Freud och Swedenborg

Dr Rudolf Steiner, Dornach 14 september 1915

Femte föredraget
Freudiansk psykoanalys, Swedenborgs skådande, sexualitet och modernt klarseende

Mina kära vänner, när jag i går så att säga infogande talade till er om temat psykoanalys, därför att det genom det fall som berör oss alla ligger så nära till hands, då måste ni ju ha märkt att jag karakteriserade åtskillnaden mellan ett medvetet och ett omedvetet själsliv genom psykoanalysen, eller rättare sagt genom den psykoanalytiska åskådningen, som den ena sidan av den psykoanalytiska åskådningen; och när jag sedan vidare – åtminstone antydningsvis – utvecklade hur hela den psykoanalytiska åskådningen så att säga plaskar i sexualism, då har ni kunnat se hur å andra sidan just med denna psykoanalytiska åskådning ett verkligt tröstlöst, man skulle kunna säga fasansfullt element har trätt fram inom vårt andliga liv. Därmed är emellertid överhuvudtaget pekat på något karakteristiskt i samtidens andliga strävanden.

Genom åtskillnaden mellan ett omedvetet och ett medvetet själsliv införs genom den psykoanalytiska världsåskådningen utan tvivel något riktigt i vårt andliga liv, och vi kan betrakta mycket av detta så, att vi ser: där har människor kommit in på ett visst spår; där har människor insett att det själsliga måste sökas djupare än i det som omfattas av det vanliga mänskliga medvetandet. Men nu följs detta riktiga spår av människor som har drivit sin materialism så långt att den inte bara verkar så som den till exempel verkar i den nu felaktigt så kallade monismen, att den omfattar tankeinriktningen, utan psykoanalytikerns materialism verkar så, att de lägre mänskliga drifterna förs in i teorin och tillsammans med teorin gör att verkligen ett helt subjektivt, det subjektivaste elementet, själva de sexuella drifternas element, görs till den inre impulsen i det vetenskapliga livet.

Just en sådan företeelse i samtidens andliga liv måste särskilt tydligt uppmärksammas av det skälet, att vi å ena sidan ser att det som – oberoende av människan – tvingar människorna att erkänna något högre andligt än det som först är oss medvetet, till och med tvingar de grövsta materialistiska huvuden att erkänna det. Vad är då dessa anhängare av Freud och den freudianska skolan annat än människor som inte bara i sitt förstånd utan ända in i sina drifter står på grovt materialistisk grund, men som genom världens objektivitet tvingas att utforska något som går utöver det vanliga medvetandet? Det är den objektiva sidan. Den andra, den subjektiva sidan är den, att människan är så djupt intrasslad i det materialistiska, så att därmed samtidigt – därför att detta hör till materialismen som vänster hand till höger eller vänster öga till höger, eller kanske som ting som hör ännu närmare samman – så att därmed samtidigt de lägsta, de subjektivaste drifterna kommer in i världsåskådningsarbetet. Till att stanna kvar vid materialismen hör nödvändigtvis, om man helt släpper sig själv fri, ett nedfall, jag skulle vilja säga ett ”nedplumsande”, i de lägsta mänskliga drifterna.

Och ändå, mina kära vänner, kan denna hela åskådningsform, sådan som den framträder för oss, bli helt klar för människan först när hon tränger bakom åtskilliga hemligheter i världsordningen. Det farliga med sådana världsåskådningar som den psykoanalytiska är att människorna famlar i det riktiga och för in sina orena instinkter just i det riktiga. Det är mycket mindre skadligt när de orena instinkterna förs in i villfarelsen, i den fulla villfarelsen, än när de förs in i något delvis riktigt. Och det riktiga i den psykoanalytiska världsåskådningen består i erkännandet av faktumet att det i människolivet spelar så oändligt mycket omedvetet, verkligt omedvetet. Och där kommer psykoanalytikerna verkligen in på mycket, mycket som är sant, som är riktigt. De drivs in på riktiga spår.

