9. Frimureriets väsen och uppgift ur andevetenskaplig synpunkt III 16 december 1904
Frimureriet i de högre graderna. Den förenade riten Memphis–Misraïm. Cagliostro och de högre graderna. De vises sten (odödlighet) och det mystiska pentagrammet i Cagliostros lära. Den franska revolutionen och greven av Saint-Germain. Skillnaden mellan den stegvisa invigningen i de högre graderna och den demokratiska kunskapsförvaltningen inom hantverksfrimureriet. De fyra undervisningsmetoderna inom Memphis–Misraïm-riterna. De ockulta institutionernas realitet och de yttre formernas betydelse. Den nya kunskapen om atomen och framtida insikter om sambandet mellan atom, elektricitet och mänskligt tänkande.
Kära vänner,
Det är viktigt att tala om höggradsmureriet, eftersom denna läroform åter ställer sig särskilda uppgifter, och under den närmaste tiden kommer mycket därav att bli föremål för diskussion. I huvudsak har vi här att göra med en särskild rit, nämligen den som betecknas som den förenade riten av Memphis och Misraïm. Jag har redan påpekat att denna Memphis- och Misraïm-rit har ett mycket stort antal grader, att man måste genomgå nittiofem grader, och att vanligen de högsta ledarna för en stororient — i synnerhet stororienterna i Tyskland samt i Storbritannien och Amerika — innehar den 96:e graden. Dessa grader är så indelade att de ungefär fram till slutet av åttiotalets grader är ordnade på ett sätt som jag strax skall redogöra för.
Ungefär från och med den 87:e graden börjar de egentliga ockulta graderna, i vilka endast de kan invigas som ägnar sig åt verklig ockultism. Jag gör alltid det förbehållet att det på kontinenten knappast finns någon som verkligen har genomgått alla dessa grader eller som verkligen har genomgått en ockult frimurarutbildning. Men detta skadar inte frimureriet i någon större utsträckning, eftersom det först åter skall få sin uppgift, och då kommer också de organisationer att finnas där, höljet kommer att finnas där, som behövs för att uppnå det som skall uppnås.
Nu måste jag ange olika frimurarströmningar och deras tendenser, även om jag endast i korthet kan antyda något. Först och främst måste man beakta att hela höggradsmureriet leder tillbaka till en personlighet som ofta nämns men också mycket missförstås. I synnerhet har hon missförståtts av 1800-talets historiker, som inte har någon aning om i vilka svåra livssituationer ockultisten kan hamna. Det rör sig om den personlighet som av få har erkänts men av många blivit beryktad: Cagliostro. Den så kallade greven Cagliostro, i vilken döljer sig en individualitet vars sanna egenart endast är känd för de mest invigda ockultisterna, försökte först i London föra frimureriet till en ny nivå. Ty det stod redan under det sista tredjedelen av 1700-talet ungefär på den ståndpunkt som jag har karakteriserat. I London lyckades detta då inte. Han försökte därefter i Ryssland och även i Haag. Överallt misslyckades det av helt bestämda skäl.
Men sedan lyckades det honom i Lyon att ur en krets där levande frimurare grunda en filaletisk loge med ockult innehåll, nämligen den loge som kallades Logen för den triumferande visheten. Syftet med denna loge angavs av Cagliostro. Det som ni kan läsa därom är emellertid inget annat än sådant som skrivits av oförståndiga människor. Det som överhuvudtaget kan sägas därom är egentligen endast antydningar. Det handlade hos Cagliostro om två ting: för det första undervisning i syfte att frambringa den så kallade de vises sten; för det andra öppnandet av förståelsen för det mystiska femhörnet, för det mystiska pentagrammet. Jag kan endast antydande säga er vad dessa två ting betyder. Man kan mycket väl driva gäck med dem, men de är inte endast symboliska, utan vilar på fakta.
De vises sten har ett bestämt syfte, som angavs av Cagliostro: den skulle förlänga det mänskliga livet till 5527 år. Detta framstår som löjligt för den fritänkande. I verkligheten är det emellertid möjligt att genom särskild skolning förlänga livet i det oändliga därigenom att människan lär sig att inte längre leva i sin fysiska kropp. Den som skulle föreställa sig att adepten inte drabbas av döden i ordets vanliga bemärkelse skulle emellertid föreställa sig något felaktigt. Även den som tror att en adept inte kan träffas och dödas av en tegelsten skulle föreställa sig något felaktigt. Detta skulle förvisso endast inträffa om adepten tillät det. Det handlar inte om den fysiska döden, utan om följande. Den fysiska döden för den som för sig själv har lärt känna de vises sten och förstått att använda den är endast en skenbar händelse. För de andra människorna är den en verklig händelse, som betyder ett stort avsnitt i hans liv. För den som på det sätt som Cagliostro avsåg med sina lärjungar förstår att använda de vises sten, är döden endast en skenbar händelse. Den utgör inte ens ett särskilt viktigt livsavsnitt; den är nämligen något som endast finns till för de andra, som eventuellt kan iaktta adepten och säga att han dör. Han själv dör emellertid i verkligheten inte alls. Saken förhåller sig snarare så att vederbörande har lärt sig att överhuvudtaget inte leva i sin fysiska kropp; att han har lärt sig att låta alla de processer som i dödsögonblicket plötsligt försiggår i den fysiska kroppen, ske efterhand under livet. Allt det som annars fullbordas i döden har redan fullbordats med vederbörandes kropp. Då är döden inte längre möjlig, ty vederbörande har sedan länge lärt sig att leva utan den fysiska kroppen. Han lägger av den fysiska kroppen på ungefär samma sätt som man tar av sig en regnrock och tar på sig en ny kropp, såsom man tar på sig en ny regnrock.
Ni kan väl därav bilda er en liten föreställning. Detta är den ena undervisning som Cagliostro förmedlade — de vises sten — som låter den fysiska döden sjunka ned till betydelselöshet.
