9. FÖRHISTORIA

Dr RUDOLF STEINER GA 11

Jordens begynnelse — Solens utträde

Vi skall nu följa Akashakrönikan tillbaka till den uråldriga tid då den nuvarande jorden tog sin början. Med jord skall här förstås det tillstånd hos vår planet genom vilket den blivit bärare av mineral, växter, djur och människor i deras nuvarande gestalt. Ty detta tillstånd föregicks av andra, i vilka de nämnda naturrikena fanns i väsentligt annorlunda former. Det som nu kallas jord har genomgått många förvandlingar innan det kunnat bli bärare av vår nuvarande mineral-, växt-, djur- och människovärld. Även under sådana tidigare tillstånd fanns till exempel mineral — men de såg helt annorlunda ut än våra nuvarande. Om dessa förgångna tillstånd skall ännu talas. Här skall endast uppmärksammas hur det närmast föregående tillståndet omvandlades till det nuvarande.

Man kan något föreställa sig denna omvandling genom att jämföra den med hur en växt går igenom sitt fröstadium. Man tänke sig en växt med rot, stam, blad, blomma och frukt. Den tar upp ämnen ur sin omgivning och utsöndrar sådana igen. Men allt vad som hos den är substans, form och process försvinner — utom det lilla fröet. Genom detta fortsätter livet och framträder nästa år åter i samma form. Så har allt som fanns på vår jord i det föregående tillståndet försvunnit för att åter uppstå i det nuvarande. Det som då kunde kallas mineral, växt eller djur har förgåtts, liksom hos växten rot och stam förgår. Och där som här har ett fröstadium blivit kvar, ur vilket den gamla formen åter nybildas. I fröet ligger de krafter förborgade som låter den nya formen framgå ur det.

Man har alltså vid den tidpunkt som här skall behandlas att göra med ett slags jordfrö. Detta innehöll i sig de krafter som ledde fram till den nuvarande jorden. Dessa krafter hade förvärvats genom de tidigare tillstånden. Men detta jordfrö får man inte föreställa sig som ett tätt materiellt sådant, likt ett växtfrö. Det var av själslig natur. Det bestod av den fina, formbara, rörliga substans som i ockult litteratur kallas den “astrala”. I detta astrala jordfrö finns till en början endast mänskliga anlag — anlagen till de senare människosjälarna. Allt annat som i tidigare tillstånd funnits i mineralisk, växtlig och djurisk natur har sugits upp i dessa mänskliga anlag och smält samman med dem. Innan människan beträder den fysiska jorden är hon alltså själ, astralisk varelse. Som sådan infinner hon sig på den fysiska jorden, som då finns i en ytterst fin materiell form — den finaste eter.

Varifrån denna eterjord härstammar skall behandlas i följande avsnitt. Med denna eter förenar sig de astraliska människoväsendena. De präglar liksom sitt väsen i den, så att den blir en avbild av deras natur. Man har alltså i detta begynnelseskede en eterjord som egentligen endast består av dessa etermänniskor, ett konglomerat av dem. Människans astralkropp, eller själ, befinner sig ännu till största delen utanför eterkroppen och organiserar den utifrån.

För forskaren i det ockulta (fördolda) ter sig denna jord ungefär så: en klotformad massa som i sin tur består av otaliga små eterklot — etermänniskorna — och som omges av ett astralt hölje, liksom den nuvarande jorden omges av ett lufthölje. I denna astrala atmosfär lever de astrala människorna och verkar därifrån på sina eteriska avbilder. De skapar organ i dessa, och åstadkommer därmed ett mänskligt, eteriskt liv. Inom hela jorden finns då endast ett slags materia: den fina, levande etern. I teosofiska skrifter kallas denna första mänsklighet den första, den polariska rotrasen.

Jordens vidare utveckling sker nu så att detta enda materietillstånd delar sig i två. En tätare substans skiljs ut och lämnar kvar en tunnare. Den tätare liknar vår nuvarande luft; den tunnare motsvarar den som gör att kemiska element kan bildas ur den tidigare odelade materien. Samtidigt kvarstår en rest av den tidigare levande etern. Endast en del av denna delas i de två nämnda tillstånden. Man har alltså nu tre slags materia inom jorden.

Medan de astrala människoväsendena tidigare endast verkade på en materia, måste de nu verka på tre. Den luftartade substansen gör först motstånd mot deras arbete; den tar inte emot allt som finns i de fullkomliga astralmänniskorna. Följden blir att den astrala mänskligheten delas i två grupper. Den ena bearbetar den luftformiga materien och skapar där en avbild av sig själv. Den andra förmår mer: den kan bearbeta de två andra materierna och skapa en avbild bestående av levande eter och en annan eterart som möjliggör kemiska element. Denna kallas här den kemiska etern.

