Föredrag XX – 18 oktober 1905
Väsen och upplevelser i astralvärlden. Svart och vit magi. Nödvändigheten av sträng skolning för att kunna bilda omdömen om astralvärlden. Reinkarnationens teknik. Minnestablån omedelbart efter döden och visionen av framtiden före en ny födelse.
Mina kära vänner!
Vi har i går först betraktat de gestalter i den astrala världen som uppträder under inflytande av människan själv. I dag kommer vi till de varelser i astralrummet som där är mer eller mindre ständiga invånare.
För att förstå vilken andel människan har i de astrala skeendena måste vi göra oss klart den sovande människans natur. Människan består, som vi vet, av fyra led: den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget. När människan sover är astralkroppen tillsammans med jaget ute ur den mänskliga höljet. En sådan människa vandrar så att säga omkring i astralrummet. I regel avlägsnar hon sig inte särskilt långt från den fysiska kroppen och eterkroppen, som ligger kvar i sängen. De två andra leden av den mänskliga väsendet, astralkroppen och jaget, befinner sig nu i astralrummet.
Även om den fysiska kroppen och eterkroppen stannar kvar här på det fysiska planet, får vi absolut inte tro att därför endast fysiska krafter skulle ha inflytande på den fysiska kroppen med eterkroppen, och att endast fysiska varelser skulle ha tillträde till dem. Allt som lever som tankar och föreställningar utövar ett inflytande på eterkroppen. När en människa sover är eterkroppen här på det fysiska planet. Om vi tänker något i närheten av den sovande människan, utövar vi ett inflytande på hennes eterkropp; endast skulle den sovande inte erfara något av detta. I vaket tillstånd är människan så upptagen av yttervärlden att hon stöter bort alla tankar som tränger in i eterkroppen. Men på natten är eterkroppen ensam, utan jaget, och utsatt för alla kringvirvlande tankar, utan att den sovande människan vet något om det. Också under vakenheten vet hon inget om det, eftersom astralkroppen, som bor i eterkroppen, är upptagen av yttervärlden. När människan befinner sig i ett sovande tillstånd kan varje väsen som har kraft att sända ut tankar vinna inflytande över henne. Så kan högre individualiteter vinna inflytande över henne, sådana som vi kallar mästare. De kan sända tankar till den sovandes eterkropp. Så kan människan alltså ta upp höga, rena tankar från mästarna i eterkroppen, om mästarna medvetet vill ägna sig åt detta.
Men i första hand tränger också på natten in i eterkroppen de tankar som virvlar in från omgivningen. Dessa finner människan sedan på morgonen, när hon åter kryper in i eterkroppen. Det finns två slags drömmar. Den ena uppstår direkt genom upplevelser i den astrala världen: genom genklangen av dagens upplevelser och några ting från astralvärlden. Jaget upplever på natten i astralrummet i regel inte mycket annat än sådant som anknyter till det dagliga livet. När det nu återvänder, tar det med sig erfarenheterna från astralvärlden in i det vakna livet eller också inte. Men det finner också ett sakförhållande i eterkroppen. Det som där påträffas tas också upp av astralkroppen och framträder då för oss som drömmar. Men det som under natten har skett med eterkroppen är en annan art av upplevelser.
Så påträffas alltså på morgonen i eterkroppen för det första tankar som har trätt fram till den från omgivningen, och för det andra också de tankar som mästarna eller andra individualiteter på medvetet sätt har sänkt ned i den. Det senare kan framkallas genom att människan mediterar. Genom att människan under dagen sysselsätter sig med rena, ädla evighetstankar, inför hon i sin astralkropp benägenheter för dessa tankar. Om en människa inte hade benägenheter för sådana tankar, skulle det vara nyttolöst om en mästare ville befatta sig med hennes eterkropp. När man läser Ljus på vägen och mediterar över det, så preparerar man astralkroppen så att den, när mästaren har fyllt eterkroppen med upphöjda tankar, verkligen kan påträffa dessa tankar. Detta förhållande kallar man människans relation till sitt högre jag.