Det andra var insikten om pentagrammet. Det är förmågan att skilja de fem kropparna hos människan från varandra. När någon säger: fysisk kropp, eterkropp, astralkropp, kama-manas-kropp, kausalkropp, så är detta blott ord eller, i bästa fall, abstrakta begrepp. Därmed är emellertid ännu ingenting gjort. Den människa som lever i dag känner i regel knappt ens den fysiska kroppen; först den som känner pentagrammet lär känna de fem kropparna. En kropp känner man inte när man lever i den, utan först när man har den som objekt. Det är detta som skiljer genomsnittsmänniskan från den som har genomgått en sådan skola, att de fem kropparna har blivit objekt för honom. Den vanliga människan lever ju också i dessa fem kroppar. Men hon lever i dem, hon kan inte träda ut ur dem och betrakta dem. Högst sin fysiska kropp kan hon betrakta när hon ser ned på sin kropp eller betraktar sig själv i spegeln. Cagliostros lärjungar skulle, om de rätt hade följt hans metod, ha kommit fram till det som enskilda rosenkreuzare har kommit fram till, vilka i grunden befann sig i en skola med samma tendens. De befann sig i en skola hos de stora europeiska adepterna, som ledde till att de fem kropparna blev verkligheter och inte blott begrepp. Detta kallas att ”känna pentagrammet” och ”moralisk återfödelse”.
Jag vill inte säga att Cagliostros lärjungar inte åstadkom något. De lyckades i allmänhet så långt som till att begripa astralkroppen. Cagliostro var ytterst skicklig i att ge dem en åskådning av astralkroppen. Långt innan katastrofen drabbade honom hade han lyckats upprätta, förutom skolan i Lyon, även skolor i Paris, Belgien, Petersburg och några andra platser i Europa, ur vilka senare åtminstone i viss mån sådana människor framgick som utgjorde grundstommen för dem som nådde fram till den 18:e, 19:e, 20:e graden av höggradsmureriet. Så har greven Cagliostro, innan han måste avsluta sitt liv i Roms fängelsehålor, haft ett betydande inflytande på det ockulta frimureriet i Europa. Världen borde i grunden inte alls döma över Cagliostro. Jag antydde redan att det i allmänhet är så när man talar om Cagliostro som om en afrikansk hottentott talade om högbanans inrättning, eftersom man inte kan överblicka i vilket förhållande de yttre, till synes omoraliska handlingarna stod till världshändelserna.
Jag har redan tidigare anmärkt att den franska revolutionen har vuxit fram ur ockultisternas hemliga sammanslutningar och att man, om man följer strömningarna vidare, skulle kunna följa dem ända in i adeptskolorna.
Det är möjligt att det som har skildrats som roman av Mabel Collins i boken Flita är svårt att förstå. Där skildrar hon på ett mycket groteskt sätt hur en adept på en hemlig plats har världsschackbrädet framför sig och låter pjäserna spela, och hur han så att säga bestämmer ett kontinents karma på ett mycket enkelt litet kort. Det går inte till exakt så som det där är skildrat, utan något långt mer storslaget äger i verkligheten rum, varav det som skildras i Flita endast är en förvrängd avbild.
Den franska revolutionen har i hög grad vuxit fram ur sådana ting. En berättelse är känd, som finns i grevinnan d’Adhémars böcker. Där sägs att grevinnan d’Adhémar, hovdam hos Marie-Antoinette, före den franska revolutionens utbrott fick besök av en greve av Saint-Germain. Han ville låta anmäla sig hos drottningen och begära audiens hos kungen. Men Ludvig XVI:s minister var fiende till greven Saint-Germain; därför kunde han inte nå fram till kungen. För drottningen däremot skildrade han med stor skärpa och noggrannhet vilka stora faror som stod för dörren. Men hans varningar blev tyvärr inte beaktade. Han uttalade då det stora ordet, som vilar på sanning: ”Den som sår vind skall skörda storm”, och tillade att han hade uttalat detta ord redan för årtusenden sedan och att Kristus sedan hade upprepat det. Detta var ett ord som var oförståeligt för varje utomstående.
Men greven Saint-Germain hade rätt. Jag vill endast tillägga ännu några drag som är fullt riktiga. I böcker om greven Saint-Germain kan ni läsa att han år 1784 skall ha dött vid hovet hos lantgreven av Hessen, som då var en av de mest framskridna tyska frimurarna. Han vårdade honom till hans död. Grevinnan d’Adhémar berättar emellertid i sina memoarer att han långt efter år 1784 visade sig för henne, att hon ännu sex gånger långt därefter såg honom. I sanning var han år 1790 hos några rosenkreuzare i Wien och sade det som också var riktigt: att han hade att dra sig tillbaka till Orienten under åttiofem år, och efter åttiofem år skulle man åter kunna förnimma hans verksamhet i Europa. År 1875 är grundläggningsåret för Teosofiska samfundet. Dessa ting hänger alla samman på ett bestämt sätt.
Även i den skola som lantgreven av Hessen grundade handlade det i väsentlig mån om dessa två ting: om de vises sten och om insikten i pentagrammet. I något förändrad gestalt lever nu det frimureri vidare som då grundades av lantgreven av Hessen. Hela detta frimureri, sådant som jag har skildrat det, kallas nämligen det egyptiska ritet, Memphis- och Misraïm-riten. Denna för sin tillkomst tillbaka på kungen Misraïm, som hade dragit över från Assyrien — från Orienten — och som efter erövringen av Egypten invigdes i de egyptiska mysterierna. Det är hemligheter som ännu stammar från det gamla Atlantis. Därifrån har det funnits en fortlöpande tradition. Det nya frimureriet är endast en fortsättning av det som då grundlades i Egypten.
Innan jag går in på detaljer vill jag säga att höggradsmureriet är ett sådant som även intimt väsentligen skiljer sig från det vanliga Johannismureriet. Det vanliga Johannismureriet bygger nämligen på ett slags demokratiskt princip, och om det demokratiska principen skall tillämpas i kunskapsfrågor, är det självklart att det leder till att de församlade bröderna i huvudsak inte gör annat än att var och en framför sin mening. Sanningen är emellertid inget som man kan ha meningar om. En sanning vet man, eller så vet man den inte. Ingen kan säga att vinkelsumman i en triangel är 725 grader i stället för 180.