Den andra gruppen har dock endast fått denna högre förmåga genom att den avskilt en del av sitt eget väsen — den första gruppen — och fördömt den till lägre arbete. Hade den behållit de krafter som krävdes för detta arbete, skulle den inte ha kunnat stiga högre. Här möter man alltså ett förlopp där något högre utvecklas på bekostnad av något annat som avskiljs.

Inom jorden uppstår nu följande bild. Två slags varelser finns. För det första sådana med luftformig kropp, som bearbetas utifrån av sitt astralväsen. Dessa är djurlika och bildar ett första djurrike. Deras gestalter skulle förefalla mycket egendomliga i dag; de liknar inga nuvarande djurformer, möjligen med avlägsen likhet vid vissa snäck- eller musselskal.

Vid sidan av dessa fortskrider den fysiska människobildningen. Den högre astralmänniskan skapar en fysisk avbild av sig själv bestående av två eterslag: livseter och kemisk eter. Denna avbild kan genom livsetern fortplanta sig och frambringa likar. Genom den kemiska etern utvecklar den krafter som liknar dagens kemiska attraktion och repulsion. Därigenom kan den dra till sig ämnen ur omgivningen och senare stöta bort dem igen. Dessa ämnen kan endast komma från det beskrivna djurriket och från människoväsendena själva. Här har man alltså början till näring. Dessa första människogestalter var således djur- och människoförtärande.

Samtidigt finns också efterkomlingar av de tidigare rena livseterväsendena kvar, men de förtvinar när de måste anpassa sig till de nya jordförhållandena. Ur dem utvecklas senare, efter många förvandlingar, de encelliga organismerna och de celler som bygger upp mer komplicerade levande varelser.

Den luftartade substansen delar sig vidare i två: en tätare, vattnig, och en som förblir luft. Även den kemiska etern delar sig; en del förtätas till det som här kallas ljusetern och ger varelser förmågan att lysa, medan en del förblir kemisk eter. Jorden består nu av vatten, luft, ljusetern, kemisk eter och livseter.

För att de astrala väsendena åter skall kunna verka på dessa ämnen sker åter en utveckling där något högre uppstår på bekostnad av något lägre som avskiljs. Därigenom uppstår tre nya slags fysiska varelser. För det första sådana med kropp av vatten och luft, på vilka grova astralväsen verkar — en ny grupp djur i grövre materia. För det andra varelser med kropp av luft och ljusetern, blandat med vatten — växtliknande väsen, mycket olika dagens växter. För det tredje den dåtida människan, vars kropp består av tre eterslag: ljusetern, kemisk eter och livseter. Eftersom även äldre former fortlever blir mångfalden av livsformer mycket stor.

Nu inträffar en betydelsefull kosmisk händelse: solen skiljs från jorden. Därmed försvinner vissa krafter från jorden — krafter som tidigare funnits i livsetern, den kemiska etern och ljusetern. En genomgripande omvandling drabbar alla varelser som burit dessa krafter. Växtväsendena förlorar en del av sin ljusetern och kan därefter endast leva om den förlorade ljuskraften verkar på dem utifrån. De kommer därmed under solens inflytande. Något liknande sker med människokroppen, vars ljusetern nu måste samverka med solljuset.

Även de varelser som inte själva innehöll ljusetern påverkas, eftersom allt i världen samverkar. Också de kommer nu under den yttre solens inflytande. Människokroppen utvecklar särskilda organ mottagliga för solljuset — de första anlagen till ögonen.

För jorden innebär solens utträde en ytterligare förtätning av materien. Fast substans bildas ur den flytande, och ljusetern delas i en ny ljusetern och en eter som ger kroppar förmågan att bli varma. Jorden blir därmed ett väsen som utvecklar egen värme. Alla dess varelser kommer under värmens inflytande.

Åter sker i det astrala en process där högre utvecklas på bekostnad av lägre. Ett särskilt slags väsen avskiljs som kan bearbeta den grova fasta materien. Därmed uppstår mineralrikets fasta skelett. De högre naturrikena verkar ännu inte på denna massa. Man har alltså ett hårt mineralrike, ett växtrike vars tätaste materia är vatten och luft, samt djur i många former med vatten- eller luftkroppar.

Människokroppen genomgår också en förtätning men endast till vattentillstånd. Denna vattenkropp genomträngs av värmeeter, vilket ger den en substans som kan kallas gasartad. Detta tillstånd kallas inom hemlig vetenskap “eldimma”. Människan var då förkroppsligad i en kropp av elddimma.

Därmed har betraktelsen av Akashakrönikan förts fram till strax före den kosmiska katastrof som orsakades av månens utträde ur jorden.