6: GA93

6. Manikeismen 11 november 1904
Manikeismens andliga strömning. Grundaren Manis liv. Manikeismens store motståndare: Augustinus. Legenden om manikeismen och den manikeiska tolkningen av det onda. Det onda som otidsenligt gott. Den manikeiska principen om individuell andlig upplysning (Faustus) i motsats till principen om yttre auktoritet (Augustinus och Luther). Samspelet mellan gott och ont i förhållande till livs- och formprincipen. Liv och form i kristendomens utveckling. Övervinnandet av det onda genom mildhet som uppgift för den manikeiska andeströmmen. Augustinus’ motstånd mot Faustus och jesuitismens kamp mot frimureriet.

MANIKEISMEN

Berlin, 11 november 1904

Kära vänner,
Vi har ju, enligt önskemål, talat något om frimureriet. Detta kan emellertid inte förstås, innan man betraktar de ursprungliga andliga strömningar som står i samband med frimureriet på det sättet att frimureriet så att säga har vuxit fram ur dem. En ännu viktigare andlig strömning än rosenkreuzarnas var manikeismens. Vi måste alltså egentligen först tala om denna långt viktigare rörelse och kan sedan vid ett senare tillfälle också kasta ljus över frimureriet.

Det jag har att säga i detta sammanhang står i förbindelse med olika ting som spelar in i det nuvarande och framtida andliga livet. Och för att visa er att man, när man verkar inom dessa områden, ständigt måste anknyta till något, om än fördolt, vill jag inledningsvis endast påpeka att jag vid upprepade tillfällen har betecknat Faust-problemet som ett särskilt viktigt problem för det nya andliga livet. Och därför har också den moderna andliga rörelsen i det första häftet av Luzifer satts i samband med Faust-problemet. Så som jag har gjort det i min uppsats i Luzifer är anspelningen på Faust-problemet inte utan en viss grund.

För att sätta de frågor det här gäller i sitt sammanhang måste vi alltså först utgå från en andlig riktning som historiskt sett möter oss först omkring 300-talet. Det är den andliga riktning som fann sin store bekämpare i den helige Augustinus, trots att han själv, innan han övergick till den katolska kyrkan, var anhängare av denna riktning. Vi måste tala om manikeismen, som grundades av en personlighet som kallade sig Mani och som levde omkring det tredje århundradet efter Kristi födelse. Rörelsen utgick från ett område som då behärskades av de främreasiatiska kungarna; den utgick alltså från västra Mindre Asien. Denne Mani grundade en andlig strömning som till en början endast omfattade en liten sekt, men som utvecklades till en mäktig andlig rörelse. Medeltidens albigenser, valdenseer och katharer är fortsättningen av denna andliga strömning; hit hör också – något som ännu skall behandlas särskilt – tempelherreorden och likaså, genom en märklig sammanflätning av förhållandena, frimureriet. Frimureriet hör egentligen hemma här, även om det har förbundit sig med andra strömningar, till exempel rosenkreuzarströmningen.

Den yttre historien om Mani som berättas för oss är ytterst enkel.

Det berättas att i främre Asien levde en köpman som var synnerligen lärd. Han författade fyra betydelsefulla skrifter: för det första Mysteria, för det andra Capitola, för det tredje Evangelium och för det fjärde Thesaurus. Vidare berättas att han vid sin död efterlämnade dessa skrifter åt sin änka, som var persiska. Denna änka lämnade dem i sin tur till en slav som hon hade köpt fri och frigivit. Denne slav skall ha varit den nämnde Mani, som sedan ur dessa skrifter hämtade sin visdom, men som dessutom var invigd i Mithraskultens mysterier. Han grundade därefter manikeismens rörelse. Mani kallas också ”änkans son” och hans anhängare ”änkans söner”. Han själv, Mani, betecknade sig dock som ”Parakleten”, som den Helige Ande som Kristus hade lovat mänskligheten. Detta skall uppfattas så att han betecknade sig som en inkarnation av denna Helige Ande; han menade inte att han ensam var den Helige Ande. Han föreställde sig att denna Helige Ande framträder i återförkroppsliganden och betecknade sig själv som ett sådant återförkroppsligande av Anden.

Den lära som han förkunnade bekämpades på det livligaste sätt av Augustinus efter dennes övergång till den katolska kyrkan. Augustinus ställde sin katolska åskådning mot den manikeiska läran, som han låter företrädas av en personlighet han kallar Faustus. Faustus är i Augustinus mening kämpen mot kristendomen. Här ligger ursprunget till Goethes Faust med dess uppfattning av det onda. Namnet ”Faust” går tillbaka till denna gamla augustinska lära.

