Tolfte föredraget
[1] Mina kära vänner! Vi får naturligtvis i dag minnas att det är ett gynnsamt karmiskt sammanträffande att vi åter är samlade under den tid då det för två år sedan blev möjligt att här fullborda den första Människoinvigningshandlingen. Vi har något märkligt i ordningen av huvudpunkterna i utvecklingen av vårt andliga liv här: Människoinvigningshandlingen för två år sedan, branden i Goetheanum ett år senare, grundstensläggningen av Antroposofiska sällskapet, och nu, efter det andra året, är vi här tillsammans för att, såsom det är ert behov, betrakta Apokalypsen.
[2] Betraktandet av Apokalypsen hänger ju, som jag från början har nämnt, nära samman med det som Människoinvigningshandlingen innesluter, och därför är egentligen varje dag som vi nu ägnar åt Apokalypsens betraktande redan en minneshögtid över det som vi för två år sedan lät leva ibland oss, för att föra in i detta liv det som från den andliga världen ville uppenbara sig som den nuvarande moderna kulten.
[3] Nu kommer det kanske just med hänsyn till händelsernas sammanfall att vara riktigt att vi i dag har framför oss den punkt i Apokalypsen som erbjuder de största svårigheterna för förståelsen, men som egentligen för oss rakt in i Apokalypsens hjärta och som på det innerligaste sättet just hänger samman med Människoinvigningshandlingens mysterium, därför att den objektivt hänger samman med Kristi väsen. Det är egentligen endast möjligt att tala om denna punkt i samband med Apokalypsen. Ty Apokalypsen bär så tydligt på sin panna den kristna grundkaraktären, att det är fullkomligt otvetydigt att vi inte kan få fram något som på något sätt avviker från kristen betraktelse, om vi betraktar det som på ett naturligt sätt hänger samman med denna Apokalyps. Och det kan försäkras er att det som jag beträffande denna punkt, som vi i dag vill tala om, kommer att ha att säga, på ett synnerligen påfallande sätt framgår ur apokalyptikerns syner.
[4] Se, mina kära vänner, vi befinner oss sedan början av 1400-talet i den femte efteratlantiska tidsåldern, och inom denna vid början av den förnyade kamp som Mikael kommer att ha att föra inom allt det som skall ske under den närmaste tiden. Och vi blickar därifrån tillbaka på den fjärde efteratlantiska tidsåldern, som omedelbart föregick vår egen.
[5] Vi vet ju att denna fjärde efteratlantiska tidsålder ungefär började omkring år 747 före Mysteriet på Golgata, att Mysteriet på Golgata föll in i denna fjärde efteratlantiska tidsålder – visserligen inte alldeles exakt i mitten, eftersom det mer eller mindre ägde rum under den första hälften av den fjärde efteratlantiska tidsåldern, men ändå kan det, om man tar hänsyn till de förskjutningar som alltid äger rum i världsevolutionen vid händelser, sättas i mitten av denna tidsålder. Vi kan alltså schematiskt teckna det som hänger samman med vår andliga utveckling ungefär så att vi säger (det ritas): Den femte efteratlantiska tidsåldern är här. Den föregicks av den fjärde, tredje, andra, första och så vidare, och därefter allt längre tillbaka till den atlantiska katastrofen, som ju i avgörande grad omgestaltade vår jordytas gestalt, som så att säga framkallade ett nytt anlete för vår jord.
[6] Låt oss nu betrakta denna fjärde tidsålder, den atlantiska, vad den representerar. Den föregicks av det som jag ofta har kallat den lemuriska tidsåldern i jordutvecklingen, därefter det som vi kan beteckna som den andra och den första tidsåldern i jordutvecklingen. Men dessa tre första tidsåldrar i jordutvecklingen fram till den atlantiska tidsåldern är ju upprepningar: den första av Saturnusåldern, den andra av Solåldern, den tredje av Månåldern. Först den fjärde, den atlantiska tidsåldern, utgör något nytt. De föregående tidsåldrarna är genomgående upprepningar, visserligen upprepningar på en högre nivå, men dock upprepningar.
