7. Apokalyptiskt prästerskap

Dr Rudolf Steiner, Dornach 11 september 1924

Sjunde föredraget

Dornach, 11 september 1924

Innan vi går vidare i betraktelsen av Apokalypsen måste vi, bland medlen för ett riktigt läsande, lägga till ytterligare ett, som dock är hämtat mer utifrån. Det handlar nämligen om att vi, efter att ha läst Apokalypsen, skall kunna ställa oss in i vår egen samtid. För detta måste vi först rikta blicken mot de andliga underlag ur vilka denna Apokalyps har uppstått. Jag menar detta nu inte i den mening som man i dag trivialt historiskt förklarar ett verk ur dess tid. Ett sådant betraktelsesätt är inte tillämpligt på verk som – såsom Apokalypsen – är koncipierade ur den andliga världen. Men trots detta måste vi vara klara över följande: Apokalypsen har tillkommit på det sätt som var möjligt enligt sin tids andliga betingelser, inte enligt de yttre historiska, utan enligt de andliga betingelserna i sin tid.

[2]
Låt oss nu fästa blicken på denna tid, de första århundradena av kristendomen, och sätta den i andligt sammanhang med den allmänna världsevolutionen.

[3]
Ett viktigt år, när vi betraktar den evolution som försiggår bakom de yttre händelserna, är år 333 efter Kristus. Detta år 333 betecknar den tidpunkt då jaget slog in i människans förstånds- eller känslosjäl, sådan denna hade utvecklats mellan år 747 före Kristus och början av medvetandesjälens tidsålder på 1400-talet. År 333 ligger mitt i denna epok. Under förstånds- eller känslosjälens tidsålder spelade utvecklingen av den grekiska andekulturen en stor roll, och denna verkade vidare ända fram till medvetandesjälens tidsålder. I denna utvecklingsepok för förstånds- eller känslosjälen faller också mysteriet på Golgata.

[4]
Vi måste nu vara klara över att detta inträngande av jaget i förstånds- eller känslosjälen är något utomordentligt betydelsefullt. Detta inträngande av jaget, som sker omkring år 333, skakar mänskligheten djupt i själen, och på det allvarligaste sätt, just den mänsklighet som är mottaglig för andliga impulser. För den som vill ha del i det andliga livet och verka i dess riktning måste de yttre historiska fakta alltid orienteras mot de andliga bakgrunderna.

[5]
Vad har vi då, vid den tid då – så att säga bakom kulisserna av de yttre händelserna – detta inträde av jaget i människosjälen ägde rum, för framträdande yttre händelser? Och hur måste dessa betraktas i ljuset av detta inträde av jaget? Jo, mina kära vänner, just då börjar människan plötsligt att uppleva hela förhållandet mellan det gudomliga och människan som oförstått, vacklande och omstritt.

[6]
Vi har vid denna tid den betydelsefulla striden mellan Arius och Athanasius. Med jagets inträngande i förstånds- eller känslosjälen uppstår i människans innersta – om än ännu delvis omedvetet – oklarheterna, och därmed frågan: Hur lever egentligen det gudomliga jaget i människonaturen? Under denna tid blev människan vacklande i sin föreställning om förhållandet mellan det gudomliga och världen och människan själv. Och här stod Arius’ och Athanasius’ uppfattningar i skarp motsättning till varandra. Vi ser sedan hur Athanasius’ åskådning får överhanden i Västeuropa, medan Arius’ uppfattning går mot ett gradvis försvinnande.

[7]
Låt oss nu betrakta detta ämne från andlig synpunkt, ty det är framför allt detta som är viktigt om vi verkligen vill förstå den inre meningen och den inre anden i något sådant som Apokalypsen. Arius ser å ena sidan människan, hur hon stiger allt högre och högre och så att säga skall komma det gudomliga allt närmare, och å andra sidan den gudomliga väsensnaturen. Mellan dessa stora världsprinciper har han nu att förstå mysteriet på Golgata, Kristi natur. Han vill besvara frågan: Hur förhåller sig den mänskliga och den gudomliga naturen i Kristus själv? Är Kristus verkligen ett gudomligt väsen eller inte? Och han besvarar denna fråga i grunden med nej. Han står i själva verket på den grund som sedan blev allmän för en stor del av Europas befolkning: att dra en gräns mellan Gud och människa, att egentligen inte vilja erkänna Guds inneboende i människan och att sätta en avgrund mellan Gud och människa.