Vanligen får man höra att den manikeiska läran skiljer sig från den västerländska kristendomen genom sin annorlunda uppfattning av det onda. Medan den katolska kristendomen anser att det onda beror på ett avfall från det gudomliga ursprunget, ett avfall av ursprungligen goda andar från Gud, så lär manikeismen att det onda är lika evigt som det goda; att det inte finns någon kroppens uppståndelse och att det onda som sådant inte tar slut. Det har alltså ingen början, utan är av samma ursprung som det goda, och har heller inget slut.

Om man lär känna manikeismen på detta sätt framstår den verkligen som något radikalt okristligt och fullständigt oförståeligt.

Låt oss nu gå till botten med saken enligt de traditioner som sägs härstamma från Mani själv och pröva vad det egentligen handlar om. En yttre hållpunkt för denna prövning ger oss manikeismens legend, en legend av samma slag som den tempellegend jag berättade för er häromdagen. Alla sådana andliga strömningar som hänger samman med invigningar uttrycker sig exoteriskt i legender. Men manikeismens legend är en stor kosmisk legend, en legend av översinnlig art.

Det berättas där att mörkrets andar en gång ville storma mot ljusets rike. De kom faktiskt ända fram till ljusrikets gräns och ville erövra det. Men de förmådde ingenting mot ljusriket. Nu skulle de – och här ligger ett särskilt djupt drag, som jag ber er uppmärksamma – nu skulle de straffas av ljusriket. Men i ljusriket fanns ingenting ont, endast gott. Alltså hade mörkrets demoner endast kunnat straffas med något gott. Vad skedde då? Det skedde följande: ljusrikets andar tog en del av sitt eget rike och blandade in det i mörkrets materiella rike. Genom att nu en del av ljusriket blandades in i mörkrets rike uppstod där liksom en surdeg, ett jäsningsmedel, som försatte mörkrets rike i en kaotisk virveldans, varigenom det fick ett nytt element, nämligen döden. Så att det fortlöpande förtär sig självt och därmed bär fröet till sin egen undergång i sig.

Vidare berättas att just genom detta uppstod människosläktet. Urmänniskan är just det som sändes från ljusriket för att blanda sig med mörkrets rike och övervinna det som inte skall vara i detta rike genom döden; att övervinna det i sig självt.

Den djupa tanke som ligger däri är denna: att från ljusrikets sida skall mörkrets rike inte övervinnas genom straff, utan genom mildhet; inte genom motstånd mot det onda, utan genom förening med det onda, för att frälsa det onda som sådant. Genom att en del av ljuset går in i det onda, övervinns det onda självt.

Här ligger den uppfattning av det onda till grund som jag ofta har utvecklat som den teosofiska. Vad är det onda? Det är inget annat än ett otidsenligt gott. För att ta ett exempel som jag ofta har använt: anta att vi har att göra med en utmärkt pianospelare och en utmärkt pianotekniker, båda fulländade inom sitt område. Först måste teknikern bygga instrumentet och sedan överlämna det till spelaren. Om denne är en god spelare kommer han att använda det på rätt sätt, och då är båda det goda. Men om teknikern i stället för spelaren ville gå in i konsertsalen och hamra på instrumentet, då vore han på fel plats. Det goda skulle då bli det onda. Så ser vi att det onda inte är något annat än det goda på fel plats.

Om det som under en viss tid är utomordentligt gott vill bevara sig, stelna och nu hämma det som har gått vidare i utvecklingen, då blir det otvivelaktigt något ont, eftersom det motarbetar det goda. Anta att de ledande krafterna under månepoken, den lunariska epoken, som då var fullkomliga i sitt slag och borde ha avslutat sin verksamhet, ändå ville ingripa längre in i utvecklingen. Då skulle de i jordutvecklingen representera det onda. Så är det onda inget annat än det gudomliga, ty det som i en annan tid som otidsenligt är ont, var då uttrycket för det fullkomliga, för det gudomliga.

I denna djupa mening skall man förstå den manikeiska uppfattningen att det goda och det onda i grund och botten är av samma art, i grunden lika i sitt ursprung och lika i sitt slut. Förstår man detta, förstår man också vad Mani egentligen ville inge.

Men vi måste nu också förklara varför Mani kallade sig själv ”änkans son” och varför hans anhängare kallade sig ”änkans söner”.

