8. Frimureriets väsen och uppgift ur andevetenskaplig synpunkt II 9 december 1904
Frimureriet som ett yttre skal utan sitt egentliga innehåll. Goethe och frimureriet. Den Kungliga Valvbågen. Operativt frimureri och arkitektur. De högre graderna. Manifestet från Stororienten av Memphis och Misraïm i Tyskland. Tempellegendens och det operativa frimureriets innebörd; den intuitiva kunskap som måste försvinna. Vår epok (den femte underrasen) som den sanna epoken för mänsklig förståelse. Förvandlingen av mineralriket genom mänsklig andlighet som betydelsen av det gjutna havet. Den engelske premiärministern Lord Balfours tal om elektricitetens innebörd som hänvisning till en vändpunkt i mänskligt tänkande. Frimureriska institutioners mycket uråldriga ursprung.
FRIMURERIETS VÄSEN OCH UPPGIFT
UR ANDEVETENSKAPLIG SYNPUNKT
Andra föredraget
Dr Rudolf Steiner, Berlin, 9 december 1904
Kära vänner,
I föregående föredrag talade jag om frimureriet och vill också i dag säga något därom. Jag ber er att hålla i minnet att jag här befinner mig i ett något annat läge än gentemot de andra ämnen vi behandlat och ännu ska behandla, eftersom jag egentligen endast brukar tala om det jag på något sätt har egen kunskap om; medan jag här från början måste betona att jag som icke-frimurare endast kan tala om frimureriet från teosofisk ståndpunkt, och att det i sanningen skulle vara en frimurare som borde tala om vad frimureriet verkligen är. Han skulle det visserligen inte göra; men det är av andra skäl inte lämpligt att diskutera. Samtidigt ber jag er att ta emot det jag säger med reservation.
När jag sade att endast en frimurare kunde tala om frimureriets innersta väsen, ber jag er att hålla i minnet att det troligen trots allt inte finns någon sådan frimurare på den europeiska kontinenten. Det må låta egendomligt för er, men så är det. Frimureriet befinner sig redan sedan 1700-talet i ett helt eget stadium, och allt det jag berättade i föregående föredrag ber jag er uppfatta så att det troligen skulle förhålla sig så om frimureriet ännu vore som på 1500- och 1600-talet. Men eftersom det inte är fallet är frimureriet så att säga endast en tom hylsa, där det rätta innehållet saknas. Den kan jämföras med en förstenad växt som egentligen inte längre är det som bildar växten, utan endast en sorts skal eller skorpa som bildats av något annat.
Den vanliga, så kallade Johannesfrimureriet kommer inte alls i fråga för det vi ska behandla, ty denna Johannesfrimureri med sina tre grader – lärling, gesäll och mästare – har sitt upphov i traktatet i Köln år 15351. Den är egentligen i dag ingenting annat än en förening för ömsesidig uppmuntran i fråga om något högre bildning och skolning, en förening för att medlemmarna ömsesidigt ska stödja och uppmuntra varandra. Visserligen är dessa tre första grader så att säga endast kvarlevor av de ursprungliga tre frimurargraderna. Och om det i dag ännu skulle ske som förr – det sker inte – skulle lärling, gesäll och mästare invigas så som jag beskrev i föregående föredrag. Det är absolut föreskrivet att de ska invigas så. Men endast en liten del vet att dessa föreskrifter finns, och en ännu mindre del vet innebörden av dessa föreskrifter. Allt det jag sagt om ceremoniernas verkan på den astrala planen är något som Johannesfrimureriet absolut är oklart med.
Både de brittiska och de tyska Johanneslogerna har dessa tre grader som jag nämnt. Och de befinner sig egentligen alla i det tillstånd jag nyss beskrev. Men det finns ändå en möjlighet, redan inom dessa tre grader, helt enkelt genom att symbolerna finns där, att så att säga blicka ner på djupare visdoms grund. Ett bevis för detta må vara att en murare, vars namn ni mycket väl känner, på ett sätt också talat till sina logebröder som i grunden visar ett frö av hans teosofiska medvetande; att han på ett visst sätt talat teosofiska ord som han dock kunde använda i den tiden i en frimurarloge. Denne murare är Goethe.
