Föredrag XIX – 17 oktober 1905
Vissa arter av elementarväsen i astralvärlden. Asuriska väsen. Jehova som gud för det nedstigande kamaprincipen; Kristus som den uppstigande buddhiprincipen. Svart och vit magi. Naturliga och framkallade elementarväsen.
Mina kära vänner!
Vi har i går sett hur människan i viss mening står i förhållande till de astrala makterna. När hon dör, träder hon först in i den astrala världen. Men också nu står hon i ett fortlöpande förhållande till astralplanet. I själva verket är det så, att på astralplanet ständigt framträder varelser som inte skulle finnas där, om det inte fanns människor. Genom människorna, och i viss mån ännu mer genom djuren, kommer de till astralplanet. De liknar inte de andra varelserna på astralplanet. Där på astralplanet är det synligt, som för människan till en början endast är kännbart. Lust, lidande, drifter är där lika verkligt närvarande som på det fysiska planet de yttre föremålen, en stol eller ett bord. Detta är där så närvarande, att ett väsen som för oss framträder som lust, till en början verkar på vår känsla, när dess astrala substans ännu är helt förtunnad.
Det som uppträder på astralplanet är i regel där närvarande som en spegelbild i förhållande till det fysiska planet; till exempel är talet 563 där 365. En hatkänsla framträder där också som om den kom från den människa till vilken den sändes. Detta faktum gäller för alla ting på astralplanet. Det själsliga, som strålar in från astralplanet till det fysiska planet, kan här uppfattas med motsatta egenskaper. När själsliga förnimmelser tränger in från astralplanet, tränger de till exempel – medan de där är värme – här in som en spegelbild av astralplanet med en egendomlig köldkänsla. Detta är sådant som man måste göra helt klart för sig.
Å andra sidan måste vi hålla för ögonen, att varelserna på astralplanet har som materia det som vi kallar känsla. De kommer till uttryck i denna känsla. Är dessa varelser ännu inte särskilt starkt närvarande, så kan vi endast uppfatta dem på detta sätt, nämligen genom en köldförnimmelse. Men blir de starkare, när deras materia förtätas, så blir de synliga som ljusvarelser. Detta förklarar, att när materialisationer vid spiritistiska seanser förtätas tillräckligt, uppträder ett ljussken (mollusk–kräftdjur som exempel). Detta är ett helt naturligt förlopp i en sådan företeelse. Den som betraktar något sådant utan denna kunskap talar om underverk. Ett underverk är inget annat än att en högre värld griper in i vår. Det är helt enkelt ett naturenligt skeende. Så är det, när andra varelser från högre plan ingriper i det mänskliga livet.
Vi förstår att en blott sval, torr tanke är mindre verksam på astralplanet än en tanke som impulsivt kommer ur själen. När människan i sin nuvarande kultur har kommit så långt, att hon inte längre är underkastad lidelserna – vår kultur har ju något raffinerat – när svala tankar om världens skeenden stiger upp från henne till astralplanet, då visar de sig där som hålrum, de sparar materien. I det vanliga rummet kan man föra in materia som fyller rummet. Så är det inte med den materia som genom tanken strömmar ut i astralrummet. Den verkar i motsats till den fysiska materien så: den tränger undan det som finns där, ungefär som om man till exempel borrade ett hål i en deg av mjöl. Så är det, när våra tankar strömmar ut i astralrummet. Den högre materien är en motsats till den lägre: i stället för att fylla rummet tränger den undan det som finns i rummet. Det är den astrala materien som där trängs undan.
När nu en tanke tränger in i astralrummet, bildas ett tätare skikt runt det hålrum som uppstår genom tanken. Runt detta hålrum uppträder färgade företeelser. Det börjar glöda och glimma runt hålrummet. Det är tankeformen som vi först ser. Den astrala materien förtätas runtom och blir därigenom ljusare. Detta ljusare, som uppstår runt tanken, försvinner snart; men om tanken är förbunden med en mäktig lidelseimpuls, då har den en släktskap med den förtätade astralmaterien och besjälar den. Så skapar människor som ännu är mycket outvecklade men mycket lidelsefulla levande varelser i astralrummet när de tänker. Detta upphör senare; när människorna utvecklas och blir allt lugnare, uppstår inte längre sådana varelser när de tänker. Men nu förstår ni, att det finns varelser på astralplanet som härstammar från människor och också från djur. Ty även hos vissa djur bildas sådana varelser, och då ännu mycket intensivare. Men djuret pressar sina egna impulser in i sin egen astrala form, så att det i astralrummet för det mesta skapar sin egen gestalt, sin avbild.
