7: GA93

ANDRA DELEN

7. Frimureriets väsen och uppgift ur andevetenskaplig synpunkt I 2 december 1904
Tempellegenden som frimureriets grund. Invigningsceremonierna inom hantverksfrimureriet (”blått” frimureri). Mästargraden och tempellegenden. De symboliska handlingarna som avbild av ockulta händelser på astralplanet. Frimurare som i äldre tider verkliga byggmästare. Arkitekturen i samband med kosmisk kunskap. Frimureriet som något som vuxit bortom sin egentliga uppgift; dess berättigande under den fjärde underrasen.

DET FÖRSTÖRDA OCH ÅTERUPPRESA TEMPELET
i samband med Legenden om korsets trä, eller Den gyllene legenden

Första föredraget

Dr Rudolf Steiner, Berlin, 15 maj 1905

Kära vänner,
Vi ska i dag syssla med en stor allegori och behandla ett ämne som i de hemliga lärorna vanligen kallas bilden eller läran om det förlorade och åter att uppbygga templet. I tidigare föredrag har jag utvecklat varför man i den hemliga läran utgår från sådana bilder; i dag ska vi se vilken oerhörd mängd av föreställningar som genom denna bild får en förkortning. Jag kommer också att behöva röra vid ett ämne som av dem som vet litet eller ingenting om teosofi mycket missförstås. Det finns människor som inte förstår att teosofi och praktik hör ihop, att de måste verka tillsammans genom hela livet. Jag ska alltså tala om förhållandet mellan teosofin och hela livets praktik. Ty i grunden måste vi vid ämnet om det förlorade och åter att uppbygga templet tala om det allra vardagligaste arbetet.

Jag kommer visserligen att vara i läge som en professor som vill förbereda sina elever för tunnelbygge. När man vill bygga en tunnel är det något eminent praktiskt. Det kan väl någon säga att en tunnel är lätt att bygga. Man börjar helt enkelt på ena sidan att gräva in i berget, mejslar hålet vidare ut tills man på andra sidan kommer ut igen. – Att tro något sådant skulle vara en dårskap ser var och en. Endast på andra livets områden vill man inte alltid inse det. Den som vill bygga en tunnel måste självfallet först behärska högre matematik. Sedan lär man sig hur det tekniskt ska göras. Utan de praktiska ingenjörsvetenskaperna, utan konsten i hela nivelleringen skulle man inte kunna hålla en riktning när man bygger in i berget. Sedan måste man känna grundbegreppen i geologin, de olika bergartslagrens läge, riktningen hos vatten- och metallådrorna i berget och så vidare. Det vore en dårskap att tro att man utan dessa förkunskaper skulle kunna bygga en tunnel och att en vanlig murare skulle kunna bygga en hel tunnel.

En lika stor dårskap vore det om man från det vanliga livets ståndpunkt trodde sig kunna gå till byggandet av det mänskliga samhället. Denna dårskap begås dock inte bara av många människor utan också med otaliga böcker. Var och en tror sig i dag kallad att veta och bestämma hur den sociala ordningen, hur staten bäst kunde reformeras. De som knappt lärt något skriver utförliga böcker om hur den bästa samhällsformen ska gestaltas och känner sig sedan också kallade att väcka reformrörelser till liv. Så finns reformrörelser på alla möjliga områden. Men allt som där görs är precis som om någon med hammare och mejsel ville borra sig igenom en tunnel. Allt detta kommer ur okunnigheten om att det finns stora lagar som behärskar världen och utgår ur andligt liv. Vår tids egentliga olycka är denna okunnighet om att det för byggandet av det mänskliga stats- och samhällsorganet finns lika stora lagar som för tunnelbygget, lagar som man först måste känna för att utföra det nödvändigaste, det allra vardagligaste i samhällsorganet. Liksom man vid tunnelbygget först måste känna samverkan hos alla naturkrafter måste den som ens tänker börja med sociala reformer känna de sociala samverkans lagar. Han måste syssla med hur själ verkar på själ och närma sig anden. Därför är teosofin det som måste ligga till grund för all praktisk verksamhet i livet. Teosofin är den egentliga livets praktik; och först den som utgår från de teosofiska principerna och därifrån går över i livets praktik kan känna sig kallad att verka i det sociala livet.