[8]
Vi måste utan fördomar sätta oss in i denna tid av den tidiga kristna utvecklingen, som i grunden inte har något gemensamt med den senare romerska katolicismen, där kristendomen sedan kom i dekadens. Därför måste vi också vara klara över att det för mänsklighetens fortsatta utveckling vid denna tid faktiskt var nödvändigt att avgöra frågan i Athanasius’ mening, som såg i Kristus ett omedelbart gudomligt väsen, som såg i Kristus den verkliga gudomliga solanden – även om detta senare trängdes i bakgrunden på grund av motviljan mot att föreställa sig Kristus kosmologiskt. Men i Athanasius’ hela andehållning låg det, att han betraktade Kristus som en Gud jämbördig med Fadern.

[9]
Denna åskådning verkade sedan vidare, men förlorade sin spets år 869 genom det åttonde konciliet i Konstantinopel, som i grunden förstörde läran från det första konciliet i Nicaea genom att förklara trikotomin för kätteri. Därmed börjar också den kyrkliga kristendomens dekadens, ty därigenom avskars för senare århundraden, inom den katolska kyrkoutvecklingen, möjligheten att växa in i andligheten.

[10]
Det är just den skakning som ägde rum i människans inre vid jagets inträngande i förstånds- eller känslosjälen som färgar denna yttre händelse och ger den dess egentliga inre mening.

[11]
Och betraktar vi dessa ting vidare historiskt, måste vi säga: Efter år 333 följde de tider – särskilt för Europas utveckling – som bröt med det gamla romerska väsendet. Vi ser hur det gamla Rom, sådant det hade blivit, i grunden inte kunde ta upp kristendomen. Det är en storslagen bild som rullas upp inför oss när vi riktar blicken mot år 333. Det är samtidigt det år som anger den tidsperiod då Romarriket förlades vidare österut från Rom. Under den romerske kejsare som ville tillägna sig kristendomen flydde kristendomen från Rom österut. Vi bör inte i första hand se på de avarter och skador som senare uppstod genom konciliet i Konstantinopel, utan mer på det faktum att man måste fly från väst till öst när kristendomen slog igenom i Rom. Detta är oerhört betydelsefullt. Sett från den andliga världen är detta en så lysande och betydelsefull händelse att allt det som bysantinismen senare förde med sig av skador väger lätt i jämförelse.

[12]
Man kan säga: Av oerhörd betydelse är det att kristendomen, när den berördes av Romarriket i sin yttre gestalt, måste fly. På romersk grund – på det som länge hade förberetts inom det romerska området – slår kristendomen visserligen ut i blom efter att ha flytt österut under Konstantin; men i det att den blommar, pressas den in i yttre, världsliga former.

[13]
Man behöver bara föreställa sig vad det innebär att apokalyptikerns profetiska blick ser på kristendomen såsom den förbereds i Rom, men att i det ögonblick då Romarriket själv uttryckligen förklarar sig för kristendomen, kristendomen egentligen antar de gamla romerska formerna. Detta är egentligen den aspekt som träder fram: å ena sidan ser vi den andliga striden mellan Arius och Athanasius, å andra sidan ser vi det gamla Rom som omvänder sig till kristendomen. Men i det att kristendomen vandrar österut, antar den den romerska statsformen som blir kvar i Rom och blir, även i sin yttre verksamhet, en fortsättning av det gamla Rom.