Varje djur lämnar efter sig ett slags spår i astralrummet, som visserligen har ett kort liv, men ändå kvarstår en tid. Men genom människans starkt lidelsefulla tankar uppstår nya elementara invånare i astralrummet. Allteftersom når människan dock den punkt där ett slags neutrala elementarväsen uppstår på astralplanet. När punkten, där blotta mekanismer uppstår i astralrummet, slutligen överskrids, kommer människan dit, att hon alltmer förädlar sina lidelser och drifter. Detta leder henne till att hon ger sina tankar en ädel entusiasm. Denna har också kraft att besjäla den astralmateria som ligger runt tanken. Ur patriotismens utveckling uppstår till exempel också varelser med ädel form, och de elementarväsen som därigenom skapas bidrar till att föra det som lever i astralrummet framåt. De oädlare varelser som människan skapar genom tankar fyllda av lidelser är hinder och verkar tillbakadragande. Men allt som människan når osinnligt genom entusiasm och så vidare verkar befrämjande i astralrummet.
Den materia som genom den lidelsefulla tanken hoppressas på astralplanet är densamma som omgav den föregående planeten, månen, ur vilken månen utvecklade sig till ett högre stadium. Därför finns det också överallt där sådan materia förekommer en fara. Vi människor är så beskaffade att vi måste förkroppsligas i den nuvarande fysiska materien. På den tidigare planeten fanns ännu inte den nuvarande fysiska materien; den var fullkomligare än dagens djuriska materia och ofullkomligare än dagens mänskliga. Den materia i vilken Jehova strävar efter att förkroppsliga sig ger som sådan ingen god boning. Men de varelser som har framskridit så långt att de har uppnått det stadium de skulle nå på månen kommer inte att åstadkomma någon skada. De älskar inte denna materia.
Det är inte den materia i vilken människan nu inkarnerar. Men för vissa varelser som blivit kvar på månen är månens astralmateria så att säga ett dukat bord, de vill livnära sig på den; den har för dem en stor dragningskraft. Detta bevisar att vi ständigt är omgivna av varelser vilkas högre natur är besläktad med vår lägre. När människan skapar själviska tankar är detta mycket välkommet för dessa varelser. De är i vissa avseenden mer framskridna än människorna, men de har i detta avseende begäret att förkroppsliga sig i de astralformer som vi själva skapar. Det är de så kallade asurerna. Genom låga tankeformer ger vi dessa asuriska varelser näring.
När människor som ännu inte är renade, inte tillräckligt lidelsefria, mediterar och därvid skapar starka tankeformer, frambringar de en stark lidelseaura runt sig. I denna förkroppsligar sig sådana asuriska varelser, som då kan dra människan nedåt. När människan i sömntrunkenhet mediterar och inte tillräckligt höjer sig i tanken, skapar hon denna materia, och eftersom hon inte har någon motvikt, förkroppsligar sig sådana varelser i hennes tankeformer. Dessa är högre varelser, eftersom de redan på månen fullt hade utvecklat manas innan buddhiimpulsen kom; de har alltså inte mottagit buddhiimpulsen. Därför är manas hos dem själviskt. Om människan på jorden från den punkt då manas kom till henne utifrån inte också hade mottagit buddhiimpulsen, utan endast hade vidareutvecklat det framåtdrivande manas, skulle hon ha blivit ett i högsta mening själviskt väsen. Den manasiska utvecklingen tenderar mot själviskhet och självständighet. Den skulle göra människan självständig, men då måste buddhinaturens impuls tillkomma. De nämnda asuriska varelserna har, eftersom de för tidigt utvecklade manas i sig, gått miste om buddhiimpulsen. Därför står de å ena sidan högre och kan å andra sidan inte fortskrida, utan utvecklar vidare kama–manas, det egoistiska.
