Föredrag XVIII – 16 oktober 1905
Människorna under den atlantiska och den lemuriska tiden. Den dubbla härkomsten av den mänskliga naturen och deras förening under den lemuriska tiden. Den åttonde sfären. Den dubbla uppbyggnaden av nutidsmänniskans fysiska, eteriska och astrala kropp.
Kära vänner,
Om vi vill betrakta mer i detalj hur karma uppkommer, måste vi gå något tillbaka i mänsklighetens utveckling. Går vi några tusen år tillbaka i Europa självt, finner vi Europa nedisat. Alpernas glaciärer sträckte sig då långt ner ända till den nordtyska lågslätten. De områden där vi nu lever var då kalla och karga. Där levde ett människosläkte som ännu begagnade sig av ytterst enkla och primitiva redskap. Går vi omkring en miljon år tillbaka, finner vi på samma mark ett tropiskt klimat, sådant som i dag endast finns i Afrikas hetaste trakter; på vissa platser mäktiga urskogar, där papegojor, apor, särskilt gibbor, och elefanter levde. Men knappast skulle vi, om vi genomvandrade dessa skogar, träffa något av den nuvarande människan eller ens av den människa som levde för några tusen år sedan. Naturvetenskapen kan ur vissa jordlager, som uppkommit mellan dessa båda tidsåldrar, påvisa en människa hos vilken pannloben ännu inte var utvecklad såsom nu, och vars panna låg långt tillbaka. Endast den bakre delen av hjärnan var utbildad. Vi kommer där tillbaka till tider då människan ännu inte kände elden och tillverkade vapen genom att slipa stenar. Naturforskaren jämför gärna detta mänskliga tillstånd med utvecklingsstadiet hos vildar eller hos det klumpiga barnet. Rester av sådana människor har man funnit i Neanderdalen och i Kroatien. De har en apaliknande skalle, och av fynden i Kroatien kan man se att de före sin död har blivit stekta, att det alltså då bodde kannibaler där.
Nu säger den materialistiske tänkaren till sig själv: vi följer så människan tillbaka till tider då hon ännu var outvecklad och klumpig och antar att människan har utvecklat sig från detta barnsliga existensstadium till mänsklighetens nuvarande kulturstadium, och att denna primitiva människa har utvecklats ur människolika djur. — Han gör alltså helt enkelt ett språng i denna utvecklingsteori från den primitiva människan till de människolika djuren. Naturforskaren antar att det fullkomligare alltid har utvecklats ur det ofullkomligare. Men detta är inte alltid fallet. Om vi till exempel följer den enskilda människan tillbaka till barndomen, så kommer där inget mer ofullkomligt, ty barnet härstammar ju från fader och moder. Det vill säga: vi kommer alltså till ett primitivt tillstånd som återigen härrör från ett högre tillstånd. Detta är viktigt, ty det hänger samman med att barnet redan vid födelsen bär anlaget till en senare fullkomningsgrad, medan djuret förblir kvar på den lägre nivån.
När naturforskaren har gått tillbaka till det stadium där människan ännu inte hade någon pannlob och ännu inget förstånd, då borde han säga till sig själv: jag måste förutsätta att människans ursprung står att finna annorstädes.
På samma sätt som ett barn härstammar från ett föräldrapar, så härstammar alla dessa primitiva människor från andra människor som redan hade uppnått en viss fullkomningsgrad. Dessa människor kallar vi atlantierna. De levde på den mark som nu är täckt av Atlanten. Atlantierna hade ännu mindre pannlob och en ännu längre tillbakadragen panna. Men de hade något annat som de senare människorna inte hade. De hade en mycket starkare och kraftigare eterkropp. Atlantiernas eterkropp hade ännu inte utbildat vissa förbindelser med hjärnan; dessa uppstod först senare. Så var ännu ovanför huvudet ett mäktigt stort eterhuvud utvecklat; det fysiska huvudet var relativt litet och inbäddat i ett mäktigt eterhuvud. De funktioner som människan i dag utför med hjälp av pannloben utfördes hos atlantierna med hjälp av organ i eterkroppen. Därigenom kunde de stå i förbindelse med väsenden till vilka vi i dag saknar tillträde, just därför att människan har utvecklat pannloben. Hos atlantierna var synligt ett slags eldigt färgspel som strömmade ut från den fysiska huvudöppningen mot eterhuvudet. Det var mottagligt för en mängd psykiska inflytanden. Ett sådant huvud, som tänker i eter, har makt över det eteriska, medan ett huvud som tänker i det fysiska hjärnorganet endast har makt över det fysiska, över sammansättningen av rent mekaniska ting. Det kan tillverka fysiska verktyg. Däremot kan en människa som ännu tänker i eter bringa ett frö till blomstring så att det verkligen växer.
