Tionde föredraget
[ 1 ]
Mina kära vänner!
Vi har så att säga ställt apokalyptikerns slutperspektiv inför vår själ, och vi ser hur detta slutperspektiv verkligen är skildrat på ett sådant sätt att det, om vi förstår det rätt, står i full överensstämmelse med allt det som den mest exakta andliga vetenskap kan säga om evolutionen. Vi har sett att i Apokalypsen kommer till uttryck den omsvängning som inträder i uppbyggnaden av människoväsendet och kulturyttringarna, från ett byggande nerifrån och upp till en form av byggande uppifrån och ned. Och jag har vid slutet av den föregående betraktelsen uppmärksammat att den som ärligt söker förstå Apokalypsen, drivs till att lära känna de ting som ur andeforskningen kan sägas om världens evolution.
[ 2 ]
Vi ser att det finns vissa ställen i Apokalypsen där man endast kommer att finna en mening, och endast då kan fatta dem rätt, om man slår in på vägen för den antroposofiska människokunskapen. Så är det i högsta grad fallet när man har att göra med en uppenbarelse som stöder sig på upplevelser av den andliga världen själv. Naturligtvis måste man först ha sinne för detta, för att kunna inse att något sådant som de bilder som framträder i Apokalypsen är uppenbarelser av den andliga världen. Då kommer man också över frågan: Var apokalyptikern verkligen i stånd att på intellektuell väg av sig själv inse alla dessa enskildheter som vi finner i hans verk? – Nå, det kan det ju egentligen inte handla om. Det kan endast handla om huruvida han var en verklig siare. Han ser in i den andliga världen, och tingen i den andliga världen är ju inte sanna genom honom; de är sanna genom sitt eget innehåll. De bär detta eget innehåll i sig genom själva uppenbarelsen, inte genom honom. Så kan det mycket väl komma yttre rationalistiska forskare och visa: Ja, den som gav Apokalypsen var bildad i denna och denna utsträckning, och man kan inte förvänta sig att han i sin egen själ haft ett så vidsträckt perspektiv. — Jag vill här överhuvudtaget inte diskutera frågan om Apokalypsens författare haft detta perspektiv eller inte. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på att det i grunden inte kommer an på detta, att vi mottagit bilderna, som är uppenbarelser av den andliga världen, genom apokalyptikern, utan på att vi måste ställa bilderna som sådana inför vår själ och låta deras innehåll verka på oss.
[ 3 ]
Nu har vi så att säga ställt den storslagna slutbilden av det nya Jerusalem inför våra själar, den bild som har de upplevelsebakgrunder jag talat om. Vi gör klokt i att från denna bild gå något tillbaka. Där har vi den betydelsefulla platsen där återigen en storslagen bild träder fram för vår själ, den storslagna bilden där apokalyptikern ser hur himlen är öppnad (Upp. 19:11) och hur på en vit häst den makt träder honom till mötes om vilken han talar på ett sådant sätt att vi märker: han har inte endast i sitt förstånd, i sin intellektualitet, gudomens treenighet, utan han har den i hela sin människa. Han talar så att han verkligen med hela sin själ är medveten om att man i de så kallade tre personerna har de tre formerna av den ende Guden framför sig, och att man, om man ställer sig bortom den fysiska världen, inte kan tala växelvis om den ene eller den andre, eftersom de övergår i varandra. I den fysiska världen däremot ger detta bilden av tre personer, och man måste skilja mellan Faderguden, som ligger till grund för alla naturfakta, också dem som verkar in i människonaturen; Sonens Gud, som har att göra med allt det som leder in i det själiska upplevandets frihet; och Andens Gud, som lever i en naturfjärmad, naturfrämmande, det vill säga i en andligt-kosmisk ordning.
Så skarpt konturerade framträder så att säga gudomens tre personer här på det fysiska planet.
[ 4 ]
Medan människan, när hon överskrider tröskeln till den andliga världen, inträder i ett tillstånd som jag beskrivit i min bok Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?, där hon så att säga delar upp sig i tre väsensartade delar, så att tänkande, kännande och viljande då föreligger med en viss självständighet, ser vi, när vi utgår från det fysiska planet och stiger upp mot de högre världarna, hur den treenige Guden alltmer träder oss till mötes som en enhet. Därför måste Apokalypsen just läsas med detta för ögonen. Man får inte, med anknutning till den fysiska världen, omedelbart skilja Faderguden, Sonens Gud och Andens Gud från varandra.
