Steiner om psykoanalys

Dr Rudolf Steiner, Dornach 13 september 1915. Fjärde föredraget
Tankegångar och metoder inom den freudianska psykoanalysen
mot bakgrund av fallet Goesch-Sprengel samt den senares brev

Mina kära vänner! Jag måste utgå ifrån att, inom ramen för de förhandlingar som nu förs, huvuden för tillfället kan vara mindre beredda att ta emot ett föredrag som behandlar det tema som är att betrakta som en fortsättning på det som berördes i går. Jag kommer därför att hålla detta föredrag i morgon för dem som vill delta i det, och jag vill i dag tala om något som på ett eller annat sätt kommer att stå i samband med de angelägenheter som just nu omedelbart sysselsätter och måste sysselsätta sinnena.

Till att börja med vill jag på ett helt bestämt sätt resa frågan: Vad föreligger oss egentligen i verkligheten i fallet Goesch–Sprengel? Hur kan det som jag just i föredragen under de senaste veckorna oftare har talat om framträda för oss, nämligen att det är viktigt att gentemot en sak finna den rätta synpunkten? Alltså vill jag resa frågan: Hur kan man så småningom, genom ett helt objektivt studium av detta fall, komma fram till en riktig synpunkt på det?

Om man vill behandla ett sådant fall objektivt, måste man för det första lösgöra det ur dess personliga sammanhang och för det andra sätta in det i ett något större sammanhang. Och om det då, såsom jag tror, visar sig att just detta större sammanhang är det viktigaste för oss, i den mån vi talar om oss själva som vår rörelse, då åligger det oss rentav, vill jag säga till vår egen undervisning, för andevetenskapens egen skull, att studera ett sådant fall. Hela fallet står nu visserligen i ett större sammanhang; på vilket sätt, det kan visa sig om man betraktar det brev som herr dr Goesch skrev den 19 augusti 1915 med avseende på dess huvudsakliga drivkrafter, dess huvudsakliga argument.

Nu vill jag, då ni står inför viktiga förhandlingar, inte uppehålla er alltför länge och till en början endast lyfta fram några väsentliga huvudpunkter. En sådan huvudpunkt är för det första förebråelsen om att löften inte hålls. Om ni har lyssnat uppmärksamt till brevet, har ni märkt att tyngdpunkten inte ligger i det blotta förebråendet om att löften ges och inte hålls, utan att huvudanklagelsen är denna, att det från min sida direkt skulle sökas en metod och att det därvid systematiskt skulle gås till väga att ge medlemmarna löften och inte hålla dem; och att medlemmarna, när de märker att löftena inte hålls, skulle försättas i ett visst själsligt tillstånd som ålägger dem att träda i ett visst förhållande till den som har gett löftet och inte hållit det, och att därigenom en ackumulation av krafter uppstår som, genom att de hopar sig i själen, så småningom måste leda till medlemmarnas fördumning.

Detta är den första hypotes som uppställs. Vi har alltså att göra med påståendet att det systematiskt försöks framkalla fördumning, det vill säga förmörkning, hos medlemmarna, att det avsiktliga givandet och icke-hållandet av löften skulle vara ett medel för att dämpa medlemmarnas normala medvetandetillstånd, så att de förs in i ett slags fördumning och förslöing. Detta är det första som uttalas i brevet.

Som det andra uttalas där, att ett av de medel varmed det opereras skulle vara att ge handslag, föra vänliga samtal och liknande, kort sagt att åstadkomma en viss sorts beröring med medlemmarna, vilken i sin tur genom sin särskilda beskaffenhet och genom de inflytanden som därigenom utövas på medlemmarna är ägnad att framkalla något i medlemmarnas själar som just är avsett och som skall framkallas genom beröringen, vare sig det sker genom handslag eller genom samtal.

Som det tredje, vilket måste tas i betraktande – och detta är det bärande skelettet i hela herr dr Goeschs brev, det som helt genomsyrar det – framträder sättet för förhållandet mellan fröken Sprengel och herr dr Goesch.