[7] Den atlantiska tidsåldern, alltså denna fjärde tidsålder, utgör något nytt. Och det som då ägde rum under den atlantiska tidsåldern inträffade ju när jorden ännu hade väsentligt andra former än de senare. En fast jordskorpa fanns nämligen särskilt under mitten av den atlantiska tiden inte i samma mening som i dag. De geologiska tidsåldrar som antas för dessa ting är ju illusioner. De tider då jorden stelnade ur ett relativt fast-flytande tillstånd ligger ännu i den atlantiska tiden. Och människosläktet var under den atlantiska tiden helt annorlunda. Det hade ännu under mitten av den atlantiska tiden inte dagens fasta benskelett. Människorna i sin dåtida beskaffenhet liknade substantiellt mer eller mindre lägre djur – inte till formen, till formen var de mycket ädelt gestaltade – men substantiellt liknade de lägre, manetliknande djur i mjuk, broskbildande substans.
[8] Vi kan alltså säga: Alla fysiska förhållanden på jorden har sedan dessa tider förändrats och visar inte längre de radikala metamorfoser, de radikala omvandlingar, som ännu var möjliga under mitten av den atlantiska tiden. Man hade då till exempel i den omedelbara nuvarande tillvaron möjligheten till metamorfos på ett sådant sätt att människan, som bestod av mjuk materia, ibland var större, ibland mindre, ibland så och ibland så gestaltad, beroende på hennes själsinre. Ty varje själsrörelse präglade sig genast i den fysiska kroppen. Den som under mitten av den atlantiska tiden hade längtan att gripa något långt borta, hans vilja verkade in i de manetliknande organen så att dessa förlängdes långt ut. Hela det fysiska skeendet var alltså ett annat; de fysiska processerna i den omedelbara närvaron var i hela sitt förlopp annorlunda. I alla fysiska processer, i alla transformationer, metamorfoser, visade sig en bild av det verkliga andliga skeendet.
[9] I dag är det ju inte så. I dag ser människan ut i världen, och i det som där ute sker, till och med i årstidernas växling, varseblir hon inte längre andens verkan. Vid de snabba transformationerna i den gamla atlantiska tiden fanns det för människan inget tvivel om att denna värld innehöll något gudomligt-andligt. Även om den atlantiska kontinenten då i huvudsak redan behöll sina former, var den något utomordentligt rörligt, omgiven av en vävande, tät vätska; den var något som man inte kan kalla halvflytande, men dock segflytande, som kunde bära de ännu så mjukt organiserade kropparna, de växter som ännu inte var fästa vid marken utan som helt och hållet ännu svävade eller gled i det substantiellt mjuka och rörliga. Det var alltså helt andra fysiska förhållanden. Man kan säga: Hav och land var ännu inte skilda på det sätt som senare, de gick ännu in i varandra. Det var så att de som då kunde se förhållandena talade om: I det omedelbart angränsande havet, där det metamorfoserande uttrycker sig mer och starkare än på det fast-flytande landet, där verkar gudarna starkare. Runtom Atlantis såg man de verkande gudarna. Man tvivlade inte på att där verkade dessa gudar; man uppfattade överallt det andliga och det själsliga tillsammans med det fysiska; och man såg i det fysiska det själsliga och det andliga.
[10] Man kan därför med rätta betrakta det som en egenart hos den fjärde efteratlantiska tidsåldern – visserligen var det i de århundraden då den närmade sig den nya femte efteratlantiska tidsåldern inte längre så tydligt, men under den grekiska tiden var det helt tydligt – att man i allt som spelade i luften såg det gudomliga verkandet. I det fast-flytande såg man det gudomliga verkandet i det gamla Atlantis; i det flytande-luftformiga, i molnbildning, skymningsbildning och så vidare, såg man det gudomliga verkandet i den fjärde efteratlantiska tidsåldern. Människornas medvetande under denna fjärde efteratlantiska tidsålder var ännu inte så klart att vi finner definitionsliknande beskrivningar av detta, men det fanns där. Ty jag vill veta hur den oförställda människosjälen annars skall förstå de underbara molnmålningarna i den tidiga renässansens bilder, om inte som ett kännande av hur något andligt föds fram, hur man känner det gudomligt-andliga verkandet i luft-moln-väsendet, i det luft-vattniga väsendet.