[ 5 ]
Den som i denna storslagna bild träder oss till mötes på den vita hästen är den ende Guden. Och bilden av Sonens Gud har vi mer att se i formen av människornas fria själsliga utveckling på jorden. Men nu inträder något högst egendomligt, något som gör denna bild så storslagen. Det är helt naturligt, helt självklart: Johannes, Apokalypsens författare, ser himlen öppnad, och det som nu kommer ner som något nytt, stiger ned från den andliga världen. Det vill säga: hela kulturen måste nu ordnas på ett sådant sätt att den stiger ned från den andliga världen till den fysiska. Om vi rätt ställer detta inför vår själ, är det naturligt att det tillstånd som måste föregå slutbilden av det nya Jerusalem är det att Johannes ser in i den andliga världen. Det vill säga: himlen är öppnad för honom. Han vill därmed antyda ett framtidstillstånd som skall finnas för människorna. Han säger egentligen inget mindre än detta:
[ 6 ]
Innan på jorden det tillstånd inträder där de andliga ingredienserna till uppbyggnaden av det nya Jerusalem sänker sig ned från den andliga världen för att upptas av människorna, innan detta tillstånd kommer, där
[ 7 ]
människorna blir medvetna om att de nu måste bygga uppifrån och ned, och inte längre som tidigare höja de materiella ingredienserna från jorden uppåt, innan detta tillstånd kommer — vilket Johannes, som jag sade häromdagen, betraktar som ett verkligt tillstånd — där människan framför allt kommer att vara delaktig med sin vilja, innan detta tillstånd inträder, kommer ett annat tillstånd att finnas, där människan endast är delaktig med sin kunskap, där hon måste se in i den andliga världen: himlen är öppnad, och den visar sig som ligger till grund för världens väsenden på ett sändande, skapande och helgande sätt.
[ 8 ]
Och nu följer den betydelsefulla plats som gör bilden så storslagen: Och han bar ett namn skrivet på sig, som endast han själv känner (Upp. 19:12). — Detta är ytterst betydelsefullt. När man kommer till denna plats i Apokalypsen ser man där återigen ett betydelsefullt tecken på att man har att göra med en av de största andliga uppenbarelserna.
[ 9 ]
Människorna betecknar i de olika språken det som är deras jag på de mest skilda sätt. Jag har ofta pekat på det, jag vill säga andligt triviala faktum, att namnet ”jag” aldrig kan uttalas av en människa på ett sådant sätt att det också kan ges till en annan. Jag kan inte säga ”jag” till en annan. Därigenom skiljer sig självens namn från alla andra namn, ty dessa ges åt yttre objekt. Men när jag säger ”jag” på något språk, kan jag endast säga det till mig själv. Jag kan egentligen endast säga det till en annan om jag, ja, genom en verklig andlig process glidit över i honom. Men det behöver vi inte tala om nu.
[ 10 ]
I de äldre språken betecknades inte självet; det låg i verbet, det betecknades inte direkt. Man betecknade genom verbet det man gjorde och därigenom på ett demonstrativt sätt sig själv. Men något namn för självet fanns inte. Det inträder först i senare tid att människan betecknar detta själv i sitt människoväsen med ett namn, i vårt tyska språk med det namn som innehåller Jesu Kristi initialer, vilket redan i sig är ett betydelsefullt symboliskt faktum. Tänk er nu en stegring av detta faktum, att vi i språket har ett namn som var och en endast kan uttala i relation till sig själv. Stegringen består just i det som nu sägs i Apokalypsen: att den som stiger ned från den översinnliga världen bär ett namn skrivet på sig som han inte bara uttalar för sig själv, utan som endast han själv förstår, som ingen annan förstår.
