Föredrag VII – 2 oktober 1905
Väsendena på den gamla månen. Månen som visdomens kosmos. Jehova som ett hierarkiskt väsen. Övergången från den gamla månen till jorden. Början av mänskliga inkarnationer: föreningen av två olika slags väsen (andlig och fysisk del) som leder till födelse och död; graden av jämvikt i den gradvisa ömsesidiga anpassningen mellan andligt och fysiskt. Talets förflutna och framtida utveckling i samband med medvetande, liv och form.
Helena Petrovna Blavatsky har i Den hemliga läran kallat Jehova en mångud. Detta har en djupare grund. För att förstå detta måste vi göra klart för oss människans vidare utveckling. Sådan människan nu är, är hennes högre krafter sammanblandade. Hennes högre utveckling består i att det högre självet skalas fram ur de lägre krafterna och organen.
Hjärnan faller sönder i tre verkliga delar: en tanke-, en känslo- och en viljehjärna. Dessa tre partier kommer senare att, likt de tre delarna av en myrstack, styras av människan utifrån. De delar ur vilka det högre skalas fram förblir emellertid då inte sådana som de är i dag, utan de sjunker ännu ett steg nedåt. Detta är orsaken till att vissa människor vid en ensidig andlig utveckling blir moraliskt sämre. Inom den västerländska andeskulturen finns här mindre fara, eftersom den västerländska vetenskapen ännu inte framtvingar det högre andliga ur den lägre kroppen. Med teosofin däremot upptar människan faktiskt en visdom genom vilken jaget till en del rycks loss ur den invanda organmiljön. Om en människa som tar upp teosofiska läror dessförinnan endast varit en anständig människa genom det konventionella som omgav henne, så kan den sämre människa som dittills varit dold faktiskt träda fram. Sådana företeelser kan iakttas. Ofta träder den sämre naturen just fram genom att man sysslar med det andliga utan att samtidigt stärka det moraliska. Denna omständighet för med sig en viss tragik. Det Teosofiska Samfundet har också faktiskt fått lida i detta avseende. Vissa lärda, som på området för västerländskt vetande varit mycket dugliga människor, har tagit skada av att de trädde in i det Teosofiska Samfundet; hos dem kom den lägre naturen fram utan att behärskas av den högre.
Samma lag finner man också i större skala. De väsenden som vi möter på den gamla månen hade ännu inte sin tankekraft i en fysisk hjärna. Månens nirmanakayer, bodhisattvor, pitrier och rena människor arbetade ännu inte med ett fysiskt hjärnorgan, utan i etermassan omkring sig. På den gamla månen fanns i omgivningen inte bara luft, utan eter, fylld av vishet. Tankarna var på den gamla månen inte i de enskilda väsendena, utan de virvlade omkring i etern. Därför kallar man inom ockultismen månen också vishetens kosmos. Värmeeter och andra eterformer omgav månen. I dem levde förstånd och förnuft, sådana som de nu lever i människans hjärna. Detta tillstånd var emellertid underkastat en utveckling. I början av månens utveckling präglades visheten ännu i sköna gestalter. De väsenden som endast hade människans nedre delar, den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen, leddes av vishetsströmmarna. Vid den fortsatta utvecklingen sjönk nu de tre nedre kropparna djupare ned. När månens utveckling var avslutad, hade de väsenden som var visa, men som inte hade visheten i en hjärna, nått så långt att de helt kunde lämna dessa lägre kroppar. Dessa väsenden, som nu blivit pitrier, som inte längre behövde gå in i sådana fysiska, eteriska och astrala kroppar, var elohimernas skaror i olika grader. Den lägsta ranggraden bland dessa elohimer är Jehova-nivån. Alltså är Jehova en verklig mångudomlighet som har genomgått den fysiska utvecklingen på månen. Men på månen kunde han aldrig bearbeta den fysiska omgivningen tänkande genom en hjärna. Endast hans fysiska, eteriska och astrala kropp bearbetade den fysiska omgivningen. Men de bearbetade den i bilder. Tänkandet svävade ovanför. Namnet Jehova betecknar inte ett enskilt väsen, utan en rangordning i hierarkin. Många väsenden kan inta Jehova-rangen eller träda in i den. Eliphas Lévi har upprepade gånger betonat att man vid beteckningar som Jehova, ärkeänglar, änglar och så vidare har att göra med rangordningar.
De första som undervisades som människor på jorden fick denna undervisning av Jehova i bilder. Därför är Genesis en summa av stora bilder; de bilder som Jehova hade upplevt på månen.
