förståelse, liksom författaren kämpat för att framställa det begripligt. Den möda som läsningen kräver belönas genom de djupa mysterier och mänskliga gåtor som antyds. Sann självkännedom springer fram ur dessa Akashanotiser, som för forskaren i det ockulta är lika verkliga som berg och floder för det fysiska ögat.

Misstag i uppfattningen är naturligtvis möjliga även där.

I detta avsnitt behandlas först människans utveckling. Parallellt med denna löper utvecklingen av de andra naturrikena — mineral-, växt- och djurriket — vilka skall behandlas i följande avsnitt. Mycket kommer då också att belysa det som här sagts om människan.

Går man ännu längre tillbaka i jordens utveckling möter man allt finare materietillstånd. De ämnen som senare blivit fasta var tidigare flytande, ännu tidigare gasformiga, och i ännu äldre tider befann de sig i mycket fina, eteriska tillstånd. Först den avtagande värmen orsakade förtätningen. Här skall vi gå tillbaka till det finaste etertillståndet av jordens materia. När jorden befann sig i ett sådant skede trädde människan in på den. Tidigare tillhörde hon andra världar. Den närmast föregående var en astral eller själslig värld där varelserna inte hade någon fysisk kropp. Inte heller människan. Hon hade redan utvecklat det tidigare nämnda bildmedvetandet, med känslor och begär, men allt detta var inneslutet i en själslig kropp och endast uppfattbart för klarsynt blick. Alla högre utvecklade människor hade då ett sådant klarsinne, om än dunkelt och drömlikt.

Dessa astrala väsen är i viss mening människans förfäder. Det som i dag kallas människa bär redan den självmedvetna anden i sig, som förenade sig med detta förfäderliga väsen under mitten av den lemuriska tiden. De själsliga förfäderna fördes in i den finmateriella eterjorden och sög upp dess fina substans likt en svamp. Därigenom bildade de eteriska kroppar med en långsträckt elliptisk form, där lemmar och framtida organ redan antyddes genom subtila skiftningar i materien. Processen var rent fysikalisk-kemisk men styrdes av själen.

När en sådan massa nått en viss storlek delade den sig i två likadana. Varje ny bildning var lika besjälad som moderbildningen, eftersom det inte var ett bestämt antal själar som inträdde på jorden utan snarare ett själsligt stamträd som kunde frambringa otaliga enskilda själar. Som en växt ständigt skjuter upp ur otaliga frön uppstod själslivet i otaliga skott genom dessa fortlöpande delningar.

Med inträdet i den jordiska materien skedde dock en betydelsefull förändring i själarna. Tidigare kunde ingen yttre materiell process påverka dem; all påverkan var rent själslig och klarsynt. Nu uppstod något nytt: yttre materiella rörelser framkallade rörelser i eterkroppen. Liksom vi i dag uppfattar luftens vibrationer som ljud uppfattade dessa väsen vibrationerna i den eteriska materien. De var i grunden ett enda hörselorgan — hörseln utvecklades först.

Med materiens fortsatta förtätning förlorade själen gradvis förmågan att forma den. Endast redan bildade kroppar kunde nu frambringa nya av sitt slag. En ny fortplantningsform uppstod: avkomman var mindre än moderorganismen och växte först efterhand. Fortplantningsorgan bildades. Samtidigt räckte inte längre enbart fysikalisk-kemiska processer; en särskild del av organismen avskildes, skyddad från yttre påverkan. I denna verkade det själsliga vidare som bärare av livsprincipen (Prana). Människans förfader bestod nu av en fysisk kropp underkastad naturens lagar och ett livssystem underkastat livsprincipen.

En del av själsverksamheten frigjordes från den fysiska kroppen och vände sig inåt, där den formade särskilda organ. Därmed började kroppens inre liv. Den upplevde inte längre bara yttre vibrationer utan började känna dem som inre upplevelser — början till känseln. Först uppträdde den som beröringssinne, senare även värme- och köldkänsla.

Här inträder också det som kan kallas död. Tidigare levde moderorganismen helt vidare i avkomman vid delningen. Nu, när själen inte längre helt behärskade kroppen, föll denna under naturens lagar och dog. Själens verksamhet levde vidare i fortplantning och inre liv, och varje ny organism bar ett överskott av organbildande kraft där själslivet åter uppstod.

I teosofisk litteratur kallas dessa två utvecklingsstadier jordens första rotraser: den polariska och den hyperboreiska.

Människans känslovärld var då mycket allmän och obestämd. Endast hörsel och känsel var åtskilda. Hela kroppen var i stort sett ett beröringsorgan, medan ett särskilt område gradvis utvecklades till hörselorgan.

Den fortsatta utvecklingen hängde samman med förändringar i jordens värmetillstånd. Till slut nådde den yttre värmen en punkt där människan inte längre kunde utvecklas vidare. Då uppstod en motreaktion: människan blev en egen värmekälla. Organ utvecklades som gjorde henne kapabel att själv alstra den värme hon behövde. Kroppsvätskorna blev varmt blod. Därmed vann hon en högre grad av självständighet. Själen fick nu ett inre fält där den kunde utveckla ett liv som inte enbart var ett medlevande i omvärlden.

Genom detta drogs själslivet in i det jordiskt materiella. Nu kunde yttre föremål framkalla begär och känslor. Det som i teosofin kallas Kama — begärskroppen — förenades med människan. Sinnevärldens ting blev objekt för begäret, och människan bands till jordelivet.

Denna förändring sammanföll med en kosmisk händelse: separationen mellan sol, jord och måne. Tidigare var de ett enda system i sin verkan på människan. Nu skildes de: den finaste materien blev solen, den grövsta månen, och jorden blev ett mellanting. Detta skedde gradvis och bidrog till människans vidare utveckling. Solens separation tog bort möjligheten för själen att direkt besjäla jordmaterien; månens separation skapade förutsättningar för särskild känsel. Samtidigt utvecklades synen. Först uppfattades endast ljus och mörker som vaga känslor; färgbilder uppstod fortfarande i själen utan direkt koppling till yttre ting.

Med tiden började själen tillämpa sina inre upplevelser på den yttre världen. Färgbilder kopplades nu till ljusintryck, och människan började se föremål i färg. Nya synorgan utvecklades. Tidigare hade hon haft ett enda öga — sagan om cykloperna är ett minne av detta — men nu utvecklades två ögon i samband med en starkare koppling mellan själsliv och yttervärld. Samtidigt förlorades förmågan att uppfatta det själsliga i omgivningen; själen blev alltmer en spegel av den yttre världen.

Hand i hand med detta gick könens åtskillnad. Kroppen blev mottaglig för befruktning av en annan individ, och nervsystemet utvecklades, vilket gjorde det möjligt för sinnesintryck att avspeglas i själen.

Därmed var inträdet av den tänkande anden i människokroppen förberett.