Låt oss följa hur psykoanalytikerna drivs in på vissa riktiga spår. I den bok som jag talade om i går bemödar sig ledaren för den psykoanalytiska skolan att förklara vissa bruk hos vilda folk med anknytning till vissa psykoanalytiska teorier, med anknytning till sammanhang som psykoanalysen antar mellan det barnsliga, det infantila livet och människans senare neurotiska tillstånd.

Vi har i går sett hur just det sexuella elementet spelar in i dessa teorier. Nu jämför Freud i sin bok Totem och tabu, i uppsatsen ”Tabut och känsloyttringarnas ambivalens”, vissa åskådningar, vissa föreställningar hos vildar med vissa infantila egenskaper hos kulturmänniskor, som framträder i neurosen, i en viss art av nervsjukdomar av själslig art, i nervösa själsliga sjukdomar. Av gårdagen har ni ju kunnat se att mycket av det som psykoanalytikerna förklarar, förklaras så att impulser i det allra tidigaste livet utövas på människan, vilka sedan drar sig tillbaka till själsöar och verkar vidare, verkar upp ur det omedvetna. Därigenom verkar så att säga det infantila livet vidare i kulturmänniskan, och däri består ju enligt denna åskådning neurosen eller en viss art av neuros, att människor går omkring som nu har blivit fyrtio år gamla men har en själ där de allra första ungdomserfarenheterna, det vill säga de infantila erfarenheterna, är särskilt verksamma.

Nu jämför Freud just en föreställning hos vildar med erfarenheter i neurosen. Han säger till exempel: ”En maorihövding kommer inte att blåsa liv i en eld med sin andedräkt, ty hans heliga andedräkt skulle överföra sin kraft till elden, denna till grytan som står i elden, grytan till maten som kokas i den, och maten till den person som äter av den, och så skulle den person dö som ätit av den mat som kokats i den gryta som stått i den eld i vilken hövdingen blåst med sin heliga och farliga andedräkt.” Nu jämför Freud skyggheten för att blåsa i elden, för att någon annan sedan inte ska kunna äta ur grytan som stått i elden, naturligtvis inte med livsvanorna hos den personlighet som vi dessa dagar har varit tvungna att tala om – därför att han inte kände henne och hennes skygghet för att låta påverka sin aura – men han jämför den med en annan person som kom till honom som patient. Han säger: ”Patienten krävde att ett bruksföremål som hennes man hade tagit med sig hem från inköp skulle avlägsnas, annars skulle det göra det omöjligt för henne att vistas i det rum där hon bor.” Alltså kommer en patient till psykoanalytikern och förklarar att ett bruksföremål som hennes man hade tagit med sig hem från affären måste tas bort, eftersom det annars skulle göra det omöjligt för henne att bo i det rum där hon vistas.

Nu skulle en sådan patient också kunna betraktas med en andevetenskaplig forskares sunda förnuft; denne skulle ha att föra sina tankar om en sådan patient i allehanda riktningar. Men hon skulle också kunna betraktas av psykoanalytiker, och dessa skulle då kanske – kanske också inte alls – komma in på ett visst spår. Dock skulle en mystiker som hör till de förvända mystikerna kunna anställa djupsinniga betraktelser om allehanda magiska inverkningar som skett på denna person eller som utgår från en så fin personlighet, som står på en så framskriden punkt i evolutionen eller utvecklingen att vissa föremål inte får finnas i det rum som hon bebor!

Nåväl, psykoanalytikern säger om denna patient: ”Ty hon har hört att detta föremål köptes i en butik som ligger i, låt oss säga, Hirschengasse.” Mystiken blir allt starkare! Psykoanalytikern fortsätter: ”Men Hirsch är i dag efternamnet på en väninna som lever i en avlägsen stad, som hon i sin ungdom kände under hennes flicknamn. Denna väninna är i dag för henne ’omöjlig’ – tabu – alltså något som hon inte vill beröra, och det föremål som köpts här i Wien är lika tabu som väninnan själv, som hon inte vill komma i beröring med.” Nu ser vi alltså vad den ifrågavarande psykoanalytikern har fått fram: Personligheten har tidigare haft en väninna med vilken hon har gjort något dumt. Väninnan hette Hirsch. Detta lever vidare i själsön. I övermedvetandet, i det vanliga dagsmedvetandet, finns inget av detta, men väl i det omedvetna, dock så att mellanledet förblir helt dolt. Det lever sig endast ut så att namnet är förbindelsen, i det att väninnan, som hon hatade i sin ungdom och i fråga om vilken hatet har förblivit i det omedvetna, heter Hirsch, och föremålet kommer från Hirschengasse. I klangen mellan namnet Hirsch och Hirschengasse har vi förbindelsen. Så verkar det omedvetna upp i det medvetna.

