År 1913 hade man på Dornacherhöjden inte långt från Basel i Schweiz påbörjat uppförandet av det då kallade Johannesbau, senare Goetheanum, som skulle bli centralbyggnaden för den antroposofiska saken. Som medarbetare hade medlemmar i Antroposofiska Sällskapet från hela världen kallats dit, och allt fler andra anslöt sig på eget initiativ, för kortare eller längre tid eller för alltid. På så sätt uppstod i Dornach ett centrum för antroposofiskt liv av alldeles särskilt slag, förståeligt nog också belastat med otillräckligheter och problem som oundvikligen måste uppstå i varje sådan krets. I Dornach förstärktes dessa ytterligare av det första världskrig som bröt ut sommaren 1914, eftersom personer från olika, delvis krigförande nationer nu fortsatte att samarbeta och försonas med varandra. Därtill kom isoleringen från omvärlden och inte minst fientligheterna från närmare och fjärnare omgivning mot bygget och den folkgrupp som samlades kring det. Trots detta växte byggnaden fram under Rudolf Steiners konstnärliga ledning, den av alla lika älskade läraren och den av alla upplevda som en oföränderlig och lugnande pol. Detta förändrades sommaren 1915, då en kris blev en prövning som slet sönder Dornachkretsen och därmed hela Antroposofiska Sällskapet.
Rudolf Steiners äktenskap med Marie von Sivers vid julen 1914 hade inte bara väckt allmän skvaller, utan framför allt hos ett medlem, Alice Sprengel, utlöst märkliga mystiska förvrängningar som ett äkta par, Heinrich och Gertrud Goesch, grep tag i och använde för att personligen angripa Rudolf Steiner. Eftersom de gjorde detta offentligt inför sällskapet krävde Rudolf Steiner att saken också skulle klaras upp av sällskapet självt. Därmed följde veckor av förhandlingar som slutade med uteslutning av de tre. Rudolf Steiner och Marie Steiner deltog varken i förhandlingarna eller i uteslutningsbeslutet.
I det följande rekonstrueras fallet kronologiskt efter de bevarade dokumenten.
Alice Sprengel (levnadsdatum okända) hade sommaren 1902 inträtt i Teosofiska Samfundet i München, alltså vid en tidpunkt då Rudolf Steiner ännu inte var tysk generalsekreterare. Några år senare anslöt hon sig till den tyska sektionen. Om hennes personlighet heter det i det skriftliga meddelande som Antroposofiska Sällskapets centralstyrelse hösten 1915 sände ut till medlemmarna för att informera om fallet, att hon hade genomlevt en ovanligt plågsam ungdom och ännu vid den tidpunkt då hon kom i kontakt med sällskapet gjorde ett mycket nedtryckt intryck. Dessutom var hon arbetslös, så att även hennes yttre livsomständigheter var allt annat än gynnsamma. Därför ville man hjälpa henne.
Marie Steiner (då Marie von Sivers) drog in henne 1907 i arbetet med München-festivalerna och såg till att hon fick ekonomiskt stöd från münchenska medlemmar. För att ge henne en inkomst som motsvarade hennes konstnärliga och hantverksmässiga förmågor fick hon dessutom råd av Rudolf Steiner om tillverkning av symboliskt utformade smycken och liknande för sällskapets medlemmar. År 1914 blev det också möjligt för henne att flytta till Dornach. De så generösa hjälpen tolkade hon emellertid som att hon måste ha en betydelsefull mission i sällskapet.
På grund av den roll som ”Theodora” som hon tilldelades i Rudolf Steiners mysteriespel, samt det faktum att Rudolf Steiner i slutet av 1911, i samband med projektet att uppföra en egen byggnad för mysteriespelen, hade försökt grunda en ”Förening för teosofisk stil och konst” där hon på grund av sin konstnärliga verksamhet nominerats till ”Sigillbevarare”, levde hon sig allt djupare in i sina missionsföreställningar. Hon inbillade sig att ha haft stora inkarnationer bakom sig och ansåg sig till och med vara inspiratören till Rudolf Steiners andliga lärdomar. Rollen som ”Theodora” hade dessutom skapat hos henne vanföreställningen att hon genom detta symboliskt hade fått ett äktenskapslöfte från Rudolf Steiner. När Rudolf Steiner och Marie von Sivers gifte sig vid julen 1914 utlöste detta en själslig katastrof hos henne. De följande breven som hon skrev till Rudolf Steiner och Marie Steiner visar tydligt att hon var psykopat:
Alice Sprengel till Rudolf Steiner (odaterat brev, mottaget den 25 december 1914, jfr s. 172)
»I dessa dagar är det sju år sedan Ni, herr doktor, visade Er för mitt inre öga och sade till mig: »Det är jag som du har väntat på hela ditt liv; det är jag som ödessmakterna har bestämt dig för.«
Ni såg kampen och tvivlen som denna upplevelse förde med sig till mig, och Ni visste att till sist stod endast detta orubbligt kvar för mig: Ja, så är det. Och Ni väntade på att min själ skulle öppna sig och att jag skulle tala om denna sak. Men jag teg, ty min själ var bruten. Redan länge innan jag kom till teosofin, men också ända in i de senaste åren, upplevde jag många saker gentemot vilka jag måste säga till mig själv: Visserligen tar jag villigt på mig vad livet ger mig av lidande, hur tungt det än må vara. Det har ju också av andevärlden visats mig att det inte kan vara annorlunda. Men här är något som tycks gå utöver den ursprungliga ödesplanen; krafterna saknas för att bära det, och så dödar det något i mig; det förstör en kraft som jag en gång skulle ha haft. Det var oftast sådana fall där människor i kärlek planmässigt missbrukade mitt förtroende. Jag hade dock känslan av att detta inte bara berodde på min egen skuld; det var som om ödessmakten lade på mig mer än jag kunde bära.