[14]
Låt oss nu för tillfället bortse från vissa saker som vi senare måste förklara ännu djupare andligt, och se på det historiska. Detta historiska ser apokalyptikern i stor och mäktig förutsägelse. Han gör uppmärksam på – han säger det inte uttryckligen, men han bär det i sin känsla och det ligger i kompositionen av hans skrift – hur det som skall växa fram inom mänskligheten och yttre i historien behöver 333 år efter mysteriet på Golgata, och hur det därefter inträder en märklig skenutveckling av kristendomen. Det kristna Rom, rotlöst, förflyttat österut, det romerska kristendomen som helt anpassar sig till romerska former – detta är den grund på vilken allt det förbereds som i sin tur varar ytterligare 333 år fram till år 666.

[15]
Och om ni, mina kära vänner, erinrar er vad vi i går talade om, om försjunkandet i talen hos en människa som ännu var inspirerad av de gamla mysterierna såsom apokalyptikern, då kan ni säga er: Denne apokalyptiker ser fram mot de följande 333 åren, under vilka kristendomen kommer att stå i en viss yttre skenblomstring, men utvecklas höljd i dunkla dimmor åt två håll: österut bortdriven under Konstantins tid och från väster bevarande det gamla som något ahrimaniskt. Där förbereds i utvecklingens sköte något som blivit kvar av det icke-kristna gamla Rom.

[16]
Vad består detta icke-kristna romerska väsen i? Om vi ser in i mysterierna finner vi att i de mest utvecklade, de största mysterierna hade trikotomin, den heliga treheten, en djup betydelse. Låt oss nu föreställa oss hur denna uppfattning var. Man föreställde sig människan såsom hon föds i den fysiska arvets ström, såsom hon tänktes inom världsordningen i den hebreiska hemläran. Man föreställde sig människan med de förmågor och egenskaper hon förde med sig genom arv och härkomst. Människans liv tänktes som en rakt framskridande utveckling, i vilken i huvudsak inget annat griper in än det som orsakas av arvsimpulserna. Ni härstammar från de fysiska föräldrakrafterna, ni bär också de andliga impulserna från de fysiska föräldrarna verksamma inom er – så löd ungefär läran i de gamla mysterierna. Och vid denna lära stannade man till exempel i den hebreiska hemläran, men också i andra hemläror.

[17]
Men i de mysterier som kan betecknas som de högre tillfogade man nu något annat. Där talade man om hur människan, samtidigt som hon bär arvsimpulserna i sig och utvecklas med dem, under sitt fysiska liv mellan födelse och död kan ta upp en annan impuls: den impuls genom vilken hon kan höja sig över arvet, genom vilken hon själsligen kan finna sig själv utanför arvsförhållandena – Sonens impuls, Kristusimpulsen. Man sade: Arvsimpulserna ligger i människan och bildar en rätlinjig evolution mellan födelse och död. De kommer från Fadern, från Fadern som ligger till grund för allt. Men Sonens impulser går inte in i arvs­krafterna; de måste tas upp i själen och bearbetas av själen, de måste kunna vidga själen så att den blir fri från kroppskrafter, fri från arvskrafter. Sonens impulser går in i människans frihet – sådan man då förstod frihet – de går in i själens frihet, där själen är fri från arvskrafter. De är de impulser som låter människan bli själsligt återfödd. De gör människan i stånd att under det liv hon fått av Fadern själv ta sitt liv i egna händer. Så såg man i alla dessa gamla mysterier Fader-människan och den människa som är Faderns son, Kristi broder, som tar sig själv i handen, som upptar i sig det som i viss mening är fritt från kroppen och som måste bära ett nytt rike i sig, ett rike som inget vet om naturen, som utgör en annan ordning än naturen: andens rike.

[18]
Om man talar om Faderguden, är man berättigad – om än inte på ett yttre materialistiskt sätt som i dag, utan mer såsom i den hebreiska läran – att överallt tala om naturverkningar som samtidigt är andeverkningar, ty i naturverkningarna finns överallt andeverkningar. Vår naturvetenskap, sådan den uppstod för en tid sedan och sådan den verkar i dag, är ju endast en ensidig vetenskap om Fadern. Därtill måste komma vetenskapen om Sonen, om Kristus, vetenskapen om hur människan själv griper sig, hur hon tar emot en impuls som endast kan tas upp genom själen och som inte kommer ur arvs­krafterna. Att människan lever sig in i detta sker till en början utan lagbundenhet, utan lagkraft och lagverkan. Verkan tillförs genom anden, så att vi i de gamla mysteriernas mening har två riken: naturens rike, alltså Faderns rike, och andens rike; och människan förs från naturens rike in i andens rike genom Sonen, genom Kristus.