När människor sitter tillsammans och samtalar, talar de om sina meningar, även under omständigheter om de högsta ting. Men allt detta befinner sig på illusionens plan och är lika felaktigt som det som sägs av den som inte vet hur stor vinkelsumman i en triangel är, utan endast har en mening om den. Lika litet som man kan diskutera huruvida vinkelsumman i en triangel är så eller så många grader, lika litet kan man diskutera högre sanningar. Därför är det demokratiska principen omöjlig i kunskapsfrågor, eftersom den inte vilar på någon grund. Det som skiljer höggradsmureriet från Johannismureriet är att man steg för steg kan lära känna sanningen. Den som har erkänt kan inte längre ha en avvikande mening. Man har erkänt, eller man har inte erkänt. De 96 graderna har alltså en viss berättigande.
I spetsen står det så kallade suveräna sanktuariet, som är identiskt med det som inom frimureriet kallas stororienten, vilken är i besittning av de egentliga ockulta insikterna och känner vägen och språket till det som kan läsas i frimureriets manifest och som gör det möjligt att höra rösten från ”Österns vise män”. När man har nått denna nivå är man verkligen i stånd att förnimma de visa mästarnas röst. Men dit måste man arbeta sig fram, så att man är i besittning av ett helt bestämt vetande och dessutom av helt bestämda inre kvaliteter, inre egenskaper, som alls inte blott sammanfaller med de vanliga borgerliga dygderna utan är något mycket mer intimt och betydelsefullt.
Jag anmärker att i förhållande till allt detta är det som i teoretiskt och praktiskt hänseende meddelas i teosofiska böcker endast en elementär del, så att det teoretiska innehållet i höggradsmureriet vida överstiger det som kan spridas i den populära teosofin. Det som kan spridas där beror på tillåtelsen från adepterna att till en viss grad popularisera insikten. Men det är inte möjligt att sprida alla insikter.
Det är riktigt att mänskligheten inom den närmaste tiden kommer att bli mycket förvånad över vissa upptäckter. Men de kommer något för tidigt och kommer därför att stifta en del olycka. Teosofiska samfundet har i huvudsak till uppgift att förbereda för sådana ting. Till exempel var det som jag inledningsvis betecknade som insikten i de vises sten en gång vida mer utbredd än den är i dag, nämligen under en viss tid av den atlantiska befolkningen. Där var verkligen möjligheten att övervinna döden något som var allmänt förekommande. Jag vill endast anmärka att jag inte gärna redan nu hade velat låta just denna sanning tryckas. Därför har i Lucifer (tidskriften som Steiner vid denna tid var redaktör för) på den plats där detta borde stå vid behandlingen av den atlantiska tiden punkter satts för det som ännu inte kan meddelas. Helt kan det inte heller uttalas. I Theosophical Review har det av sällan ett mycket framskridet medium nedtecknats ett helt likartat meddelande, som i något annan form innehåller exakt samma sak.
Övervinnandet av döden under den atlantiska tiden vilar naturligtvis i individualiteternas minne, utan att de vet om det. I dag är många människor återfödda som i en tidigare inkarnation har genomlevt denna tid och som genom sitt eget minne leds fram till sådana insikter. Detta kommer till en början att leda till en slags överskattning av vissa medicinska upptäckter. Man kommer att tro att den naturvetenskapliga medicinen har gjort sådana upptäckter. I verkligheten leds människorna genom sitt minne från den atlantiska tiden fram till dem.
Vissa ting kommer att mogna under den närmaste tiden, och därför kommer man att tala om dem. Detta gör det nödvändigt att inse nödvändigheten av ett stegvis avancemang i kunskapen. Detta stegvisa avancemang betonas därför med rätta av dem som i dag vill återuppliva Misraïm- och Memphis-riten. Även om detta misslyckas under de närmaste åren, får man inte tro att misslyckanden i sådana ting har någon avgörande betydelse. I spetsen för den amerikanska Misraïm-rörelsen står en man vars betydelsefulla karaktär utgör en viss garanti för ståndaktigheten i framåtskridandet. Det är den utmärkta frimuraren John Yarker.
Vilken gestalt saken kommer att anta i Storbritannien och Tyskland är i dag svårt att säga. Man kommer att inse att man i sådana ting måste räkna med det mänskliga material som finns till hands, och att därför även den tyska rörelsen — om den skall befatta sig med sådana ting — måste räkna med det som där finns i denna riktning. Om verkliga ockultister skall engageras i sådana ting, måste de vara engagerade från den ena eller den andra riktningen. De kommer inte alltid att kunna delta i sådana ting. Även mästarna, om de föreskriver något sådant, måste rätta sig efter stora övergripande lagar.
Om ni alltså hör något om en tysk Misraïm-Memphis-riktning, bör ni inte tro att detta redan i dag har någon betydelse för framtiden. Det är endast ramen, i vilken en god bild en gång kan infogas. Denna tyska Misraïm-orden står under överledning av en viss Reuß, som i dag torde inneha den egentliga ledningen i Storbritannien och Tyskland. I denna riktning verkar även den bekante Carl Kellner. Det egentliga författarbetet ligger troligen i händerna på dr Franz Hartmann, som med pennan tjänar denna Misraïm-rit mer än någon annan. Det är detta som från denna rörelse kan strömma till er i det ena eller andra fragmentet här eller där.
Jag kan nu endast i allmänhet ge en karakteristik av vad det här rör sig om. Lärarterna inom denna Misraïm-rit är fyra. De 96 graderna kan således uppnås genom fyra olika lärarter eller discipliner. Dessa fyra discipliner, genom vilka man stiger uppåt, är: för det första den så kallade symboliska lärarten eller disciplinen. Genom den kan vissa symboler erkännas som fakta. Vederbörande införs i de ockulta naturlagar genom vilka helt bestämda verkningar framkallas i mänskligheten genom cykliska rörelser.
Den andra lärarten eller disciplinen är den så kallade filosofiska. Den är den egyptisk-hermetiska. Det är en mer teoretisk lärart. Den tredje lärarten är den så kallade mystiska, som mer bygger på inre utveckling och som, rätt tillämpad, framför allt skulle leda till den rätta användningen av de vises sten, nämligen till övervinnandet av döden. Detta är i huvudsak också antytt i den sats som jag läste upp för er och som säger att var och en inom frimureriet kan övertyga sig om odödligheten. Men det beror, som kabbalan säger, på om han kräver det eller inte. Den fjärde lärarten är den kabbalistiska. Den består i att man lär känna världordningens principer i deras sanning och verklighet, de tio grund… [Lucka].