Dessa tre punkter, som skulle kunna mångfaldigas, må till en början lyftas fram.

Nu frågar man sig i första hand: Hur kommer dr Goesch till att på grundval av de två första punkterna bygga upp en så systematisk teori om det sätt på vilket medel används för att skada medlemmarna i deras medvetandetillstånd? Detta måste man undersöka och försöka erfara: varifrån kommer något sådant? Och då leds man hos herr dr Goesch till hans mångåriga försjunkenhet i den så kallade freudska psykoanalytiska teorin. Och när man studerar denna teori, kommer man att märka att den intimt sammanhänger med hela det sätt på vilket den patologiska bilden lever sig fram i brevet; att man måste dra vissa trådar från denna patologiska bild, med avseende på de två första punkterna, till herr dr Goeschs förankring i den freudska psykoanalytiska världsåskådningen.

Nu är jag naturligtvis inte i stånd att på kort tid ge er en uttömmande bild av den freudska psykoanalytiska teorin. Jag vill endast utveckla något som kan tjäna till upplysning om fallet Goesch–Sprengel. Men jag får säga att jag i viss mening anser mig berättigad att tala även om psykoanalysen, eftersom en av de medicinska lärda som deltog i dess utgångspunkt, i dess grundläggande, men som senare, efter det att psykoanalysens urartning inträtt i dr Freuds senare liv, åter lämnade den psykoanalytiska teorin, under tidigare år stod i vänskapligt förhållande till mig.

Uppfatta alltså det som jag nu kommer att säga inte som en fullständig karakteristik av den freudska psykoanalytiska teorin, utan endast som ett framlyftande av några punkter.

Till att börja med utgår psykoanalytikern av freudianskt slag från att det vid sidan av det medvetna finns ett omedvetet själsliv, det vill säga att förutom det själsliv hos människan som förlöper medvetet, finns ett omedvetet själsliv med ett innehåll som människan i det vanliga medvetandet inte har klarhet över. En viktig del av psykoanalysen utgörs nu av läran att vissa upplevelser som en människa kan ha under sitt liv kan göra ett intryck på henne, men på sådant sätt att intrycket försvinner ur medvetandet ned i det undermedvetna och där lever vidare. Så att alltså, enligt psykoanalytikerns uppfattning, det som sjunker ned i det omedvetna inte behöver komma fullt ut till det aktuella medvetandet; att människan till exempel under sin barndom kan ha haft något intryck som inte fullt kommer till hennes medvetande, men som ändå verkar så starkt på hennes själ att det sjunker ned i det omedvetna och där fortsätter att verka. Verkan består. Så att man alltså kan ställas inför fallet – jag vill nu genast, genom att utelämna många mellansteg, kort ställa resultatet av hela saken för ögonen – att verkan senare har lett till ett störd själsliv och att man kan säga: där måste det nere i det undermedvetna finnas något som liknar en slags själsö, som funnits där som en upplevelse i tidigare tid, oftast i ungdomen, och som sedan fortsätter att växa. Om man på det beskrivna psykoanalytiska, kateketiska sättet följer sakerna, kan man lyfta upp sådana själsöar, som växer i det undermedvetna, till medvetandet. Och genom att man lyfter detta undermedvetna upp i medvetandekomplexet, gör det medvetet, botar man människan i den riktning där hon har en sådan själsdefekt.

Vid den psykoanalytiska strävans utgångspunkt hade man, särskilt genom dr Breuer, tillämpat praktiken att genomföra denna katekes i hypnos. Detta hade man emellertid övergivit; den freudska skolan utför nu denna kateketiska analys i vaket medvetande. Det finns alltså fortväxande själsöar som dock inte är i medvetandet.