[19]
När vi blir riktigt medvetna om hur sådana föreställningar ännu behärskade apokalyptikern och också i hans samtid härskade i själarna, då får vi möjlighet att blicka in i hans profetiska själ, som kunde överblicka framtiden i stora drag, och förstå hur han betraktade det som omkring år 666 väller över den kristendom som faller i sken­kristendom åt två håll.

[20]
Då föll hans profetiska blick på den lära som nu uppstår i öster omkring år 666 och som återgriper på ett mysterieväsen som inget vet om Sonen: den muhammedanska läran. Den muhammedanska läran känner inte denna världsstruktur som jag beskrivit; den känner inte de två rikena, Faderns rike och Andens rike; den känner endast Fadern. Den känner endast den stränga läran: Det finns endast en Gud, Allah, och inget vid sidan av honom, och Muhammed är hans profet. Ur denna synpunkt är den muhammedanska läran den starkaste polariteten till kristendomen, ty den bär viljan att avskaffa all frihet för all framtid, viljan till determinism, såsom det måste bli när man endast föreställer världen i Fadergudens mening.

[21]
Och apokalyptikern känner: Där kan människan inte finna sig själv. Där kan människan inte genomkristnas. Där kan människan inte gripa sitt människoväsen i sig själv om hon endast omfattar denna äldre faderlära. För en så inre stelnad, sluten världsåskådning blir den yttre människogestalten till sken. Ty människan blir först människa genom att hon griper sig själv genom att göra Kristus levande i sig. Därigenom blir hon människa: genom att hon kan infoga sig i andens helt naturfria riken, i andeordningen. Hon blir inte människa om hon faller tillbaka i en åskådning som endast räknar med Faderguden.

[22]
Men detta hotar mänskligheten – så säger i grunden apokalyptikern – att mänskligheten, efter att jaget sedan år 333 har trängt in i människan, nu vilseleds i genomträngningen av detta jag med Sonens Gud, med Kristus. Efter ett tidsrum som är lika långt som det som förflutit sedan mysteriet på Golgata reser sig något som hotar att hålla människan kvar på djurens nivå. 666 är djurets tal.

[23]
Apokalyptikern såg med bestämdhet vad som hotade människan. Kristendomen skulle falla i ett dimhöljt skenkristendom åt två håll. Och det som hotar den i denna översvämning betecknas genom år 666, som i den andliga världen var det betydelsefulla året då det som lever i arabismen, i muhammedanismen, överallt trädde in. Han betecknar detta år 666 med all tydlighet. De som kan läsa apokalyptiskt förstår detta. Apokalyptikern förutsåg hur det som bryter in då skulle verka när han i det väldiga ordet betecknar talet 666 som djurets tal.

[24]
Så förutsäger han i grunden apokalyptiskt allt som sedan följer: arabismens strömmande in i Europa; kristendomens genomträngning av en lära som endast kunde leda till att människan missförstod sitt människoväsen, genom att faderläran sedan omsattes i materialism och ledde till den moderna uppfattningen att man kan förklara människans evolution om man bara följer djurrikets utveckling upp till människan.

[25]
Var det inte i darwinismen så, att när djurets tal, 666, steg upp, kunde människan inte längre förstå sig själv som människa utan endast som ett slags högre djur? Ser vi inte i kristendomens impregnering med faderlärans materialistiska form ahrimaniska motstånd mot Sonens Gud verka? Verkar detta inte ända in i vår tid? Har jag inte ofta behövt säga: Tar man ur den nyare teologiska litteraturen något sådant som Harnacks Kristendomens väsen, så kan man överallt där namnet Kristus står sätta Faderns namn i stället, ty Harnacks Kristendomens väsen är endast en lära om Faderguden, inte en konkret kristologi. Det är i själva verket ett förnekande av Kristusläran, eftersom den allmänne Faderguden satts i Kristi ställe utan att ens ett försök gjorts att tränga in i kristologin.