På var och en av de fyra vägarna kan man genom Misraïm-riten stiga upp till högre insikter. Men det finns knappast någon inom frimureriet i dag som skulle ta på sig ansvaret att ge någon verklig vägledning, eftersom de berörda inte själva har genomgått tingen, utan hela saken är ett provisorium och endast skall skapa en ram för något som ännu skall komma. Det är möjligt att denna ram fylls med ockult kunskap. Ockult kunskap skall gjutas i de former som finns. Att det finns former i världen är viktigt. Om ni har smält metall men ingen form, kan ni inte göra något annat med den än att låta den rinna ut till en klump. Så är det också med de andliga strömningarna. Det är viktigt att dessa former finns, i vilka man kommer att kunna hälla den andliga metallen. Detta är symboliserat i det kopparhav som kommer att bli igenkänt när det som nu endast till synes vegeterar får gestalt inför offentligheten.
Förra gången läste jag för er ur ett tal av den engelske premiärministern Balfour. Där uppmärksammas redan att vissa ting i dag är fysiska sanningar som är uråldriga ockulta insikter. Om ni läser efter i Blavatskys Den hemliga läran finner ni där ett ställe om elektriciteten som ordagrant säger detsamma som fysikerna nu efter hand kommer fram till. Det ni finner där är emellertid endast en aning om vad det rör sig om. Det rör sig om den fysiska atomen. Fram till för fyra, fem år sedan har all yttre — inte den ockultistiska — vetenskap missförstått denna. Man har hållit den för en rumsuppfyllande massa. I dag börjar man känna igen denna fysiska atom som det den verkligen är. Man kommer fram till att denna fysiska atom förhåller sig till elektricitetens kraft som en isklump förhåller sig till det vatten ur vilket den har frusit. Om ni föreställer er vatten som fryser till is, så är isen också vatten. Och så är den fysiska atomen inget annat än frusen elektricitet. Om ni helt förstår detta och går igenom de meddelanden som för bara några år sedan stod i alla vetenskapliga skrifter om atomerna och betraktar dem som strunt, då kommer ni ungefär att vinna den riktiga föreställningen. Först sedan denna korta tid kan fysiken bilda sig en föreställning om vad den fysiska atomen är. Den förhåller sig nämligen som en isklump till den vattenmassa ur vilken den har frusit. Den fysiska atomen är kondenserad elektricitet. Balfours tal betraktar jag som något utomordentligt viktigt.
Det är … [Lucka] … något som har blivit framlagt sedan år 1875 [1879?]. Fakta är sedan årtusenden kända hos ockultisterna. Nu börjar man veta att den fysiska atomen är kondenserad elektricitet. Men det rör sig ännu om ett andra: att veta vad elektriciteten själv är. Detta är ännu okänt. Ty ni vet nämligen inte var elektricitetens väsen skall sökas. Detta väsen kan inte uppdagas genom några yttre experiment eller genom yttre åskådning. Den hemlighet som kommer att uppdagas är att elektriciteten exakt är detsamma — när man förstår att iaktta på ett visst plan — som den mänskliga tanken. Den mänskliga tanken är av samma väsen som elektriciteten: det ena betraktat inifrån, det andra utifrån.
Den som nu vet vad elektricitet är, vet att något lever i honom som i fruset tillstånd bildar atomen. Här har ni bron från den mänskliga tanken till atomen. Man kommer att lära känna den fysiska världens byggstenar; de är små kondenserade monader, kondenserad elektricitet. I det ögonblick då människorna har erkänt denna mest elementära ockulta sanning om tanke, elektricitet och atom, i det ögonblicket kommer de att känna igen något som kommer att vara det viktigaste för framtiden och för hela den sjätte underrasen. De kommer att kunna bygga med atomer genom tankens kraft.
Detta kommer att vara den andliga strömning som åter måste gjutas in i de former som sedan årtusenden har skapats av ockultisterna. Men eftersom människorasen måste genomgå förståndsutvecklingen och avstå från det egentliga inre arbetet, har dessa former blivit höljen, men de har förblivit former, och den rätta insikten kommer att behöva gjutas in i dem.
Den ockulte forskaren vinner sanningen från ena sidan, den fysiske forskaren från den andra. Liksom frimureriet har vuxit fram ur arbetsmureriet, ur dom- och tempelbygget, så kommer man i framtiden att behöva bygga med de minsta byggstenarna, med de kondenserade elektricitetsmängderna. Detta kommer att kräva ett nytt frimureri. Då kommer industrin inte längre att kunna förlöpa som nu. Den kommer att bli så kaotisk och endast arbeta mot den rena kampen för tillvaron, så länge man inte vet … [Lucka]*
(*I stenogrammet finns här en lucka; i en renskrift finns följande tillägg: ”vad som som tanke måste gjutas in i dessa höljen. Men om man vet detta”.)
… då skulle det vara möjligt att någon i Berlin åker droska i staden, medan i Moskva den olycka sker som han har orsakat från Berlin, och ingen människa skulle ha någon aning om att denne människa har orsakat det. Den trådlösa telegrafin är ett begynnande exempel på detta. Det jag har utvecklat tillhör framtiden. Endast två möjligheter finns: antingen går tingen kaotiskt vidare, såsom industrin och tekniken hittills har gjort. Då leder det till att den som är i besittning av dessa ting kan anstifta stort elände. Eller också gjuts de in i frimureriets moraliska form.**
(**Denna sista sats lyder i Marie Steiner-von Sivers’ notiser: ”Dessa ting går antingen kaotiskt vidare såsom hittills industri och teknik, eller harmoniskt, såsom frimureriets mål är; då uppnås den högsta utvecklingen.”)
Fråga: Varför står den katolska kyrkan så fientligt gentemot frimureriet?