Nu har denna psykoanalytiska världsåskådning efter hand brett ut sig över alla möjliga livsfenomen, och den försöker ge förklaringar särskilt även med avseende på människans drömfenomen. Och där – jag har redan en gång utvecklat detta i ett föredrag för våra vänner på någon plats – ger sig den freudska skolan hän åt de djärvaste föreställningar. Den säger att i drömmen spelar framför allt ouppfyllda önskningar hos människan en roll. Det är ett mycket vanligt typiskt fall att människan i drömmen ofta upplever något just därför att det är en ouppfylld önskan, en önskan som inte kan uppfyllas i det yttre livet.

Nu kan det inträffa – och detta skulle ur de psykoanalytiska teoretikernas ståndpunkt vara det väsentliga – att en sådan önskan, som finns i en alltså omedveten själsö, lyfts upp av drömmen och kan vara en förklädnad av en impuls som redan i tidig ungdom har utövats på människan.

Ni ser, mina kära vänner, att just i dessa tankegångar ligger något högst egendomligt, nämligen att det förutsätts att människan till exempel som ung pojke eller ung flicka har haft en upplevelse som sjunkit ned i det undermedvetna och som sedan lever ut sig som medvetandets grumling, som fantasiföreteelse.

Ta nu schemat: dagsupplevelser trycks ned i det undermedvetna, lever där vidare och leder till ett försvagat medvetande – då har ni exakt det schema som dr Goesch bygger upp i fråga om löftesgivande och icke-hållande av löften, om vidareverkan i det undermedvetna, och att det därigenom skulle vara avsett att åstadkomma något i det undermedvetna såsom öarna i den freudska psykoanalytiska teorin, och att det nu på raffinerat-systematiskt sätt opereras och ett tillstånd av fördumning frambringas, liksom annars i själen drömmen frambringar det genom det som framkallas av de dagsupplevelser som sjunkit ned i det undermedvetna.

En snårig teori, som, när man lever i den, framkallar vissa tankeformer som sedan överförs på hela tänkandet. Med denna teori hänger det samman varför hos dr Goesch, som ni kan finna, en så våghalsig tanke över huvud taget kan uppträda.

Vidare har jag sagt: beröringsföreställningen spelar en stor roll. Mina kära vänner, jag vill nu läsa upp några ställen ur en av professor Sigmund Freuds böcker, vid vilka jag ber er fästa uppmärksamhet vid vissa saker. Men innan jag läser upp dessa ställen – de är hämtade ur en bok där freudska uppsatser ur den freudska tidskriften Imago har samlats – måste jag förskicka något annat, eftersom det har att göra med fallet Goesch–Sprengel.

Minns ni – de av er som har känt fröken Sprengel under längre tid vet detta – att hos henne spelar det en stor roll att hon vill bevara sitt yttre gentemot människor som har inflytande på auran, att hon hade en skräck för att ge någon handen och liknande. Föreställningen att handgivning är ett kapitalbrott i vår esoterik, det är en föreställning som hon bildade sig redan vid en tid då dr Goesch ännu inte var här. För att karakterisera saken vill jag skildra ett händelseförlopp. Jag hade något att göra i dr Schmiedels laboratorium och träffade där också fröken Sprengel. Jag gav henne handen, och detta gav henne anledning att säga: så är det alltid med honom; han gör en allt möjligt, ger en sedan handen, och därigenom blir allt bortglömt. – Där har ni urkimen till teorin om handgivandet.

I går lästes för er upp vad som i fröken Sprengel, i hennes snåriga själsliga konstitution, har blivit av denna teori med hjälp av dr Goesch: han förmedlade henne de freudska teorierna och kunde systematiskt förbinda sakerna med de freudska tankeformerna. På sidan 27 i den nämnda boken av Freud finns nu följande ställe:

”Huvudkaraktären i den psykologiska konstellation som så har fixerats ligger i det som man skulle kunna kalla individens ambivalenta förhållande till objektet, snarare till handlingen på det. (Efter ett träffande uttryck av Bleuler.) Den vill ständigt utföra denna handling – beröringen – den ser i den den högsta njutningen, men den får inte utföra den, den avskyr den också. Motsatsen mellan de två strömningarna kan inte på kort väg utjämnas, eftersom de – vi kan bara säga – är så lokaliserade i själslivet att de inte kan stöta samman. Förbudet blir högljutt medvetet, den fortbestående beröringslusten är omedveten, personen vet ingenting om den.

