5: GA93

5. Rosenkreuzarnas mysterium 4 november 1904
Myterna om Kain och Abel samt om Hiram och Salomo (tempellegenden), sådana de förmedlades av Christian Rosenkreutz till rosenkreuzarbrödraskapet på 1400-talet. Legenden som symbolisk framställning av ödet för den femte rotrasens tredje, fjärde och femte underraser i samband med kristendomens utveckling. Den kristna principen om människans likhet inför Gud och dess världsliga tillämpning under franska revolutionen. Greven av Saint-Germain och den franska revolutionen. Den korsfästes kristendom och den framtida rosenkors-kristendomen. Hemligheten med det gjutna havet och den gyllene triangeln.

Kära vänner;
ROSENKREUZARNAS MYSTERIUM

Berlin, 4 november 1904

Vi har redan behandlat olika myter vars bilder innesluter esoteriska sanningar. Sådana myter gavs förr till människorna för att – så länge de ännu inte var mogna för de esoteriska sanningarna själva – först överlämna dessa i bildlig form. Dessa bilder bemäktigade sig kausalkroppen och förberedde därigenom människorna att i senare inkarnationer förstå de esoteriska sanningarna själva.

I dag vill jag visa er en sådan esoterisk framställning som gavs först för några få århundraden sedan och som ännu lever vidare i många former. Den är följande.

I början av 1400-talet framträdde i Europa en personlighet som i Orienten hade blivit invigd i vissa hemligheter. Det var Christian Rosenkreutz. Innan denna inkarnation av Christian Rosenkreutz hade avslutats, hade han invigt ett antal personligheter – knappt fler än tio – i det som han själv blivit invigd i, så långt detta då var möjligt för europeiska människor. Detta lilla brödraskap, som kallade sig Rosenkreuzarnas brödraskap – Fraternitas Rosae Crucis – bar genom ett större, mer yttre brödraskap ut en viss myt i världen.

Christian Rosenkreutz själv hade i Rosenkreuzarmysteriernas innersta framställt vissa hemligheter sådana de endast kunde uppfattas av människor som genomgått den nödvändiga förberedelsen. Men, som sagt, i den lilla brödraskapet var de inte fler än omkring tio; det var de egentligt invigda rosenkreuzarna. Det som Christian Rosenkreutz undervisade om kunde inte meddelas många människor; men det kläddes i en slags myt. Sedan dess första grundläggning i början av 1400-talet har denna myt många gånger berättats och tolkats i brödraskapen. Den berättades i större sammanhang, men tolkades endast i snävare kretsar, för dem som var mogna för det.

Denna myt hade ungefär följande innehåll.

Det fanns en tid då en av Elohim skapade människan; en människa som han kallade Eva. Med Eva förenade sig Elohim själv, och av Eva föddes Kain. Därefter skapade Elohim Jahve eller Jehova Adam. Adam förenade sig likaså med Eva, och ur denna förening föddes Abel.

Vi har alltså i Kain att göra med en omedelbar gudason, och i Abel med en avkomma av den som skapats som människa, Adam, och Eva. Myten fortsätter.

De offergåvor som Abel bar fram till guden Jahve var denne behagliga. Men Kains offergåvor var det inte, ty Kain hade inte uppstått på direkt befallning av Jahve. Följden blev att Kain begick brodermord. Han dräpte Abel. Därför uteslöts han från gemenskapen med Jahve. Han drog bort till avlägsna trakter och blev där stamfader för ett eget släkte.

Adam förenade sig vidare med Eva, och som ersättning för Abel föddes Seth, som också nämns i Bibeln. Så uppstod två människosläkten: det första, härstammande från Eva och Elohim, Kains släkte; och det andra, härstammande från de blotta människorna som förenade sig på Jahves befallning.

Från Kains släkte härstammar alla dem som på jorden har frambringat konster och vetenskaper, till exempel Methusael, som uppfann skriften, Tau-skriften, och Tubal-Kain, som lärde bearbetningen av malmer och järn. Så uppstod i denna linje, direkt härstammande från Elohim, den mänsklighet som utvecklar sig i konster och vetenskaper.

Ur detta Kainsläkte framgick också Hiram. Han var arvtagare till allt det som inom Kainssönernas olika generationer hade samlats av kunskap, konst och teknik. Hiram var den störste byggmästare man kan föreställa sig.