Svar: Den katolska kyrkan vill inte det som skall komma i framtiden. Pius IX var invigd i frimureriet. Vid kapitlet i Clermont försökte han skapa en förbindelse mellan jesuiterna och frimureriet. Detta misslyckades, och därför har den gamla fiendskapen mellan dessa båda bestått. Våra jesuiter vet föga om dessa ting, och även prästerskapet vet inte vad det egentligen rör sig om. Det verkliga prästerskapet … [större lucka].
Trappisterna måste tiga, ty man vet att genom tigandet anläggs för nästa liv en betydande förmåga att tala med entusiasm. Detta är emellertid endast begripligt utifrån insikten om återförkroppsligandet.
FRIMURERIETS VÄSEN OCH UPPGIFT
UR ANDEVETENSKAPLIG SYNPUNKT
Tredje föredraget, Berlin, 16 december 1904
Dr Rudolf Steiner
Kära vänner,
Det är viktigt att tala om höggradsfrimureriet, eftersom denna undervisningsform åter föresätter sig särskilda uppgifter, och i den närmaste tiden kommer mycket av detta att behandlas. Vi har i huvudsak att göra med en särskild rit, nämligen den som kallas den förenade riten av Memphis och Misraim. Jag har redan pekat på att denna Memphis- och Misraim-rit har ett högt antal grader, att nittiofem grader måste genomgås, och att vanligen de högsta ledarna i en stororient – särskilt stororienten i Tyskland samt i Storbritannien och Amerika – har den 96:e graden. Dessa grader är så indelade att ungefär fram till slutet av åttiotalet graderna är uppdelade på ett sätt som jag strax ska redogöra för.
Ungefär från 87:e graden börjar de egentliga ockulta graderna, dit endast de kan invigas som ägnar sig åt verklig ockultism. Jag gör alltid reservationen att det på kontinenten troligen inte finns någon som verkligen genomgått alla dessa grader, eller som verkligen genomgått en ockult frimurarskolning. Men det skadar inte särskilt mycket i frimureriet, eftersom det först ska återfå sin uppgift, och då kommer också organisationerna att finnas där, hylsan kommer att finnas där som man behöver för att nå det som ska nås.
Nu måste jag ange olika frimurarströmningar och deras strävan, även om jag endast kort ska antyda något. Först och främst måste man hålla i minnet att hela höggradsfrimureriet går tillbaka till en personlighet som ofta nämns men också mycket misskänns. Särskilt har han misskännts av 1800-talets historieskrivare, som inte hade någon aning om i vilka svåra lägen en ockultist kan hamna i livet. Det handlar om personligheten hos den av få erkända, mycket beryktade Cagliostro.
Den så kallade greve Cagliostro, i vilken en individualitet dolt sig som endast de mest invigda ockultisterna känner i dess sanna egenart, försökte först i London ställa frimureriet på en ny nivå. Ty det befann sig redan under det sista tredjedelen av 1700-talet ganska mycket på den ståndpunkt jag karakteriserat. I London lyckades det inte då. Han försökte sedan i Ryssland och även i Haag. Överallt misslyckades det av helt bestämda skäl.
Men sedan lyckades det för honom i Lyon att ur en rad där boende frimurare grunda en Philaleternas loge med ockult innehåll, nämligen logen som kallades Logen för »Triumferande visdom«. Syftet med denna loge angavs av Cagliostro. Vad ni kan läsa därom är ingenting annat än något skrivet av oförstående människor. Det som verkligen kan sägas därom är egentligen också endast antydningar. Det handlade hos Cagliostro om två ting: för det första undervisning i syfte att framställa den så kallade vishetens sten; för det andra öppnandet av förståelsen för det mystiska femhörningen, för det mystiska pentagrammet. Nu kan jag endast antydande säga vad dessa två ting betyder. Man kan mycket skratta åt det, men de ska inte endast tas symboliskt, utan grundar sig på fakta.
Vishetens sten har ett bestämt syfte som angavs av Cagliostro: den skulle förlänga det mänskliga livet till 5527 år. Det framstår för fritänkaren som löjligt. I verkligheten är det dock möjligt, genom särskild skolning, att förlänga livet i oändlighet genom att människan lär sig att inte längre leva i sin fysiska kropp. Den som föreställer sig att adepterna inte skulle drabbas av någon död i ordets vanliga mening skulle föreställa sig något felaktigt. Även den som tror att en adept inte kan träffas och dödas av en tegelsten skulle föreställa sig något felaktigt. Det skulle visserligen endast inträffa om adepten tillåter det. Det handlar inte om den fysiska döden, utan om följande. Den fysiska döden för den som själv erkänt vishetens sten och förstått att sätta den i bruk är för honom endast ett skenbart händelseförlopp. För de andra människorna är det ett verkligt händelseförlopp som betyder ett stort avsnitt i hans liv. För den som på det sätt Cagliostro ville med sina elever förstår att använda vishetens sten är döden endast ett skenbart händelseförlopp. Den bildar inte ens ett särskilt viktigt avsnitt i livet; den är nämligen något som endast finns för de andra som kan iaktta adepten och säger att han dör. Han själv dör i verkligheten alls inte. Saken är snarare så att vederbörande lärt sig att över huvud taget inte leva i sin fysiska kropp; att han lärt sig att låta alla de förlopp som i dödsögonblicket plötsligt sker i den fysiska kroppen gradvis ske under hans liv. Allt har redan fullbordats med vederbörandes kropp som annars sker i döden. Då är döden inte längre möjlig, ty vederbörande har för länge sedan lärt sig att leva utan den fysiska kroppen. Han lägger av den fysiska kroppen på liknande sätt som man tar av en regnrock och tar på sig en ny kropp som man tar på sig en ny regnrock.
Nu får ni väl en liten föreställning därom. Det är den ena undervisningen som Cagliostro överlämnade – vishetens sten – som låter den fysiska döden sjunka ner till betydelselöshet.