Om detta psykologiska moment inte förelåg, skulle en ambivalens varken kunna bevaras så länge eller kunna leda till sådana följdfenomen.” – Här talas det mycket om hur beröringsångesten spelar en viss roll hos neurotikerna. – ”I den kliniska historien om fallet har vi betonat inträngandet av förbudet i så tidig barndom som det avgörande; för den fortsatta gestaltningen faller denna roll på förträngningens mekanism på detta åldersstadium.

Till följd av den förträngning som ägt rum, vilken är förbunden med ett glömskefenomen – amnesi – förblir motiveringen till det medvetet vordna förbudet okänd, och alla försök måste misslyckas att intellektuellt upplösa det, eftersom dessa inte finner den punkt där de skulle kunna angripa. Förbudet är sin styrka skyldig sin tvångsmässiga karaktär – just sitt förhållande till sin omedvetna motpart, den i det fördolda odämpade lusten, alltså en inre nödvändighet som den medvetna insikten saknar. Förbudets överförbarhet och fortplantningsförmåga återspeglar en process som tilldrar sig med den omedvetna lusten och som under det omedvetnas psykologiska betingelser särskilt underlättas.

Driftlusten förskjuts ständigt för att undgå den avspärrning i vilken den befinner sig och söker vinna surrogat för det förbjudna – ersättningsobjekt och ersättningshandlingar. Därför vandrar också förbudet och utsträcker sig till de nya mål för den förbjudna impulsen. Varje nytt angrepp från den förträngda libidon besvarar förbudet med en ny skärpning. Den ömsesidiga hämningen mellan de två kämpande makterna alstrar ett behov av avledning, av minskning av den härskande spänningen, i vilket man kan känna igen tvångshandlingarnas motivering. Dessa är vid neurosen tydliga kompromisshandlingar, i ena avseendet vittnesbörd om ånger, strävanden till botgöring och liknande, i det andra samtidigt ersättningshandlingar som kompenserar driften för det förbjudna. Det är en lag för den neurotiska sjukdomen att dessa tvångshandlingar alltmer träder i driftens tjänst och alltmer närmar sig den ursprungligen förbjudna handlingen.”

Ta nu hela denna tvångsföreställningsprocess kring beröringsångesten och föreställ er att fröken Sprengel, som ett sådant objekt för beröringsångest, hade ställts inför en psykoanalytiker och att denne hade utövat sin vanliga psykoanalytiska praxis, hade kateketiserat henne angående beröringsångesten och hade sökt finna den förutsättning som lett till hennes beröringsångest.

Ett tredje moment som jag ville lyfta fram är förhållandet mellan fröken Sprengel och herr Goesch. Detta förhållande skulle – enligt psykoanalytisk teori – självklart karakteriseras så, att där spelar maskerade erotiska föreställningar. Jag menar detta helt objektivt.

Mina kära vänner, här måste vi ännu se något längre in i hela den psykoanalytiska världsåskådningens struktur. Enligt det sätt på vilket jag nu har analyserat den för er, lyfts alltså vissa själsöar upp ur det undermedvetna, och det förutsätts att alla dessa själsöar till övervägande del är av sexuell natur, så att psykoanalytikerns uppgift består i att komma på sådana upplevelser som inträffat under den första livstiden och sedan sjunkit ned i det undermedvetna och att för botandets skull åter lyfta upp dem. Botandet åstadkoms enligt freudsk teori just därigenom att man lyfter dolda sexuella komplex ur själslivets undermedvetna grunder upp i medvetandet. Hur många framgångar denna metod har haft för att bota patienter diskuteras utförligt i de böcker som handlar om detta.