Därför borde teosofin tränga in i alla livets grenar. Statsmän, socialreformatorer och så vidare är ingenting utan de teosofiska grunderna, utan de teosofiska principerna. Därför är i dag allt arbete på detta område, allt som i dag bygger vid den sociala kroppen, yttersta styckeverk, fullständigt kaos för den som överskådar tingen. För en som förstår saken tar det som socialreformatorerna i dag gör sig ut som om någon högg till stenar, staplar dem på varandra och sedan tror att därav av sig självt skulle bli ett hus. Först måste en gång en plan för huset göras. Likaså är det om man påstod att tingen i det sociala livet av sig själva skulle gestalta sig. Man kan inte reformera samhället utan att känna teosofins lagar.

Denna sinnelag som arbetar i överensstämmelse med en plan kallas frimureri. Ingenting annat ville de medeltida frimurarna, som förhandlade med prästerskapet och slöt avtal om hur man ska bygga, ingenting annat ville de än att gestalta det yttre livet så att det – tillsammans med den gotiska domen – blir en avbild av den stora andliga världens bygge. Ta den gotiska domen. Den visar en rikedom av tusen och åter tusen enskildheter, men är byggd efter en idé som är vida mer omfattande än domen i sig. Det gudomliga livet måste strömma in till full enhet, så som solljuset genom de färgade rutorna tränger in i rummet. Och när den medeltida predikanten på predikstolen talade så att Guds ljus trängde in i hans åhörares hjärtan, så som ljuset genom de färgade rutorna tränger in i kyrkan, då stod de svängningar som uppstod genom predikantens ord i samklang med det stora gudomliga livet. Och i domen själv fortsatte livet av en sådan predikan som fötts ur det andliga livet. Likaså skulle hela det yttre livet omgestaltas till jordens tempel, till avbild av hela den andliga världens bygge.

Går vi ännu längre tillbaka finner vi att just denna tanke- och sinnelagssätt är det allra äldsta hos människosläktet. Ett exempel ska anföras för att visa hur sinnelaget är beskaffat som jag menar. Vår tid är kaotiskt samverkans tid mellan människorna. Var och en vill det han har i sinnet. Denna tid gick en annan tid före, de gamla präststaternas tid. Jag har ofta talat om under-raserna i vår femte rotras. Den första var den gamla indiska kulturen, den andra den persisk-mediska, den tredje den babylonisk-assyrisk-kaldéisk-egyptisk-semitiska, den fjärde den grekisk-latinska. Vi är nu i den femte.

Först den fjärde och femte under-rasen är byggda på den enskilda människans klokhet. Ett stort minnesmärke över den gamla prästkulturens övervinnande genom den enskilda människans klokhet har vi i konsten: i Laokoongruppen. I prästen Laokoon, omslingrad av ormar – ormarna som symbol för klokheten – framställs hur världsklokhetskulturen övervinner den gamla prästkulturen, där man hade andra åsikter om sanning och visdom och om vad som ska ske. Det var övervinnandet av den tredje genom den fjärde under-rasen. Ännu i ett annat symbol framställs det: i sagan om den trojanska hästen. Odysseus klokhet byggde den trojanska hästen, varigenom den trojanska prästkulturen störtades.

Det gamla romerska statens framväxt ur den uråldriga trojanska prästkulturen skildrar sagan om Äneas. Han var en av Trojas utmärkta försvarare, som sedan kom över till Italien. Där lade hans efterkommande grunden till det gamla Rom. Hans son Askanius grundade Alba Longa och sedan uppställs i historien fjorton kungar fram till Numitor och Amulius. Numitor berövas tronen av sin bror Amulius, hans son dödas och hans dotter Rhea Silvia bestäms till vestalprästinna för att Numitors släkt ska dö ut. Och när Rhea Silvia fött tvillingarna Romulus och Remus befaller Amulius att de ska kastas i Tibern. Barnen räddas, diade av en varginna och uppfostrade av den kungliga herden Faustulus.