Det är överhuvudtaget hos människor som gärna hänger något mystiskt över allt mycket som kan förstås genom namnlikheter; de finner mycket lätt namnlikheter som, utan att de tar upp det i sitt övermedvetande, förleder dem till allehanda mystiskt. Det skulle till exempel kunna hända att en person som en gång spelat Persefone tror sig kunna betrakta sig som Persefone-återinkarnation, därför att hon en gång i förbigående menar sig ha hört namnet ”Persefone” ropas till henne av en för henne okänd person. Men det skulle också kunna vara så att någon i hennes närhet bara har sagt att han har ”sett en dam stå vid telefonen”, och att hon ur dessa ljud har uppfattat ”Persefone”. Den ifrågavarande personligheten har alltså bara hört ”Persefone” där ”telefonen” sades, och nu spinner hon vidare sin mystiska tråd. – Detta är naturligtvis bara en hypotes, men den återger fullt verkliga möjligheter på detta område.

Jag skulle kunna anföra ännu många exempel ur dessa eller många andra uppsatser av dr Freud och hans elever, som skulle visa er att den psykoanalytiska världsåskådningen verkligen är på väg att söka sammanhangen mellan omedvetet och medvetet. Endast förs den genom vissa tendenser i vår tid dit hän att den där nere i detta omedvetna egentligen inte ser något annat än sexuellt, såsom jag utvecklade för er i går. Nu, mina kära vänner, står vi här verkligen inför en punkt som måste uppfattas som synnerligen viktig.

Jag har i förrgår talat till er om Swedenborg och hans klarseende. Hos Swedenborg har vi att göra med en – på den väg han en gång befann sig – ytterst framstående och en utvecklad skådare. Vi har som karakteristiskt hos honom anfört att han inte kunde överskrida den tröskel där man stiger upp till det andra medvetandetillståndet, så att man som grundfaktum i sitt medvetande inte längre säger: Jag betraktar – utan: Jag blir betraktad. – Han ville alltid själv betrakta. Han betraktade sina imaginationer. Han blev inte betraktad från angeloi-sfären, utan han betraktade dem med samma medvetandeform som man betraktar på det fysiska planet. Låt oss ännu en gång helt exakt betrakta detta för att göra den reguljära uppstigningen från det fysiska till det högre planet tydlig för oss. På det fysiska planet – detta måste vi göra helt klart för oss – uppfattar människan olika objekt. Dessa objekt speglar sig, som vi vet, genom hennes fysiska kropp och blir därigenom hennes föreställningar. Så kommer hon till det viktiga inre medvetandefaktumet: Jag betraktar objekten.

Föremål
Fysisk kropp
Föremålsimpuls
Föreställning som finns i själen.

Människa / högre väsen
a) omedveten impuls från människan mot ett högre väsen
b) andlig upplevelse av att bli varsebliven av ett högre väsen.

I det ögonblick vi emellertid stiger upp till ett högre medvetande förändras detta helt grundläggande. Nu skulle jag behöva rita det andliga, vilket naturligtvis inte går, så jag ritar det så här:

Föremål
Där tas vi emot med vårt jag av väsen av högre ordning, och nu blir vi medvetna: Jag blir uppfattad, jag blir betraktad.

Swedenborg framställer nu ännu ett tredje tillstånd, tillståndet där han har en hel värld av objekt som inte befinner sig på det fysiska planet och ändå uppfattas av honom på samma sätt, bara finare, som objekt på det fysiska planet. Alltså uppfattar Swedenborg andliga objekt som ges honom i form av imaginationer, exakt som om den andliga världen inte vore något annat än en finare utformning av den fysiska världen. Han betraktar den andliga världen så som man i det normala livet betraktar den fysiska världen.