Ni ser hur grundnyansen i hela psykoanalytikernas tänkande ofta är genomdränkt av psykisk sexualitet. Det går så långt, mina kära vänner, att psykoanalysen tillämpas på alla möjliga andra livsfenomen. Det går så långt att till exempel mytologin, sagoforskningen, av Freuds anhängare och av Freud själv tolkas i psykoanalytisk mening så, att man alltid – i allra största utsträckning – sluter till dold psykisk sexualitet. De vill till exempel förklara oidipusmyten, oidipusproblemet. Innehållet i oidipusmyten är ju kort sagt detta, att Oidipus leds till att döda sin far och gifta sig med sin mor. Nu frågar psykoanalytikern: vad beror detta på? – Och han säger: sådana ting beror alltid på de sexuella komplex som trängts ned i det omedvetna själslivet, och därvid rör det sig vanligen om en sexuell upplevelse som ägt rum under den allra tidigaste barndomen. Och eftersom barnets förhållande till fadern och modern redan från födelsen är ett sexuellt – detta är en fast freudsk uppfattning – så är barnet, om det är en pojke, omedvetet förälskat i sin mor och därför omedvetet, undermedvetet, svartsjukt på fadern.

Ni ser, mina kära vänner, här börjar teorin bli något som kan förleda en att säga: dessa psykoanalytiker borde, om de tror på sin teori, framför allt tillämpa den på sig själva; de borde tillämpa den på det förhållandet att deras öde, deras åskådning härrör från att de i barndomen haft alltför många sexuella processer som har sänkts ned i själslivet. Denna teori måste framför allt tillämpas på Freud och hans bekännare själva.

Uppkomsten av något sådant som oidipusmyten förs alltså, som sagt, tillbaka på att de flesta pojkar i grund och botten, med början vid födelsen, skulle ha ett otillåtet förhållande till sin mor och därför vara svartsjuka på sin far. Fadern blir deras fiende, och följden därav är att fadern i pojkarnas grumliga fantasi på något sätt fortsätter att växa fram som fiende. Men eftersom det senare genom förståndet åstadkoms att man inte får ha något förhållande till modern, så trycks detta förhållande ned i det undermedvetna. Pojken går då genom livet med något som aldrig kommer till hans medvetande, men som är något i stil med ett otillåtet förhållande till hans mor och ett motsatt förhållande till hans far, eftersom han upplever honom som rival.

Alltså måste man enligt psykoanalytisk teori hos defekta själar söka efter själsliga komplex, och då kommer man att finna, när de lyfts upp till medvetandet, att en bot kan inträda. Det är beklagligt att jag inte kan utveckla detta ytterligare, men jag vill försöka antyda det så exakt som möjligt. I den skrift som jag nyss talade om finner ni till exempel på sidan 16 följande:

”Vi har i de föregående framställningarna haft ringa tillfälle att visa att folkpsykologins fakta genom tillämpningen av de psykoanalytiska betraktelserna kan ses i ett nytt ljus, ty vildarnas incestskräck har sedan länge erkänts som sådan och behöver ingen ytterligare tolkning.”

I denna uppsats utvecklas nämligen varför vilden så strängt genomför förbudet mot äktenskap med mor och syster, varför otillåtna förhållanden till mor och syster bestraffas. ”Incest” är kärlek till blodsfränder, och en av de första uppsatserna i denna bok heter ”Incestskräcken”. Denna grundas på det sättet att det egentligen skulle finnas en incestböjelse, särskilt hos varje manligt individ, eftersom ett visst otillåtet förhållande till modern skulle föreligga.

”Vad vi kan tillägga till dess värdering är utsagan att den är ett utsökt infantilt drag — det vill säga vilden bevarar det hela livet, hos barnet är det nedträngt i det undermedvetna — och en påfallande överensstämmelse med neurotikerns själsliv.