Ni kommer som teosofer genast att finna något oerhört besläktat, när jag läser upp två strofer ur det frimurardikt som var bestämt för hans logebröder:
Emellertid kallar
från hinsides rymder
Andarnas stämmor,
Mästarnas röster:
Försummen ej att öva
Det godas krafter.
Här viras kronor
I evig stillhet,
De skall med rikedom
Belöna de verksamma!
Vi bjuder er hoppas.
Här talar Goethe om mästarna och han säger det inom logen, därför att han – trots att han vet att de som sitter omkring honom i logen inte har någon aning om ordens djup – ändå vet att genom den miljö en frimurarloge har, genom symbolernas omgivning, skapas svängningar som verkar på astralkroppen och att de därmed ändå har en viss verkan. Det är något som ännu i dag bygger på de som vet att i murarnas medvetande finns mycket litet av detta.
Något mer medvetande har de som förs över de tre första graderna till de högre graderna. Den första av dessa grader är den konungsliga konstens grad, Royal Arch-graden. Denna grad kännetecknas av att det berörda »kapitlet« eller »föreningen« redan har en helt bestämd organisation, redan är uppfyllt av en djupare betydelse. I denna grad kan nämligen i sammankomsterna, särskilt i de där en ny ska invigas i hemligheterna, aldrig vara mer än tolv så kallade genier närvarande; så att de verkligen – på det sätt som sker i ockulta brödraskap – representerar något som inte de själva är, utan något som hemlighetsfullt lever under dem. De ska inte vara personer, utan representera egenskaper.
Den förste, som representerar det viktigaste i kretsen av de tolv, kallas Zerubabel. Han är en ledare lik solen. Från honom strålar ljuset ut som ska gå över till de andra. Han måste vara den klokaste och bör också vara något införd i de hemliga vetenskapernas väsen och betydelse. Vid dagens kreationer i Royal Arch-graden är det sällan fallet. Jag berättar alltså egentligen ideal-fallet, som i ytterst sällsynta fall – när lämpliga personer finns – kan inträffa.
Sedan ansluter sig de två närmaste genierna: översteprästen Jeshua och profeten Haggai, som tillsammans med Zerubabel bildar stor rådet. Sedan kommer den förste och andre huvudgästen, sedan de två skrivarna Esra och Nehemia. Närmast därefter är dörrvaktaren eller logestängaren, och sedan de så kallade mindre gästerna. Inte fler än tolv kan det över huvud taget vara. Dessa tolv föreställer de tolv djurkretsens tecken. Det hela ska föreställa en avbild av solens gång genom djurkretsens tolv tecken. Det påminner redan om det jag berättat för er, att murarna utgick från att efterbilda astronomiska världs lagar i enskilda byggnader, i domen, i katedralerna och så vidare.
Sammankomstplatsen – även om det inte alltid behöver vara så – är ett fyrkantigt rum, övervälvt av ett valv som är blått och täckt med stjärnor, en sorts stjärnrum som verkligen framställs. Deltagarnas uppställning vid ceremonin måste vara helt bestämd. De senast inträdde, neofyterna, står i norr, därför att de ännu inte tål värmen. I öster står Zerubabel. I väster står översteprästen Jeschua och profeten Haggai. Och i söder står de så att de har ett rep lindat om sig; var och en har tre gånger repet lindat om sig. Det är tre till fyra decimeter avstånd, sedan lindas repet om den näste och så vidare.