[ 11 ]
Föreställ er nu att denne uppenbarare kommer Johannes till mötes och i profetisk bild visar det som en gång skall inträda för mänskligheten. Där kommer han ned i framtidstider, den som har namnet som endast han själv förstår. Vad kan allt detta egentligen betyda? Det förefaller ju först, om man ärligt vill förstå det, helt meningslöst. Varför sägs det då: ”… den som skall bringa världen frälsning, världen rättfärdighet” — det står ju allt detta i Apokalypsen (Upp. 19:11) — ”som skall göra tro och kunskap sanna” — så står det i Apokalypsen, inte som Luther översätter: ”den trogne och sannfärdige”, utan ”den som skall göra tro och kunskap sanna”? — Ja, detta är ju egentligen ett slags kurragömma; och om han har ett namn skrivet på sig som endast han själv förstår — vad betyder det? Vi blir här uppfordrade att ställa djupgående frågor.
[ 12 ]
Föreställ er nu helt konkret: Han bär ett namn som endast han själv förstår. Hur kan vi då bli delaktiga av detta namn? Det måste ju få en betydelse för oss, det måste kunna bo i oss, detta namn. Hur kan detta ske? Om det väsen som förstår detta namn blir ett med oss själva, flyttar in i vårt eget själv, då kommer detta väsen att förstå namnet i oss och vi med honom; då kommer vi ständigt att bära medvetandet med honom i oss: Kristus i oss.
[ 13 ]
De ting som hör samman med hans väsen förstår han ensam, men han förstår dem i oss, och det ljus som genom hans förståelse strålar ut i oss, därför att han i oss, i vårt eget väsen, blir detta ljus, ger insikten om Kristusväsendet i oss själva. Det blir en inneboende insikt, en i människan inneboende insikt.
[ 14 ]
Se, därmed har dock något inträtt. Därmed har för det första inträtt det som är en nödvändigt avsedd följd av mysteriet på Golgata. Detta väsen som har gått genom mysteriet på Golgata, detta väsen som måste flytta in i oss för att vi skall kunna förstå världen med hans förståelse, inte med vår egen, detta väsen bär en klädnad som är besprängd med blod, med Golgatas blod. Och vi tar till oss denna andra bild. Apokalyptikern Johannes säger oss att denna med Golgatas blod besprängda klädnad återigen har ett namn. Det är inte samma namn som tidigare omtalades. Namnet för denna med blod besprängda klädnad är Guds Logos, Logos, Gud, Guds Ord (Upp. 19:13). Den som skall bo i oss och genom sitt eget förstående ge oss det ljus som begriper världen, han uppfyller oss med Guds Ord.
[ 15 ]
Hedningarna läste Guds Ord i naturföreteelserna. De måste ta emot det genom yttre uppenbarelser. De kristna måste ta emot Guds Ord, det skapande Guds Ord, genom att de tar Kristus i sig. Tiden kommer då alla människor som ärligt tar upp kristendomen i sina själar genom händelsernas fortsatta gång kommer att veta att Guds Ord är hos Kristus, och att detta Guds Ord har sin grodd i förståelsen av mysteriet på Golgata och av den med blod besprängda klädnaden. Vi har alltså i apokalyptikerns språk Kristus innesluten i mysteriet på Golgata.
[ 16 ]
Men ännu ett tredje framträder: Kristus i tre gestalter: först genom sig själv, för det andra genom sin klädnad, för det tredje genom de gärningar han utvecklar för människorna på jorden. Därmed betecknas återigen det tillstånd som måste inträda, som naturligtvis inte kommer att inträda så att man kan peka på ett helt bestämt år, men mot vilket den kristna utvecklingen måste gå. Det tredje är att uppmärksamheten riktas mot ett svärd med vilket han verkar, svärdet av hans vilja, svärdet av hans gärningar som han utfört bland människorna på jorden genom att bo i dem. Men det som han nu gör bär det tredje namnet: Konungarnas Konung, Herrarnas Herre. Detta är den tredje formen. Vad är då en konungs väsen, vad är en herres väsen?
