Föredrag VI – 1 oktober 1905
Skillnaden mellan mottagande och skapande väsen i samband med Blavatskys sjufaldiga varandeskala, till vilken människan hör:
1. de egentliga gudarna. Hjärtat och gallan.
2. mottagande elementarväsen;
3. människan som mottagande och skapande mellanting;
4. den ”rena människan” från den förlemuriska tiden (Adam Kadmon) och utvecklingen av varm- och kallblodiga djur;
5. bodhisattvor: människor som blivit skapande för att reglera evolutionens fortgång;
6. nirmanakayer: skapande väsen som verkar bortom jorden och kan införa nya impulser i jordutvecklingen;
7. pitrier (fäder): väsen som kan offra sig själva;
Kära vänner,
Vi vill i dag föra oss inför ögonen den följd av väsensstadier till vilka människan hör. Människan är nämligen, sådan hon nu är, ett väsen som har blivit till, som inte alltid varit sådan som hon nu är. Hon har inte bara andra stadier framför och bakom sig, utan också vid sidan av sig, på samma sätt som barnet i dag har åldringen vid sin sida som ett annat utvecklingsstadium. Vi vill i dag föra oss inför ögonen sju stadier av väsenden. För detta måste vi först klargöra skillnaden mellan mottagande och skapande väsenden.
mottagande elementarväsen;
människan som mottagande och skapande mellanting;
den ”rena människan” från den förlemuriska tiden (Adam Kadmon) och utvecklingen av varm- och kallblodiga djur;
bodhisattvor: människor som blivit skapande för att reglera evolutionens fortgång;
nirmanakayer: skapande väsen som verkar bortom jorden och kan införa nya impulser i jordutvecklingen;
pitrier (fäder): väsen som kan offra sig själva;
Med vårt öga uppfattar vi till exempel en färg, röd eller grön. I denna mån är vi mottagande väsenden. Men färgen måste först frambringas för att vi ska kunna uppfatta den; det står oss alltså ett väsen emot som frambringar färgen, till exempel det röda. Härigenom inser man väsendenas stuföljd. Om man sammanfattar allt som träder våra sinnen till mötes, så måste själen finnas till för att det ska kunna mottas; men det motsatta måste också finnas till, för att det ska kunna träda oss till mötes. Det finns väsenden som kan uppenbara. Dessa har en mer gudomlig eller devacharakter. Väsenden som är mer lämpade för mottagande har en mer elementarisk karaktär. Gudomliga väsenden är av uppenbarande natur. Elementarväsen är av mottagande natur.
Här har vi på detta område den skapande visheten som verkar där ute, och den vishet som mottas av människosjälen. I ljuset finns vishet, och i alla sinnesförnimmelser uppenbarar den sig. Bakom det som uppenbarar sig måste man förmoda uppenbararna, väsenden av viljenatur; visheten är det som uppenbaras.
Människan är ett mellanliggande väsen. Å ena sidan är hon, till exempel i fråga om alla sinnesintryck, ett mottagande väsen; men i fråga om tänkandet är hon ett skapande väsen. Ingen ger henne tanken, om hon inte själv skapar den för att kunna uppfatta den. Så är hon alltså å ena sidan ett mottagande och å andra sidan ett skapande väsen. Detta är en viktig skillnad. Föreställ er att människan vore i stånd att, på samma sätt som hon i dag skapar tankar, också skapa allt hon uppfattar: toner, färger och så vidare. I dag är hon endast på ett område, i tänkandet, skapande, och behöver för att ha sinnesförnimmelser skapande väsenden omkring sig. På området för frambringandet av sin egen väsensnatur har hon varit skapande i början av denna utveckling. Hon skapade då själv sin organism. Nu behöver hon andra väsenden därtill. Människan måste nu inkarnera sig i en kroppslig gestalt som är bestämd utifrån. Här lutar hon ännu mer åt de elementariska väsendenas sida än på området för förnimmelse och tänkande.