Av sju kungar i Rom talar sedan historien: Romulus, Numa Pompilius, Tullus Hostilius, Ancus Martius, Tarquinius Priscus, Servius Tullius, Tarquinius Superbus.

Dessa första sju romerska kungar antog man förr efter Livius framställning som verkliga enskilda personligheter. I dag vet historikerna att dessa sju kungar aldrig existerat. Det handlar alltså om en saga, men vad som ligger till grund för denna saga har historieskrivarna ingen aning om. Sagans grund är följande:

Präststaten Troja grundade en koloni, prästkolonin Alba Longa (Alba = prästskrud). Det var en koloni för en präststat och Amulius är dess sista prästdynasti. Därifrån utgår en yngre prästkultur som sedan avlöses av en världsklokhetskultur. Historien meddelar ingenting mer om denna prästkultur. Slöjan som breder ut sig över prästkulturen i den första romerska historien lyfts genom teosofin. De sju romerska kungarna framställer ingenting annat än de sju principer som vi känner från teosofin. Så som den mänskliga organismen består av de sju lemmarna – Sthula-Sharira, Linga-Sharira, Kama-Rupa, Kama-Manas, högre Manas, Buddhi, Atma – tänkte man sig också det samhälleliga organet, hur det byggs upp i tiden, i en sjuledad följd. Och endast om det byggs upp efter sju-talets lag, som ligger till grund för all natur, kan det blomstra. Regnbågen har också sju färger, röd, orange, gul, violett, grön, blå, indigo. Likaså är det sju toner: prim, sekund, ters, kvart, kvint och så vidare och också atomernas viktetal i kemin följer sju-talets regelbundenhet. Och det går genom hela världen. Därför var det självklart för de gamla vishetens väktare att också byggandet av det mänskliga samhället måste regleras efter en sådan lag. Sju etapper, sju lemmar, är dessa sju romerska kungar efter en helt noggrann plan. Så inleddes då också en historisk epok. En plan uppställdes, ty man skulle ha hållit motsatsen för nonsens, och ett lagverk skrevs därom. Denna plan fanns verkligen i början. Var och en visste att världshistorien styrdes efter en helt noggrann plan. Var och en visste: Om jag är i tredje avsnittet av fjärde epoken måste jag rätta mig efter det och det. – Så hade man ännu i det gamla Rom i början en präststat med en plan som kulturens grundidé, som var upptecknad i de böcker man kallar de sibyllinska böckerna. Dessa är ingenting annat än den ursprungliga planen som vilar på sjuledade epokens lag, och i vilken man i början av det romerska riket ännu såg efter när det behövdes.

Man tog som förebild för grundbygget den fysiska kroppen. Det är inte så orimligt. I dag är man benägen att betrakta den fysiska kroppen som något underordnat. Man ser med viss förakt på det fysiska. Det är dock inte berättigat, ty vår fysiska kropp är det högsta hos oss. Ta bara ett enda stycke ben. Betrakta en gång riktigt ett lårben, så kan ni se hur underbart det är sammansatt. Den bäste ingenjören, den störste teknikern kunde inte åstadkomma något så fullkomligt om problemet ställdes för honom att med minsta materialåtgång uppnå största möjliga bärförmåga. Och så är hela den mänskliga kroppen på det fullkomligaste sätt sammansatt. Denna fysiska kropp är verkligen det fullkomligaste man kan tänka sig. Anatomen kommer också alltid med största beundran att tala om det mänskliga hjärtat, som på underbart sätt fungerar, trots att människan hela sitt liv nästan ingenting annat gör än att inta hjärtgifter. Framför allt alkohol, te, kaffe och så vidare utövar på otroligt sätt attacker mot detta hjärta. Men så underbart är detta hjärta bildat att det ända in i hög ålder kan motstå det.