Psykoanalysen har lärt oss att pojkens första sexuella objektval är ett incestartat sådant, riktat mot de förbjudna objekten, modern och systern, och har också lärt oss känna de vägar på vilka den växande individen befriar sig från incestens dragningskraft. Neurotikern representerar oss emellertid regelmässigt ett stycke psykisk infantilism; han har antingen inte förmått befria sig från psyko­sexualitetens barnsliga förhållanden, eller också har han återvänt till dem. (Utvecklingshämning och regression.) I hans omedvetna själsliv spelar därför alltjämt eller på nytt de incestartade fixeringarna av libidon huvudrollen. Vi har kommit dithän att förklara det av incestbegäret behärskade förhållandet till föräldrarna som neuro­sens kärnkomplex.” – Kärnkomplexet i neurosen är enligt psykoanalytisk teori pojkens otillåtna sexuella böjelse för mor och syster. – ”Avslöjandet av incestens betydelse för neurosen möter naturligtvis den allmännaste misstro hos de vuxna och normala; samma avvisande kommer till exempel också att möta Otto Ranks arbeten, som i allt större utsträckning visar hur mycket incesttemat står i centrum för det poetiska intresset och i otaliga variationer och förvanskningar levererar stoffet till poesin. Vi är nödsakade att tro att ett sådant avvisande framför allt är en produkt av människans djupa motvilja mot sina forna, sedermera förträngda incestönskningar. Därför är det inte oviktigt för oss att hos vilda folk kunna visa att de ännu upplever människans till senare omedvetenhet bestämda incestönskningar som hotfulla och värdiga de strängaste försvarsåtgärder.”

Utgående från detta, mina kära vänner, breder sig en atmosfär av sexuella föreställningar ut över hela psykoanalytikernas område. De lever och väver så att säga i sexualföreställningar. Därför har inget mer än psykoanalysen bidragit till att den mest otroliga förlöjligandet av det naturliga i människolivet verkligen så småningom, jag vill säga utan att människorna märker det, smyger sig in i livet. Och jag måste säga att jag djupt kan känna med en gammal man som hela sitt liv har strävat efter att bidra till att införa moral även i medicinen, Moritz Benedikt, när han säger: när man ser sig omkring kan man märka att vi läkare för trettio år sedan visste mindre om vissa sexuella abnormiteter än dagens artonåriga pensionatsflickor. Man kan känna med denne man, ty det motsvarar sanningen. Jag vill särskilt nämna detta därför att det är utomordentligt viktigt att betrakta vissa företeelser i barnets liv på ett naturligt sätt och inte i onödan genast se dem under sexualitetens aspekt.

Hos barn är länge något en oskyldig handling som i dag, utifrån snåriga teorier, på något sätt betraktas som sexuell förvillelse. Och i de flesta fall behöver man inte gå längre än att se sakerna som inget annat än barnsligt ofog. Ett par smällar på ett visst ställe av kroppen räcker som tillräcklig kur. Den sämsta kuren är däremot den att man talar mycket om dessa saker eller till och med talar mycket med barnen själva och lär dem allehanda teorier. Det är svårt att ens med vuxna tala helt klart om dessa ting. Men den som ofta har att ge råd i mångahanda avseenden råkar tyvärr ofta ut för att föräldrar kommer med klagomål, ibland mycket dumma klagomål, bland annat också med klagan över att barn lider av sexuella förvillelser.

Och vad låg till grund för detta? Endast detta: att barnet kliade sig. Det fanns ingen annan anledning än att barnet kliade sig. Och lika litet som kliandet på armen är en sexuell akt, lika litet är kliandet på ett annat ställe en sexuell akt. Dr Freud däremot företräder idén att varje kliande, varje beröring, munnen mot nappen, är en sexuell akt. Dr Freud häller sexualitetens aura över hela människans liv. Det vore verkligen gott att sysselsätta sig något med dessa ting för att därigenom lära känna den materialistiska vetenskapens utväxter, alltså att sysselsätta sig något med det man kallar den freudska psykoanalysen. Så förs alltså allt in i denna atmosfär, betraktas så att säga sub specie av dessa ting.