Det andra var pentagrammets kunskap. Det är förmågan att skilja människans fem kroppar från varandra. När någon säger: fysisk kropp, eterkropp, astralkropp, kama-manas-kropp, kausalkropp, så är det endast ord eller, om det går högt, abstrakta begrepp. Därmed är dock ingenting gjort. Människan som lever i dag känner vanligen knappt den fysiska kroppen; först den som känner pentagrammet lär känna de fem kropparna. Man känner inte en kropp när man lever i den, utan först när man har den som objekt. Det är det som skiljer en genomsnittsmänniska från den som gått igenom en sådan skola, att för honom har de fem kropparna blivit objekt. Den vanliga människan lever ju också i dessa fem kroppar. Men hon lever däri, hon kan inte träda ut och betrakta dem. Högst sin fysiska kropp kan hon betrakta när hon ser ner på sin kropp eller ser sig i spegeln. Cagliostros elever skulle, om de rätt följt hans metod, ha kommit dit dit enskilda rosenkreuzare kommit, som i grunden var i en skola som hade samma strävan. De var i en skola hos de stora europeiska adepten, som ledde dit att de fem kropparna blev verkligheter, inte bara begrepp. Det kallar man »att känna pentagrammet« och »moralisk återfödelse«.
Jag vill inte säga att Cagliostros elever inte nådde något. De nådde i allmänhet dit att förstå astralkroppen. Cagliostro var ytterst skicklig att inge dem en åskådning av astralkroppen. Långt innan katastrofen bröt över honom hade han lyckats, utöver skolan i Lyon, också upprätta skolor i Paris, Belgien och Petersburg och några andra orter i Europa, ur vilka senare åtminstone något sådana människor framgick som gav grundstommen för dem som nådde fram till 18:e, 19:e, 20:e graden i höggradsfrimureriet. Så har greven Cagliostro ändå, innan han måste sluta sitt liv i Romers fängelsehålor, haft ett betydande inflytande på den ockulta murarkonsten i Europa. Världen borde i grunden inte döma Cagliostro. Jag antydde redan att det i allmänhet är så när folk talar om Cagliostro som när den afrikanske hottentotten talar om tunnelbanans inrättning, eftersom det inte är insikt i vilket förhållande de yttre, skenbart omoraliska handlingarna stod till världshändelserna.
Jag nämnde redan tidigare att den franska revolutionen utgick ur ockultisternas hemliga föreningar och att om man följer strömningarna vidare kan man följa dem ända in i adeptskolorna.
Det är möjligt att det som skildrats som roman av Mabel Collins i boken »Flita« är svårt att förstå. Hon skildrar där på ett mycket groteskt sätt hur en adept på en dold plats har världsschackbrädet framför sig och låter figurerna spela, och hur han så att säga bestämmer ett kontinents karma på ett mycket enkelt kort. Det är inte omedelbart så som det skildras där, utan något mycket grandiosare än detta försiggår i verkligheten, varav det i »Flita« skildrade endast är en förvriden avbild.
Franska revolutionen har nu helt och hållet utgått ur sådana ting. Känd är en historia som finns i grevinnan d’Adhémars böcker. Där sägs att före den franska revolutionens utbrott fick grevinnan d’Adhémar, en hovdam åt Marie-Antoinette, besök av en greve av Saint-Germain. Han ville anmäla sig hos drottningen och be om audiens hos kungen. Men minister Ludvig XVI var greven Saint-Germains fiende; han kunde därför inte komma fram till kungen. Drottningen har han dock med stor skärpa och noggrannhet skildrat vilka stora faror som förestod. Men hans varningar beaktades ju tyvärr inte. Han yttrade då det stora ord som vilar på sanning: »Den som sår vind skördar storm«, och han lade till att han sagt detta ord redan för årtusenden sedan och att Kristus sedan upprepat det. Det var ett ord som för varje utomstående var obegripligt.
Men greven Saint-Germain hade rätt. Endast några få drag vill jag lägga till, som helt och hållet är riktiga. I böcker om greven Saint-Germain kan ni läsa att han 1784 dog vid landgreven av Hessens hov, som sedan var en av de mest framskridna tyska frimurarna. Han vårdade honom fram till hans död. Men grevinnan d’Adhémar berättar i sina memoarer att han länge efter 1784 uppenbarade sig för henne, att hon ännu sex gånger länge efter denna tid såg honom. I sanning var han då 1790 hos några rosenkreuzare i Wien och sade det som också var riktigt: att han måste dra sig tillbaka till Orienten i åttiofem år, och efter åttiofem år kommer de att åter kunna iaktta hans verksamhet i Europa. 1875 är teosofiska sällskapets grundläggningsår. Alla dessa ting hänger samman på ett bestämt sätt.
Också i den skola som landgreven av Hessen grundade handlade det väsentligen om dessa två ting: vishetens sten och pentagrammets kunskap. I något förändrad gestalt lever nu den murarkonst som då grundades av landgreven av Hessen vidare. Nämligen hela denna murarkonst, som jag skildrat, kallas den egyptiska ritus, ritus av Memphis och Misraim. Den härleder sitt ursprung tillbaka till kung Misraim, som från Assyrien – från Orienten – dragit över och efter erövringen av Egypten invigdes i de egyptiska mysterierna. Det är hemligheter som ännu härrör från gamla Atlantis. Därifrån har det funnits en fortlöpande tradition. Den nya frimureriet är endast en fortsättning av det som då grundlades i Egypten.
Innan jag går in på enskildheter vill jag säga att höggradsfrimureriet är sådan att den också intimt skiljer sig väsentligt från den vanliga Johannes-frimureriet. Den vanliga Johannes-frimureriet bygger nämligen på ett slags demokratiskt princip, och om det demokratiska principet ska tillämpas i erkännandets ting är det självklart att det leder till att de församlade bröderna i huvudsak inte gör något annat än att var och en framför sin mening. Sanningen är dock ingenting man kan ha meningar om. En sanning vet man, eller man vet den inte. Ingen kan säga att de tre vinklarna i en triangel är 725 grader i stället för 180.
När människorna sitter tillsammans och talar talar de om sina meningar, också under omständigheter om de högsta tingen. Men allt detta är på bedrägeriets plan och lika felaktigt som det den säger som inte vet hur stor vinkelsumman i en triangel är, som endast har en mening därom. Liksom man inte kan diskutera om vinkelsumman i en triangel är så eller så många grader, lika litet kan man diskutera om högre sanningar. Därför är det demokratiska principet i erkännandets ting omöjligt, eftersom det inte vilar på någon grund. Det som skiljer höggradsfrimureriet från Johannes-frimureriet är: att man stegvis kan erkänna sanningen. Den som erkänt kan inte längre ha olika meningar. Man har erkänt, eller man har inte erkänt. De nittiosex graderna har alltså viss berättigelse.