Föreställer vi oss så att människan också kunde frambringa toner, färger och andra sinnesförnimmelser samt sin egen väsensnatur, då har vi den människa som fanns före den lemuriska rasen och som kallas den ”rena” människan. Oren blir människan genom att hon inte helt och hållet frambringar sitt eget väsen, utan fogar något annat in i sin väsensnatur. Denna rena människa har kallats Adam Kadmon. När Bibeln i början talar om människan, talar den om denna rena människa. Denne rena människa hade ännu inget kamiskt i sig. Begäret kom först sedan han fogat något annat in i sig. Så uppstod mänsklighetens andra stadium, den kamarupiska människan. Endast en underavdelning av denna är det högre djuret. Utan varmt blod finns inget självständigt kamarupa hos väsenden. De kallblodiga djuren leds av andra väsenden. Alla varmblodiga djur härstammar från människan.
Vi har alltså först den rena människan, som i verkligheten fram till den lemuriska tiden förde ett översinnligt tillvaro och frambringade allt som är och lever i henne ur sig själv.
De nuvarande kallblodiga djuren och växterna har utvecklats på ett annat sätt än de varmblodiga djuren. De som finns i dag är kvarlevor av mäktiga, väldiga, märkliga väsenden. Några av dessa kan vetenskapen påvisa. Det är degenererade, nedgångna djur, som härstammar från sådana som den rena människan använde för att inkarnera sig i dem, för att få en kropp för det kamiska. Först hade den rena människan ännu inte funnit någon inkarnation på jorden. Hon svävade ännu ovanför inkarnationerna. Av dessa stora, mäktiga väsenden (djuren) använde människan de mest fullkomliga för att inkarnera sig i dem. Hon fogade dessa väsenden till sig, och därigenom blev hon i stånd att införa eget kama. Några av dessa väsenden utvecklades vidare och blev så småningom atlantierna och den nuvarande mänskligheten. Men inte alla lyckades anpassa sig. Dessa blev de lägre ryggradsdjuren; till exempel kängurur är sådana misslyckade bildningar på vägen [mot människan], likt krukmakarens misslyckade kärl som lämnas åt sidan.
Sedan gjordes av människan försök att införa kama i djurgestalterna. Kama finns egentligen först i den nuvarande mänskliga gestalten, och då i hjärtat, i blodvärmen, i blodcirkulationen. Om och om igen gjordes försök, och så gick det steg för steg uppåt. Misslyckade försök ser vi till exempel i sengångarna, kängururna, rovdjuren, aporna och halvaporna. Alla dessa blev kvar längs vägen. De varmblodiga djuren är misslyckade försök till mänsklig kamabildning. Allt kama som finns i dem skulle människan också kunna ha i sig; men hon har avlagt det i dem, eftersom denna sorts kama inte kunde användas av henne.
Det finns en viktig ockult grundsats: varje egenskap har två motsatta poler. Så finner vi hur positiv och negativ elektricitet kompletterar varandra, liksom värme och kyla, dag och natt, ljus och mörker och så vidare. Så har också varje kamaegenskap två motsatta sidor. Till exempel har människan i lejonet satt ut vreden ur sig, vilken på den andra sidan, när den förädlas, är den kraft som kan föra henne upp till hennes högre jag. Lidelsen ska inte förintas, utan renas. Den negativa polen måste föras upp till ett högre stadium. Denna rening av lidelsen, detta uppförande av dess negativa pol, kallade pythagoréerna katharsis. Först hade människan i sig lejonets vrede och rävens list. Vreden fixerade hon så att säga i lejonet och listen i räven. Så är alltså det varmblodiga djurriket ett bildark av kamaegenskaper. I dag är ofta uppfattningen spridd att ”Tat tvam asi”, ”Det är du”, ska förstås som något obestämt allmänt; men man måste tänka sig något bestämt därmed. Till exempel måste människan inför lejonet säga till sig själv: Det är du! — Så har vi i det varmblodiga djurriket den kamarupiska människan utbredd framför oss. Före detta fanns endast den rena människan: Adam Kadmon.