Jag anade lite varför det var så. För flera år sedan talade det inom mig: Det finns väsen i andevärlden för vilkas verkan det är nödvändigt att människor bär hopp; men de har inget intresse av att dessa hopp också uppfylls – tvärtom. Det vi senare hörde om det förtida dödens mysterium, det oom nådda målets osv. kom mig då ännu inte klart till medvetande.
Nu bar jag inom mig en önskan, ett hopp som föreföll mig vara en uppenbarelse från andevärlden, som hade låtit mig uthärda det outhärdliga; dessa verkade nu i mig med så oerhörd stöt att de ryckte med mig. Men min själ var i ett tillstånd där den varken kunde avstå eller bära uppfyllelsen; eller bättre sagt, hon kunde inte uppfylla det som uppfyllelsen krävde av henne. Så kunde jag inte komma till klarhet om vad det nämnda upplevelsen betydde för mitt jordiska jag. Ty inte läran, inte läraren ensam kunde återuppväcka min själ; det kunde endast den människa som var kapabel till större kärlek än andra, så att han också kunde gottgöra större kärlekslöshet.
Jag kan inte tiga längre. Det talar ur mig. För år sedan bad jag om Er råd, jag bad om upplysning. Då talade Ni tröst och hopp till mig. För detta tackar jag Er, men idag skulle jag inte längre uthärda det. Varför sade Ni nyligen till mig att det tycktes gå bra för mig? Jag skulle hålla ut? Trodde Ni att jag redan hade kännedom om det steg Ni stod i begrepp att ta och att jag hade »övervunnit»? Jag var lika långt ifrån det som någonsin.
Till sist frågar jag Er: vill Ni låta fröken von Sivers läsa detta brev?
Alice Sprengel
Alice Sprengel till Rudolf Steiner Arlesheim, den 3 februari 1915
Herr doktor!
Detta är troligen mitt sista brev till Er, varken skriftligt eller muntligt kommer jag i framtiden att vända mig till Er igen. Jag vill bara säga Er att jag inte längre ser någon väg framför mig, att jag känner mig vid vägs ände. De gångna veckorna har visat mig att det inte är att tänka på att tiden skulle kunna mildra eller utplåna något. Den kan endast göra uppenbart vad som varit dolt. Hittills har jag ganska bra lyckats dölja hur det står till med mig. Det kommer inte att vara möjligt för evigt. Melankoli lägger sig över mig, samvaro med andra, deras uppmärksamhet blir mig till plåga, även ensamheten uthärdar jag inte för evigt. Som begravt känner jag det som ville utveckla sig i mig, det som genom mig skulle flöda in i vår rörelse. Ett liv ligger framför mig som saknar luft att leva.
Ändå känner jag mig dömd till liv i min existens mörkaste stund.
Men min själ kommer att vara död. Ödeläggelse och dumhet kommer att växla med smärtanfall. Hur tragedin kommer att förlöpa kan jag inte föreställa mig. Ändå kommer kanske redan under de närmaste veckorna mycket sorgligt att visa sig hos mig, och det är som om jag kanske skulle säga eller göra mycket som både mig och andra skulle förvåna. Jag har inte känslan av att mina ord till Er finner någon genklang. Det är som om jag talade till en bild. Ni har blivit overklig för mig sedan Ni under den första delen av de gångna sju åren, när jag stod fysiskt inför Er, framstod som den förtätade gestalt som visat sig för mitt inre öga. Söt och tröstande klingade Er röst som mina egna förhoppningar. Ni lockade mig med hemlighetsfulla antydningar och löften, vilka så ofta i händelsernas förlopp följdes av motsatsen. Och när min själ ville veckla ut sig under Er strålande blick, i vilken jag läste vetskapen om det som hänt mig, då såg något mig ur Era ögon och ropade: »Detta är en frestelse.«
Det är just det förfärliga, att det som stod synligt som människa framför mig blev overkligt för mig. Ändå hade jag känslan av att bakom hela saken stod något reellt. Jag känner inte den kraft som gör Ert väsen till realitet för mig. Att jag har kämpat för min tro vet Ni, också att jag kommer att göra det till den sista glimten. Ni vet också att jag har anropat det väsen vars ljus och lära Ni har att föra till dem som det fruktansvärda ödet fallit på att vara människa. Må det som genom mig kommer in i denna sak som skuld bli så att Ni i Er mission inte störs. Jag har känslan av att jag har blivit hörd. Ändå kommer Er väg att falla i skuggan av det som hänt mig, liksom det kommer att förmörka mina kommande jordeliv. Även på rörelsens fortsättning, på vår byggnads öde, kommer denna skugga att falla. Om mysteriespelen någonsin uppförs igen måste Ni ha en annan Theodora; och eftersom jag aldrig kommer att kunna försona mig med det som hänt, är för mig också i framtiden templets portar stängda. Ja, jag måste fråga mig: kan detta under dessa omständigheter någonsin ske igen – jag behöver inte fullborda meningen.
Jag anar att allt detta i ockult avseende är en ytterst förfärlig sak. Ja, finns det verkligen ingen utväg?
Endast ett mirakel kan hjälpa här.
Jag vet väl att räddning vore möjlig, och att det inte bara skulle vara förfärligt för mig om den inte kom.
Låt mig till sist berätta något för Er, historien om »Soeur gardienne«.
Jag märkte väl sommaren 1913 under förberedelserna till spelen att Ni var missnöjd med mig; och när allt var över kände jag mig som en sjuk som vet sig vara uppgiven av sin läkare. Detta känsla har aldrig lämnat mig, och jag skulle kunna berätta mycket om hur just under de senaste månaderna, när Era ord egentligen lät uppmuntrande, dödskyla omslöt mig; vad som särskilt stegrades varje gång jag mötte någon av dem som visste vad som förestod.