Varifrån kommer detta? Vi har ju följt vart Swedenborg kom på denna väg. Han upptäckte andliga väsen där det blev klart för honom att de var vissa marsinvånare, som dock var obegripliga för honom, därför att de hade hållit tillbaka alla sina själsrörelser och endast uttryckte sig i tankegester. Han visste att han inte kunde förstå dessa väsen – jag berättade detta för er i söndags – därför att de hade gjort sig förmögna att dölja sitt själsliv. Om Swedenborg nu hade kommit i stånd att se med angeloi-medvetandet självt – såsom det skulle ha varit om han verkligen hade stigit upp i den andliga världen, det vill säga om han också hade burit upp sitt medvetande i den andliga världen – så skulle han likväl ha genomskådat dessa marsinvånare i deras väsen. Men så framträdde marsinvånarnas själsinnehåll för Swedenborg som en kall tankevärld. Mycket märkligt, detta!

Tänk er bara vilken fruktansvärd rädsla människorna här på det fysiska planet för det mesta har för den kalla abstrakta förståndsvärlden. Hur mycket nedlåtande hör man inte sägas om denna kalla abstrakta tankevärld, som människorna söker undkomma, bara för att inte behöva tänka i blotta tankar. Och om någon tillåter sig att fordra av människorna att de ska höja sig till det rena tänkandet, då gäller han genast som en livsfjär, livsfientlig människa. Detta är den känsla som människorna på det fysiska planet har gentemot den abstrakta tankevärlden.

Denna ståndpunkt är mycket, mycket utbredd. Och jag kommer ju sannerligen ingen av er, mina kära vänner, alltför nära – de närvarande är ju alltid undantagna – om jag till exempel säger följande. Sedan en rad år läser ett större antal personer min Frihetens filosofi – ett rent tankearbete. Den utkom i början av 1890-talet. Det vore intressant om någon en gång tog sig besväret att räkna hur många av de personligheter inom vår rörelse som i dag läser Frihetens filosofi som också skulle ha läst den om den i början av 1890-talet, utan att veta något om mig och vår rörelse, hade kommit dem i handen, helt enkelt som bok. Det vore intressant att veta hur många som då hade läst den och hur många av dem som skulle ha sagt: Nej, i ett sådant tankespindelväv kommer jag inte igenom, det har överhuvudtaget ingen betydelse!

Därav kan ni se, mina kära vänner, hur många – naturligtvis är de närvarande alltid undantagna – som av rent personliga skäl läser detta tankearbete! Ty endast de läser det av opersonliga skäl som också skulle ha läst det om de aldrig personligen hade lärt känna mig. Detta måste man bara helt torrt och nyktert betrakta. Detta är skräcken för det påstått abstrakta på det fysiska planet.

Nåväl, när Swedenborg på astralplanet ser väsen, denna särskilda kategori av marsväsen som jag talade om, så är han – trots att han är en så stor lärd – ändå inte i stånd att förstå när i själar lever rena tankar som är fullständigt fria från alla emotioner. Detta skulle, jämförande överfört till det fysiska planet, vara detsamma som om någon om Frihetens filosofi sade: Åh, det där är ju kinesiska, det är överhuvudtaget inte längre ett språk som en förnuftig människa kan läsa! – Det vill säga att man helt enkelt skulle hålla den för obegriplig. Precis på samma sätt håller Swedenborg på astralplanet dessa marsmänniskor för obegripliga.

Men det kommer an på att man åtminstone måste ha den goda viljan och strävan att fortskrida till ett tänkande som är emotionsfritt, åtminstone fritt från de emotioner som man annars känner i världen i det vanliga livet. Den som till exempel inte har kommit till det rena tänkandet är den som finner behag i det som står i Frihetens filosofi därför att han ur sitt känsloliv nu lutar mot ett mer andligt världsbetraktande; utan först den ställer sig på rätt sätt till Frihetens filosofi som tar upp det som lever där just på grund av det sätt på vilket tankarna konsekvent växer fram ur varandra och stöder varandra.

