7. FÖRHISTORIA

Dr RUDOLF STEINER GA11

Sista tiden innan könsuppdelningen

Det skall nu skildras hur människan var beskaffad före sin uppdelning i manligt och kvinnligt. Kroppen bestod då av en mjuk, formbar massa. Viljan hade mycket större makt över denna än hos den senare människan. När människan löste sig från sitt föräldraväsen framträdde hon visserligen redan som en ledat uppbyggd organism, men ofullständig. Organens fortsatta utveckling ägde rum utanför föräldraväsendet. Mycket av det som senare mognade inom moderorganismen fullbordades då utanför denna genom en kraft som är besläktad med vår viljekraft. För denna yttre mognad krävdes vård från det förfäderliga väsendets sida. Människan förde vissa organ med sig vid födelsen som hon senare avstötte. Andra, ännu ofullständiga vid hennes första framträdande, utvecklades först därefter. Hela förloppet kan jämföras med att arbeta sig ut ur en ägglik form och kasta av en ägghinna — dock får man inte tänka på ett fast äggskal.

Människokroppen var varmblodig. Detta måste uttryckligen sägas, eftersom det i ännu tidigare tider varit annorlunda, såsom senare skall visas. Den mognad som skedde utanför moderorganismen ägde rum under inflytande av förhöjd värme som tillfördes utifrån. Man skall dock inte föreställa sig något ruvande av äggmänniskan — så skall hon för korthetens skull kallas. Värme- och eldförhållandena på jorden var då annorlunda än senare. Människan kunde genom sina krafter binda elden eller värmen till ett visst rum; hon kunde så att säga koncentrera värme. Därigenom kunde hon ge det unga väsendet den värme som behövdes för dess mognad.

De mest utvecklade organen var rörelseorganen. De nuvarande sinnesorganen var ännu helt outvecklade. Längst hade hörselorganet kommit, liksom organen för att uppfatta varmt och kallt (känselsinnet); ljusuppfattningen stod ännu långt tillbaka. Människan föddes med hörsel och känsel; synen utvecklades först senare.

Allt detta motsvarar tiden strax före könsskillnadens uppkomst. Denna inträdde långsamt och gradvis. Långt innan den blev fullt verklig föddes människor redan med övervägande manliga respektive kvinnliga drag, men varje individ bar ännu båda könens egenskaper och självbefruktning var möjlig. Den var dock inte alltid möjlig utan berodde på yttre förhållanden under vissa tider på året. Människan var överhuvudtaget i hög grad beroende av sådana yttre villkor och måste ordna sitt liv efter dem, till exempel efter solens och månens gång. Detta skedde inte medvetet i nutida mening utan mer instinktivt — vilket redan antyder hur själslivet då var beskaffat.

Detta själsliv kan inte kallas ett egentligt inre liv. Kroppsliga och själsliga verksamheter var ännu inte skarpt åtskilda. Naturens yttre liv upplevdes fortfarande av själen som något eget. Framför allt var hörseln starkt påverkad av varje vibration i omgivningen. Varje rörelse i luften “hördes”. Vind och vatten talade en vältalig språk. Människan uppfattade naturens hemlighetsfulla vävande och drivande, och detta genljöd i hennes själ. Hennes handlingar var ett eko av dessa intryck. Hon omsatte ljudupplevelser i handling och levde i dessa klangrörelser, som hon uttryckte genom sin vilja. Så leddes hon till allt sitt dagliga arbete.

I något mindre grad påverkades hon av känselförnimmelser, men även dessa spelade en betydande roll. Hon “kände” omgivningen i sin kropp och handlade därefter. Därav visste hon när och hur hon skulle arbeta, var hon borde slå sig ned, vilka faror som hotade och hur de skulle undvikas. Även näringsintaget reglerades så.

Det övriga själslivet förlöpte helt annorlunda än senare. I själen levde bilder, inte föreställningar om yttre ting. När människan till exempel gick från ett kallare till ett varmare rum uppstod en bestämd färgbild i hennes inre — utan samband med något yttre föremål. Den sprang fram ur en inre, viljebesläktad kraft. Sådana bilder fyllde ständigt själen. Man kan jämföra det med människans drömbilder, men dessa var då lagbundna, inte oordnade. Man bör därför tala om ett bildmedvetande, inte ett drömmedvetande. Främst var det färgbilder som fyllde detta medvetande, även om andra slag också förekom.

Människan vandrade alltså genom världen och levde genom hörsel och känsel i dess skeenden, medan världen i hennes själ speglades i bilder som var mycket olik den yttre verkligheten. Lust och olust var mindre knutna till dessa bilder än hos oss. Visserligen väckte vissa bilder glädje och andra obehag, hat eller kärlek, men känslorna var svagare till sin karaktär.

Starka känslor uppstod däremot av något annat. Människan var mycket mer verksam än senare. Allt i omgivningen och i hennes själ drev henne till rörelse. Kunde hon verka fritt uppstod välbefinnande; hindrades hon uppstod obehag och smärta. Frånvaro eller närvaro av hinder för viljan bestämde hennes känsloliv. Dessa känslor utlöste i sin tur nya bildvärldar i själen: ljusa och vackra bilder när hon kunde verka fritt, mörka och missbildade när hon hindrades.