Ur den andra linjen, Seths släkte, härstammade Salomo, som utmärkte sig i allt som kom från Jahve eller Jehova. Han var utrustad med världens vishet, med allt det som den lugna, klara, renade visheten hos Jehovasönerna kan skänka. Det var en vishet som visserligen kan uttryckas i ord som går djupt in i människans hjärta och kan upphöja henne, men inte en sådan som direkt angriper det yttre objektet och frambringar något verkligt inom teknik, konst och vetenskap. Det var en vishet som är en omedelbart inspirerad gåva från Gud, inte en som arbetats fram nerifrån, ur mänsklig passion, ur människans vilja. Den senare fanns hos Kainssönerna, hos dem som härstammade direkt från den andre Elohim. Det var de stränga arbetarna som ville åstadkomma allt genom eget arbete.

Nu beslöt Salomo att bygga ett tempel. Som byggmästare kallade han dit en avkomling av Kainssönerna: Hiram. Detta skedde vid den tid då drottningen av Saba, Balkis, kom till Jerusalem, eftersom hon hört talas om den vise Salomo. Och när hon anlände blev hon i sanning förtjust över Salomos upphöjda, klara vishet och skönhet. Han friade till henne och erhöll också hennes ja. Då hörde drottningen av Saba även om tempelbygget och ville nu också lära känna byggmästaren Hiram. När hon såg honom gjorde hans blotta blick ett oerhört intryck på henne och tog henne helt i besittning.

Nu uppstod något av svartsjuka mellan Hiram och den vise Salomo. Följden blev att Salomo gärna hade velat göra något mot Hiram, men han måste behålla honom för att templet skulle kunna färdigställas.

Det inträffade nu följande. Templet var färdigt till en helt bestämd nivå. Endast ett saknades ännu, det som skulle vara Hirams mästerstycke: det Eherna havet. Detta mästerverk skulle framställa oceanen, gjuten i brons, och smycka templet. Alla metallblandningar hade Hiram förberett på underbart sätt och allt var redo för gjutningen.

Men tre gesäller, som Hiram vid tempelbygget hade funnit oförmögna att upphöjas till mästare, sammansvor sig. De hade svurit honom hämnd och ville omöjliggöra utförandet av det Eherna havet. En vän till Hiram fick reda på detta och meddelade Salomo gesällernas plan för att han skulle förhindra den. Men Salomo lät av svartsjuka mot Hiram saken ha sin gång, eftersom han ville se Hiram gå under.

Följden blev att Hiram måste bevittna hur hela gjutningen slogs sönder, eftersom de tre gesällerna hade tillsatt ett otillbörligt ämne i massan. Han försökte ännu släcka den uppvällande elden genom att hälla på vatten, men det gjorde bara saken värre. När han redan var nära att förtvivla över verkets tillkomst, uppenbarade sig Tubal-Kain själv för honom, en av hans stamfäder. Denne sade till honom att han lugnt skulle kasta sig in i elden, ty elden kunde inte skada honom. Hiram gjorde detta och kom ända till jordens medelpunkt. Tubal-Kain förde honom till Kain, som där befann sig i tillståndet av ursprunglig gudomlighet.

Hiram blev nu invigd i hemligheten med eldens skapande, i hemligheten med metallgjutningen och så vidare. Han fick av Tubal-Kain även en hammare och ett gyllene triangel, som han skulle bära kring halsen. Därefter återvände han och var nu i stånd att verkligen framställa det Eherna havet, att bringa gjutningen i ordning.

Därefter vinner Hiram drottningen av Sabas hand. Men han överfalls och dödas av de tre gesällerna. Innan han dör lyckas han dock kasta det gyllene triangeln i en brunn. När man sedan inte vet var Hiram är, börjar man söka honom. Salomo själv blir ängslig och vill komma till botten med saken. Man fruktade att de tre gesällerna skulle kunna förråda det gamla mästarordet, och därför överenskom man om ett nytt. De första ord som uttalades när man fann Hiram skulle vara det nya mästarordet.

När Hiram återfanns kunde han ännu yttra några ord. Han sade: Tubal-Kain har lovat mig att jag skall få en son som skall få många söner, vilka skall befolka jorden och fullborda mitt verk – tempelbygget. Därefter angav han även platsen där det gyllene triangeln fanns att finna. Det fördes till det Eherna havet, och båda bevarades på en särskild plats i templet, i det allra heligaste. De kan endast återfinnas av dem som har förståelse för vad hela denna tempellegend om Salomos tempel och dess byggmästare Hiram betyder.

Låt oss nu gå från själva legenden till en tolkning.

Denna legend framställer ödet för den tredje, fjärde och femte underrasen av vår femte rotras. Templet är hemliga brödraskapens tempel, respektive det som hela mänskligheten i den fjärde och femte underrasen bygger, och det allra heligaste är hemliga brödraskapens vistelseort. Dessa vet vad det Eherna havet och det gyllene triangeln betyder.