Den fysiska kroppen, denna lägsta kropp, har alltså det största mått av fullkomlighet. Ofullkomligare är däremot de högre kropparna, som i fullkomlighetens utveckling ännu inte kommit så långt: eterkroppen och astralkroppen, som ständigt bryter mot vår fysiska kropp genom våra begärs, lidelser och önskningars attacker. Sedan följer som fjärde det egentliga barnet, det mänskliga jaget, som som irrande irrbloss först av framtiden måste vänta att i sig få sådana lagar som ger det en riktlinje, så som den fysiska kroppen redan länge har.

Om vi nu ska förgrena ett socialt bygge måste det finnas det som gör grundbygget fast. Därför låter sagan Romulus, den förste romerske kungen som framställer det första principet, upphöjas till himlen som guden Quirinus. Den andre kungen, Numa Pompilius, det andra principet, motsvarar den samhälleliga ordningen; han införde lagar för det allmänna livet. Den tredje kungen, Tullus Hostilius, motsvarar lidelserna. Under honom börjar det som riktar attackerna mot den gudomliga naturen, som framkallar osämja, strid, krig, varigenom Rom blev stort. Under den fjärde kungen, Ancus Martius, börjar konsterna, det som utgår ur kama-manas.

Nu kan de fyra lägre principerna inte ur sig själva frambringa de högre, det femte, sjätte och sjunde principet. Också det framställs i den romerska historien. Den femte romerske kungen, Tarquinius Priscus, är inte född ur den romerska lemmarnas byggnad, utan som något högre insatt i den romerska kulturen från etruskernas kultur. Den sjätte kungen, Servius Tullius, motsvarar det sjätte ledet i den mänskliga cykellagens lag, buddhi. För honom är det möjligt att reglera kama, det sinnligt-fysiska korrelatet till buddhi. Han framställer lagkanonen. Den sjunde kungen, Tarquinius Superbus, det högsta principet, är den som måste falla, därför att det inte är möjligt att upprätthålla den höghet, svänget i den samhälleliga ordningen.

I den romerska historien finner vi uttryckt att byggandet av staten lika måste vila på en plan som varje annat bygge i världen. Att världen är ett tempel, att det samhälleliga livet lika måste gliedras och organiseras, också ha pelare som ett tempel och att de stora vise måste vara pelarna i detta tempel: detta sinnelag är det som genomtränger den uråldriga visdomen. Det är ingen visdom som man endast lär, utan som man bygger in i det mänskliga samhället. De sju principerna handhades rätt. Endast den som tar upp hela vetandet, hela visdomen i sig kan arbeta vid samhällets bygge. Vi skulle som teosofer endast litet uträtta om vi inte kom längre än att betrakta människan så som hon sammansätts av dessa och jana lemmar. Nej, först då uppfyller vi vår plikt när vi själva [i det vardagliga] utför teosofins principer. Man måste handha dem så att varje handgrepp, varje fingerörelse, varje steg i livet är uttryck, sigillavtryck av anden. Då bygger vi vid templet som gått förlorat.

Därtill hör dock att man blir medveten om det jag nyligen sagt, hur nödvändigt det är att ta upp något av de stora och omfattande världslagarna i oss. I våra tankevanor måste leva visdomen som leder oss från det stora in i det enskilda, lika som vid husbygge inte redan en sten läggs på en annan innan hela husets plan är färdig. Denna fordran måste ställas om vår värld inte ska vara ett kaos. Vi ska som teosofer inse att lagen måste råda i världen om vi inser att varje steg, varje handling är ett sigillavtryck av den andliga världen. Då bygger vi vid templet. Det är betydelsen av tempelbygget: det vi föresätter oss att göra måste vara lagbundet.