Medan å ena sidan på månen endast människans lägre väsensdel, den fysiska, eteriska och astrala kroppen, utbildades, vårdades och skyddades å andra sidan den övre treenigheten. Denna hade också mognat, sedan på den gamla Saturnus Atma, på den gamla solen Buddhi och på den gamla månen Manas hade anlagts. Dessa kunde sedan vidareutvecklas på jorden. Det som från den gamla månen överfördes till jorden av den fysiska, eteriska och astrala kroppen är de groteska djur, i vilka Atma-Buddhi-Manas efter hand kunde hölja sig. Mån-pitrierna hade lämnat kvar den sämre delen, men hade i stället vårdat och skyddat Atma, Buddhi och Manas på ett objektivt sätt. Genom sin vård lyckades de åstadkomma att det därigenom kunde uppstå en tänkare på jorden. Om man betraktar de yttre varelserna på månen, så är de höljen som omgav människan, inte människorna själva. Höljen behövdes därför, eftersom det ur dem hade avgått det som var nödvändigt … (lucka i texten). Nu kunde den återstående materien sammanballas till hjärnan. Till sin anläggning fanns stoffet till hjärnan där, men det kunde först kondensera sedan pitrierna hade dragit sig tillbaka.
Processen före den lemuriska tiden är en förberedande process. Människokroppen utarbetas så att Atma-Buddhi-Manas kan sänka sig in i den. Detta har omgivit sig med kamamassa. Föreställer vi oss nu en slemmig, geléartad varelse som kämpar sig fram ur det som kommit från månen. Detta är en fysisk grund. Dessutom finns Atma-Buddhi-Manas och en astralkropp som dessa organiserat omkring sig. Dessa principer bearbetar nu den geléartade massan utifrån tills de kan ta den i besittning inifrån. Det andliga genomtränger till slut det fysiska. Nu har egentligen två olikartade väsenden förenats. I det ögonblick då hjärnan bildas, flyter de samman. Därigenom kom också födelse och död in i jordutvecklingen. Tidigare hade människorna själva byggt upp den fysiska kroppen; senare kommer det åter att bli så. Men eftersom två väsenden har förenats som endast ungefär passar ihop, har vi födelse och död, och varje tidsrymd mellan födelse och död är ett ständigt försök att bättre anpassa dessa två olika väsenden till varandra; ett pendlande fram och tillbaka, tills slutligen ett rytmiskt tillstånd inträder.
Detta kommer att fortgå till mitten av den sjätte rotrasen (huvudtidsåldern), tills detta rytmiska tillstånd har uppnåtts och det ena väsendet helt har anpassats till det andra. Och karma är inget annat än måttet på den utjämning som människan redan har åstadkommit. I varje inkarnation uppnår man en viss grad av anpassning. Efter varje inkarnation måste man åter stiga upp till devachan för att överblicka vad som ännu återstår att göra. Först när utjämningen är uppnådd är karmats verkan övervunnen, och människan kan ta upp något nytt, den verkliga visheten, Buddhi; denna måste dessförinnan vårdas och skyddas.
Den framtida utvecklingen måste förberedas. Det som människan redan nu avger av sig själv som förberedelse för framtidsmänniskan är ordet, språket. Det som människan talar blir kvar i akashakrönikan. Det är den första anläggningen till framtidsmänniskan. Språket är hälften av den tidigare fortplantningsförmågan. Genom språket fortplantar sig människan andligt. Därmed sammanhänger hos mannen förändringen av rösten. Hälften av det sexuella har överförts till språket. Rösten är det framtida fortplantningsorganet. I gammalhebreiskan finns samma ord för det sexuella och för språket. Nu tänker människan, och tanken går genom struphuvudet utåt. Nästa steg är att känslan går utåt, värmen. Då kommer ordet att vara uttrycket för den inre kroppsvärmen. Detta kan ske när slemkroppen (hypofysen) i hjärnan har utvecklats. Nästa steg därefter inträder när tallkottkörteln (epifysen) har utvecklats. Då kommer inte bara det genomvärmda ordet att gå utåt, utan ordet kommer att bestå, kommer att vara gestaltat genom viljan som då lever i det. När man då uttalar ordet, blir det ett verkligt väsen.
Därmed sammanhänger: ”Jag tänker, jag känner, jag är” (vilja). Ordet på detta sätt är ”Ordet”, som förvandlas från tanke till känsla, sedan till vilja. Detta är en trefaldig process: först är ordet ”medvetande” (i tänkandet), därefter ”liv” (det genomvärmda ordet), och slutligen ”form”, det genom viljan gestaltade ordet. Detta senare är det objektiverade ordet. Så följer också här på varandra: medvetande, liv, form. Allt som i dag är form har från tidigare tider uppstått genom en sådan process. Den fysiska kroppen, formen, är den mognaste kroppen; mindre mogen är eterkroppen, livet, och astralkroppen, medvetandet.
Lämna ett svar