[11] Se, människan var under denna tid sådan att hon inte riktade blicken mot det fysiska i molnbildningen, utan mot det som hon upplevde som det genom molnen uppenbarande. Denna känsla är oerhört vacker men svår att rekonstruera för det moderna medvetandet. När människan – till och med ännu under 800- och 900-talen efter Kristus – såg morgonhimlen, hur gryningen, den i skymningsglans skimrande molnbildningen stod inför hennes själ, då kände hon faktiskt ännu Aurora, morgonrodnaden, som något levande; och på samma sätt kände hon aftonrodnaden.
[12] Så kan vi säga: I det gamla Atlantis såg man det andliga fysiskt. Därefter följde den efteratlantiska tiden med sina sju tidsåldrar. Upprepningen av det atlantiska, upprepningen av det som fysiskt hade försiggått i Atlantis, skedde i denna fjärde efteratlantiska tidsålder själsligt. De mäktiga omvälvningar som jag har talat om – åren 333, 666, som är själsliga omvälvningar i mänsklighetens utveckling – motsvaras av helt och hållet fysiska omvälvningar i den atlantiska tiden. Och searna i den grekisk-latinska tidsåldern kände mycket väl att när de såg något sådant som uppenbarelser i det flytande-luftformiga, så visade sig i deras själar något som en upprepning av tidigare jordtillstånd, som då hade förlöpt i det fysiska. Medvetandet om detta fanns redan, om än i det dämpade tillstånd som medvetandet över huvud taget hade då.
[13] Men i allt det som levde i sådana skolor som till exempel skolan i Chartres, som jag nyligen har nämnt i antroposofiska föredrag, levde fortfarande sådana framställningar som visar hur det själsliga upplevandet i denna grekisk-latinska tidsålder var en själslig upprepning av det tätare fysiska upplevandet och skeendet under den atlantiska tiden.
[14] Och nu står vi i medvetandesjälens tidsålder. Det omedelbara själsliga upplevandet i det luftformigt-flytande har slocknat. Men, man skulle kunna säga, genom en slags katastrof, med vilken den femte efteratlantiska tidsåldern har börjat, förbereds nu först den fortsatta utvecklingen av mänsklighetens medvetandesjäl. Vi befinner oss fortfarande till viss del i kaoset i denna utveckling av medvetandesjälen i förhållande till den yttre civilisationen. Men just Michaelstidens början skall bringa ordnande insikt i detta kaos. Denna insikt kommer att bestå i att, på samma sätt som minnen stiger upp i människan, helt andligt – inte längre fysiskt som i den atlantiska tiden, inte själsligt som i den grekisk-latinska tiden, utan helt andligt – kommer bilder att uppträda, något som tankemässiga hägringar, i synnerhet efter uppenbarelsen av den eteriske Kristus. I människans tankar kommer inre hägringsbilder att uppträda, som har visionär karaktär men som i medvetandesjälens tidsålder kommer att vara fullt medvetna. Och såsom man i öknen genom luftens värme ser hägringar – de framkallas ju av luftens värme – så kommer den mänskliga tanken att bäras till förståelsen av det luftformigt-eldiga, det luftformigt-värmeartade.
[15] Vi kan säga: I den atlantiska tiden uppfattade människan det gudomliga i det fasta-flytande, det vill säga mer i den yttre fysiska materien; i den fjärde efteratlantiska, den grekisk-latinska tidsåldern, uppfattade människan det andliga i de underbara formerna av det flytande-luftformiga; och nu – i den femte efteratlantiska tidsåldern, där medvetandesjälen kommer att uppfatta – kommer vi att uppleva hur alltmer och mer i medvetandet träder fram det luftformigt-eldiga, det luftformiga värmetillståndet, och detta kommer att låta stiga upp inför människan i mäktiga andliga bilder det som grekerna upplevde själsligt och som invånarna i Atlantis upplevde fysiskt.
[16] En tidsålder står alltså inför mänsklighetens utveckling där visioner med tankarnas klarhet kommer att uppträda om jordens urtider och om människans ursprung och allt som därmed sammanhänger. Den darwinistiska uppfattningen, som helt och hållet genom rena slutledningar gav människan ett lågt ursprung, föregår utvecklingen av den inre åskådningen, utvecklingen av de underbara imaginationerna, som ur människans inre värme, förenad med andningsprocessen, kommer att uppträda som konkreta, färgade, innehållsrika visionära tankar. Människan kommer att veta vad hon var genom att hon först likt i en spegling kommer att se den grekisk-latinska tidsåldern, och därefter bakom denna, det som var i Atlantis.