Vi har alltså att göra med två slags människosläkten: det ena, representerat av Salomo, som äger den gudomliga visheten, och Kains släkte, Kains ättlingar, som förstår elden och vet hur man hanterar den. Denna eld är inte den fysiska elden, utan den i astralrummet brinnande elden av passioner, drifter och begär.

Vilka är då Kainssönerna? Kainssönerna är – i denna legends mening – söner till de Elohim som inom Elohimernas klass under månperioden blev något efter i utvecklingen. Under månperioden hade vi att göra med kama. Detta kama, detta eldprincip, genomträngdes då av vishet. Men det fanns två slags Elohim. De ena stannade inte vid äktenskapet mellan vishet och eld; de gick vidare. När de formade människan var de inte längre genomträngda av passioner, och de utrustade henne därför med lugn, renad vishet. Detta är den egentliga Jahve- eller Jehovareligionen, den helt lidelsefria visheten.

De andra Elohim, hos vilka visheten ännu var förbunden med månperiodens eld, är de som skapade Kainssönerna.

Därför har vi i Seths söner de religiösa människorna med den renade visheten, och i Kainssönerna dem som bär det impulsiva elementet, som kan flamma upp och utveckla entusiasm för vishet. Dessa två släkten verkar genom alla raser, genom alla tider. Ur Kainssönernas passion har alla konster och vetenskaper uppstått, ur Abel-Seth-strömmen all renad fromhet och vishet utan entusiasm.

Dessa två typer har alltid funnits, och så fortsatte det fram till den fjärde underrasen av vår rotras.

Då kom kristendomens grundläggning. Därigenom blev den tidigare fromheten, som endast var en fromhet ovanifrån och helt kamafri, nedsänkt i det element som genom Kristus kom till jorden. Kristus är inte blott visheten; han är den inkarnerade kärleken: ett högt gudomligt kama som samtidigt är Buddhi; ett rent flödande kama som inte vill något för sig självt utan i oändlig hängivelse riktar alla passioner utåt – ett omvänt kama. Buddhi är omvänt kama.

Därigenom förbereds inom de fromma människornas typ, inom vishetens söner, en högre fromhet som nu också kan vara entusiastisk. Det är den kristna fromheten. Den anläggs först i den fjärde underrasen av den femte rotrasen. Men denna strömning är ännu inte i stånd att förena sig med Kainssönerna. Till en början står de ännu som motståndare.

Om kristendomen nämligen omedelbart och snabbt skulle gripa alla människor, skulle den visserligen kunna fylla dem med kärlek, men det enskilda, individuella hjärtat skulle då inte vara med. Det skulle inte vara en fri fromhet, inte ett födande av Kristus i sig själv som broder, utan endast som herre. För detta måste Kainssönerna ännu verka genom hela den femte underrasen. De verkar genom sina invigda och bygger mänsklighetens tempel av världslig konst och världslig vetenskap.

Så ser vi under den fjärde och femte underrasen hur det världsliga elementet alltmer utvecklas, hur hela världshistorien träder ut på det fysiska planet. Med det världsliga elementet, materialismen, utvecklas det personliga, egoismen, som leder till allas kamp mot alla. Även om kristendomen fanns, var den i viss mening ändå en hemlighet för de få. Men den verkade så att det under den fjärde och femte underrasen gick upp för människorna: var och en är lika inför Gud. Detta är den kristna grundsatsen. Men människorna kan inte fullt ut förstå detta så länge de är fångna i materialism och egoism.

Den franska revolutionen genomförde därefter den kristna lärans konsekvens i världslig mening. Kristendomens andliga lära: alla människor är lika inför Gud, översattes genom revolutionen till en rent världslig lära: alla är lika här. Den nya tiden har detta ännu mer fört ner på det fysiska planet.

Före den franska revolutionen visade sig hos en hovdam hos drottning Marie-Antoinette, madame d’Adhémar, en personlighet som förutsade alla revolutionens viktiga scener för att varna för dem. Det var greve Saint-Germain, samma personlighet som i en tidigare inkarnation grundade Rosenkreuzarorden. Han företrädde då ståndpunkten att människorna på ett lugnt sätt borde ledas från världslig kultur till kristendomens sanna kultur. De världsliga makterna ville emellertid erövra friheten stormande, på materiellt sätt. Även om han såg revolutionen som en nödvändig konsekvens, varnade han dock för den.

Han, Christian Rosenkreutz i 1700-talets inkarnation, som väktare av det innersta hemligheten om det Eherna havet och det heliga gyllene triangeln, trädde varnande fram: mänskligheten borde utvecklas långsamt. Men han såg vad som skulle komma.