Den inre verkliga processen är av detta slag: människans högre jag är inte något som lever i oss, utan omkring oss. Det högre jaget är de högre utvecklade individualiteterna. Människan måste göra klart för sig att det högre jaget är utanför henne. Om hon sökte det i sig själv, skulle hon aldrig finna det. Hon måste söka det hos dem som redan har gått den väg som vi vill gå. I oss finns inget annat än vårt karma, det som vi redan har upplevt i tidigare inkarnationer. Allt annat är utanför oss. Det högre jaget är omkring oss. Om vi vill närma oss det för framtiden, skall det framför allt sökas hos de individualiteter som nattetid kan verka på vår eterkropp. Det är i universum; därför säger vedantisten: »Tat tvam asi« – Det är du. – Genom att genom lämpliga skrifter, såsom Ljus på vägen eller Johannesevangeliet, göra astralkroppen mottaglig för att ta upp höga ingredienser och därefter förstå mästarna, verkar man till förmån för utvecklingen mot det högre jaget.
Vi finner alltså om natten i astralrummet de sovande kropparna eller lärjungarna med sina mästare, i den mån som den som har upprättat ett förbindande band med mästaren genom en lämplig meditation har den förbindelse som drar honom till mästaren. Detta är den process som kan utspela sig nattetid. Varje människa kan genom fördjupning i inspirerade skrifter komma till delaktighet i ett sådant umgänge och därigenom till utveckling av det högre jaget. Det som om några tusen år kommer att vara vårt jag, det är nu vårt högre jag. Men för att verkligen göra bekantskap med det högre jaget måste vi söka det där det redan i dag är, hos de högre individualiteterna. Detta är lärjungarnas umgänge med mästarna.
Något annat som vi också kan möta i astralrummet är den svarte magikern med sina lärjungar. För att utbilda sig till svart magiker genomgår lärjungen en särskild skolning. Undervisningen i svart magi består i att människan under bestämd ledning vänjs vid att plåga djur, skära i dem, döda dem. Detta är ABC. När människan medvetet plågar levande varelser har detta en bestämd följd. Den därigenom orsakade smärtan utövar en helt särskild verkan på människans astralkropp, när hon medvetet har orsakat smärtan. När man medvetet skär i ett helt bestämt organ, växer en makt till hos människan.
Nu är det en grundsats för all vit magi att ingen makt får vinnas utan hängivelse. När genom hängivelse en makt vinns, strömmar den ur universums allmänna livskälla. Men när vi tar livsenergi från ett enskilt bestämt väsen, då stjäl vi dess livsenergi. Eftersom den tillhörde ett särväsen, förtätar och höjer den särvarat hos den människa som tillägnar sig den. Och denna förtätning av särvarat gör henne lämpad att bli lärjunge till dem som befinner sig i kamp med de goda mästarna.
Ty vår jord är ett slagfält; den är skådeplatsen för två varandra motsträvande makter: höger och vänster. Den ena, den vita makten, den högra, strävar efter att, sedan jorden har nått en viss grad av materiell fysisk täthet, åter förandliga den. Den andra makten, den vänstra eller svarta, strävar efter att göra jorden allt tätare och tätare, såsom månen. Så skulle vår jord efter någon tid kunna bli det fysiska uttrycket för de goda eller det fysiska uttrycket för de onda makterna. Det fysiska uttrycket för de goda makterna blir den genom att människan förbinder sig med de sammanfattande andarna, genom att hon söker jaget i gemenskapen. Jorden är kallad att fysiskt allt mer differentiera sig. Nu är det möjligt att de enskilda delarna går sina egna vägar, att varje del bildar ett eget jag. Detta är den svarta vägen. Den vita vägen är den, att något gemensamt eftersträvas, att ett allmänt jag bildas.
Om vi alltmer borrade oss in i oss själva, fördjupade oss i vår egen jag-organism, ville alltmer för oss själva, då skulle vi till sist alla sträva isär. Om vi däremot sluter oss samman, så att en gemensam ande besjälar oss, så att ett centrum bildas mellan oss, i vår mitt, då fattar vi oss samman, då förenar vi oss. Att vara svart magiker betyder att alltmer utbilda särvarats ande. Vissa svarta adepter är också på väg att tillägna sig vissa krafter hos jorden. Om deras lärjungaskara blev så stark att detta vore möjligt, då skulle jorden gå fördärvet till mötes.