Mitt i den lemuriska rasen trädde kama–manas fram på det fysiska planet i tvåkönigheten. Den gud som frambringade kama–manas var Jehova. Därför kallar Helena Petrovna Blavatsky honom månguden; med rätta kallas han fruktbarhetens gud. Han har drivit det yttre verkandet av kama–manas till sin spets. Det sexuella, som trädde fram i den lemuriska tiden, blir – när vi följer det tillbaka, när vi ser det i dess allt högre och högre natur – den andre Logos. Genom kamaprincipens nedstigande blev det Jehova; genom buddhiprincipens uppstigande blev det Kristusprincipen.
Men om vi sjunker ned i det kamiska från den förjordiska perioden, blir vi neddragna av de asuriska varelserna. De högre krafterna hos våra andliga föregångare är förbundna med krafterna i vår egen lägre natur. De mänskliga lidelserna står i ockult relation till de högre krafterna hos de andliga varelser som har gått före oss. Överallt där utsvävning finns, där finns den materia i vilken mäktiga asuriska krafter strömmar ut raffinerad intellektualitet i världen. Hos fördärvade människostammar finns sådana starka asuriska krafter. Den svarte magikern hämtar just ur sinnlighetens sumpmark sina starkaste tjänande krafter. De sexuella riterna är till för att bannlysa in i dessa kretsar. Det pågår en ständig kamp på jorden: å ena sidan strävan att rena lidelserna, å andra sidan strävan att förstärka sinnligheten. De varelser som har Kristus-principen till ledare söker vinna jorden för sig, men också de andra, fientliga varelserna söker rycka jorden till sig.
Dessa förkroppsliganden av asuriska varelser i de utströmningar som uppstår genom människans lidelsefyllda tankar är den ena sortens astrala varelser. Man kallar dem artificiella elementarväsen, eftersom de konstgjort frambringas av människan. Sedan finns det i astralrummet också naturliga elementarväsen. Dessa härrör från djurens gruppsjäl. För varje djurgrupp finns en varelse på astralplanet som sammanfattar det som finns i de enskilda djuren. Dessa möter vi också i astralrummet. Varje djur drar hela sin natur astralt efter sig som en svans. Denna bildning kan dock inte verka så skadligt som det som människan skapar i astralrummet av elementarväsen. Den är oskadlig, eftersom den paralyseras av djurens gruppsjäl. Så är det inte med de varelser som människan skapar, eftersom hos människan inget paralyserar dem, så att dessa elementarväsen blir bestående.
När ett djur plågas, studsar summan av den smärta som tillfogas det genast tillbaka på människans astralkropp. Här speglar den sig visserligen som en motbild; därav grymhetens vällust. En sådan lustkänsla drar ned människans astralkropp. När människan förintar liv, betyder det i människan själv något oerhört … (lucka i texten). Genom inget kan man tillägna sig astrala krafter som verkar förintande så mycket som genom dödande. Varje dödande av ett väsen som har en astralkropp framkallar en förstärkning av den vildaste egoism. Det innebär en tillväxt av makt. Därför ges i skolor för svart magi först undervisning i hur man skär i djur; att skära med motsvarande tankar på en viss plats framkallar en viss kraft, på en annan plats framkallar det en annan kraft. Det motsvarande hos den vite magikern ligger i meditationen. Något återvänder på det fysiska planet, när det utförs med fysiskt åtföljande tankar; utan tankar återvänder det på kamalokaplanet.
Övermannandet av människan genom hypnotiska medel är ett ännu starkare dödande, eftersom det förintar viljan. Därför ingriper ockultisten aldrig i människans frihet; han berättar endast fakta. Lögnen är ur astral synpunkt ett mord och ett självmord på samma gång. Den förespeglar den andre något och framkallar i honom en känsla som hänför sig till ett icke-existerande faktum, till ett intet. På astralplanet uppträder genast motbilden till detta intet: dödandet. Ni dödar alltså något i människan när ni genom lögn leder hennes känsla mot något som inte är, och ni begår självmord, eftersom … (lucka i texten.)
Lämna ett svar