[ 17 ]
Om vi endast lär känna det latinska ordet Dominus i dess verkliga inre väsensbetydelse, kommer vi fram till vad språkbruket i detta fall betyder, helt oberoende av andeforskningen: den som på jorden eller överhuvudtaget i världen är utvald att ge ett annat väsen riktning är herren. Men hur länge behövs då yttre herrar på jorden? Hur länge behövs då yttre herrars bud, till och med yttre andliga herrars bud över jorden? — Endast fram till den tidpunkt då Kristus med det namn som endast han själv förstår bor i människorna. Då kommer varje människa också att kunna följa Kristus i sitt eget väsen, i sin egen själ. Då kommer var och en i sig sträva efter att förverkliga det som ur den inre kärleken vill realisera människans vilja; då kommer Herrarnas Herre, Konungarnas Konung att bo i var och en.
[ 18 ]
Andligt sett är detta den tid i vilken vi själva nu lever. Och det faktum att vi lever i den är endast fördolt genom att människorna fortsätter att leva i gamla banor och till en början i möjligaste mån verkligen förnekar denna Kristus-inneboende på alla områden. Man måste redan säga: i många människor finns i dag mycket som förbereder dem på rätt sätt för Kristi eteriska framträdande, som ju är ett från den gudomliga världen nedstigande väsen. Men människorna måste förbereda sig genom att finna källan till sitt handlande, sitt görande, i sig själva.
[ 19 ]
Och därmed berör vi egentligen, ur Apokalypsens ande, svårigheten i dagens prästerliga verksamhet. Prästen skall ju i viss mening vara Dominus, han skall i viss mening leda och föra. Prästen har de bekännande framför sig, och hans prästerliga värdighet förutsätter att han är ledaren, att han i viss mening är konung för dem han har att leda. Han är sakramentsförvaltare, han är själasörjare. Men å andra sidan lever vi i den tid då människorna bär essensen i sig, att ta upp Kristus så långt i sig att de alltmer kan bli sina egna ledare.
[ 20 ]
Se, i denna situation träder den som i dag griper efter prästämbetet. Och detta prästämbete är ändå just i dag fullt berättigat; det är fullt berättigat av det skälet att det som människorna bär som essens i sig visserligen finns i dem, men först måste dras fram ur dem, verkligen dras fram ur dem. I dag behöver man faktiskt allt det som ligger bakom prästämbetets värdighet för att dra fram ur människorna det som finns i dem. Ty vi lever i en tid som egentligen förutsätter något helt bestämt. Den yttre världen kan egentligen ännu inte fullt ut ställa sig inför det som där förutsätts. Ty den yttre världen har att göra med människorna sådana de nu en gång är som bärare av sina fysiska kroppar. Men det vore ett förfärligt perspektiv om människorna endast i denna form, sådan de är utifrån vår nutida civilisation, skulle leva vidare in i de kommande jordeliven.
[ 21 ]
Vi vet att man på det antroposofiska området söker undvika detta. Människosjälarna erbjuds något genom vilket de kan ta upp det som människan i dag måste ta upp och leva vidare med in i nästa inkarnation. Men detta måste bli allmänmänskligt. Människorna måste i dag utbilda ett jag, en individualitet, som de kan leva vidare med in i nästa inkarnation. Detta är endast möjligt om till människoupplevelserna fogas det som ges genom offerets nåd, genom sakramentets nåd. Därigenom löses inte människans karma upp, men däremot det som i just vår tid i allra högsta grad klibbar vid människorna. Människorna går i dag omkring maskerade. Maskerade går de omkring. Och när en gång behovet uppstår att verkligen se människorna i deras individualitet, kan detta leda in i tragiska konflikter.
[ 22 ]
En sådan tragisk konflikt uppträdde ju redan hos Hölderlin, som en gång sade att han, när han betraktar tyskarna, ser ”hantverkare, men inga människor, tänkare, men inga människor, präster, men inga människor, herrar och tjänare, unga och etablerade, men inga människor.” Och så differentierar han vidare; människorna bär så att säga ett utommänskligt sigill på sig.