Går vi tillbaka till de äldsta tiderna, före vår nuvarande rotras, så var sättet på vilket människorna erkände och förvärvade kunskap ett annat. Ni vet av mina skildringar av den atlantiska tiden, och nu, när nästa häfte av Luzifer utkommer, även av den lemuriska tiden, att allt vetande då – delvis ända in i vår tid – påverkades av det som står över mänskligheten. Jag har ofta nämnt att först den Manu som kommer att framträda i nästa rotras kommer att vara en verklig människobroder, medan de tidigare Manus var övermänskliga, en slags gudomliga väsen. Först nu mognar mänskligheten till att ha en egen människobroder som Manu, en som från mitten av den lemuriska tiden har genomgått alla stadier.

Vad sker alltså under den femte rotrasens utveckling? Det sker att denna uppenbarelse, uppenbarelsen uppifrån, själens ledning uppifrån, gradvis drar sig tillbaka och att mänskligheten lämnas åt sina egna vägar, så att den blir sin egen ledare.

Själen kallades i all esoterik (mystik) ”modern”; undervisaren kallades ”fadern”. Fader och moder, Osiris och Isis, det är de två krafter som finns i själen: undervisaren, den som representerar det omedelbart inflödande gudomliga, Osiris, är fadern; själen själv, Isis, avlar, mottar det gudomligt-andliga, hon är modern. Under den femte rotrasen drar sig nu fadern tillbaka. Själen blir änka, skall vara änka. Mänskligheten är hänvisad till sig själv. Den måste i sin egen själ söka sanningens ljus för att leda sig själv.

Allt själsligt har alltid uttryckts med kvinnliga symboler. Därför betecknar Mani detta själsliga – som i dag finns i groddform och senare fullt utvecklat –, detta självledande själsliv som inte längre har den gudomlige befruktaren framför sig, som ”änkan”. Och därför betecknade han sig själv som ”änkans son”.

Mani är den som förbereder det stadium i den mänskliga själens utveckling där den söker sitt eget andliga ljus. Allt som härstammar från honom var ett åberopande av själens eget andeljus och samtidigt ett beslutsamt uppror mot allt som inte ville utgå från själen själv, från själens egen iakttagelse. Vackra ord som härstammar från Mani har varit hans anhängares ledmotiv genom alla tider. Vi hör: Ni måste avlägga allt som är yttre uppenbarelse, som ni mottar genom sinnena! Ni måste avlägga allt som yttre auktoritet förmedlar till er; då måste ni mogna till att betrakta er egen själ!

Augustinus däremot företräder principen – i ett samtal där han gör sig till motståndare till manikeen Faustus –: Jag skulle inte anta Kristi lära om den inte grundade sig på kyrkans auktoritet. – Men manikeen Faustus säger: Ni skall inte anta någon lära på grund av auktoritet; vi vill endast anta en lära i frihet. – Detta är upproret hos det på sig självt byggande andeljus som sedan också i Faust-sagan har kommit till uttryck på ett så skönt sätt.

Vi möter denna motsättning även i senare medeltida sagor. Å ena sidan Faust-sagan, å andra sidan Luther-sagan. Luther är fortsättaren av den auktoritativa principen; Faust däremot är den som gör uppror, som stöder sig på det inre andeljus. Vi har Luther-sagan: han kastar bläckhornet i huvudet på djävulen. Det onda som framträder för honom skjuts undan. Och å andra sidan har vi Fausts förbund med det onda. Från ljusriket sänds gnistan till mörkrets rike för att genomtränga mörkret och frälsa det genom sig självt, för att genom mildhet övervinna det onda. Förstår man det så, inser man också att denna manikeism mycket väl låter sig förena med den uppfattning om det onda som vi har utvecklat.

Hur skall vi föreställa oss samspelet mellan det goda och det onda? Vi måste förstå det genom samspelet mellan liv och form. Hur blir livet form? Genom att det möter ett motstånd; genom att det inte på en gång kan uttrycka sig i en gestalt. Betrakta hur livet i en växt, säg liljan, skyndar från form till form. Liljans liv har byggt upp, gestaltat en liljeform. När denna form är färdiggestaltad övervinner livet formen, går över i fröet för att senare som samma liv återfödas i en ny form. Så går livet från form till form. Livet självt är formlöst och skulle inte kunna göra sig självt varse i sig självt. Liljans liv till exempel är i den första liljan, fortsätter till den andra, tredje, fjärde, femte. Överallt är det samma liv som framträder i en begränsad form. Att det framträder i begränsad form är en hämning av detta allmänt flödande liv. Det skulle inte finnas någon form om livet inte hämmades, om det inte hölls tillbaka i sin åt alla håll strömmande kraft. Just ur det som blivit kvar, som för livet på en högre nivå framstår som en boja, just ur detta uppstår formen i den stora kosmos.