Den som införs i denna fjärde grad av murarkonsten, som är den första av de högre graderna och i vissa trakter ännu i dag ger ett begrepp om vad tempellegenden verkligen betyder, måste passera tre förhängen. Vid varje av de tre förhängena meddelas honom en av hemligheterna. Därvid meddelas också alltid den hemliga meningen av bestämda verser ur Mose böcker. Sedan, när han passerat de tre förhängena, meddelas honom Tau-tecknets hemlighet, och sedan sägs det så kallade heliga ordet, mästarordet, vid vilket de berörda medlemmarna i den fjärde graden känner igen varandra. Det meddelas honom då framför allt i första undervisningen hur gammal frimureriet är. Det får Johannes-murarna vanligen inte veta, eller om de hör det har de inte det ringaste förståelse för något sådant. Det berättas nämligen frimureriets historia på följande sätt: Den förste verkliga muraren var Adam, den förste människan, som när han fördrevs ur paradiset ägde en utomordentlig kunskap i geometri och därför var den förste muraren, eftersom han som förste människa omedelbart härstammade från ljuset. Det egentliga, djupare ursprunget ligger dock över huvud taget före människornas uppkomst. Ursprunget ligger i ljuset, och ljuset går före mänskligheten.
Det är oerhört djupt och pekar för den som kan förstå det på det som den teosofiska visdomen åter öppnat, genom att skildra det jordiska uppkomsten genom de två första rotraserna fram till den tredje. Den som nu i murarkonsten tar upp detta tar upp något oerhört betydelsefullt i sig. Men hos de flesta är det inte fallet, därför att murarkonsten i dag så att säga är fördärvad. Det kommer därav att man redan från 1500-talet förstod litet av murarkonstens egentliga betydelse, nämligen att ett tempel ska byggas så att dess mått är en efterbildning av stora himmelska förhållanden, att en dom ska byggas så att dess akustik återger något av sfärharmonin, varigenom akustiken just kommer.
Av denna ursprungliga skådan har man gradvis förlorat medvetandet. Så kom det att i första hälften av 1700-talet, när Desaguliers i England åter förenade murarkonsten, man inte hade något riktigt medvetande om att ordet ska tas bokstavligt, att det verkligen handlar om verk-murarkonst, att en murare verkligen var den som kunde bygga kyrkor och tempel och högre byggnader enligt himmelska lagar, i vilka han införde inte jordiska utan himmelska förhållanden.
Denna intuitiva skådan och återgivning i murarkonsten gick förlorad; medvetandet om att det är något annat att tala i ett hus som på ett helt bestämt sätt akustiskt kastar tillbaka språket och därmed verkar annorlunda, gick förlorat. De som byggde de stora domkyrkorna under medeltiden var de stora frimurarna. De var medvetna om att det beror på att det ord prästen talar kastas tillbaka på rätt sätt från de enskilda väggarna, att hela församlingen levde i ett ljudhav som böljade i sinn- och betydelsefulla svängningar, som hade ännu större betydelse för astralkroppen än för det fysiska örat. Allt detta har gått förlorat och måste gå förlorat i den nya tiden. Det är meningen när jag sade att i dag endast en tom hylsa finns kvar av det frimureriet förr betydde.
Utöver dessa Johannesgrader finns också de höga graderna. Och särskilt de större samfunden i Storbritannien, Amerika, Italien, Egypten och i Orienten – särskilt de som kallas orientalisk murarkonst, Memphis-murarkonst – har dessa höga grader med ganska fullständighet. Också i Tyskland, där man i Memphis-Misraim-murarkonsten har en avdelning som står i samband med murarkonsten i hela världen, bearbetas de höga graderna. Endast i Tyskland inom Johannes-frimureriet finns så litet medvetande om de höga gradernas egentliga betydelse att Johannes-murarna i Tyskland över huvud taget ser de höga graderna som nonsens. Den tyska stororienten är därför tvungen att över huvud taget endast låta Johannes-frimureriet gälla som murarkonst.