I spetsen står det så kallade suveräna sanktuariet, som är identiskt med det man i murarkonsten kallar stororienten, som äger de egentliga ockulta insikterna och känner vägen och språket för det som kan läsas i murarkonstens manifest, och som möjliggör att höra »de vise männens i öster« röst. När han nått denna nivå är han visserligen i stånd att uppfatta de vise mästrarnas röst. Dit dess måste man dock ha arbetat sig igenom, så att man äger ett helt bestämt vetande, vidare äger helt bestämda inre kvaliteter, inre egenskaper, som alls inte endast täcker de vanliga borgerliga dygderna, utan är något mycket intimare och betydelsefullare. Jag märker att [i förhållande] till allt detta som här är tal om, det som i teoretiskt och praktiskt avseende meddelas i teosofiska böcker, endast är en elementär del, så att det teoretiska i höggradsfrimureriet går vida utöver det som kan spridas i populär teosofi. Det som där kan spridas vilar på adeptens tillåtelse att gå till en viss grad i populariseringen av erkännandet. Men det är inte möjligt att sprida alla erkännanden.
Det är riktigt att mänskligheten i den närmaste tiden kommer att bli mycket förvånad över vissa upptäckter. Men de kommer något för tidigt och kommer därför att stifta mycket olycka. Det teosofiska sällskapet har i huvudsak uppgiften att förbereda på sådana ting. Till exempel var det som jag inledningsvis angav som kunskapen om vishetens sten redan en gång mycket mer utbrett än i dag, och det redan under en viss tid i den atlantiska befolkningen. Då var det verkligen möjligt att övervinna döden något som var vanligt och gångbart. Jag vill endast märka att jag inte gärna redan nu velat låta trycka denna sanning. Därför har i »Luzifer« på den plats där det ska stå vid behandlingen av atlantisk tid punkter gjorts för det som ännu inte kan meddelas. Helt kan det heller inte sägas ut. I »Theosophical Review« har från sidan av ett mycket framskridet medium en helt liknande meddelande antecknats, som exakt innehåller samma sak i något annan form. Dödens övervinnande i atlantisk tid vilar naturligtvis i individualiteternas minne, utan att de vet det. Det finns i dag många människor som återfötts, som i en tidigare inkarnation genomgått den tiden, och som genom sitt eget minne leds till sådana erkännanden. Det kommer först att leda till en sorts överskattning av vissa medicinska upptäckter. Man kommer att tro att den naturvetenskapliga medicinen gjort sådana upptäckter. I sanning leds människorna dit genom sitt minne från atlantisk tid.
Vissa ting kommer att mogna i den närmaste tiden, och därför kommer det att talas därom. Det gör nödvändigt att man inser nödvändigheten av det stegvisa avancemanget i erkännandet. Detta stegvisa avancemang betonas därför med rätta av dem som i dag vill låta Misraim- och Memphis-ritus åter leva upp. Även om detta misslyckas under de närmaste åren får man inte tro att misslyckanden i sådana ting betyder något. I spetsen för den amerikanska Misraim-rörelsen står en man vars betydelsefulla karaktär ger viss garanti för ståndaktighet i framåtskridandet. Det är den eminente frimuraren John Yarker.
Hur saken kommer att ta gestalt i Storbritannien och Tyskland är i dag svårt att säga. Ni kommer att inse att man för sådana ting måste räkna med det berörda människomaterialet, och att därför också den tyska rörelsen – om den ska ha att göra med sådana ting – måste räkna med det som i denna riktning finns däri. Om verkliga ockultister ska delta i sådana ting måste de vara engagerade från den ena eller andra riktningen. De kommer inte alltid att kunna delta i dessa ting. Också mästarna, om de föreskriver något sådant, måste rätta sig efter stora omfattande lagar.
Om ni alltså hör något om tysk Misraim-Memphis-riktning får ni inte tro att det i dag redan har betydelse för framtiden. Det är endast ramen i vilken en gång ett gott bild kan sättas in. Denna tyska Misraim-orden står under överledning av en viss Reuß, som väl i dag har den egentliga ledningen i Storbritannien och Tyskland. Sedan verkar också i denna riktning den kände Carl Kellner. Det egentliga skriftställararbetet ligger väl i händerna på dr Franz Hartmann, som mest med pennan tjänar denna Misraimrit. Det är det som kan strömma till er i detta eller hint fragment från denna rörelse här eller där.
Jag kan nu endast i allmänhet ge en karakteristik av vad det här handlar om. Undervisningsarterna i denna Misraimrit är fyra. De nittiosex graderna kan alltså nås genom fyra olika undervisningsarter eller discipliner. Dessa fyra discipliner genom vilka man avancerar är dessa:
- För det första den så kallade symboliska undervisningsarten eller disciplinen. Därigenom kan vissa symboler erkännas som fakta. Vederbörande förs in i de ockulta natur lagarna, genom vilka helt bestämda verkningar i cykliska rörelser framkallas i mänskligheten.
- Den andra undervisningsarten eller disciplinen är den så kallade filosofiska. Det är den egyptisk-hermetiska. Den är en mer teoretisk undervisningsart.
- Den tredje undervisningsarten är den så kallade mystiska, som mer vilar på inre utveckling och som, om den rätt tillämpas, framför allt skulle leda till motsvarande handhavande av vishetens sten, nämligen till dödens övervinnande. Det är i huvudsak också antytt i den ena sats som jag läst upp för er och som säger att man i frimureriet var och en kan övertyga sig om människans odödlighet. Det beror dock, som kabbalan säger, på om han kräver det eller inte.
- Den fjärde undervisningsarten är den kabbalistiska. Den består däri att man erkänner världens ordnings principer i deras sanning och verklighet, de tio grund… [lucka].