Människan är kallad att efter hand alltmer föra sig in i de goda mästarnas atmosfär. Vid sidan av adepten och hans lärjungar finner man alltså också den svarte magikern med sina lärjungar på astralplanet. Där finner man dessutom människorna som för en tid sedan har dött, och de är där i syfte att efter hand avlägga de relationer de har haft till jorden. Begäret efter njutning måste avläggas. Njutningen är en process i astralkroppen, men den kan inte tillfredsställas av astralkroppen. Så länge man lever på det fysiska planet kan man tillfredsställa astralkroppens begär genom den fysiska kroppens verktyg. Efter döden finns suget efter njutning fortfarande kvar, men verktygen till tillfredsställelse finns inte längre. Allt som endast kan tillfredsställas genom den fysiska kroppen, allt detta måste avvänjas. Detta sker i kamaloka. När människan har avvant sig alla sådana begär, då är kamalokaperioden slut och devachanperioden inträder.
När kamalokaperioden tar slut kan något inträffa som inte är helt normalt i den mänskliga utvecklingen. I den normala mänskliga utvecklingen sker följande: människan har avvant sig begär, önskningar, drifter, lidelser och så vidare. Nu höjer sig ur astralkroppen allt det som är högre natur. Då blir som ett slags skal kvar det genom vilket människan har strävat efter sinnlig njutning. Och när människan har lämnat kamalokaplanet, flyter dessa astrala människoskal omkring på astralplanet. De löses efter hand upp, och när människan återkommer, är de flesta skalen helt upplösta. Det är mycket lätt möjligt att starkt somnambuliskt lagda naturer, mediumistiska naturer, kan bli plågade av dessa astrala skal. Detta uttrycker sig redan hos svagt mediumistiska människor på ett sätt som ger dem ett mycket obehagligt intryck.
Det kan inträffa att människan i jaget har en så stark benägenhet till astralkroppen, trots att hon å andra sidan redan har framskridit så långt att hon relativt snabbt mognar för devachan, att med detta skal delar av hennes redan utvecklade manas förblir förbundna. Det är inte så farligt om människan utvecklar lägre begär, så länge hon ännu är en enkel människa, men det är farligt när hon använder det höga förståndet för att hänge sig åt de lägre begären. Då förbinder sig med de lägre begären en del av hennes manasiska natur. I den materialistiska tidsåldern är detta i utomordentlig grad fallet. Hos sådana människor förblir med skalet en del av manas förbundet, och skalet har då automatisk förståndskraft. Dessa skal kallas skuggor. Skuggor begåvade med automatiskt förstånd är mycket ofta sådana som yttrar sig genom medier. Man kan därigenom utsättas för villfarelsen att hålla något som blott är ett människoskal för hans verkliga individualitet. Mycket ofta är det som ger sig till känna efter människans död ett sådant skal, som inte längre har något med det vidareutvecklande jaget att göra. Men med den upplösta skuggan är karmalagen ännu inte utplånad.
Orsaken till varje motbild som vi har åstadkommit i astralrummet tar vi med oss. Våra gärningar följer oss. Såsom en namnteckning är inristad i ett sigill, så är det som vi präglat in i astralrummet. Det stannar kvar i astralrummet som ett sigillavtryck och anställer där sina förödande verkningar. Det som motsvarar sigillet tar vi med oss. Men det som blir kvar i astralrummet behöver inte därför föraktas av oss. Tänk er att någon i detta liv skulle utveckla sig bortom ett skarpt uttalat utvecklingsstadium, ett stadium som han under en tid har tillhört. Han skulle på det tidigare utvecklingsstadiet ha haft åsikter som motsäger hans senare åsikter. När han då stiger upp i devachan, blir de gamla åsikterna kvar i skalet, sådana som människan inte harmoniskt har uppgjort med. Om nu ett medium sätter sig i förbindelse med detta skal, kan man där finna motsägelser gentemot det senare livet. Detta har varit fallet när man har försökt sätta sig i förbindelse med Helena Petrovna Blavatsky på astralplanet. Hon hade tidigare stått på den ståndpunkten att reinkarnationen inte existerade. Det ifrågavarande mediet har nu ur det skal som Blavatsky lämnade efter sig hämtat denna åsikt, som hon dock i sin senare lära kallade ett misstag.