Alltid omsluts det som är liv som form av det som var liv i en tidigare tid. Exempel: den katolska kyrkan. Det liv som lever i den katolska kyrkan från Augustinus till 1400-talet är kristet liv. Livet däri är kristendom. Ständigt bryter detta pulserande liv fram (mystikerna). Varifrån kommer formen? Den är inget annat än det gamla romerska rikets liv. Det som i det gamla romerska riket ännu var liv har stelnat till form. Det som där först var republik, sedan kejsardöme, det som levde i sina yttre uttryck som romersk stat, har lämnat sitt till form stelnade liv till det senare kristendomen, ända till huvudstaden, på samma sätt som Rom tidigare var huvudstad i det romerska världsriket. Till och med de romerska provinsämbetsmännen har fortsatt i presbyterer och biskopar. Det som tidigare var liv blir senare form för ett högre livsstadium.

Är det inte likadant med människan? Vad är människans liv? Den manasiska befruktningen är i dag människans inre liv, planterad i mitten av den lemuriska tiden. Formen är det som frölikt har kommit över från månperioden. Då, under måntiden, var den kamiska utvecklingen människans liv; nu är den höljet, formen. Alltid är livet i en tidigare epok formen för en senare epok. I samspelet mellan form och liv ges samtidigt det andra problemet: det godas och det ondas problem, genom att det goda från en tidigare tid förenas med det goda från en ny tid. Och detta är i grunden inget annat än samspelet mellan framåtskridandet och dess egen hämning. Detta är samtidigt möjligheten till materiell uppenbarelse, möjligheten att träda fram i uppenbart vara. Det är vårt mänskliga vara inom den mineraliskt fasta jorden: innerliv och det kvarblivna livet från en tidigare tid, förhårdnat till hämmande form. Detta är också manikeismens lära om det onda.

Frågar vi nu vidare ur denna synvinkel: vad vill då Mani, och vad betyder hans utsaga att vara Parakleten, Anden, änkans son? Det betyder inget annat än att han vill förbereda den tid då mänskligheten i den sjätte rotrasen skall ledas av sig själv, av sitt eget själsljus, och övervinna de yttre formerna, omvandla dem till ande.

Mani vill skapa en andlig strömning som går utöver rosenkreuzarströmningen, en strömning som sträcker sig längre än rosenkreuzarnas. Den manikeiska strömningen strävar ända fram till den sjätte rotrasen, som förbereds sedan kristendomens grundläggning. Först i den sjätte rotrasen kommer kristendomen till fullt uttryck. Först då kommer den verkligen att vara där. Det inre kristna livet övervinner varje form; det fortplantar sig genom den yttre kristendomen och lever i alla former av olika bekännelser. Den som söker kristet liv kommer alltid att finna det. Det skapar former och bryter former i de olika religionssystemen. Det gäller inte att överallt söka likhet i de yttre uttrycksformerna, utan att känna den inre livsström som överallt finns under ytan.

Men det som ännu måste skapas är en form för den sjätte rotrasens liv. Denna måste skapas i förväg, ty den måste finnas där för att det kristna livet skall kunna gjutas in i den. Denna form måste förberedas av människor som kommer att skapa en sådan organisation, en sådan form, att det sanna kristna livet i den sjätte rotrasen kan få fäste i den. Och denna yttre samhällsform måste springa ur Mani-intentionen, ur den lilla skara som Mani förbereder. Det måste vara den yttre organisationsformen, den gemenskap där den kristna gnistan först verkligen kan få plats.

Därav kan ni förstå att manikeismen till en början framför allt kommer att sträva efter att gestalta det yttre livet rent; ty den vill frambringa människor som i framtiden skall utgöra ett lämpligt kärl. Därför lades så stor vikt vid ovillkorlig ren sinnelag och renhet. Katharerna var en sekt som uppträdde meteorlika på 1100-talet. De kallade sig så eftersom katharoi betyder ”de rena”. Det var människor som i sitt sätt att leva och i sitt moraliska beteende skulle vara rena. De måste söka katharsis, inre och yttre, för att bilda en ren gemenskap som skulle vara ett rent kärl. Detta är vad manikeismen strävar efter. Mindre handlar det om vården av det inre livet – livet flyter vidare även på annat sätt – och mer om vården av den yttre livsformen.