På var och en av de fyra vägarna kan man avancera till de högre kunskaperna genom Misraimriten. Det finns dock väl ingen inom frimureriet i dag som skulle ta ansvaret att ge någon verklig anvisning, eftersom de berörda inte själva genomgått tingen, utan hela saken är ett provisorium och endast ska skapa en ram för något som ännu ska komma. Det är möjligt att denna ram fylls med ockult vetande. Ockult vetande ska gjutas in i de former som finns där. Att former finns i världen är viktigt. Om ni har smält metall och ingen form kan ni inte göra något annat med den än låta den rinna ut till en klump. Så är det också med de andliga strömningarna. Det är viktigt att dessa former finns, i vilka man kommer att kunna gjuta det andliga metallen. Det symboliseras av bronsbassängen. Det kommer att erkännas när det som nu endast skenbart vegeterar får gestalt för offentligheten.
I föregående föredrag läste jag upp för er ur ett tal av den engelska premiärministern Balfour. Där har redan pekats på att vissa ting i dag är fysikaliska sanningar som är uråldriga ockulta erkännanden. Om ni läser i Blavatskys »Den hemliga läran« finner ni där en ställe om elektriciteten som bokstavligt säger samma som det fysikerna nu gradvis kommer fram till. Vad ni finner är dock endast en aning om vad det handlar om. Det handlar om det fysikaliska atomen. Ända fram till för fyra, fem år sedan förnekades detta av all yttre – inte ockultistisk – vetenskap. Man höll det för en rymdfyllande massa. I dag börjar man erkänna det fysikaliska atomet som det verkligen är. Man kommer fram till att det fysikaliska atomet förhåller sig till elektricitetens kraft som en isklump förhåller sig till det vatten varur den frusit. Om ni föreställer er vatten som fryser till is är också isen vatten. Och så är det fysikaliska atomet ingenting annat än frusen elektricitet. Om ni helt begriper detta och går igenom de meddelanden som ända fram till för några år sedan fanns i alla vetenskapliga skrifter om atomerna och ser dem som nonsens, får ni ungefär den rätta föreställningen. Först sedan denna korta tid kan fysiken bilda sig en föreställning om vad det fysikaliska atomet är. Det förhåller sig nämligen som en isklump till vattenmängden varur den frusit. Det fysikaliska atomet är kondenserad elektricitet. Talet av Balfour betraktar jag som något utomordentligt viktigt.
Det är … [lucka] något som sedan år 1875 [1879?] kommit fram. Faktumet är hos ockultisterna känt sedan årtusenden. Nu börjar man veta att det fysikaliska atomet är kondenserad elektricitet. Men det handlar ännu om ett andra: att veta vad elektricitet själv är. Det är ännu okänt. Ni vet nämligen ett ting inte: var elektricitetens väsen ska sökas. Detta väsen hos elektriciteten kan inte hittas genom några yttre experiment eller genom yttre åskådning. Den hemlighet som kommer att hittas är att elektricitet exakt är detsamma – om man på ett visst plan förstår att iaktta – som den mänskliga tanken är. Den mänskliga tanken är samma väsen som elektriciteten: ena gången betraktad inifrån, andra gången utifrån.
Den som nu vet vad elektricitet är vet att något lever i honom som i fruset tillstånd bildar atomen. Här har ni bron från den mänskliga tanken till atomen. Man kommer att lära känna den fysiska världens byggstenar, det är små kondenserade monader, kondenserad elektricitet. I det ögonblick människorna erkänt denna elementäraste ockulta sanning om tanke, elektricitet och atom kommer de att erkänna något som blir det viktigaste för framtiden och för hela den sjätte underrasen. De kommer att kunna bygga med atomerna genom tankens kraft.
Det blir den andliga strömning som åter måste gjutas in i de former som sedan årtusenden skapats av ockultisterna. Men eftersom den mänskliga rasen måste genomgå förståndsutvecklingen och avse från det egentliga inre arbetet har de blivit hylsor, men som former blivit kvar, och den rätta insikten måste gjutas in däri.
Den ockulta forskaren vinner sanningen från ena sidan, den fysiska forskaren från den andra sidan. Liksom murarkonsten utgått ur verkmurarkonsten, ur katedral- och tempelbygget, lika måste man i framtiden bygga med de minsta byggstenarna, med de kondenserade elektricitetsmängderna. Det kommer att kräva en ny murarkonst. Då kommer industrin inte längre att kunna försiggå som nu. Den kommer att bli så kaotisk och endast kunna arbeta på ren kamp för tillvaron så länge man inte vet… [lucka].* (* I stenogrammet är här en lucka; i en klartext-avskrift står som tillägg: [vad som som tanke måste gjutas in i dessa hylsor. Vet man det men])
Då skulle det vara möjligt att någon i Berlin kan åka med droskan i staden medan det i Moskva sker en olycka som han från Berlin orsakat. Och ingen människa skulle ha en aning om att denne människa orsakat det. Den trådlösa telegrafin är ett början därom. Vad jag utvecklat är framtid. Endast två möjligheter finns: Antingen går tingen kaotiskt vidare så som industrin och tekniken hittills gått fram. Då leder det dit att den som äger dessa ting kan ställa till stort ont, eller det gjuts in i murarkonstens moraliska form.** (** Denna sista mening lyder i Marie Steiner-von Sivers anteckningar: »Dessa ting går antingen kaotiskt vidare som hittills industrin och tekniken, eller harmoniskt, som är murarkonstens mål, då uppnås den högsta utvecklingen.«)
_________________________
Fråga: Varför står den katolska kyrkan så fientligt mot frimureriet?
Svar: Den katolska kyrkan vill inte det som ska komma i framtiden. Pius IX var invigd i frimureriet. I kapitlet i Clermont försökte han skapa en förbindelse mellan jesuiterna och frimureriet. Det lyckades inte, och därför har den gamla fiendskapen mellan dessa två blivit kvar. Våra jesuiter vet litet om dessa ting, och också de från kleruset vet inte vad det handlar om. Den verkliga klerusen … [större lucka].
Trappisterna måste tiga, ty man vet att genom tystnaden förbereds för nästa liv en betydande förmåga att tala entusiastiskt. Det är visserligen endast förståeligt vid insikten om återfödelsen.
Lämna ett svar