En mängd villfarelser kan den utsättas för som beträder astralrummet. Förutom allt annat finns på astralplanet ett avtryck av akashakrönikan. Om någon har förmågan att på astralplanet läsa i akashakrönikan, som där speglar sig i sina enskilda delar, kan han se sina tidigare inkarnationer. Akashakrönikan är inte tryckt med bokstäver, utan man läser där av det som verkligen har ägt rum. En akashabild ger också efter ett tusen femhundra år intrycket av den tidigare personligheten. Alltså finns på astralplanet även alla akashabilder från tidigare tider. Så kan man råka i villfarelsen att tala med Dante, medan Dante i själva verket i dag åter kan vara närvarande som levande personlighet. Det är också möjligt att akashabilden ger förnuftiga svar, att den till och med går utöver sig själv. Så kan man ur Dantes akashabild verkligen få verser som dock inte härrör från den fortskridna individualiteten, utan måste betraktas som verser frambringade i fortsättning av den dåvarande Dante-personligheten. Akashabilden är i verkligheten något levande, ingen stel automat.
För att man skall kunna orientera sig på astralplanet krävs en stark, genomträngande skolning, eftersom villfarelser där ständigt är möjliga. Och särskilt nödvändigt är det att man lär sig att så länge som möjligt avhålla sig från varje omdöme.
Vi vill nu rikta blicken mot dödens process för att förstå reinkarnationens teknik. Dödsögonblicket består i att eterkroppen och den fysiska kroppen först slits isär. Detta är skillnaden mellan den insomnande och den döende: hos den insomnande förblir eterkroppen förenad med den fysiska kroppen. I eterkroppen är alla människans tankar och upplevelser inpräglade. De är inristade i den. Människan skulle kunna minnas sina upplevelser mycket bättre, om inte yttervärlden ständigt utplånade dem. Människan har sina föreställningar inte ständigt för sig, därför att hon riktar sin uppmärksamhet utåt. Där hon upphör med detta, varseblir hon det som är upplagrat i hennes eterkropp. Allt som människan har tagit upp från yttervärlden är inristat i hennes eterkropp. Hon riktar först sin uppmärksamhet utåt och tar in intrycken i eterkroppen. Men hon glömmer dem delvis igen. När nu i döden den fysiska kroppen avläggs, varseblir hon i detta ögonblick allt det som är upplagrat i hennes eterkropp. Detta sker efter att hennes jag tillsammans med astralkroppen och eterkroppen har skiljt sig från den fysiska kroppen. Omedelbart efter döden ges alltså tillfälle till fullständig erinran av det förflutna livet.
Nu måste vi söka förstå ännu ett liknande ögonblick, nämligen födelsens ögonblick, då människan träder in i en ny inkarnation. Där inträder något annat. Där för hon med sig allt det som hon på devachanplanet har arbetat fram. Som klockor svirrar de astralkroppar som vill förkroppsligas mot livets eter och bildar nu en ny eterkropp. När nu människan förenar sig med sin framtida eterkropp, inträder ett åskådningsögonblick, alldeles såsom hon tidigare vid döden blickade tillbaka på sitt förflutna liv. Men detta uttrycker sig nu helt annorlunda, nämligen som ett framskådande in i framtiden, ett förvetande. Hos vissa psykiskt disponerade barn kan man ibland under den tidigaste åldern höra sådana berättelser, så länge den materialistiska kulturen ännu inte har verkat på barnen. Det är ett framskådande av tillvaron.
Detta är två viktiga, väsentliga ögonblick, ty de visar oss vad människan för med sig när hon stiger ned för att inkarnera sig. När hon har dött är det väsentliga en erinran. När hon reinkarnerar sig är det väsentliga en framtidsvision. Dessa två förhåller sig till varandra som orsak och verkan. Allt det som människan upplever i dödens sista ögonblick är sammanfattningen av alla föregående liv. Dessa omarbetas i devachan från något som hör till det förflutna till något som hör till framtiden. Dessa två ögonblick kan ge en viktig fingervisning om helt bestämda sammanhang i två eller flera på varandra följande inkarnationer.
Lämna ett svar