Alltmer har mänskligheten förlorat vetskapen att människan ska bygga in sig i den stora världstemplet. Människor kan i dag födas och dö utan en aning om att lagar lever ut sig i oss, att allt vi gör behärskas av världens lagar. Vår hela nuvarande tid är en förlorad tid därför att människorna inte vet att de ska leva efter lagar. Därför har de gamla tidernas prästvise tänkt ut medel för att rädda något av den stora andliga världens lagar över till den nya kulturen.

Det var så att säga ett knep hos de stora vise att de hemlighöll den lagbundna ordningen i många grenar av livet, ja ända in i det spel som människorna använder till sin vila efter dagens börda. I korten, i schackspelets figurer och i den lagbundenhet varmed man spelar finner vi en avglans, om än endast en svag en, av det jag kallat den lagbundna ordningen. Om ni vill sätta er till kortspel med någon kommer det inte att gå om ni inte känner lagarna, sättet att spela. Och detta är verkligen en avglans av stora världslagar. Det man i kabbalan kallar sefirot, det vi kallar de sju principerna i deras olika gestaltning, finner ni också i sättet att lägga korten vid spelet. Ända in i spelets njutningar har de vise förstått att lägga in de stora lagarna, för att människorna åtminstone spelande ska ha en avglans av visdomen. För den som åtminstone kan spela kort går hans nuvarande inkarnationer inte helt förlorade.

Det är sådana hemligheter hur de stora vise griper in i tidens hjul. Säger man människorna att de ska rätta sig efter de stora lagarna gör de det inte. Men lägger man lagarna i ting där de alls inte märker det kan man ibland ännu gjuta in en droppe av detta sinnelag i dem. Om ni har detta sinnelag får ni en föreställning om vad som symboliseras i den stora allegorin om det förlorade templet.

I de hemliga ordnarna, till vilka också frimurarordnarna hör, har man i tempellegenden skapat något som hänger samman med detta förlorade och åter att uppbygga tempel. Tempellegenden är mycket djup, men också dagens frimurare har vanligen ingen aning därom. Inte ens frimurare skiljer sig i dag så mycket från folk flest; också han tar vanligen inte särskilt mycket med sig in i det nya livet. Men om han låter tempellegenden leva i sig gagnar det redan mycket. Ty den som tar upp tempellegenden tar upp något som på ett visst sätt lagbundet formar hans tänkande. Och på det lagbundna tänkandet kommer det an. Denna tempellegend är följande:

En gång förenade sig en av Elohim med Eva och därav föddes Kain. En annan Elohim, Adonai eller Jehova-Jahve, skapade därefter Adam. Denne förenade sig å sin sida åter med Eva och ur denna förening kom Abel. Adonai stiftade osämja mellan dem som hörde till Kains familj och dem som hörde till Abels familj, vilket fick till följd att Kain slog ihjäl Abel. Men ur Adams nya förening med Eva framgick Seth-släktet.

Så har vi alltså två slags människosläkten. De ena är de ursprungliga avkommorna till Elohim, Kains söner, man kallar dem också elds söner. De är de som odlar jorden, ur den icke-levande jorden skapar och omgestaltar den genom människans konst. Enoch, en av Kains efterkommande, lärde människorna konsten att hugga stenar, bygga hus, organisera samhället, grunda borgerliga samhällen. En annan av Kains efterkommande är Tubal-Kain, som bearbetade metallerna. Ur detta släkte härstammade också byggmästaren Hiram-Abiff.

Abel var boskapsherde. Han höll fast vid det han fann och tog världen som den var. Det har alltid varit motsatsen mellan människorna. De ena håller fast vid världen som den är, de andra vill ur det icke-levande forma ett nytt levande genom konsten. Andra folk har ställt denna elds sönernas stamfader i Prometheus-sagan. Elds sönerna är de som ur de omfattande världstankarna ska bygga in visdom, skönhet och godhet i världen för att gestalta världen till tempel.