Det finns stora skillnader i detta avseende mellan den tyska och den engelska eller brittiska murarkonsten. I den brittiska murarkonsten är det så att genom toleransfördraget från 1813 har en sorts utjämning kommit till stånd mellan Johannes-frimureriet med dess tre grader och de höga graderna, så att man som lärling kan inträda i Johannes-frimureriet och sedan avancera till fjärde, femte, sjätte graden, alltså till de höga graderna. Johannesgraderna räknas i England; det är inte fallet i Tyskland. Den tyska stororienten i Memphis- och Misraim-orden bearbetar därför själv de tre lägsta graderna. Orient-frimuraren måste alltså från början ha erövrat de tre första graderna, han måste också förplikta sig att åtminstone avancera till 18:e graden. Inte förr får han vila. En tysk Johannes-murare kommer alltså inte att kunna antas till de höga graderna hos orient-murarna. Denna orient-murarkonst är en stegvis skolning i ockultismen. Som jag sade i föregående föredrag är den en avbild för skolningen i de högre graderna – till Royal Arch-graden ansluter sig dessa – där man genomgår en sorts astral skolning som går upp till 18:e, 20:e graden. Sedan kommer det där man genomgår en sorts mental skolning, en skolning som leder till ett slags liv på mentalplanen. Det är då graderna upp till sextio-, sjuttio graderna in, och sedan kommer den högsta eller djupaste ockulta skolningen som ännu kan företas genom stororienten upp till 96:e graden.
Det finns i Tyskland endast få som avancerat till 96:e graden. Men trots allt ligger här något framför som genast bevisar för er hur litet murarkonsten i dag ännu har av det den en gång var. Det intressantaste däri är att de som graderats upp till 96:e graden genomgående inte gått igenom den murariska skolningen, att över huvud taget knappast någon finns som på något sätt genomgått hela skolningen. Det finns alltså några som har högre grader. Det tilldelas dem 3:e, 33:e, 96:e graden. Men de som har dem har inte erhållit dem genom skolningen i murarkonsten, utan i andra ockulta skolor, och de har låtit sig övertalas att i murarkonsten låta sin skolning komma murarkonsten till godo. Om någon har 96:e graden har han inte genomgått den i murarkonsten. Man räknar rent av med att murarkonsten får nytta av den ockulta skolningen från andra skolor.
I denna mening ska också uppfattas som ett slags ideellt dokument det manifest som stororienten i Memphis- och Misraim-riten utgivit. Jag vill läsa upp det för er och knyta några förklaringar därtill. Det som där sägs ska heller inte uppfattas som om det i dag kunde genomföras. I dag görs från början uppmärksam på att ingen murare – inte ens en av 96:e graden – vill ta ansvaret att genomföra föreskrifterna på någon murare, eftersom han själv inte genomgått dem.
»Om hemligheterna i vår ordens ockulta höga grader. Ett manifest från stororienten.« – »Ett av de hemligheter som vår orden äger i sin högsta grad består däri att den åt den vederbörligen förberedde brodern levererar de praktiska medlen att upprätta den sanna Salomos tempel i människan, att återfinna det förlorade ordet, det vill säga att vår orden åt den invigde och utvalde brodern levererar de praktiska medlen som sätter honom i stånd att redan i detta jordiska liv skaffa sig bevis för ren odödlighet.«
Det är en av de punkter som existerar som den viktigaste punkten. Nästa punkt är också en sådan som existerar i alla ockulta skolor: inga andebesvärjelser och spiritistiska praktiker. Spiritistiska praktiker är strängt uteslutna.
»Denna hemlighet är en av de sanna murariska hemligheterna och just uteslutande i besittning av vår ordens ockulta höga grader. Den har på vår orden genom muntlig överlämning kommit från fäderna till all sann frimureri, de vise männen i öster, och överlämnas också av oss endast muntligt vidare.«
Det är de ockulta sällskapens praxis.