Swedenborg å sin sida hade – trots att han var en så stor lärd – inte den ringaste aning om ett sådant lutande mot en tankevärld som är ren tankevärld och som verkligen inte längre innehåller något av de motiv som ligger i det emotionella, i känslolivet. Man måste en gång försöka genomskåda – och medel har vi därtill nog i vår litteratur – hur man i det vanliga livet ur själsimpulser, som på det fysiska planet karmiskt eller uppfostrande eller på annat sätt ges en, bestämmer sig för den ena eller den andra sanningen. Det subjektiva upphör först när man med sitt eget själsliv verkligen träder in i en sådan tänkandets sfär där tankarna bär varandra själva, där den subjektiva innehållet är borta ur tankarna.

Men man måste också nå fram till något annat. När man en gång verkligen har nått fram till att kunna tänka så att man har gripit den rena tanken, att man i sitt själsliv kan ha en följd av rena tankar, då är det egna sinnet, det subjektiva jaget inte längre delaktigt. Därav också den stränghet som man känner när man har nått fram till det rena tänkandet. Man kan inte längre böja och vrida det efter subjektiva önskemål. Om man tar en tankeföljd sådan som den till exempel ges i Frihetens filosofi, är det omöjligt att gestalta den på annat sätt. Man kan inte mejsla den godtyckligt och så vidare, utan man måste låta den växa i sig som en organism. Man är verkligen med sitt jag oengagerad; tänkandet tänker självt. Men först därigenom blir det moget så att det som man har tömt ut – det egna jaginnehållet – ersätts av något annat: i stället för vårt eget sinnesinnehåll måste nu de högre hierarkiernas andars sinnesinnehåll träda in i detta emotionsfria tänkande. Och när ni når dit att ni ur det med era emotioner uppfyllda tänkandet efter hand tar bort detta subjektiva innehåll, som jag här har ritat punktat, och endast har de rena begreppen som sådana, då kan det gudomliga innehållet strömma in. Och nu har ni innehållet uppifrån.

Detta kunde Swedenborg inte uppnå. Han fick inte bort sina personliga emotioner ur det han tänkte, trots att han var en stor lärd. Han nådde inte fram till att ha detta tänkande helt fritt från sina emotioner. När han nu steg upp till astralplanet stod han därför, med detta tänkande som fortfarande var bundet till hans personlighet, helt främmande inför sådana väsen som tänkte i rena tankar: nämligen dessa ifrågavarande marsinvånare som han inte kunde förstå. De talade för honom i fullständigt obegripliga gester. Varifrån kommer detta, vad ligger egentligen till grund för detta? Varför var Swedenborg liksom med en klämma avstängd från en högre medvetandevärld, varför kom han inte in i en högre medvetandevärld? Varför bar han upp den betraktelsesätt som man annars har på det fysiska planet in i den andliga världen, i vilken han dock verkligen befann sig, och varför förblev orden, gestorden från de andar som kunde tänka i rena tankar, som kunde hålla sitt subjektiva sinnesinnehåll utanför – av vilken orsak behöver man inte undersöka, de kunde helt enkelt hålla det utanför – obegripliga för honom?

Dessa frågor besvarar sig för oss, mina kära vänner, när vi frågar: Ja, hur var det då egentligen med Swedenborg, vad bar han då upp till astralplanet? Inte sant, han hade inte helt lösgjort sin andliga människa från den fysiska människan; ty om han hade lyckats med det, så skulle han i den högre medvetandets sfär ha betraktat sitt jag som objekt. Hans jag skulle ha blivit som ett minnesobjekt för honom, liksom de krossade krukorna i den liknelse som jag använde för en tid sedan. Han kunde inte tillräckligt lösgöra sig från sig själv. Men nu är det just det karakteristiska – detta framgick ju också av hela vår framställning – att Swedenborg inte bara såg illusioner; han såg inte bara māyā, utan han kunde till exempel verkligen helt riktigt uppfatta det objektiva faktumet att han hade att göra med marsinvånare av ett visst slag. Det var riktigt. Han såg bara den andliga världen med māyā-karaktär, så att säga med en illusorisk slöja. Han hade ju verkliga marsväsen framför sig, han kunde bara inte förstå dem, eftersom han nu hade verkliga andliga väsen framför sig.