Varför känns det som om man slagit mig i ansiktet? Och ser de inte alla ut som om de deltog i en komplott? Så sköt det genom mitt sinne vid många möten. Ändå var jag då relativt glad, och skingrade intrycket.
Men detta är bara en avvikelse. – Kort innan repetitionerna började det näst sista året läste jag »Sceur gardienne«. Jag hade alltid antagit att fröken von Sivers skulle spela titelrollen. Vid läsningen kom dock tvivel över mig om rollen skulle ligga för henne, ja det var mig som om hon inte ens ville spela den. Och då märkte jag att gestalten började leva i mig, hon talade, hon rörde sig i mig! Det var min roll. Om jag bara fick spela den! Jag såg vad det skulle betyda för mig – det var för vackert för att vara sant. Då blickade osynliga ögon på mig och det talade: Man kommer inte att ge dig rollen, förbered dig på det! Enligt mina erfarenheter hade denna röst alltid rätt. Inför situationen jag faktiskt mötte sade jag till mig själv: att jag haft detta upplevelse vet herr doktor lika väl som jag; om han ändå gör detta arrangemang måste han ha skäl för det; – vad fröken von Sivers beträffar har jag troligen misstagit mig – det hela är väl åter en av de obegripliga besvikelser som utgör mitt livs ledmotiv. Och min själ krympte ihop och jag förhöll mig så lugn jag kunde.
Men därmed var man tydligen inte nöjd. Fullständigt obegripligt var för mig både fröken von Sivers och Ert beteende. Man sökte så att säga med lykta efter en skådespelerska till titelrollen (varje annan), på mig tycktes man över huvud taget inte tänka; varje annan verkade mer önskvärd. Ändå gavs det anmärkningar om att det egentligen var underligt att jag inte hade något att göra i pjäsen. Jag var återhållsam, ty jag fruktade verkligen att behöva spela en annan roll i pjäsen. Nu var föreställningarna den enda tillfället i mitt liv där jag så att säga kunde andas fritt, ge mig själv. Och det endast i roller som levde i mig, som Theodora och Persefone. Om jag däremot stod dåligt med en roll ökade det trycket under vilket jag levde under lång tid. Så jag hade inte samma lugn inför denna sak som andra kanske hade; det var en livsfråga för mig. – Och mitt i denna spänning hände mig något som jag upplevt otaliga gånger, i de mest olika situationer, och gentemot vilket jag alltid varit försvarslös. Min själ knäcktes varje gång detta hände mig. Åter blickade »det« på mig och sade: detta är en lektion! (Ibland hette det också: en prövning eller liknande).
Och jag kände i min själ effekten av otaliga, dagligen, stundligen upprepade upplevelser som sträckte sig tillbaka till de första barndomsåren. Jag vet inte varför det är så att från början min omgivning känt sig frestad att på ett orättmätigt sätt delta i mitt själsliv. Först på allra sista tiden, först här, kan jag hålla det borta, men det har lett mig till fullständig isolering. Vad har inte vårdnadshavare, uppfostrare, lekkamrater, vänner, främlingar m.fl. hittat på för att se vilket ansikte jag skulle göra, eller för att föreställa sig vad jag väl skulle känna inför detta eller det. Och mycket annat. Som sagt, dessa upplevelser var så vardagliga att jag inte kunde bearbeta dem. Jag kvävdes av dem. Jag tog oftast saken lugnt, man visste helt enkelt inte bättre. Nu, i den beskrivna situationen, spelade dessa halvt omedvetna minnen mig ett spratt och vrede grep mig. – Denna sommar nu, alltså ett år senare, stod hela saken åter framför mig, jag måste leva igenom allt igen. Och tanken kom mig att jag borde ha berättat för Er om det tidigare upplevelsen.
Som sagt, orden »detta är en lektion« utövade alltid en förstelnande, isande verkan på mig. När jag överskådar mitt liv är det som om en djävulsk visdom hade förutsett vad för livsmöjligheter som under de senaste åren skulle dra förbi mig, och som om denna intelligens hade ansträngt allt tänkbart för att göra mig obrukbar för det. Jag kunde iaktta den och var ändå maktlös. Mycket skulle kunna sägas om varför det skedde. Men aldrig skulle det som lever i mig eller i någon själ ensam kunna föra förbi denna klippa. Endast det som som en gnista hoppar från själ till själ, det som nu är så svagt, så ytterst svagt, kan verka miraklet här – – –
d.5.2
Jag läser igenom det skrivna igen.
Och nu frågar jag:
Får verkligen allt detta ske så som jag har beskrivit det? Och det måste ske om allt förblir som det nu är. Men – känner vi tre inte hur ödet står mellan oss? Kan verkligen någon av oss vara den som inte vet vad som nu måste ske? Detta kommer att bringa mycket i ljuset; på vad som är hemligheten hos en enskild kommer händelsernas förlopp att bero. Detta är verkligen en prövning, men inte bara för mig. Det dolda kommer att bli uppenbart.
En sak till säger jag Er, min ledare: måtte också frestaren ha blickat ur Era ögon – många gånger har jag dock med rysning fått medkänna hur det som uppenbarat sig för mig också betydde något för Er, något som här inte fick sitt rätta. Att detta dock måste ske och kommer att ske, det vet Ni väl; det vet också
sigillbevararen.
Alice Sprengel till Marie Steiner (utdrag) (odaterat brev, mottaget den 21 augusti 1915, jfr s. 150)
… Jag vet att för de ansvariga i vår rörelse är människor med »ockulta upplevelser« en stor kalamitet. Det är begripligt, ändå är vår rörelse ju en gång för alla till för att hantera sådant.