Kung Salomo var en ättling ur Abels släkte. Han kunde själv inte bygga templet; honom fattades konsten. Därför kallade han byggmästaren Hiram-Abiff, ättlingen ur Kains släkte. Salomo var av gudomlig skönhet. Och när Saba-drottningen kom till honom trodde hon sig se en bild av guld och elfenben. Hon kom för att förmäla sig med honom.

Jehova kallar man också formens gud, guden som skapat det levande till levande makt i motsats till den andre Elohim, som skapar för att ur det livlösa framhäxa det levande. Vem tillhör framtiden? – det är den stora frågan i tempellegenden. Om människorna utvecklades efter Jehova-religionen skulle allt liv dö ut i formen. Man kallar det i den ockulta vetenskapen övergången till den åttonde sfären. Nu har dock tidpunkten kommit att människan själv måste väcka det döda till liv. Det sker genom Kains söner, genom dem som inte förlitar sig på det som finns utan själva skapar i formerna. Kains söner formar själva vid världens bygge.

När Saba-drottningen ser templet och frågar vem byggmästaren är säger man henne att det är Hiram. Och när hon sedan ser honom framstår han genast för henne som den som egentligen är bestämd för henne. Nu blir kung Salomo svartsjuk; ja, han förbinder sig med tre gesäller som var oförmögna att bli mästare för att förhindra Hirams största mästerverk, »kopparhavet«. Ett gjutning skulle detta, hans största mästerverk, frambringa. Mänsklig ande skulle förbinda sig med metallen. Av de tre gesällerna var den ene en syrisk byggnadsarbetare, den andre en fönikisk timmerman och den tredje en hebreisk gruvarbetare. Sammansvärjningen lyckas: de förstörde gjutningen genom att hälla på vatten. Allt sprutade isär. I förtvivlan vill nu byggmästaren själv kasta sig in i eldens glöd. Då hörde han en röst från jordens mittpunkt. Den kom från Kain själv, som ropade åt honom: här har han den gudomliga världsvetenskapens hammare, med den kan allt återställas. Och Kain gav honom hammaren. – Människans ande är det som människan bygger in i astralkroppen när hon inte behåller den som hon fått den. – Detta bygge ska Hiram nu upprätta. Men det eftersträvas hans liv. Det ska vi nästa gång fortsätta att utveckla.

Hitintills ville jag föra legenden för att visa hur i de ursprungliga ockulta brödraskapen tanken levde att människan har en uppgift; uppgiften att bygga upp den livlösa världen och inte nöja sig med det som redan finns. Visdomen är genom att den inflöt i den livlösa världen blivit till handling, för att världen ska bli en avglans av den ur-eviga andligheten.

Visdom, skönhet, styrka är de tre grundorden i all frimureri. Att omgestalta den yttre världen så att den blir en klädnad för det andliga är uppgiften. Det förstår i dag inte ens frimurarna längre och tror att människan ska arbeta vid sitt eget jag. De håller sig för särskilt kloka när de säger att under medeltiden inte verk-murarna var de fria murarna. Men just verk-murarna var det alltid, ty det yttre bygget skulle bli en avbild av det andliga, av världens tempel, som ska byggas upp ur den intuitiva visdomen. Denna tanke lades tidigare till grund för de stora byggnadsverken och följdes in i enskildheterna.

Med ett exempel vill jag visa er visdomens överlägsenhet över förståndet. Ta en gammal gotisk dom och lägg märke till den underbara akustiken. I dag kan man inte längre eftergöra den, därför att detta djupa vetande gått förlorat.

Den berömda Mörissjön i Egypten var också ett underverk av mänsklig ande. Den var inte en naturlig sjö utan konstgjord efter de vises intuitioner, för att vattnet, när det flödade rikligt, kunde lagras och vid vattenbrist sändas ut över hela landet. Det var ett underverk av kanalisation.

När människan så enligt samma visdom skapar som de gudomliga krafterna skapat naturen, när de i vis klokhet byggde upp det fysiska, då kommer templet att byggas upp. Det handlar inte om hur mycket vi i det enskilda kan skapa ur vår visdom, utan om att vi endast måste ha sinnelaget som vet att endast ur visdomen kan mänsklighetens tempel byggas upp.