Den atlantiska kulturen stod alltså ännu i verkligt samband med tillväxten av det naturliga, vegetativa, över vilket den nutida människan har förlorat makten. Atlantiern använde till exempel inte ångkraften för att sätta sina färdmedel i rörelse, utan växternas frökraft, med vilken han drev sina fordon framåt. Först från den sista tredjedelen av den atlantiska tiden, från ursemiternas tid fram till dess Atlantis täcktes av Atlanten, utbildade det eteriska pannhuvudet pannloben. Därigenom förlorade människan makten att påverka växttillväxten och fick i stället den fysiska hjärnans förmåga: förståndet. Med många ting måste hon nu börja om från början. Hon måste börja lära sig mekaniska förrättningar. Där var hon ännu som ett barn, klumpig och oskicklig, medan hon tidigare redan hade uppnått en stor färdighet i utvecklingen av det vegetativa. Människan måste gå igenom intelligensen och därefter återvinna det som hon tidigare redan kunde. Högre andliga makter hade då ett inflytande på den ofria viljan; genom det öppna eteriska huvudet verkade de genom sitt förstånd.
Går vi ännu längre tillbaka, kommer vi till den lemuriska tiden. Där visar sig för oss ett stadium i mänsklighetens utveckling där egentligen först föreningen av det moderliga och det faderliga principen äger rum. Detta eterhuvud har naturligtvis sina förgreningar i astralkroppen, i det som som utstrålning omger människan … (lucka i texten). Om man hade förmått lyfta ut huvudet med astralkroppen ur en sådan människa, skulle något egendomligt ha skett. Människan skulle därigenom ha förlorat möjligheten att hålla sig upprätt, hon skulle ha fallit samman. Just den omvända processen företogs då med människan, och därigenom reste hon sig gradvis upp.
Under den lemuriska tiden stod människan emellertid ännu på ett stadium där hon inte hade det som vi antog att man kunde dra ut ur henne. Hon hade i en tidigare period ännu inte detta eterhuvud med astralkroppen. Dessa fanns då ännu inte. Den på jorden vandrande människan var då i verklig mening ett sammanfällt väsen. De båda arbetsorganen, händerna, var då bakåtslagna och utgjorde också rörelseorgan, så att människan då gick på fyra ben. Man föreställe sig två nutida människor, man och kvinna, sammanslingrade, tänke sig den övre kroppshalvan borttagen och endast den nedre kvar: människan var i verkligheten manlig-kvinnlig. Människan hade då visserligen en astral- och en eterkropp, men ännu inte den som hon senare hade. Det var en annan astralkropp, nämligen en sådan som hade nått sin högsta fullkomning på månen. Astralkroppen hade där på månen i samband med eterkroppen fått förmågan att bilda en fysisk kropp, som då hade en krabbliknande gestalt. Människan kunde stå på det ena benparet och utföra verkligt språngartade rörelser.
Denna astralkropp tillsammans med eterkroppen var då helt annorlunda beskaffad. Den hade en form som inte var helt ägglik utan mer klockformad. Den välvde sig över människan som gick på alla fyra. Eterkroppen ombesörjde alla livsfunktioner hos denna lemuriska människa. Människan hade då i astralkroppen ett dovt, skymningsartat medvetande, såsom vi i dag drömmer. Men inte som reminiscenserna i våra nutida drömmar var hennes medvetande, utan hon drömde om verkligheter. När en annan, osympatisk människa närmade sig henne, uppstod i henne en ljusförnimmelse som antydde det osympatiska.
Redan på månen hade människan i någon mån haft förmågan att använda de två främre extremiteterna som griporgan, så att nu en tid av upprättande inträdde. De andra levande kamraterna till människorna under den lemuriska tiden var reptilliknande djur av groteska former, som inte har lämnat några spår efter sig. Ichthyosaurier och liknande är avkomlingar av dessa djur. I verkligheten var jorden då befolkad av väsenden med reptilartad karaktär; även människokropparna hade då en reptilartad karaktär. När nu det då reptilartade mänskliga väsendet reste sig upp, blev en helt framåt öppen huvudbildning synlig, ur vilken ett eldfärgat moln vällde fram. Detta har givit upphov till berättelsen om lindormen, om draken. Det är den groteska bildning som människan själv då var, ett reptilartat väsen. Tröskelns väktare, människans lägre natur, framträder vanligen också i en sådan gestalt. Det är den lägre naturen med den öppna huvudbildningen. Vid denna tidpunkt inträdde nu äktenskapet mellan dessa jordiska bildningar och det tidigare beskrivna andra väsendet. Astralkroppen med huvudformen förenade sig med lindormskroppen med den eldfyllda öppningen. Det var befruktningen av den moderliga jorden med den faderliga anden.
Så försiggick befruktningen med de manasiska krafterna. Den lägre astralkroppen smälte samman med den högre astralkroppen. En stor del av den dåvarande astralkroppen föll bort. En del bildade de nedre partierna av människans astralkropp, och den andra, nytillkomna astralkroppen i samband med huvudet förenade sig med människans övre partier. Det som då avskalades, som trädde ut ur denna astralkropp som var förbunden med lindormsbildningen, kunde inte längre genomgå någon vidare utveckling på jorden. Detta bildade som konglomerat månens astralsfär, den så kallade åttonde sfären. Månen härbärgerar i verkligheten astrala väsenden som har uppstått genom att människan har avkastat något.