Alltså inte relationerna mellan Er och herr doktor kommer här i fråga. Snarare de mellan Er och mig. Men just den registreringen på äktenskapsregistret utlöste för mig katastrofen som jag med fasa hade sett komma i åratal – väl att märka inte i dess förlopp, men i dess karaktär och dess tyngd. Det betyder alltså att jag i åratal såg något stiga upp mellan min lärare och mig, på vilket fullt ut det är tillämpligt som vi, inte för första gången, i dessa dagar förklarats. Det har sin egen vilja och sina egna lagar och kan inte avvärjas med de klokaste små fraserna. Som sagt, jag hade så mycket självinsikt att jag kunde förutse vad som måste komma om ingenting gjordes emot det. Och som den sjuke ber läkaren bad jag för tre år sedan herr doktor om ett samtal. Här måste jag, och därefter allt oftare, säga ett sorgligt ord: om jag än följde läran, ingenting kunde jag förstå av det som gällde mig själv och vad som hände mig. Vad som förde mig till detta uttalande måste jag här förbigå, jag vet inte hur mycket av min utvecklings- och levnadsgång är känd för Er. Jag kom inte fram till att tala om min nöd, herr doktor lät tydligt märka att han inte ville höra något om det. Men sommaren därefter skänktes oss Tröskelns väktare. Däri samtalet mellan Strader och Theodora, där det på det ömtåligaste sätt speglades vad som tryckte mig. Kanske hade herr doktor inte alls »menat« något sådant. Faktum är det ändå. Skulle det kanske vara ett försök till helande. Jag förstår inte –.
En utomordentligt träffande och hälsosam karakteristik av Alice Sprengel ger det följande brevet från den då likaså boende engelskan vid Goetheanum
Mary Peet till Alice Sprengel (översättning):
Arlesheim, oktober 1915
Kära fröken Sprengel
Jag vill inte vänta längre med att uttrycka min indignation över Ert skamliga beteende gentemot dr Steiner och också gentemot fru Steiner.
Jag har alltid ansett Er för en ganska känslig och hysteriskt verkande person, men jag hade inte trott det möjligt hur långt Ert uppenbart hysteriska väsen kunde föra Er.
Att Era förhoppningar att bli en framträdande personlighet i vårt sällskap visade sig vara illusioner var en besvikelse Ni inte kunde hantera. Det är ju ett mycket vardagligt förlopp att besvikna unga kvinnor faller i alla slags hysteriska tillstånd som sedan framkallar fantastiska drömmar. I detta fall blandades verkligen heliga ting med illusioner som uppstod ur fåfänga, stolthet och behov av att gälla.
Om någon anser sig vara återfödd David och Jungfru Maria, då är det inte mycket mer att säga, ty den som ger sig hän åt sådana föreställningar ställer sig utanför logikens och förnuftets område.
En hund brukar inte bita den hand som i åratal gett honom mat – Ni har inte ens visat hundens trohet, genom att rikta all Er bitterhet och hat mot den som gett liv åt Er existens, både andligt och fysiskt, ty Ni hade ju honom och hans vänner att tacka för Er existensgrund.
Och nu, eftersom Ni är besviken, gör Ni allt för att förolämpa honom med osanningar och insinuationer som uppstår ur tankar som bemäktigat sig Er hjärna.
Dr Steiner är älskad, vördad och respekterad, hans liv är föredömligt för alla. Genom kraften i hans logik och hans klara och rätta tänkande har han kunnat föda oss med visdomens och livets bröd, och han har verkligen varit en ljusbringare för oss alla.
Jag ber Er innerligt att ta till förnuft innan det är för sent! Försök att öva självbesinning bara en timme och inse grunden till den förfärliga självbedrägeri Ni lider av. Vakna upp för den skräckinjagande gestalten HATET som Ni genom Er svartsjuka och ständiga besvikelse framkallar!
Ni kan inte göra det förflutna ogjort, men Ni kan försöka återfinna de missade möjligheterna genom att sluta visa ett ansikte som många kan se, men som tydligen är osynligt för Er själv: det av en svartsjuk, otacksam, besviken, hysterisk illusionist!
O människa, känn dig själv!
Med hjärtliga hälsningar Mary Peet
Heinrich Goesch (Rostock 1880–1930 Konstanz) var mångsidigt begåvad och intresserad och hade redan vid 20 års ålder avlagt både filosofie doktor och juris doktor. I december 1900 dyker hans namn också en gång upp i närvarolistorna för Berlins litterära sällskap »Die Kommenden«. Med ekonomiskt stöd från föräldrar och släktingar kunde han leva ett liv som tillät honom att följa många intressen. Bortsett från hans sista levnadsår, då han vid Dresdens konstindustriakademi föreläste om konst, hade han aldrig haft ett riktigt yrke, troligen av hälsoskäl. Enligt psykiatern Friedrich Husemanns utlåtande led Goesch troligen redan tidigt av epilepsi eller epileptiska ekvivalenter (absenser). Ett sakligt ögonvittne rapporterade hur han upplevt ett mycket svårt epileptiskt anfall hos Goesch. (Se Karl Heyer, »Wie man gegen Rudolf Steiner kämpft«, Stuttgart 1932.)
Med psykoanalysen kom Goesch i kontakt omkring 1908/09, då han med sin fru, en kusin till Käthe Kollwitz, och sin bror Paul, som var målare, bodde i Niederpoyritz vid Dresden, där de sysslade med arkitektur, estetik och filosofi. Journalisten Paul Fechter, som då var vän med Goesch, berättar om detta i sina memoarer »Menschen und Zeiten. Begegnungen aus 5 Jahrzehnten«, Gütersloh 1948:
»I denna värld bröt nu psykoanalysen in. Heinrich Goesch mötte en dag en av dess tidigaste anhängare, son till en universitetslärare i Graz, som hade gjort Sigmund Freuds då ännu inte allmänt populära lära till grund för sitt liv. Han tog honom med till Niederpoyritz, den unge läkaren invigde de båda bröderna i den nya lärans hemligheter under ändlösa nattliga sessioner – med det resultat att Heinrich och Paul Goesch, konsekventa och följdriktiga i allt de intellektuellt upptog, inte nöjde sig med teorin utan genast satte den i verket. De lyssnade inte bara på vad gästen hade att förmedla, de prövade den omedelbart på sig själva och allt som var nåbart i närheten. De analyserade sig själva och de andra; de iscensatte nattliga komplexlösningar med en grundlighet så att Niederpoyritz blev upprört och de fick ett rykte som inte stod de unga Schlegels i Jena efter.