Nu, mina kära vänner, var nu för ett ögonblick riktigt listiga, så som de flesta av dem som vill utveckla sig klärseende inte är. Inte sant, med de vanliga sinnena, med den vanliga synförmågan kunde Swedenborg inte se dessa väsen som är marsinvånare; han såg dem ju i den andliga världen. Alltså kunde han inte se dem med synförmågan, inte höra dem med hörselförmågan, inte uppfatta dem med alla de övriga sinnesverktygen, inte heller med den vanliga tankeförmågan. Ty jag har förklarat för er att denna tankeförmåga egentligen var en gammal mångåva, alltså något som var utvecklat före marskraften … [lucka i stenogrammet]. Han hade alltså bland människans kända kunskapskrafter ingen kraft för att uppfatta dessa väsen. Så har vi det märkliga faktum framför oss att Swedenborg hade andliga väsen framför sig som han otvetydigt uppfattade, men han uppfattade dem inte med högre krafter; han såg dem med något som han egentligen inte borde ha kunnat se dem med, därför att han inte hade medvetandet därtill. Ty de vanliga medvetandekrafterna på det fysiska planet räcker inte till för att förklara det han såg där. Vad var det då som han såg med? Nåväl, Swedenborg var helt enkelt inte bara en stor lärd, utan också en ren människa i sitt liv; och hos honom hade förvandlats den kraft som människan har på det fysiska planet och som redan där är något liknande den klärseende kraften, endast att den på det fysiska planet har en annan uppgift än att utöva klärseende verksamhet. Med vad såg då Swedenborg?

Ja, ser ni, Swedenborg såg med en kraft som uppfattar det yttre utan att angripa det, utan att beröra det, som uppfattar det utan att verka med ögat. Vad är detta för kraft? Det är på jorden, på det fysiska planet, den kraft som yttrar sig i det sexuella livet, i det riktiga sexuella livet; den hemlighetsfulla kraft som för samman människorna i den jordiska kärleken, som skiljer sig från alla andra kunskapskrafter. Denna kraft hade Swedenborg bevarat, konserverat, och vid en viss ålder omvandlades den hos honom, men förblev liksom sexuell kraft. Han såg den andliga världen genom den sexuella kraften. Det vill säga: Swedenborgs klarseende är verkligen ett sådant vars grund är den omvandlade sexuella kraften.

Därav kommer ni nu att kunna dra slutsatsen att människan under sin jordiska utveckling har fått en kraft som under den jordiska utvecklingen lever sig ut som sexualitet, men som en gång i omvandlad form kommer att framträda när den inte längre är bunden till det fysiska. Men å andra sidan kommer ni också att kunna dra slutsatsen hur intimt besläktade de krafter är som leder till bildmässigt klärseende med de krafter som hänger samman med människonaturens för närvarande lägsta drifter, och hur så att säga den ena sfären kan dras till den andra.

Ja, mina kära vänner, därav följer att man inte får leka med klarseendet. Det som jag nu säger avser naturligtvis inte andevetenskapen som sådan, men det avser varje tillfångataget, varje oberättigat eftersträvat och förvärvat klarseende. Detta måste verkligen tas på allvar, att klarseende inte ska eftersträvas på sådant sätt att blott den omvandlade åskådningsformen från det fysiska planet bärs upp, utan att en ny sorts åskådning för de högre planen eftersträvas, ett nytt sätt att skåda den andliga världen, som då inte har något att göra med sexualkraften, ty den är fysisk, den är endast till för det fysiska planet.

Att bära upp samma sorts åskådning som i det fysiska in i de andliga världarna, att förutsätta att man kan säga: Jag uppfattar såsom man uppfattar på det fysiska planet – det framkallar hos människan benägenheten att slå en förbindelsebro mellan klarseendet och de sexuella krafterna.