En ungersk psykoanalytiker skriver i en bok som dr Freud anför, om en femårig pojke vid namn Arpad, om vars intresses källa för livet på hönsgården denne ungerske psykoanalytiker Ferenczi inte hyste något tvivel: ”Den livliga sexuella samvaron mellan tupp och höna, äggläggningen och det framkrypande av den unga ’kullen’ tillfredsställde hans sexuella vetgirighet, som egentligen gällde det mänskliga familjelivet. Efter mönster av hönslivet hade han format sina objektönskningar, när han en gång sade till grannfrun: ’Jag skall gifta mig med er och er syster och mina tre kusiner och kokerskan, nej, i stället för kokerskan hellre modern.’”

Man skulle hellre längta tillbaka till tider då man kunde höra sådant hos barn utan att behöva ta sin tillflykt till sexuella teorier av så snårigt slag. Jag vill, mina kära vänner, endast antyda detta tema, men det kommer inom den närmaste tiden att just på denna punkt kunna talas till lugnande för fäder och mödrar. Ty alldeles omärkligt sprider sig den freudska teorin starkt och utan att människorna alltid märker det, en teori som visserligen endast är ett symptom på att en sådan drift går genom världen. När föräldrar kommer med klagan över att deras fyra- till femåriga söner eller döttrar lider av sexuella förvillelser, måste man oftast ge svaret: förvillelserna består i huvudsak i det sätt på vilket ni tänker om fallet. – Det är oftast den största förvillelsen.

Där har ni den atmosfär i vilken den freudska psykoanalysen plaskar. Jag vet naturligtvis att freudianer kan invända något mot detta när man framställer det så här kortfattat. Men uttrycket är fullt berättigat att hela psykoanalysen plaskar i dessa psykosexuella ting, ja, att den dryper av dem, såsom detta framträder i dess avhandlingar.

Föreställ er nu emellertid, mina kära vänner, att hos någon verkligen förutsättningen föreligger att det i det mänskliga undermedvetna finns psykosexuella öar. Vad kan då inträffa? Det kan inträffa att den ifrågavarande freudske teoretikern tar sig an vederbörande, som han förutsätter detta hos, och kateketiserar honom och därigenom tillför ett nytt kapitel eller ett nytt fall till den freudska psykoanalytiska teorin. Det hade i det fall som sysselsätter oss kunnat inträffa att herr dr Goesch hade sagt till sig själv: den skall jag kateketisera, då kommer jag att finna mycket i dessa psykosexuella öar som tjänar mig till att belägga de freudska teorierna. – Men därtill hade något krävts som man endast kan beteckna så att man säger: herr dr Goeschs själ hade behövt vara starkare. Den dukade emellertid under för en viss art av förhållande till hans nyvalda väninna, och för hela detta förhållande är det material som föreligger det mest utmärkta.

Den som använder detta på rätt sätt finner möjligheten att beteckna hela förhållandet på det mest utmärkta sätt med objektiv-klinisk noggrannhet. Och eftersom det i många fall inte så mycket beror på om man har att göra med ett viktigt eller ett oviktigt fall, utan på vad man kan lära av fallet, måste jag säga att fallet slutligen kan leda till en sådan betraktelse som den jag gav år 1900 i en uppsats i Wiener klinische Rundschau om ”Friedrich Nietzsches filosofi som ett psykopatologiskt problem”. Ty man måste vid sidan av allt det som Nietzsches genialitet har gett världen även känna förpliktelsen att visa hur världen förhåller sig felaktigt till Friedrich Nietzsche när den inte beaktar det psykopatologiska hos honom. För vårt sällskapsliv är det viktigt att det psykopatologiska inte tar överhand, att det rensas bort ur sinnena och betraktas i rätt ljus och att psykopaten inte betraktas som ett väsen av högre art. Därför är det viktigt att även sådana fall betraktas på rätt sätt och bedöms från en riktig ståndpunkt med avseende på vad det egentligen rör sig om.