Detta hade inte varit väsentligt: prat stiger upp och ebbar bort igen. Mer ödesdigert var att Paul Goeschs tunnhudade själ vid dessa experiment fått en spricka. Analysen hade tydligen hos honom avskaffat hämmningar som varit nödvändiga för hans livshållning: han kom kort efter doktorns besök för första gången till en anstalt…
Den doktor som Fechter här inte nämner vid namn var Otto Groß, privatdocent i psykopatologi i Graz och en av Freuds tidigaste elever. Han strävade efter att inte bara använda psykoanalysen som Freud som medicinsk behandlingsmetod, utan också förverkliga den socialt och politiskt, göra den till allmän livsgrund. Därigenom hamnade han slutligen i konflikt med alla samhällsstrukturer. Som narkoman blev han bl.a. också patient hos C. G. Jung i Burghölzli i Zürich och spelade som patient en viss roll i de yrkesmässiga stridigheterna mellan Freud och C. G. Jung. Senare blev han på sin far Hans Groß’, professor i kriminologi i Graz, initiativ omyndigförklarad och tillbringade större delen av sitt återstående liv på anstalter. (Se Emanuel Hurwitz, »Otto Groß. Paradies-Sucher zwischen Freud und Jung«, Zürich 1979.)
Om Goeschs förhållande till psykoanalysen heter det i Paul Fechters »Worte des Gedenkens« vid Heinrich Goeschs död (i »Deutsche Rundschau«, maj 1930):
»När Otto Groß kontaktade honom och först gjorde honom bekant med Sigmund Freuds då ännu knappt beaktade psykoanalys, begrep Heinrich Goesch genast att här fördes en metod till honom med vars hjälp han kunde utvidga sitt personliga område i riktning mot djupen i tidigare oanade områden. Han grep passionerat tag i detta nya, återigen inte teoretiskt, begreppsligt, abstrakt som studieobjekt och erfarenhetsfält, utan kastade sig med alla sina krafter och sitt hela väsen in i denna ström som öppnade sig framför honom och ledde ner i nya djup. Han studerade inte psykoanalysen, han genomlevde den, tog sig själv som objekt för sin egen analys och steg ner med alla chocker och extaser utan någon hänsyn till konsekvenserna för det yttre livet. Genast började han dra teorin ut ur vetenskapens område och in i sitt omedelbara personliga liv. Det var ett mycket farligt experiment …«
Rudolf Steiners antroposofi lärde Goesch känna omkring 1910. Kort därefter blev han medlem i den då av Rudolf Steiner som generalsekreterare ledda tyska sektionen av Teosofiska Samfundet, rekommenderad av läkaren dr Max Asch, som den 27 april 1910 skrev till Rudolf Steiner: »Jag står sedan cirka två veckor i livlig personlig tankeutbyte med en herr dr phil. Heinrich Goesch, vilken, som det tycks mig, är predestinerad för ockult skolning. Han hör till de högst begåvade människor jag hittills träffat och hade för cirka ett år sedan så märkliga inre upplevelser, som inom ett åtta dagar långt extatiskt tillstånd kom i dagen, att jag lutar åt att denna fall också för Er skulle ha särskilt intresse. Han har den senaste tiden helt fördjupat sig i studiet av Era skrifter – Teosofi, Vetenskapen om det fördolda osv. – och den otroliga snabbhet med vilken han har fattat dessa ting låter mig anta att han i en tidigare inkarnation redan genomgått någon form av hemlig skolning – mig tycks den specifikt kristna efter upplevelserna i den nämnda extasen.
Herr dr Goesch kommer i morgon kväll till föreläsningen; om Ni önskar ställer jag honom till Er förfogande. Han vill också genast bli medlem i det teosofiska samfundet.« Den nämnda föreläsningen hölls den 28 april 1910 i Berlins arkitekthus och hade som tema »Misstag och vansinne« (i »Själslivets metamorfoser. Vägar till själsupplevelser«, andra delen, GA 59). Den 30 april 1910 skrev Asch åter till Rudolf Steiner: »Herr dr phil. Heinrich Goesch, om vilken jag skrev Er, skulle vara mycket tacksam om Ni snart gav honom tillfälle till ett samtal, eftersom han gärna vill höra föreläsningarna i Hamburg, som har ett visst sammanhang med hans specialforskningar det senaste året, och därför vill bli medlem i det teosofiska samfundet så snart som möjligt. Herr dr Goesch bor i Charlottenburg …«
Snart efter det att Heinrich Goesch och hans fru Gertrud blivit medlemmar stod projektet med en centralbyggnad i förgrunden i sällskapets liv. Eftersom Goesch hade stort intresse för arkitektur gjorde han 1912 förslag till utförandet av centralbyggnaden och kom uppenbarligen också av detta intresse till Dornach våren 1914, där man sedan hösten 1913 arbetade med uppförandet av Johannesbau (första Goetheanumbau).