Detta sammanfogande av den faderliga anden med den moderliga materien beskrevs i Egypten som Osiris’ och Isis’ förening. Det som där uppstod var Horus. Sammansmältningen av ormbildningen med eterhuvudet, med människans astralkropp som nytillkom, och med huvudformen, ledde till föreställningen om sfinxgestalten. Sfinxen är återgivningen av denna tanke i plastisk form.
Det fanns sju slag eller klasser av sådana gestalter, som alla skilde sig något från varandra, från de skönaste, nästan till en hög och ädel form utbildade människogestalterna, ända ner till de mest groteska formerna. Alla dessa sju slags människobildningar måste befruktas. Man måste föreställa sig nedstigandet av ”Manas söner” på detta bildliga sätt. Endast då kan man förstå hur människans astralkropp har uppkommit. Den är sammansatt av två olika led.
När man betraktar människans utveckling finner man att ständigt den ena delen av astralkroppen strävar efter att övervinna den andra hälften, den lägre naturen, och omvänt. Om människan i dag består av astralkropp, eterkropp och fysisk kropp, så är egentligen endast den fysiska kroppen en produkt som, sådan den är, är färdig. De två andra kropparna befinner sig i en ständig kamp. Även i eterkroppen finns två delar som söker förenas med varandra.
När människan nu dör, överlämnar hon hela den fysiska kroppen åt jordens krafter, men människans eterkropp klyvs först i två led. Det ena ledet är det som härstammar från den övre bildningen och detta tar människan med sig. Däremot faller hela den övriga eterkroppen bort, ty över denna kan människan inte utöva någon herravälde; den har tillfallit henne utifrån. Över denna kan hon först utöva herravälde när hon har blivit hemlig lärjunge. Denna del av eterkroppen överlämnas alltså hos den vanliga människan åt världsrymdens eteriska krafter.
Det som vidlåder människan från den astralkropp som hon har fått med sig från månen, det tvingar henne att tillbringa en tid i kamaloka, tills hon för det enskilda livet har befriat sig från denna del av astralkroppen. Därefter har hon ännu den del av astralkroppen som redan har funnit sin jämvikt; med denna gör hon vägen genom devachan och tillbaka till det fysiska livet. Därför ser man i astralrummet klockformiga gestalter rusa omkring med oerhörd hastighet. Det är de människosjälar som vill återinkarnera sig. Om här hos oss en sådan människoklocka far genom astralrummet och ett mänskligt embryo i Sydamerika står i karmisk släktskap med den, då måste denna människoklocka också genast vara där. Så rusar dessa återvändande själar genom astralrummet. Dessa klockgestalter erinrar ännu om de under den lemuriska tiden framträdande gestalterna, endast med den skillnaden att de redan har funnit sin jämvikt med den högre astralkroppen.
Vi vet att människan utvecklar sig genom att hon från jaget bearbetar de tre andra kropparna. Intet annat är jaget än det som då verkade befruktande: den övre auradelen med eterhuvudet. De led som människan har utbildat är den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen.
Övre eterkropp eller mental kropp
Astralkropp som buddhi
Astralkropp
Nedre eterkropp
Fysisk kropp
Den fysiska kroppen har uppkommit genom en ombildning och förädling av den lindormsliknande kropp som vi möter under den lemuriska tiden. Den var manlig-kvinnlig. Även i den nuvarande människan finns en manlig-kvinnlig människa. Hos mannen är grunden för de övre leden kvinnlig, hos kvinnan är grunden för den övre eterkroppen av manlig beskaffenhet. I själva verket är människan även till sin fysiska natur manlig-kvinnlig.
Eterkroppen består av två led: av den del av den mänskliga naturen som då har kommit över från månen och dess motpol. De var först ännu inte förbundna med varandra; senare närmade de sig varandra och förenade sig. Den ena är den animaliska polen, den andra den andliga polen. Den animaliska polen kallar man eterkropp, den andliga polen kallar man mental kropp. Mentalkroppen är till sin materia eterisk.
Däremellan står astralkroppen, som även den har uppstått genom en förening av två. Den är i grunden också en dubbelbildning. I den måste man skilja mellan en lägre och en högre natur. Den högre naturen är ursprungligen förbunden med mentalkroppen. Detta alltså, som av astralkroppen sitter i mentalkroppen, som alltså har kommit in ovanifrån, detta är motpolen till den lägre astralkroppen. En egenskap hos den lägre astralkroppen är att den har begär. Den övre delen har i stället hängivelse, kärlek, den givande dygden. Denna del av astralkroppen kallar man buddhi. Denna beskrivning av människan är sedd i kosmisk belysning. När människan själv arbetar in i sina höljen är det annorlunda. Det ena framställer hur människan är kosmiskt uppbyggd, det andra hur hon själv arbetar sig in i denna uppbyggnad.
Så är alltså buddhi det förädlade astrala, det mentala det förädlade eteriska, och det fysiska har sin motpol i atma.
Lämna ett svar