Tiden har redan framskridit alltför långt för att jag skulle kunna utveckla hur ovädret så småningom drog upp. När jag i maj detta år var i Wien, i Österrike, skrev ett av våra medlemmar till mig ett brev, som jag – eftersom man nu inte kan bära brev över gränsen – måste riva sönder när jag återvände hit, men i vilket ungefär samma förebråelser framfördes, även under medverkan av den freudska psykoanalysen, såsom de har uppkommit hos dr Goesch under inflytande av fröken Sprengel. Förebråelserna i det brevet kom från samma håll; det är så att säga samma vind. Många satser skulle till och med, om jag kunde läsa upp dem för er, på ett märkligt sätt överensstämma med det som fröken Sprengel har inspirerat i dr Goesch.

Vad föreligger då egentligen i fallet Goesch–Sprengel? Det föreligger inte endast det att dr Goesch inte varit den rätta psykoanalytikern, ty därtill hade han behövt ett objektivt förhållande till fröken Sprengel, såsom det som råder mellan läkare och patient. Hon verkade emellertid alltför överväldigande på honom, och därför blev inte endast herr Goeschs övermedvetande till examinator. Enligt freudsk teori kom alltså allt det fram som levde i väninnans, ”sigillbevararinnans”, själ. Men eftersom det gick in i det undermedvetna, maskerades det genom en hel teori, sådan som den föreligger i dr Goeschs brev.

Med fallet Goesch–Sprengel, som har uppstått ur ett av de största misstag, ur en av vår tids värsta materialistiska teorier, kommer man endast till rätta genom insikten att båda personligheterna har lagt en mystisk mantel över sina mänskligt-alltför-mänskliga förhållanden, en mantel som i väsentligt – och denna sida är genom utmärkta dokument tillräckligt belagd – är en inhöljning av ett mänskligt-alltför-mänskligt förhållande med freudska psykoanalytiska teorier.

Om vi då strävar efter att hjälpa sådana människor som kommer till oss med sådana snåriga själsliga konstitutioner, då, mina kära vänner, inträffar mycket ofta det att dessa människor, som först var ganska inställsamma anhängare, senare förvandlar sitt anhängarskap till fiendskap. Även detta är något som helt psykoanalytiskt kan förklaras. Men för oss är det trängande nödvändigt att bry oss om världen. Ty på samma sätt som det från detta håll, från den av sexuella föreställningar översvämmade psykoanalytiska strömningen, varje dag kan växa fram nya fiendskaper mot oss, så kan det från alla möjliga andra villfarelser i tiden, i vilka det mänskligt-alltför-mänskliga har kört fast, möta oss fiendskap.

Ni ser, här har ni också ett exempel på hur oerhört nödvändigt det är för oss att studera sådana fall som, just därför att vårt sällskap en gång är en andlig rörelse, måste intressera oss i hög grad.

Jag skulle kunna fortsätta att tala länge, men jag vill och kan inte göra det i dag, eftersom ni måste förhandla. Men jag ville antyda de första trevande stegen på den väg som måste sökas om man vill se var farorna för vår rörelse ligger, och hur trängande nödvändigt det är att vi – var och en efter bästa förmåga – arbetar gentemot världen, så att världen där ute vet att den inte har rädda harar framför sig, utan människor som vet att stå upp för sin sak och – förlåt mig – även för kvinnan. När saker uppträder som maskerar sig, såsom här sker i detta brev, då åligger det oss att slita av dessa ting masken och visa var deras ursprung ligger. De ligger mycket djupare än man vanligen söker dem; de ligger i den materialistiska riktning i vår tid som inte bara har blivit en vetenskaplig riktning utan har förgiftat hela vårt liv, och till vars bekämpande vår rörelse egentligen är till för, men till vars bekämpande vi också måste rusta oss och inte fortsätta att slumra på det sättet att vi endast tar upp de allra nödvändigaste begreppen, utan att vi öppnar ögonen och ser vad som försiggår i världen, vad de människor som kommer till oss har lärt sig i världen och vad de bär med sig av detta lärda in i vår gemenskap när de kommer till oss.