[17] Se, mina kära vänner, detta skådande angår oss egentligen helt omedelbart, eftersom det kommer att inträda i mänsklighetens nästa epok; detta skådande är det där vi, just därför att det ligger oss så nära, bokstavligen ser apokalyptikern i hjärtat. Ty det skådande som omedelbart står för dörren är det som han antyder i bilden: kvinnan, klädd i solen, med draken under sina fötter, som föder ett gossebarn (Upp. 12:1).
[18] Genom det som uttrycks i denna bild kommer i själva verket många människor att bli seende redan under detta århundrade. Från denna bild strålar mycket ut som kommer att ge människorna förståelse. Först och främst lyser denna bild tillbaka in i den grekisk-latinska tidsåldern, där förståelsen för bildens gestalt på själsligt sätt förbereddes, sådan som den kommer att framträda i den närmaste framtiden. Den har antagit de mest skiftande former: Isis med Horusbarnet, Kristusföderskan med Kristusbarnet; dessa ting levde på ett underbart djupt sätt just i den grekisk-latinska tidsåldern i många metamorfoser, som ännu finns bevarade i traditionen.
[19] I den närmaste framtiden kommer människorna att blicka tillbaka på det sätt att skåda som människorna i den fjärde efteratlantiska tidsåldern hade, då de såg denna bild i molnen, det vill säga i det flytande-luftformiga. Och vidare kommer man att blicka tillbaka på det som levde i Atlantis fysiska skeenden. Det kommer bokstavligen att vara som om denna bild av den solklädda kvinnan, som föder ett gossebarn och har draken under sina fötter, genom ett slags andligt teleskop, ett slags okulär, pekade på en mycket avlägsen tid, då det jordiskt-fysiska ännu hängde samman med det överjordiskt-kosmiska. Det fanns då en mycket innerligare kontakt mellan jorden och planetvärlden och solvärlden.
[20] Ty vi vet ju: Under den tid då den gamla Saturnusåldern upprepades fanns det i jordutvecklingen mycket av den gamla Saturnus’ egenart, om än i förtätad form. När den andra perioden i jordutvecklingen medförde upprepningen av den gamla Solåldern, skilde sig solen från jorden, som under Saturnusutvecklingen ännu hade varit förenad med den, och med den alla varelser som hörde till solen. Under den tredje perioden i jordutvecklingen, den lemuriska, skilde sig även månen från jorden, så att denna trefald: jord, sol och måne blev den närmaste jordiska realiteten. Hur planeterna tillkom finner ni karakteriserat i min bok Den hemliga vetenskapen. Men vi måste också rikta blicken mot alla de skeenden som jag har skildrat beträffande människosjälarnas återvändande under den atlantiska tiden. Detta är jordiska skeenden, sedda ur jordens perspektiv.
[21] Låt oss nu tillfoga ännu något annat. Se, mina kära vänner, sedan Mysteriet på Golgata betraktades Kristus av dem som som invigda uppfattade världens hemligheter som ett solväsen, som före Mysteriet på Golgata var förenat med solen. Mysteriernas präster under den förkristna tiden vände blicken mot solen när de ville förena sig med Kristus. Kristus har sedan Mysteriet på Golgata blivit jordande. I jordelivet, i jordverkan skall vi söka honom: Kristus, solanden. De som ville se honom, som ville ha gemenskap med honom före Mysteriet på Golgata, måste höja sig till solen.
[22] Denne solande, som vi med rätta – i den form i vilken han kom till jorden – kan beteckna som ett manligt väsen, är i denna form – även om liknande skeenden kan beskrivas för tidigare tidsåldrar, såsom jag upprepade gånger har gjort – lysande skildrad i apokalyptikerns vision, i den djupa skådning som omedelbart, nästan materiellt, stod där som en strålande fysisk uppenbarelse under mitten av den atlantiska tiden. Efter denna tidpunkt såg mysteriernas visa, när de blickade upp mot solen, hur Kristus utvecklades och mognade i solen fram till den punkt då han kunde genomgå Mysteriet på Golgata. När de blickade tillbaka till denna utvecklingspunkt i den atlantiska tiden såg de i denna tid en födelse äga rum i kosmos, där ute i solen.