Låt oss nu kasta en blick på vad som kommer att ske i den sjätte rotrasen. Där kommer det goda och det onda att bilda en långt skarpare motsättning än i dag. Det som i den femte rundan kommer att inträda för hela mänskligheten, att den yttre fysiognomin som var och en skapar åt sig blir ett omedelbart uttryck för vad karmalagen har gjort av människan, det kommer som ett förspel till detta tillstånd att inträda på det andliga planet redan i den sjätte rotrasen. Hos dem där karmalagen ger ett överskott av ondska kommer det onda att framträda särskilt starkt på det andliga området. Å ena sidan kommer människor att finnas med en väldig inre godhet, med genialitet i kärlek och godhet; men å andra sidan kommer även motsatsen att finnas. Det onda kommer att finnas som sinnelag utan förklädnad hos ett stort antal människor, inte längre maskerat, inte längre dolt. De onda kommer att berömma sig av det onda som något särskilt värdefullt. Hos vissa geniala människor skymtar redan något av en viss vällust i detta onda, i detta demoniska i den sjätte rotrasen. Nietzsches ”blonda best” är till exempel ett sådant förebud.

Detta rent onda måste kastas ut ur världens utvecklingsström som en slagg. Det kommer att stötas ut i den åttonde sfären. Vi står i dag omedelbart inför en tid då de goda medvetet kommer att göra upp med det onda.

Den sjätte rotrasen kommer att ha till uppgift att genom mildhet i möjligaste mån återinfoga det onda i utvecklingens fortgående ström. Då kommer en andlig strömning att ha uppstått som inte gör motstånd mot det onda, trots att det i sin mest demoniska gestalt kommer att framträda i världen. Hos dem som kommer att vara efterföljare till änkans söner kommer medvetandet att ha förhårdats till insikten att det onda åter måste införlivas i utvecklingen, men att det inte kan övervinnas genom kamp, utan endast genom mildhet. Att kraftfullt förbereda detta är den manikeiska andliga strömningens uppgift. Denna strömning kommer inte att dö ut; den kommer att framträda i mångfaldiga former. Den kommer att uppträda i gestalter som en del kan föreställa sig, men som i dag inte behöver uttalas. Om den endast skulle inrikta sig på vården av den inre sinnelaget, skulle den inte uppnå det den skall. Den måste uttrycka sig i grundandet av gemenskaper som framför allt betraktar fred, kärlek och icke-motstånd mot det onda [genom kamp] som det avgörande och söker sprida detta. Ty de måste skapa ett kärl, en form, för livet som även utan dem fortplantar sig.

Nu kommer ni att förstå varför Augustinus, den katolska kyrkans betydelsefullaste ande, som i sitt verk Guds stad i egentlig mening utformade kyrkans form, skapade formen för nuet, nödvändigtvis måste vara den häftigaste motståndaren till den form som förbereder framtiden. Här står två poler mot varandra: Faustus och Augustinus. Augustinus, som bygger på kyrkan, på den nuvarande formen; Faustus, som vill förbereda människans sinne för framtidens form inifrån människan själv.

Detta är den motsättning som utvecklas under det tredje och fjärde århundradet efter Kristus. Den förblir verksam och finner sitt uttryck i den katolska kyrkans kamp mot tempelriddare, rosenkreuzare, albigenser, katharer och så vidare. Alla dessa utrotas på det yttre fysiska planet, men deras inre liv verkar vidare. Senare träder motsättningen åter fram i försvagad men fortfarande häftig form i två strömningar som föds ur den västerländska kulturen själv: jesuitism (augustinism) och frimureri (manikeism). De som för kampen på den ena sidan är alla medvetna om detta – katolikerna och jesuiterna i de högre graderna. Men de som på den andra sidan för kampen i Manis anda är det endast få som är medvetna om detta; endast rörelsens spets är medveten om det.

Så står i de senare århundradena jesuitism (augustinism) och frimureri (manikeism) mot varandra. De är barn av de gamla andliga strömningarna. Därför finner ni både inom jesuitismen och inom frimureriet en fortsättning av samma invigningsceremonier som i de gamla strömningarna. Kyrkans invigning inom jesuitismen har fyra grader:

1. coadjutores temporales,
2. scholares,
3. coadjutores spirituales,
4. professi.
   
   Graderna i den egentliga ockulta frimureriska invigningen är likartade.
   De löper parallellt med varandra men följer helt olika riktningar.