[ 23 ]
I dag behöver vi ett prästerligt verkande som talar till människorna som människor och som odlar det mänskliga. Detta kan i grunden ingen av dagens konfessioner. Tänk bara på hur beroende konfessionerna är. Just över detta beroende måste gemenskapen för kristlig förnyelse växa. Den måste göra det genom sitt eget öde. Ingen, inget yrke som växer fram ur antroposofin, befinner sig i samma situation som prästerskapet. Det är en helt särskild situation, och det är kanske helt riktigt att en gång säga det som här föreligger ur Apokalypsens ande. Tänk bara: vid varje annat verkande som växer fram ur antroposofin är människorna genom de yttre makter som i dag existerar på något sätt beroende av yttervärlden. Blir någon pedagog ur antroposofin — ja, vi ser ju de väldiga motstånd som möter oss. Man lurar sig själv över detta, men vi kommer inte att få en andra Waldorfskola om överallt villkoret ställs att endast lärare som på något sätt har statens sigill anställs. Endast av det skälet kunde Waldorfskolan komma till stånd att vi grundade den vid en tidpunkt då det ännu inte fanns någon sådan skollag i Württemberg.
[ 24 ]
Ta läkarna: vi kan inte utan vidare ur tillvarons rot skapa läkare ur den antroposofiska rörelsen. Visst, vi skulle kunna skapa läkare, men de skulle inte bli legitimerade, inte erkända. Och i viss mening har vi denna svårighet till och med på det konstnärliga området. Det kommer inte att dröja länge — även om det ännu inte helt är så i dag — förrän tendenserna går i riktning mot sådant som redan nu prövas i Ryssland, att man också för konstnären kommer att kräva en statlig stämpel. Prästen som i första hand vuxit fram ur den antroposofiska rörelsen är den ende som kan så att säga avlägga allt detta. Om han har lärt sig något är det gott; men för sitt verkande kan han avlägga allt detta. Han kan redan i den teologi han företräder lägga den första grundstenen till det nya Jerusalem, ty han företräder en teologi som inte behöver erkännas av någon annan än honom själv. Det är det betydelsefulla.
[ 25 ]
I denna situation står ni ensamma. I denna situation skall ni också känna er, och just därigenom kommer ni att känna det specifika i er prästerliga värdighet. Man kan i ett land som Ryssland fördriva präster, men man kommer aldrig i ett sådant land att göra något för att statligt stämpla präster. Man kommer antingen att låta prästerna vara som de är, eller inte vilja ha dem alls, vilket ju i dag åtminstone till sin tendens redan är förverkligat i Ryssland.
[ 26 ]
Så kan prästen för första gången känna det nya Jerusalems annalkande, den inneboende Kristi annalkande, Kristus som blir Konungarnas Konung, Herrarnas Herre. Därför är det mycket gott om prästen just vid denna framtidsvisande plats i Apokalypsen stannar upp, stannar upp med brinnande hjärta, och utvecklar hela sin prästerliga själs entusiasm vid denna plats i Apokalypsen. Ty Apokalypsen skall inte vara lära, Apokalypsen skall vara verksam liv i var och en av våra själar. Vi skall känna hur vi är ett med Apokalypsen. Vi skall kunna ställa in det som vi själva verkar och lever i i strömmen av Apokalypsens profetia. Då ser vi oss församlade kring Johannes apokalyptikern, som har synen framför sig: himlen har öppnats; den kommer som endast själv förstår sitt namn, vars klädnad bär Guds Ords namn, som är Konungarnas Konung, Herrarnas Herre — han kommer. — Och prästerskapet som förenar sig med kulten, som nu återigen är hämtad ur den andliga världen, prästerskapet som åter upprättar transsubstantiationen i den helige Andes mening, prästerskapet som har den nya människoinvigningshandlingen, det omgestaltade gamla, där det giltiga ur det gamla tagits upp men fått den gestalt som i dag strömmar ur den andliga världen — detta prästerskap får samlas kring Johannes apokalyptikern som ser in i den öppnade himlen. Ty vi får se den initiation som fullbordats här i salen, som sedan gripits av elden, i det ljus som breder ut sig när himlen öppnas, den vita hästen träder fram med den som sitter på den, den som endast själv känner sitt namn, den som måste införlivas i oss om detta namn skall betyda något för oss. Detta är att förstå Apokalypsen; ty Apokalypsen måste förstås levande, inte endast med kunskapen.