[26]
Denna tid ser apokalyptikern komma. Och när han ser den komma, ser han i grunden i dess väsen redan det som – jag vill uttrycka det med ett mänskligt ord som inte helt täcker det andliga, men det finns inget annat – lägger sig över hans själ: svårigheten med transsubstantiation. Ni vet själva, mina kära vänner, hur era själar kämpat med transsubstantiationens svårigheter när denna rörelse för kristen förnyelse inleddes, och hur många av er ännu i dag kämpar vidare med svårigheterna att förstå transsubstantiationen. Vi kan minnas många diskussionstimmar som vi hade där borta i det rum från vilket Goetheanums brand tog sin början, just om transsubstantiationen. Ty i transsubstantiationen ligger hela frågan om Son och Fader. Och man kan säga: I transsubstantiationsstriden, sådan den sedan uppstod under medeltiden, ligger också något av den tyngd som mänskligheten upplevde i striden mellan arianism och athanasianism.

[27]
Transsubstantiationen kan nämligen endast ha mening om den grundas på en verklig, andligt adekvat uppfattning av kristologin, av hur Kristus är förbunden med mänskligheten och med jorden. Men genom arianismens intrång var transsubstantiationsläran ständigt utsatt för att närma sig faderläran, för att närma sig föreställningen att den förvandling som äger rum i de substanser som berörs av transsubstantiationen måste inordnas bland naturprocesserna, i naturprocessernas andlighet.

[28]
Alla frågor som knyter an till nattvarden uppstår ur detta: hur kan det som sker i transsubstantiationen uppfattas så att det kan förenas med det man har i Faderns verkan i evolutionen och i Andens verkan i naturlagarna? Det är inte frågan om underverk som är avgörande här, utan frågan om sakramentalismen, som leder till något helt annat än den triviala underfrågan som under 1800-talet och redan på 1700-talet vållade människor så egendomliga svårigheter. Det avgörande är att man i världen måste tänka Faderns ordning och Andens ordning; och däremellan står Sonen, som lyfter naturens rike upp i andens rike inom människovärlden. När vi ställer detta för vår själ framträder transsubstantiationen verkligen som något som vi inte behöver se i den vidsträckta naturordningen, men som likväl är utrustat med verklighet – med andlig verklighet, med en verklig andlig realitet, om vilken man kan tala på samma sätt som om naturordningens realitet.

[29]
Men apokalyptikern såg också i förväg hur svårt det skulle bli för mänskligheten – när talet 666 med sådan kraft spelar in i den mänskliga evolutionen – hur svårt det skulle bli för människorna att säga: Det finns vid sidan av naturordningen ännu denna andra ordning, den andliga ordningen.

[30]
Här kommer nu något – man skulle kunna säga som den mest moderna räddningen – som ur antroposofin kan kasta ljus just över något sådant som transsubstantiationen. Ty genom antroposofin gör vi åter levande hur människan lever i upprepade jordeliv, och hur människan, när hon verkar inom den yttre fysiska världen, också bär impulserna som ligger i arvslinjen, hur hon hänger samman med arvet, med Faderkraften. Mycket i det mänskliga ödet, när vi betraktar det ytligt, hänger samman med dessa arvskrafter, med det som sker ur de i naturen förborgade Faderkrafterna. Men i det att människan handlar på ett sådant sätt att hon för in anden i sin fysiska kroppslighet, som hon först vunnit i det nuvarande livet, spelar ständigt också allt det in som är resultatet av tidigare jordeliv. Även detta verkar i henne; även dessa krafter ligger till grund för hennes handlande.

[31]
Betrakta en mänsklig handling. Den kan ses ur två aspekter: ur aspekten av den människa som är född av far, mor, farfar, farmor och så vidare; men betrakta handlingen också ur den andra aspekten – där verkar krafterna som är efterverkningar av tidigare jordeliv. Här har vi en helt annan ordning, och därför kan den inte begripas av någon naturvetenskap, det vill säga fadersvetenskap.