De angivna fakta ur Goeschs utvecklingsgång, där enligt Paul Fechter »en mycket egen förening av logik och mystik« fanns, gör det ungefärligt begripligt varför han med sin egen passion kastade sig över fallet Sprengel. Eftersom enligt psykiatern Friedrich Husemann ett framträdande drag hos epileptiker är deras egocentricitet, varmed en oproportionerligt stark känslighet för personliga kränkningar och en benägenhet till kverulans sammanhänger och på grundval av ett på detta sätt förändrat affektliv lätt bildas vanföreställningar, måste en affinitet ha uppstått mellan hans egna vanföreställningar och de hos Alice Sprengel. Han bearbetade dem i ett långt brev till Rudolf Steiner, av vilket det den 19 augusti 1915 daterade elaboratet i stället för hans vanliga kvällsföreläsning lästes upp lördagen den 21 augusti 1915:
År 1913 hade man på Dornacherhöjden inte långt från Basel i Schweiz påbörjat uppförandet av det då kallade Johannesbau, senare Goetheanum, som skulle bli centralbyggnaden för den antroposofiska saken. Som medarbetare hade medlemmar i Antroposofiska Sällskapet från hela världen kallats dit, och allt fler andra anslöt sig på eget initiativ, för kortare eller längre tid eller för alltid. På så sätt uppstod i Dornach ett centrum för antroposofiskt liv av alldeles särskilt slag, förståeligt nog också belastat med otillräckligheter och problem som oundvikligen måste uppstå i varje sådan krets. I Dornach förstärktes dessa ytterligare av det första världskrig som bröt ut sommaren 1914, eftersom personer från olika, delvis krigförande nationer nu fortsatte att samarbeta och försonas med varandra. Därtill kom isoleringen från omvärlden och inte minst fientligheterna från närmare och fjärnare omgivning mot bygget och den folkgrupp som samlades kring det. Trots detta växte byggnaden fram under Rudolf Steiners konstnärliga ledning, den av alla lika älskade läraren och den av alla upplevda som en oföränderlig och lugnande pol. Detta förändrades sommaren 1915, då en kris blev en prövning som slet sönder Dornach-kretsen och därmed hela Antroposofiska Sällskapet.
Rudolf Steiners äktenskap med Marie von Sivers vid julen 1914 hade inte bara väckt allmän skvaller, utan framför allt hos ett medlem, Alice Sprengel, utlöst märkliga mystiska förvrängningar som ett äkta par, Heinrich och Gertrud Goesch, grep tag i och använde för att personligen angripa Rudolf Steiner. Eftersom de gjorde detta offentligt inför sällskapet krävde Rudolf Steiner att saken också skulle klaras upp av sällskapet självt. Därmed följde veckor av förhandlingar som slutade med uteslutning av de tre. Rudolf Steiner och Marie Steiner deltog varken i förhandlingarna eller i uteslutningsbeslutet.
I det följande rekonstrueras fallet kronologiskt efter de bevarade dokumenten.
Under styrelsemöten och medlemsmöten den 25 och 26 augusti 1915, där dock Rudolf och Marie Steiner inte deltog, fattades beslutet att inte längre erkänna Heinrich och Gertrud Goesch samt Alice Sprengel som medlemmar i sällskapet. Ur dessa möten uppstod följande upprop till Marie Steiner:
Dornach, den 27 augusti 1915 Högt ärade fru doktor!
Vår centralstyrelse har underställt Er, högt ärade fru doktor, vår i medlemsmötet enhälligt fattade bön om att Ni med godhet skulle behålla det ämbete Ni innehar i Antroposofiska Sällskapet.
Vi medlemmar hyser det hjärtliga behovet att bekräfta det som redan muntligen uttalats genom våra namnteckningar.
Med uttryck för den djupaste vördnad och tacksamhet för Er välsignelserika verksamhet, som sällskapet fått del av
Era mest undergivna (cirka 300 underskrifter)
Den 10 september inleddes de sju föreläsningarna i detta band om de levnadsvillkor som gäller för ett antroposofiskt sällskap. Den 11 september hölls, på grund av de däremellan fortlöpande medlemsdiskussioner där Rudolf och Marie Steiner dock inte deltog och av vilka inga protokoll finns, ett möte i centralstyrelsen. Man beslutade att upprätta en utförlig redogörelse för fallet Goesch-Sprengel för medlemmarnas kännedom och att skjuta upp verkställigheten av uteslutningen tills detta skriftliga dokument förelåg. Dagen efter (12 september) hölls ett medlemsmöte som kallades ersättande generalförsamling, eftersom medlemmar från andra länder på grund av kriget inte kunde delta. Från detta möte, som skulle bekräfta styrelsens beslut, finns inget protokoll, endast några få stenografiska anteckningar som visar att Rudolf Steiner också deltog i detta möte.
Under de följande dagarna upprättades det beslutade skriftliga dokumentet. Det omfattar 20 maskinskrivna sidor och innehåller en utförlig innehållsredogörelse för brevet från Heinrich och Gertrud Goesch, en karakteristik av de tre personerna samt konstaterandet att Rudolf och Marie Steiner inte deltog i uteslutningsbeslutet. Allt väsentligt ur detta skriftliga dokument har beaktats i den föreliggande dokumentationen och delvis återgivits ännu fullständigare. Det är att anta, men inte att bevisa, att detta dokument bifogades det brev som den 23 september 1915 skickades till Heinrich och Gertrud Goesch samt till Alice Sprengel från Antroposofiska Sällskapets centralstyrelse:
Antroposofiska Sällskapets centralstyrelse måste frånta Er medlemskapet i Antroposofiska Sällskapet, eftersom Ni själva har ställt Er utanför sällskapets mål och grundvalar.