[ 27 ]
Men förenat med allt detta som uppträder som en så storslagen bild är djup, djup visdom. Tänk bara på vad som uppträder i omedelbar närhet av denna betydelsefulla vision. Människan hänvisas till hur odjuret verkar, som jag ju har karakteriserat, odjuret som pekar människan ned från det andliga till det fysiska, odjuret som apokalyptikern sett närma sig i tre etapper, odjuret vars ena form inte bara är den materialistiska livsåskådningen utan den materialistiska livshållningen. Apokalyptikern pekar på två tidpunkter. Han pekar dels på hur odjuret övervinns, dels på hur mänsklighetens starkare motståndare binds för tusen år för att sedan släppas lös för en kort tid. Vi har alltså egentligen att göra med två motståndare till den goda principen: odjuret och den som traditionen kallar Satan.
[ 28 ]
Nåväl, på ett visst sätt är odjuret för den yttre fysiska världen övervunnet, övervunnet genom att man åtminstone kan ställa en andlig världsåskådning mot materialismen. Och på ett visst sätt är Satan i nutiden bunden. Men han kommer att släppas lös igen. Satan är bunden, och den som genomskådar det som är avgörande i evolutionen vet också att Satan är bunden. Ty vore Satan i nutiden inte bunden, skulle allt det träda fram som faktiskt skulle kunna tömma vredesskålarna till fullo. Om Satan inte vore bunden, skulle sambandet mellan det som i dag finns på jorden som materialistisk sinnesart och livshållning och yttervärlden på ett fasansfullt sätt träda fram. Då skulle den djupaste inre cynism förkunna materialismen som sanning och hos den obundne Satan väcka en sådan åtrå att man skulle se detta uppstigande av den materialistiska sinnesarten och livshållningen och tillägnandet genom de ahrimaniska makterna som de mest fasansfulla, fruktansvärda sjukdomar.
[ 29 ]
Vore Satan inte bunden, skulle man inte bara behöva tala om materialismen som sinnesart och livshållning, utan om materialismen som den ondaste sjukdomen. I stället vandrar människorna i dag genom världen med materialismens cynism och frivolitet, till och med den religiösa materialismens, och det händer dem ingenting. Men det händer dem endast av det skälet att Satan är bunden och gudomen till en början ännu låter människorna ha möjligheten att komma till det andliga utan att falla Satan i händerna. Vore Satan där, skulle just många som står som lärare inom något bekännelsesamfund och är angripna av materialismen visa mänskligheten en fruktansvärd, en fasansfull syn. Föreställningen som pekar på den möjliga sjukdomen genom materialismen, på materialismens spetälska, som egentligen skulle finnas där om Satan inte vore bunden, är sannerligen en fruktansvärd föreställning.
[ 30 ]
Men inom inget annat sammanhang än Apokalypsens sammanhang kommer i dag den som är medveten om sitt andliga ansvar inför denna insikt att framkalla en sådan föreställning. Jag själv skulle inte uttala ordet om materialismens spetälska i något annat sammanhang än i det där jag här uttalat det, där jag knutit an till Apokalypsen. Den som lever sig in i Apokalypsens föreställningar har också dessa fasansfulla bilder framför sig, vilka dock helt motsvarar en andlig verklighet.
[ 31 ]
Apokalypsen skall inte endast genomtränga vårt liv, den skall också genomtränga vårt ord. Apokalypsen, när vi tar upp den i oss, är inte bara det livgivande i prästerligt verkande, den är samtidigt det som tillåter oss att peka på ting som vi annars aldrig skulle peka på i det exoteriska livet. Apokalypsen skall inte bara leva i vårt jag om vi vill förstå den; Apokalypsen vill också tala i vårt ord. Mycket kommer ni att säga till er själva när ni i rätt prästerskap är ensamma i kammaren sinsemellan, för att det skall leva i er och förbli bland er. Därigenom kommer ni att hämta kraften att åter tala det rätta ordet också inför era troende.
[ 32 ]
Att vara präst i dag betyder att vara de första som fritt får tala om Apokalypsen sinsemellan. Denna Apokalyps är den till evangelierna fogade prästerboken. Ni kommer att bli desto mer präster ju mer ni lever er in i Apokalypsens inre ande. Mer om detta i morgon.
Lämna ett svar