[32]
Det finns en möjlighet att betrakta två ting som väsentligen är desamma, även om de tillfälligtvis är olika. Å ena sidan ser vi hur karmans lagbundenhet, ödet som resultat av tidigare jordeliv, utvecklar sig ur människan; här har vi en lagbundenhet som inte alls är en naturlag, men som likväl finns. Och vänder vi nu blicken mot altaret ser vi hur också transsubstantiationen inte är yttre synlig, hur den försiggår som andlig realitet i de fysiska substanserna. Samma lagar råder där. Två ting kan vi föra samman: sättet på vilket karmalagen verkar och sättet på vilket transsubstantiationen försiggår. Den som förstår det ena kan också förstå det andra.

[33]
Detta är ett av de mysterier som ni, mina kära vänner, måste fatta i det nya prästerskapet. Det är ett av de mysterier i vars ljus denna prästerliga gemenskap måste utvecklas ur antroposofin. Det är en av de inre grunderna för detta.

[34]
Därmed är samtidigt pekat på den oerhörda svårighet som fanns för förståelsen av transsubstantiationen genom att man inte kunde begripa en sådan lagbundenhet som först finns i det mänskliga karmat och som ligger till grund för transsubstantiationen. Det år då jaget drog in i människan och gav henne friheten i det fysiska livet – detta år 333 – då kristendomen å ena sidan måste fly österut, å andra sidan flydde in i det gamla Rom som aldrig helt kunde bli kristet – detta år 333 förde inte bara med sig jagets inträde utan kastade också en skugga, en mörkläggning, över sambanden mellan de olika jordeliven. Detta ligger i mänsklighetens evolution.

[35]
Om jaget då inte hade dragit in i människan, vad hade då hänt? Julianus Apostata – som man egentligen, i förhållande till de gamla mysterierna, inte borde kalla apostat utan bekännare – Julianus Apostata hade segrat. Med den lära ur de gamla mysterierna som han velat införa kunde det ha skett att jaget, som dragits in ur andliga världar, hade tagits emot av mänskligheten på ett sådant sätt att man också hade förstått karmaläran. Detta är naturligtvis endast en hypotes; vi vill bara belysa vad som kunde ha skett. Men mänskligheten måste först överskrida starkare vallar och kunde inte på ett så lätt sätt tränga in i kristendomens förståelse som hade varit fallet om Julianus Apostata segrat.

[36]
Så utsattes mänskligheten för djurets uppstigande, för följderna och resultaten av talet 666. Så, som sagt, kommer vi att tala mer ingående om detta under de kommande dagarna. Så berövades mänskligheten karmaläran, och så infördes transsubstantiationsläran i mänskligheten, men på ett sådant sätt att den saknade något analogt i den yttre världsåskådningen. Ty det som är analogt med förståelsen av transsubstantiationen är förståelsen av karmaläran. Den kraft genom vilken en människas öde ”görs” genom på varandra följande jordeliv är ingen naturkraft, ingen Faderkraft – det är andens kraft genom Sonens förmedling. Och den kraft som verkar på altaret vid förvandlingen av det allraheligaste är densamma.

[37]
Detta måste vi skriva djupt in i våra själar för att kunna förstå det rätt. När vi kan höja vår själ, vårt sinne, till de andliga impulser som verkar från jordeliv till jordeliv, då förstår vi också det som sker på altaret i transsubstantiationen. Ty där är det inte annorlunda.

[38]
När det vanliga förståndet ser på det allraheligaste, ser det inget av det som verkligen sker, på samma sätt som man i en människas öde inte ser det som verkligen sker om man endast betraktar det som i materiell mening utgår ur hennes musklers och hennes blods krafter – jag talar inte om de andliga krafter som verkar i muskler och blod – alltså det som ligger i arvsströmmen.

[39]
Se, mina kära vänner, detta är de sammanhang utan vilkas förståelse inte heller ett sant förstående av Apokalypsen och apokalyptikern är möjligt. De impulser som vi mycket tydligt kan läsa i Apokalypsen leder nämligen omedelbart in i vår egen samtid.