»Självfallet hänger dock framgången av denna praktiska undervisning för att erhålla denna hemlighet åter helt och hållet på kandidaten själv.«
»Ty vad hjälper det att ge en elev som vill lära sig simma de bästa, prövade och utförligaste anvisningarna till simning, om han, när han väl lagts i vattnet, inte själv rör händer och fötter. Eller vad hjälper det att ge en målarlärjunge den omfattande anvisningen till målning och måla upp de hetaste färgerna för honom; om han inte själv tar penseln i handen och själv söker uppnå färgblandningen, blir han aldrig konstnär.«
»De bröder som nu hade funnit denna hemlighet bevarade den som en kostbar, själv erövrad egendom, och för att inte bli misskända eller rent av hånade av vardagsmänniskorna dolde de den under symboler, så som vi ännu i dag gör.«
Dessa symboler är i dag oläsliga för murarna. Dessa symboler är nu inga godtyckligt valda yttre symboler. De är inte ting genom vilka någon framställer saken så som en professor som säger: Jag vill grafiskt visa er något. – Dessa symboler är tagna ur tingen själva som naturen själv skriver. Den som känner igen dem, som verkligen kan läsa dem, kommer i förbindelse med tingens inre, det leder honom in i saken själv. Det ger saken själv och inte bara symboliserar. I murarkonsten finns ingen som kan ge anvisning att komma till tingen själva.
»Dessa symboler är nu inga godtyckligt valda bilder och grundar sig inte på något slump, utan de är grundade i Guds och människans egenskaper, och vi måste betrakta dem som urbilder. Vi kommer dock aldrig att ta formen, kärlet, ritualet, symbolerna för innehållet, utan söka det andliga innehållet i formen,« – dessa ord visar … [lucka], eftersom symbolen själv framställer saken – »och sedan vi funnit det och tagit upp det i oss, ur det andliga innehållet känna igen den absoluta nödvändigheten av formen, ritualet, symboliken.«
»Våra höga grader ger därför brodern möjligheten att erhålla ett säkert bevis för människans odödlighet.« – Det skulle de också göra om de bearbetades. – »Det är och var den stora längtan sedan tänkande människor existerar. Människan behöver denna övertygelse om sitt fortlevande efter döden för att i detta liv verkligen kunna vara lycklig. Därför har också alla religioners och vishetsskolors mysterier sysselsatt sig med denna fråga som sin högsta och förnämsta uppgift. Kyrkligheten sysselsätter sig naturligtvis också med lösningen av denna fråga <om det förlorade ordet>, det <förlorade eviga livet>, den hänvisar dock sökanden alltid på nådens väg och ställer det ständigt fram som en gåva och inte som något själv att erövra eller erövrat. Vår orden ställer det dock i möjligheten för varje enskild sökande, medelst praktiska medel redan i detta liv medvetet och självviljat förena sig med världsmedvetandet, urskaparkraften.«
Det betyder alltså att möjliggöra insikten i den värld och föreningen med den som annars endast öppnas genom dödens port.
Ni ser av allt detta att det som hör till världens djupaste ursprungligen fanns i frimureriet, men i den tomma hylsa som det i dag är finns det inte längre. Ni måste fråga er: Varför? Jo: Meningen som uttrycks i tempellegenden, meningen med verk-murarkonsten, måste, som all intuitiv kunskap, gå förlorad, eftersom den femte under-rasen blivit den egentliga förståndsrasen. Intuitionen måste först vila en stund i världen, och det sätt på vilket frimureriet verkar är intuitivt. Jag hänvisar er till Vitruvius och till den sanna symboliska anvisningen till byggande. Denna kan dock endast den följa som har intuitionen därtill. I dag har dessa symboliska anvisningar ersatts av förståndsmässiga, rationella. Förståndet måste först en stund bilda mänsklighetens egentliga utvecklingsetapp därför att allt som under tiden kommit till oss av stora naturens landvinningar måste infogas i hela organismen av mänskligt skapande.