Detta är den väg som mänsklighetens utveckling, inifrån betraktad, genomgår under den fjärde och femte underrasen av vår rotras. Mänsklighetens stora kulturt bygge, Salomos stora tempel, byggdes. Men det som egentligen skall kröna det måste ännu förbli en hemlighet. Det kan endast byggas av en invigd. Denne invigde blev missförstådd, förrådd, dödad. Hemligheten kan ännu inte träda fram. Den förblir de få invigda kristnas hemlighet. I gjutningen av det Eherna havet och i det heliga gyllene triangeln ligger den förborgad.

Det är inget annat än Christian Rosenkreutz’ hemlighet, han som före Kristi födelse var inkarnerad i en mycket hög inkarnation och då yttrade ett märkligt ord.

Låt mig till sist med några ord måla upp hur denne Christian Rosenkreutz före den franska revolutionen åter uttalade detta ord. Han sade: Den som sår vind skall skörda storm. Detta hade han redan sagt innan det senare yttrades och nedtecknades hos Hosea. Det härstammar från Christian Rosenkreutz.

Detta ord – Den som sår vind skall skörda storm – är ledmotivet för den fjärde och femte underrasen av vår rotras. Det skulle betyda: ni skall göra människorna fria; det inkarnerade Buddhi skall själv förbinda sig med denna frihet och göra människorna lika inför Gud. Men anden (vind betyder ande = ruach) skall till en början bli storm: allas kamp mot alla.

Kristendomen blev först korsets kristendom, som måste utveckla sig genom den rent världsliga sfären, det fysiska planet. Inte från början var Kristus på korset kristendomens symbol. Men när kristendomen alltmer blev politisk, blev symbolen den korsfäste gudasonen, lidande på världskroppens kors. Detta förblir dess yttre symbol genom hela resten av den fjärde och vidare genom den femte underrasen.

Till en början är kristendomen bunden till den rent materiella kulturen i den fjärde och femte underrasen, och endast däremellan finns det egentliga framtidskristendomen, som äger hemligheterna om det Eherna havet och det gyllene triangeln. Detta kristendom har ett annat symbol: inte längre den korsfäste gudasonen, utan korset, omvunnet av rosor. Detta kommer att bli symbolen för den sjätte underrasens nya kristendom. Ur Rosenkreuzarbrödraskapets mysterium kommer detta kristendom i den sjätte underrasen att utvecklas, ett kristendom som känner det Eherna havet och det gyllene triangeln.

Hiram är representanten för Kainssönernas invigda i den fjärde och femte underrasen. Drottningen av Saba – varje kvinnlig gestalt betyder i esoteriskt språk själen – är mänsklighetens själ, som har att avgöra mellan den renade men inte jord-erövrande fromheten och den jord-erövrande visheten, det vill säga den vishet som förenats med jorden genom övervinnandet av passionerna. Hon är den sanna människosjälens representant, som står mitt emellan Hiram och Salomo och i den fjärde och femte underrasen förbinder sig med Hiram, eftersom han ännu bygger templet.

Det Eherna havet är den gjutning som uppstår när vatten och metall på rätt sätt förenas. De tre gesällerna gör det fel, gjutningen förstörs. Men genom att Tubal-Kain uppenbarar eldens mysterier för Hiram, blir Hiram i stånd att förena vatten och eld på rätt sätt. Därigenom uppstår det Eherna havet. Detta är Rosenkreuzarnas hemlighet. Den uppstår när den lugna vishetens vatten förenas med astralrummets eld, passionens eld. Då måste en förbindelse uppstå som är ”ehern”, bärkraftig genom kommande tidsåldrar, när därtill kommer hemligheten om det heliga gyllene triangeln, hemligheten om Atma-Buddhi-Manas.

Detta triangel, med allt som följer därav, kommer att vara innehållet i den sjätte underrasens förnyade kristendom. Detta förbereds av rosenkreuzarna, och då kommer det som symboliseras i det Eherna havet att vara förenat med insikten om reinkarnation och karma. Detta är den nya ockulta lära som återinfogas i kristendomen. Atma-Buddhi-Manas, det högre självet, är den hemlighet som skall uppenbaras när den sjätte underrasen blivit mogen.

Då kommer Christian Rosenkreutz inte längre att behöva stå där som varnare, utan allt det som på det yttre planet har varit kamp skall finna sin fred genom det Eherna havet, genom det heliga gyllene triangeln.

Detta är världshistoriens gång in i framtiden. Det som Christian Rosenkreutz genom tempellegenden lät bära ut i världen genom brödraskapen, är det som rosenkreuzarna har ställt som sin uppgift: inte endast att lära religiös fromhet, utan också att verka vetenskapligt utåt; men inte bara att lära känna den yttre världen, utan även de andliga makterna, och från båda sidor gå in i den sjätte rundan.