Antroposofiska Sällskapets centralstyrelse för egen hand: Michael Bauer Dornach, den 23 september 1915
Nästa dag, den 24 september 1915, hölls det den 17 september begärda kvinnomötet. Man ville tala om kvinnans ställning i förhållande till de ockulta rörelserna i gamla tider och idag, med utgångspunkt från Rudolf Steiners föreläsning den 15 september. Marie Steiner hade ombetts att leda mötet. Enligt hennes handskrivna anteckningar som finns bevarade yttrade hon följande:
Marie Steiner-von Sivers Anförande vid kvinnomötet i Dornach den 24 september 1915
Ett antal kvinnliga medlemmar som gav uppslaget till dagens möte har bett mig att leda det. Trots att jag under de gångna veckorna knappt haft tid att ägna mig åt mig själv vill jag gärna följa uppmaningen, om det också motsvarar önskan hos de övriga närvarande.
Det har inte kommit in många skriftliga bidrag. Vi kommer att gå igenom dem efter varandra. Jag börjar med att läsa upp den begäran som gav anledning till vårt samvaro idag och kommer att knyta några ord till den.
[Begäran om sammankallande av ett sådant kvinnomöte lästes upp.]
Det som uttrycks som grundtanke i denna begäran är också det som mest sysselsätter mig: Här är vi, ett antal kvinnor, åt vilka det givits vad som hittills förvägrats det kvinnliga könet, det som skall regenerera mänskligheten – det högsta andliga godset. Hur kan vi visa oss värdiga detta? — Det är bra att vi en gång i gemenskap tar den allvarliga situationen och vår uppgift i betraktande, prövar vår ställning inom den allmänna kvinnorörelsen.
Utanför kämpar kvinnorna för lika rättigheter med männen, för möjligheten till sin fria utveckling. Med outsägliga svårigheter har denna kamp förts. Många av oss har förr förbrukat sina bästa krafter i den, de ena i kampen mot de materiella svårigheter som tornade upp sig, de andra sammanbrutna under konventionernas, fördomarnas och traditionella sinnelagens despotism innan de hann befria sig.
Plötsligt, mitt i denna kamp där det tycktes som om endast enskilda eller kommande generationer kunde skörda frukten av nuvarande ansträngningar, öppnades ett ljusport för oss, en verksamhetsplats skapades som överträffade alla förväntningar, som pekade ut våra sanna vägar och mål och lyfte oss över de oundvikliga villfarelserna i en övermogen och därför förruttnande eller förvedad kultur. Nu kunde vi undgå faran att kvävas i blott efterapningsdrift, att bli som apor inom männerkulturen genom att vi prisgav vårt evigt kvinnliga, vårt andligt-själsliga, i jakten på de yttre kulturformer som präglats av männen.
Denna kultur hade vi kunnat befrukta, inspirera, just därför att vi inte var dess tjänare, dess utövande lemmar. Invända i oss själva, hänvisade till oss själva, kunde vi utveckla de egenskaper som var den nödvändiga motpolen till det männen hade att prestera: inre väsen, fördjupning, själsvärme, mjukhet, återhållsamhet. Vi kunde tämja, elda på, trösta, stödja, läka, bära, hålla samman, ge liv inåt och utåt – förvisso inget litet område. Och under tiden erövrade mannen den yttre världen.
Nu hade han erövrat den. Nu var den hans. Han genomströvade dess vidder, han dissekerade dess delar, han blev dess herre. Då slog hans intelligens över i överdrift. Hånskrattande sköt han undan källorna till sin kraft, de gamla gudarna.
Nu vaknade också vi till, ty den mark på vilken vi hittills stått vacklade. Var de gamla gudarna döda? Var endast det yttre livet avgörande? Var det en villfarelse det som källade och rörde sig i våra själar och instinktivt hade låtit oss känna det blott symboliska i det förgängliga livet? Då ut med oss! Då måste också vi få spränga bommarna, få erkänna, få verka, av egen drift, av egen övertygelse. Då ville också vi mäta oss med denna yttre världs måttstock. Livet i oss krävde sin rätt. Vi stormade ut på slagfältet.
Vi fann två ting. Å ena sidan de hårda, stela former som präglats av mannen. För att erövra dem måste vi underkasta oss en järndisciplin. Några lyckades. Inte alla blev därigenom tillfredsställda.
Det andra vi fann var den yttre friheten; vi stod plötsligt där, unga och andfådda, mitt i det brusande livet, långt bakom oss de gamla tryckande kedjorna. Då måste vi finna vårt mått i oss själva, vår orubbliga riktlinje.
Inte alla kunde det. Många kvinnor greps som av en virvel. Det ohämmade i deras väsen bröt fram. Studiet, det hårda arbetet, det torra rutinmässiga yrkeslivet räckte inte längre, blev för många i de efterföljande skarorna till börda. Fri utlevnad krävdes. Lika rättigheter med männen också på njutningens område.
Materialismens våg slog in och grep kvinnorna, ryckte med dem. När deras säkra känsla för en andlig världs realitet dog bröt deras driftsliv fram med elementär kraft, förvridet genom deras intelligens villfarelser.
Teorierna hos en Laura Marholm följdes av excesserna hos en skara diktarinnor, vars representanter jag bara behöver nämna namn som Marie Madeleine, Dolorosa, Margarete Beutler osv. I nästan varje land på vår europeiska kontinent fanns motsvarande företeelse.
Litteraturen gav beviset att männens vildaste erotiska fantastik inte frambringade sådana excesser som det vi hade framför oss som produkt av överhettade kvinnliga fantasier.
Detta måste vi rysande uppleva: Drivna av fåfänga och berömmelsesjuka, men fattiga på ande och kunskap, pressade sådana kvinnor in i våra språks länge präglade färdiga former det som deras upphetsade sinneliv gav dem. I litterära föreningar reciterade de själva dessa produkter när männen som de bett om att läsa dem svarat att de skämdes för att göra det.
Så var utsikten dyster; från ena sidan hotade uttorkning och ödeläggelse, från andra råhet och omoral. Var fanns helaren som kunde föra livets ord, det som kunde hjälpa mänskligheten vidare?