[23] Prästerna som under mitten av den atlantiska tiden såg Kristi födelse som ett manligt väsen i solen, de såg före detta i solen ett kvinnligt väsen. Detta är den betydelsefulla vändpunkt som inträdde under mitten av den atlantiska tiden: före denna tid såg man inom den andliga solauran det kosmiska kvinnliga väsendet, ”kvinnan, klädd i solen”. Detta motsvarade verkligen det som då ägde rum i det överjordiska, i himlen: ”kvinnan, klädd i solen, som föder ett gossebarn”. Apokalyptikern betecknar detta med rätta som födelsen av ett gossebarn, som är samma väsen som sedan gick genom Mysteriet på Golgata och som tidigare hade genomgått andra former. En slags födelse, som visserligen var en komplicerad form av metamorfos, ägde då rum under den atlantiska tiden. Man kunde se hur solen födde sitt manliga, sitt sonliga. Vad betydde detta för jorden? Under mitten av den atlantiska tiden upplevde man naturligtvis solens tillvaro helt annorlunda än i dag. I dag betraktar man solen som om den vore en ansamling av kratrar och brinnande massor; det är en fasansfull syn som dagens fysiker beskriver. Men då såg man det som jag nu har beskrivit. Man såg verkligen den solklädda kvinnan, draken under hennes fötter, födande ett gossebarn. De som såg och förstod detta sade till sig själva: Detta är i himlen Kristi födelse; för oss är det födelsen av vårt jag – även om detta jag först mycket senare drog in i människans inre.
[24] Sedan denna tidpunkt under mitten av Atlantis förlöpte utvecklingen så att människorna blev allt mer medvetna om sitt jag. Visserligen var de inte medvetna om sitt jag på samma sätt som vi i dag, utan mer på ett elementärt sätt, men de blev allt mer medvetna om sitt jag genom att mysteriernas präster uppmärksammade dem på detta: Solen tänder jaget i människan. – Och genom denna födelse, sådan apokalyptikern visar den i bilden, tändes jaget ständigt utifrån genom solens inverkan, fram till den fjärde efteratlantiska tidsåldern, då jaget hade dragit in i människan. Detta kände man; man kände människan som tillhörig solen. Detta var en känsla som då grep djupt in i människans natur.
[25] I dag, då vi i fråga om själsligt upplevande har blivit sådana veklingar, kan vi knappast mäta hur vågande och stormande människornas själsupplevelser var i forna tider. Ty inför det faktum att människan fick jaget skänkt ur kosmos, upplevde hon då på jorden att allt det som varit hennes tidigare natur nu blev något annat. Tidigare var hon ju i huvudsak hänvisad till sin astralkropp, till det som låg i det astrala, och detta verkade i det själsligt-andliga så att människan under denna äldre tid hade föreställningen: Här (se ritning på tavla 9, vänster) står hon, där uppe är solen, jaget är ännu inte där, men från solen verkar det astrala ned. Människan bär från solen astralkroppen inom sig, astralkroppen som ännu inte behärskas av jaget, som inuti ännu bär visserligen förfinade men djurliknande emotioner. – Nu har hon blivit en helt annan människa, den jag-blivne, som tidigare endast genomströmmades av astralkroppen. Allt detta kom från solen.
[26] Låt oss nu en gång ställa för vårt inre öga – jag vill rita det helt schematiskt (tavla 9, nedre vänstra delen) – hur bilden, solbilden från den äldsta atlantiska tiden, var genomträngd av ett levande ljussken som bubblade i den nedre hälften av solväsendet. Därur föddes något uppåt; man anade något av ett anlete här. Där nere i solväsendet kände människan ursprunget till det som i hennes egen astralkropp jäste som emotioner, men också allt det som över huvud taget gav människan hennes själsliga och andliga väsen. Nästa fas, hur man senare såg solen, skulle ha varit denna (se tavla 9, nedre mitten): tydligare frambringad, anletet blir klarare, antar gestalten av ett kvinnligt väsen, ännu otydligt det som skall skänka människan behärskning genom jaget. Utrymmet där nere, där det djuriska slingrar sig, blir allt mindre; slutligen kommer den tid då kvinnan är där i solen, som föder gossebarnet, och under hennes fötter nu ligger det som tidigare fanns där (ritning), alltså där den jag-födande kvinnan från solen visar bilden av att behärska draken: den astrala världen från den tidigare epoken, som nu är under hennes fötter.