Om vi i dag så går genom städerna finns där en skohandel, bredvid en apotek, bredvid denna en osthandel och bredvid osthandeln en affär med promenadkäppar. Om vi inte just vill köpa något, vad angår oss då det? – Hur litet sätter det yttre livet i en sådan stad fort det vi känner, tänker och upplever! Hur helt annorlunda var det under medeltiden. När då människan gick genom gatorna såg hon husens fasader byggda i stil med invånarnas sinnelag och karaktär. Varje dörrlås uttryckte vad människan i kärlek format efter sin ande. Gå till exempel genom en stad som Nürnberg: där finner ni ännu grundstocken till hur det då var, och ta i motsats därtill den moderna abstraktionen som inte längre angår människan. Det är den materialistiska tiden och dess kaotiska skapande, till vilken man gradvis gick över från en tidigare spiritualistisk tid.

Människan är född ur en natur där gudarna en gång format, så att allt fogades in i det stora världens bygge, i det stora templet. Det fanns en gång en tid då ni inte kunde se ett stycke på denna jord utan att säga er: Gudomliga väsen har byggt detta tempel ända fram till den nivå där människans fysiska kropp var färdigbyggd. Sedan tog de högre principerna (de psykiska krafterna) besittning av honom och därmed kom oordningen, kaoset in i världen. Önskningar, begär, lidelser har fört in oordning i världens tempel. Först när ur människans vilja åter talar lagbundenhet, på ett högre och skönare sätt än en gång gudarna skapade vid naturen, först när människan låter guden uppstå i sig själv så att hon som en gud kan bygga vid templet, då kommer hon att återvinna det förlorade templet.

Om vi tänkte att endast de skulle bygga som kan bygga vore det inte riktigt. Nej, det handlar om sinnelaget, även om man vet mycket. Har man dock sinnelaget att tänka i denna riktning och går sedan till sociala, tekniska och juridiska reformer bygger man vid det förlorade och åter att uppbygga templet. Börjar man däremot reformer, hur välmenande de än må vara, utan detta sinnelag skapar man endast vidare kaos. Ty den enskilda stenen är ingenting värd om den inte passar in i hela planen. Reformera ni vid rättsväsendet, religionen eller något annat, så länge man endast ser det enskilda utan att ha sinnelaget för det hela är det endast nedrivande.

Därför är teosofin inte endast teori utan praktik, det allra praktiskaste i världen. Att tro att teosoferna är eremiter som inte bygger vid världen är ett misstag. Om vi kunde få det så att människorna närmade sig socialreformer på teosofisk grund skulle många snabbare och säkrare nå allt det de vill. Ty utan att något sägs mot de enskilda rörelserna leder de enskilt drivna endast till fanatism. Alla enskilda reformsträvanden – fredsapostlar, nykterhetsvänner, vegetarianer, djurskyddare och så vidare – gagnar först när de alla går samman. Deras ideal kan de egentligen endast ha i en stor allmän rörelse som leder i föreningen till alltemplet.

Detta är idén som ligger till grund för allegorin om det förlorade och åter att uppbygga templet.

Notiser ur frågestunden

Fråga: Hur var det med Kains söner och Abels söner?

Svar: Kains söner är de omogna; Abels söner är de övermogna. Abels söner vänder sig till de högre sfärerna när de har dessa inkarnationer bakom sig. Abels söner är solar-pitris; Kains söner är de mognaste mån-pitris.

Fråga: Varför har så många mystiska och frimureriska föreningar bildats?

Svar: Allt högre arbete kan endast utföras i en förening. Artus tavelrunda omfattade vanligen tolv.

Fråga: Känner ni verket av Albert Schäffle?

Svar: Albert Schäffle har skrivit ett verk om sociologi, och den framställning han ger är vida mer frimurerisk än det som utgår ur frimurarlogerna.