Förstå bara vad det betyder: hela mineralriket ska under vår nuvarande runda inlemmas i vår utvecklings framsteg. Det inlemmas så att människan gradvis med sin egen andlighet organiserar om hela naturen ännu en gång. Det är meningen med kopparhavet, att allt i den mineraliska naturen verkligen är genomorganiserat.
I industrin arbetar mänskligheten för att organisera sin egen andlighet in i den mineraliska naturen. Om ni betraktar en maskin … [lucka].
Så skapar alltså människan verkligen genom sin egen ande hela mineralriket om och om. Denna omarbetning av naturen, denna omarbetning av det mineraliska kommer att vara fullbordad när vår runda är slut. Då kommer hela den mineraliska naturen att vara omvandlad. Människan kommer att ha givit den sitt prägel, så som hon ger en mängd metall sitt prägel när hon till exempel arbetar en klocka. När sedan en ny krets inträder kan mineralriket sugas in, absorberas.
För att på detta område fullborda utvecklingen helt måste denna hela tankesätt, som nu – sedan 1500-talet – gripit mänskligheten, fortplanta sig ända in i atomet. Först när det förståndsmässiga tänkandet gripit atomet kan murarkonsten åter leva upp. På första steget griper man den yttre formen. Nästa steg blir det när människan lärt sig tänka ända in i det mineraliska atomet, så att hon är i stånd att använda det som lever i atomet och ställa det i helhetens tjänst. Visserligen har det mänskliga tänkandet först nu och kanske först sedan fem år tagit den riktning som följer naturkraften ända in i atomet, och den som helt vill förstå detta måste följa den sista fasen av de olika elektriska stadierna. Intressant i detta avseende, men endast i helt yttre antydningar, är det tal som den engelska premiärministern Balfour hållit om vår nuvarande världsåskådning. Vad han där sagt [om den nya elektriska teorin] är något oerhört betydelsefullt. Det pekar där på den oerhört viktiga vändpunkten i det mänskliga tänkandets utveckling. Han är sig till en viss grad medveten om det och uttrycker det också på ett ställe. Så ser vi hur i det naturvetenskapliga medvetandet gryr något av det som spelar in i framtiden. Ockultisten vet det sedan 1879. Jag betonar det, även om jag inte kan motivera det vidare. Ockultisten vet att det kommer: en ny utgångspunkt ur atomet in i den mineraliskt-fysiska världen. Det blir det som i den sjätte under-rasen kommer in i världen, och genom vilket också murarkonsten kan leva upp igen. Ockultisten har i murarkonsten något helt märkligt, något oöverträffat, ty den har det uråldriga som inrättning. Den hör till de äldsta överlämningarna som bevarats med nästan hundra grader i exakt specialiserad indelning, trots att den nästan helt förlorat sitt innehåll, trots att ingen av de i Europa tillhöriga frimurarna är i stånd att bilda sig ett riktigt begrepp därom. Trots det: Saken finns där, så att någon endast behöver fylla hela hylsan med nytt innehåll. Saken finns där och väntar på att väckas till liv.
Stickord ur den följande diskussionen: Memphis-murarkonst, orientaliska orden och stororientorden. På en ockultistkongress talades det om huruvida de ockulta lärorna kan offentliggöras eller inte. Därigenom visade det sig att två riktningar existerar, en vänsterstående och en högerstående, en frisinnad och en konservativ.
- Enligt ett arbete av Friedrich Heldmann, som fanns i Rudolf Steiners privata bibliotek: Die drei ältesten geschichtlichen Denkmäler der teutschen Freymaurerbrüderschaft (»De tre äldsta historiska minnesmärkena över det tyska frimurarbrödraskapet«).
Kölnurkunden från 1535, tillsammans med de äldsta stadgarna för Strasbourgslogen från 1459 och deras revidering från 1563, utgör de äldsta dokumenten rörande den tyska frimureriet. Heckethorn, liksom även andra, anser dock dessa handlingar vara apokryfiska, det vill säga oäkta. ↩︎
Lämna ett svar