[27] Där började då i solen Mikaels strid med draken, och den ledde till – detta såg man faktiskt som fysisk uppenbarelse – att allt det som var i solen långsamt rörde sig mot jorden och blev jordiskt ingrediens, jordiskt innehåll, och därigenom nu behärskade människan i hennes omedvetna, medan jaget alltmer drog in i hennes medvetande.
[28] Det som kosmiskt försiggick under den atlantiska tidsåldern hade sin mytologiska motsvarighet under den grekisk-latinska tidsåldern. Den tidigare bilden av Isis med Horusbarnet, som sedan blev bilden av Jungfrun med Jesusbarnet, kommer mänskligheten återblickande att kunna uppleva som vision under den närmaste tidsålder som nu står för dörren. Människan kommer i denna bild att se den solklädda kvinnan som har draken under sina fötter, den drake som av Mikael kastades ned på jorden så att han inte längre finns i himlen. Denna bild, som sedan kommer att förvandlas, kommer att framträda i den tidsålder då draken är lös och då det inträder som jag beskrev för er i går. Det är faktiskt så att mänskligheten står inför ett fördjupat skådande av jordens urtid, av människans ursprung och samtidigt ett eteriskt skådande av Kristusväsendet, ty i Mikaeltiden kommer det att inträda som apokalyptikern antyder när han talar om att Mikael kastade ned drakdjuret på jorden, där det verkar i människonaturen. Men Mikael kommer åter att ta hand om det i människonaturen som han har kastat ned som drakdjuret.
[29] Låt oss levande föreställa oss detta, mina kära vänner. Man kommer åter att blicka in i den atlantiska tiden. Apokalyptikern gör det i förväg; han har visionen av den solklädda kvinnan som föder Jesusbarnet och har draken under sina fötter. – Denna bild blir allt svagare och svagare ju längre den atlantiska utvecklingen fortskrider. Och vid slutet av den atlantiska utvecklingen inträffar det att de nya kontinenterna reser sig ur havet, de kontinenter som bär de krafter genom vilka människorna under den efteratlantiska tiden har hamnat i sina olika villfarelser. Ur havet stiger det upp, djuret med de sju huvudena (Upp. 13:1), och ett sjufaldigt land stiger ur havet och drar människorna ned genom det som andligt dunstar upp från deras emotioner från jorden.
[30] I formen av detta sju-hövdade djur som stiger upp ur havet framträder för apokalyptikern också den atlantiska katastrofen, och det kommer åter att framträda i framtiden när det som apokalyptikern antyder åter inträffar under Mikaeltiden. Det är helt verkliga skeenden som apokalyptikern talar om, och som angår oss djupt i fråga om mänsklighetens andliga liv. Och just det som här finns i denna bild hänger samman med Kristi väsen.
[31] Vi går mot en tidsålder då man i sanning åter kommer att se hur anden lever i det jordiska, där alltså även de andliga skeendena i transsubstantiationen kommer att kunna framträda inför människosjälen. Då kommer just i transsubstantiationen att framträda den jordiska återspeglingen av det som i himmelsregionerna har försiggått på så sätt att det som sedan mitten av den atlantiska tiden har skett är ett litet utsnitt av detta och allt sammanhänger med Kristi väsen. Då kommer man att förstå hur en sådan metamorfos som den i transsubstantiationen över huvud taget är möjlig, när man i det som i dag är fysiskt och kemiskt endast kommer att se ett avsnitt och även kommer att hänföra transsubstantiationen till något helt annat än det blott skenbart materiella.
[32] Så får vi fördjupa vårt minne av den första Människoinvigningshandlingen för två år sedan: detta minne av det som i den atlantiska tiden i sanning steg ned från himlen, av det som i den grekisk-latinska tiden uppenbarade sig i molnen, av den Kristus som vandrade på jorden och greps av människorna i deras visioner, av den Kristus som i vår tid vandrar eteriskt på jorden men som greps av människorna i imaginationer, i visioner. I transsubstantiationen är Kristus närvarande och kommer alltmer att bli närvarande för människorna. I de skeenden som jag i dag har beskrivit ligger de vägar genom vilka Kristus gradvis blev inneboende i jordutvecklingens skeenden.
[33] Låt oss i dag ta upp detta som en slags högtidsföreställning i oss till åminnelse av den första Människoinvigningshandlingen som fullbordades i Goetheanum för två år sedan.
Lämna ett svar