Då hände något underbart: I denna tid av överkultur, av sedlig förfall, av förstelat tänkande, av det mest råa egoism, trädde ur det dolda fram läror som tidigare endast givits få, men som nu fick bli allmän egendom; läror vid vilka mänskligheten åter kunde klättra upp ur andlig ödeläggelse till andligt upplevande. Och vid detta arbete fick kvinnan delta; här låg, om hon ville, om hon gjorde sig värdig det, hennes nya verksamhetsfält.
Hon förde med sig en naturlig hängivenhet till det ideella, en större rörlighet i tänkandet och därmed – mottaglighet. Vad som saknades var tankedisciplin, exakthet och noggrannhet, det positiva vetandet, respekten för det positiva vetandet, faktasinnet som männen tvingas upprätthålla i sitt yrkesliv. Grovt talat var hennes fel: pladder, förvirring, suddighet, allt draget in i det sentimentala, det personliga, fåfängan. Hennes förtjänster: entusiasm, offervilja. – Med dessa två egenskaper kunde hon, om hon som artväsen växte ut över sig själv, hjälpa till att inge liv i en stelnad kultur; hon kunde, om hon glömde sitt personliga, blev saklig, medverka i framtidsbygget, inom den blivande kulturen vara en lika betydelsefull, lika berättigad, lika belastad faktor som mannen.
Har hon uppfyllt de nämnda två villkoren?
Har hon placerat sitt personliga, sitt artväsen på andra plats? Har hon blivit saklig? Jag fruktar att vi som helhet har misslyckats.
Endast om vi förflyttar våra fel in i medvetandets sfär, om vi har viljan att inse, kan vi också övervinna dem och förvandla destruktiva krafter till produktiva.
En uppgift ligger framför oss, ett verksamhetsområde större än de mest vidsträckta önskningar tidigare visat. Men vi får inte förlora fast mark under fötterna. Inte svärma, utan inse och arbeta måste vi. För första gången sedan esoterisk kunskap givits människorna får vi ta emot detta kunskap i gemenskap med mannen; genom detta gemensamma arbete kan vi inleda en ny era.
För att denna nya era skall kunna uppfyllas för mänskligheten måste kvinnan – låt mig få upprepa detta – inom det andliga vetenskapliga arbetet växa ut över sitt trånga personliga och sitt artväsen; hon måste bevara det andliga godset rent, orört av sin önskenatur, sina drifter, av osunda tankar.
På ett skrämmande sätt visade det sig att hon inte kunde det utan vidare. Åter och åter blandade hon det lägre med det högre, åter och åter måste hon dölja det sinnliga med det andliga för att framstå som det det inte var. Åter och åter uppträdde, tätt sammanlänkade, dessa tre onda krafter: fåfänga, erotik, lögn.
Eftersom detta hänt bland oss har vi samlats här och försöker se våra fel i vitögat.
Frågan ställs till oss: Kommer vi att befinnas omogna? Kommer det genom oss att gå förlorat vad mänskligheten behöver för sin återuppväckning?
Vad ska vi göra om vi ännu ges en tidsfrist, tid att besinna oss? Vad ska vi göra för att män och kvinnor ostört ska kunna arbeta tillsammans?
Detta är de frågor vi har att ställa oss, till vars besvarande vi alla bör bidra.
Som reaktion på centralstyrelsens orientering strömmar därefter från många delar av sällskapet in förtroendeintyg för Rudolf Steiner och Marie Steiner. Till och med de båda bröderna Paul och Fritz Goesch och den sistnämndes fru, alla tre också medlemmar i sällskapet, tog avstånd från sin bror Heinrichs uppträdande. Paul Goesch undertecknade i september 1915 en »Förklaring från medlemmarna i Berlins gren av Antroposofiska Sällskapet«, där dessa uttrycker sin »djupaste ogillande och smärtsamma indignation över det oerhörda sätt på vilket herr och fru dr Goesch uppträtt«.
Hur suveränt Rudolf Steiner och Marie Steiner stod över fallet visar det faktum att Marie Steiner efter Alice Sprengels uteslutning och avfärd från Dornach ännu en gång lät henne få ekonomiskt stöd, vilket framgår av följande brev till en fröken Wernicke som fortfarande stod i förbindelse med Alice Sprengel:
Dornach, den 29 september 1916
Högt ärade fröken Wernicke,
Fröken Waller visade mig ett brev som hon fått från Er och i vilket Ni ber henne att lägga sig ut för fröken Sprengel för att driva in de pengar som vissa medlemmar ännu skulle vara skyldiga henne. Eftersom Ni själv antar att inte många kommer att intressera sig för den situation som fröken Sprengel själv genom sina oerhörda villfarelser störtat sig i, och fröken Waller också förklarar att hon inte vill ha något med saken att göra, återstår väl inget annat än att jag av allmänt mänskligt medlidande med den beskrivna nödsituationen tar på mig att täcka denna skuld. Naturligtvis måste jag be Er att inte nämna mitt namn, ty 1. skulle det inte vara behagligt för fröken Sprengel själv, 2. vill jag inte komma i det rykte att på något sätt vilja gå fröken Sprengel till mötes.
Jag tillåter mig alltså på grundval av brevet från fru von Strauß att betala de skuldposter hon nämnt och ber Er att vid överföringen av pengarna informera fröken Sprengel om att det rör sig om täckning av denna skuld, att Ni dock inte är i stånd att nämna namn.
Med utmärkt högaktning Marie Steiner
Därmed var fallet från sommaren 1915 tills vidare avslutat.
Goesch förblev, trots att kontakten med Alice Sprengel snart upphörde, en orättvis motståndare. Han spred, där han kunde, elaka osanningar. År 1923 uppträdde han i Berlin offentligt åter mot Rudolf Steiner som »icke-antroposofisk kännare av antroposofin«. Detta sammanhang kommer att behandlas i bandet om sällskapshistorien som rör år 1923.
Lämna ett svar