Hittills har den genomsnittliga människan beskrivits. Annorlunda var själslivet hos dem som utvecklats till en slags övermänskliga väsen. Hos dem var det inte instinktivt. Genom hörsel och känsel uppfattade de naturens djupare hemligheter och kunde medvetet tolka dem. I vindens sus och trädens brus uppenbarades naturens lagar och visdom. Bilderna i deras själar var inte bara speglingar av yttervärlden utan avbildningar av världens andliga makter. De uppfattade inte sinnliga ting utan andliga väsen.

Den vanliga människan kände till exempel fruktan och såg en mörk bild; det övermänskliga väsendet mottog genom bilden ett budskap från andliga väsen. Naturprocesserna framstod inte som resultat av döda lagar utan som handlingar av andliga krafter. Yttre sinnesverklighet fanns ännu inte, men den andliga verkligheten stod öppen för dessa högre individer. Anden strålade in i dem såsom solen i vårt öga. Deras kunskap var intuitiv — ingen spekulation, utan direkt skådande av andliga varelsers verksamhet. De kunde därför ta emot impulser från andevärlden direkt i sin vilja och medvetet leda människorna.

När tiden kom för könens åtskillnad betraktade dessa väsen det som sin uppgift att ordna det nya livet. Alla institutioner kring fortplantningen härstammar från dem. De handlade medvetet, men de övriga människorna upplevde detta som instinkt. Könskärleken inplanterades genom omedelbar tankeöverföring och var från början av den ädlaste natur. Allt som senare blivit oskönt på detta område härrör från senare tider då människan blivit självständigare och fördärvat den ursprungliga rena driften. Det fanns ingen tillfredsställelse av könsdriften för dess egen skull; allt var offerhandling för att föra mänskligheten vidare. Fortplantningen betraktades som helig tjänst åt världen, och ledarna var offerpräster i denna mening.

Annorlunda var de halvt övermänskliga väsendenas inflytande. De kunde inte helt rent ta emot den andliga världens uppenbarelser. I deras själsbilder blandades dessa med intryck från den sinnliga jorden. De fullständigt övermänskliga kände ingen lust eller smärta av yttervärlden; deras glädje låg i att handla i enlighet med visdomen. De halvt övermänskliga däremot kände begär efter yttre intryck och upplevde lust eller olust beroende på om detta begär tillfredsställdes.

Just därför kunde de bli människornas ledare när människornas bilder började omvandlas till föreställningar om yttre föremål. Detta skedde när en del av den tidigare fortplantningskraften vändes inåt och hjärnorgan utvecklades. Med hjärnan fick människan förmågan att omvandla sinnesintryck till föreställningar.

Människan blev alltså genom dessa halvt övermänskliga väsen riktad mot den sinnliga världen. Från de övermänskliga hade hon fått fortplantningsdriften; utan de andra skulle hon ha fortsatt i ett drömlikt tillstånd. Genom deras inflytande blev hon ett väsen som är medvetet om sig självt i sinnesvärlden och kan handla efter dess intryck. Därmed uppstod människans valfrihet — och början till gott och ont.

Vid sidan av människan fanns djur på ungefär samma utvecklingsnivå — motsvarande dagens reptiler — samt ännu lägre former. Det fanns dock en väsentlig skillnad. Människan kunde på grund av sin formbara kropp endast leva i områden där jorden ännu inte stelnat till fast materia. Där levde också djur med liknande plastiska kroppar. I andra områden fanns djur med redan förtätade kroppar och utvecklade sinnen; dessa kunde inte längre utvecklas vidare eftersom deras kroppar för tidigt stelnat. Vissa av dem dog ut, andra utvecklades till nutida djurformer.

Människan kunde nå högre former just därför att hon stannade i de områden som motsvarade hennes natur och behöll kroppens mjukhet. Därigenom kunde hon avsöndra organ som kunde befruktas av anden och senare anta tätare materia som skydd för finare andliga organ.

Alla människor var dock inte lika långt utvecklade. Vissa kroppar kunde genast besjälas av anden; andra var för ofullkomliga och måste utvecklas vidare utan andlig besjälning; en tredje grupp tog emot svaga andliga impulser och stod mellan de båda. De behövde ledas av högre makter. Mellan dessa grupper fanns många övergångar.

Vidare utveckling var endast möjlig genom att vissa steg upp på de andras bekostnad. De helt andlösa måste lämnas åt sitt öde; fortplantning med dem skulle ha dragit ned de mer utvecklade. Därför avskildes de, sjönk till djurisk nivå och bildade människoliknande djur. Människan lämnade så att säga några av sina bröder efter sig på vägen uppåt. Även de med svag andlighet kunde bara stiga genom att ansluta sig till högre utvecklade.

Efter en tid nåddes en punkt där allt som låg över en viss nivå förblev inom det mänskliga området, eftersom ytterligare nedstigning skulle ha lett till icke livsdugliga former. Det som sjönk ned i djurriket dog antingen ut eller lever vidare som dagens högre djur. Dessa djur är alltså väsen som stannade kvar på tidigare stadier av mänsklig utveckling och sedan degenererat till lägre former. Aporna är enligt detta synsätt tillbakabildade människor från en forntida epok.

Även inom mänskligheten skedde liknande processer: vissa grupper sjönk ned till barbariska tillstånd utan att bli djur.

Det odödliga i människan är anden. Den kunde först förena sig med kroppen när denna nått en viss utvecklingsgrad. Först när man förstår hur denna förening skedde kan man också förstå födelsens och dödens betydelse och den eviga andens väsen.