Man kan rädda sig från detta på olika sätt, och vi står nu vid en viktig punkt i mänsklighetens utveckling där man måste förstå sådana ting. Det som jag nu har sagt till er är ju urgammal sanning. Människorna i forntiden skyddade sig på följande sätt. De sade: När man för människan nära den andliga världen måste man beakta att människan är svag, att det emellertid krävs karaktärsstyrka, själstukt, avlägsnande av all lössläppthet i de själsliga drifterna för att på rätt sätt stiga upp i de andliga världarna. Ja, människan är svag, blir mycket svag, sade de gamla vetande, därför håller man henne borta från möjligheten att blanda dessa två sfärer.

Nåväl, hur gör man då detta? Man stänger helt enkelt av henne från det andra könet när man talar med henne om verkligt andliga ting, så att hon överhuvudtaget inte kommer över till det andra könet. Det vill säga, man låter det kvinnliga könet överhuvudtaget inte delta i de sammankomster där man talar om andevetenskapliga ting. Därav uteslutandet av kvinnorna i äldre tider från alla andevetenskapliga sammankomster som man höll. Därigenom var männen skyddade från att på något sätt blanda de två sfärerna; ty de var genom ett strängt löfte bundna att utanför logen överhuvudtaget inte tala om det som försiggick i logerna. Kvinnorna kunde alltså av gemenskapen med andevetenskapen inte ha något annat än de vita handskarna, som var en betydelsefull symbol för hela detta sakförhållande.

Dessa tider är vi nu verkligen förbi, och försöket bör göras att, genom sådana rörelser som även vår andevetenskapliga, inte längre behöva detta tvång. Men därtill hör att man helt håller det andliga området fritt från den andra sfär som har pekats ut; verkligt fritt, det vill säga: de båda områdena får inte blandas med varandra.

Nu har vi i den senaste tiden sett ett fall av den fruktansvärdaste sammanblandning. Det vill säga: vi har sett hur sexuella drifter verkade som i sin tolkning var något annat. I tolkningen var de allehanda mystiska ting, i verkligheten var de sexuella drifter. Det är viktigt att fatta detta faktum helt fast och förstå det inifrån, ur världsvävens inre natur. Endast det högsta allvar och den högsta värdighet som man ser i det andliga livet kan hålla det egoistiska borta från oss inom det andliga livet; så snart det egoistiskt-mystiska kommer in är man inte längre räddad från att på det värsta sätt blanda de två karakteriserade sfärerna med varandra.

Likaledes såg vi hur hos Swedenborg en tillbakahållen sexualitet fyllde det som annars skulle ha varit tomt, hans imaginationer, men bara kunde fylla dem till en viss grad. Där han stötte på väsen som själva kunde släppa ut alla sina känslor i sina gester, där kunde han inte längre fylla sfären, eftersom det bara var en människosfär som uppstod genom att han bredde ut sin sexualitet över sina imaginationer.

Så är just Swedenborg ett starkt exempel på vad som bör undvikas på vägen till de andliga världarna i nyare tid. Ty ett sådant strävande som på något sätt liknar det swedenborgska för alltid människan i fara att – medan hon strävar efter klarseendet – sexualsfären rörs och de två sfärerna blandas med varandra.

Man måste inom det andevetenskapliga sammanhanget naturligtvis kunna tala om dessa ting, mina kära vänner. Det vore mycket illa om man inte objektivt vetenskapligt kunde behandla dessa saker, ty det är nödvändigt för den som strävar på allvar att också lära känna farorna med detta strävande. Därav kommer det också att oren fantasi så lätt kan misskänna det som eftersträvas som rent andligt strävande! Vi står nu vid en mycket, mycket betydelsefull punkt i de andevetenskapliga meddelandena, vid en ytterst betydelsefull punkt, och jag ville så att säga dra de linjer som leder fram till denna punkt.

I morgon kommer jag vid samma tid, eller såsom det nu blir – det kan vi ännu säga när vi skiljs åt i dag – att fortsätta dessa betraktelser, av det skälet att jag måste gå mycket grundligt till väga när jag talar till er om dessa ting.