Naturfilosofen Oken, som under första hälften av 1800-talet var professor i Jena, har insett alla dessa idéer och uttryckt dem på ett groteskt sätt för att stöta människorna på dem. Hos honom finns ett exempel som pekar på ett ännu tidigare stadium hos människan, innan hon avskilde det kallblodiga djurriket. Oken satte bläckfisken i relation till den mänskliga tungan. Om man går in på analogin mellan tungan och bläckfisken, har detta en ockult betydelse. Nu har vi också väsenden som först nu börjar uppstå, liksom som biprodukter. Människan har satt ut rävens list och behåller motpolen till denna hos sig. Men i rävens list börjar också ett frö till något annat att bildas; till exempel likt den svarta skuggan av ett föremål, som genom ljusets inträngande utifrån får en halvskugga. Vi har i räven avskilt listen ur vårt inre. Nu tillförs honom ande från periferin. De väsenden som på detta sätt verkar i det kamiska från periferin är elementarväsen. Det som räven fått från oss är i honom djur; det som utifrån fogas till honom av anden är elementarväsen. Han har uppstått å ena sidan genom mänsklighetens ande och å andra sidan genom ett elementarväsen.
Vi skiljer alltså: för det första elementarväsen, för det andra den kamarupiska människan, för det tredje den rena människan, för det fjärde den människa som i viss mening har övervunnit den rena människan, som har upptagit det som finns omkring henne och verkar skapande. Hon har berört och upptagit allt som finns i jordelivet omkring henne. Detta tillför henne planerna, föreskrifterna, lagarna som skapar livet. En gång var människan fullkomlig, och hon kommer att bli det igen. Men det är en stor skillnad mellan det hon var och det hon kommer att bli. Det som finns omkring henne kommer senare att ha blivit hennes andliga egendom. Det som hon har förvärvat på jorden kommer senare att vara människans förmåga att verka skapande. Detta blir då hennes innersta väsen. Den som har upptagit hela det jordiska vetandet i sig, så att han vet hur varje ting kan användas och därigenom blivit en skapare, kallas en Bodhisattva, det vill säga en människa som tillräckligt har upptagit Bodhi, jordens Buddhi, i sig. Då är han mogen att verka ur de innersta impulserna. Jordens visa är ännu inte Bodhisattvor. Även för en vis finns det alltid ännu ting där han inte förmår orientera sig. Först när man har upptagit hela jordens vetande i sig för att kunna skapa, är man en Bodhisattva. Buddha, Zarathustra till exempel, var Bodhisattvor.
När människan utvecklar sig ännu vidare, så att hon inte bara är en skapare på jorden, utan har krafter som sträcker sig bortom jorden, då står det henne fritt att använda dessa högre krafter eller att fortsätta verka på jorden. Hon kan då föra in något från främmande världar på jorden. En sådan tid fanns innan människan började inkarnera sig, under den sista tredjedelen av den lemuriska tiden. Människan hade då utbildat den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen. Dessa delar av sitt väsen hade hon med sig från den tidigare jordutvecklingen. De två följande impulserna, kama och manas, kunde hon inte finna på jorden; de ligger inte i jordens utvecklingskedja. Den första nya impulsen (kama) fanns endast som kraft på Mars. Strax innan människan inkarnerade kom den till. Den andra impulsen (manas) kom från Merkurius under den femte underrasen hos atlantierna, hos ursemitterna. Dessa nya drivkrafter måste genom ännu högre väsenden, genom Nirmanakayas från andra planeter, föras till jorden. Från Mars förde de kama, från Merkurius manas. Nirmanakayas står ännu ett stadium högre än Bodhisattvorna. Dessa kan reglera den fortgående utvecklingen; men något främmande kan de inte föra in, det kan endast Nirmanakayas. Ännu ett stadium högre än Nirmanakayas står de väsenden som kallas Pitris. Pitris = fäder. Ty Nirmanakayas kan visserligen föra in något främmande i utvecklingen, men de kan inte offra sig själva, inte offra sig som substans, så att de på nästa planet kan frambringa en ny cykel. Det kan Pitris, de väsenden som hade utbildat sig på månen och nu hade kommit över; de blev impulsen till jordutvecklingen. När människan har genomgått allt detta, då är hon i stånd att bli en Pitri. Det nästa, ännu högre stadiet, som man endast ännu kan nämna, är de egentliga gudarna.
Så har vi alltså sju stadier av väsenden: för det första gudarna, för det andra Pitris, för det tredje Nirmanakayas, för det fjärde Bodhisattvor, för det femte rena människor, för det sjätte människor, för det sjunde elementarväsen. Detta är den ordning som Helena Petrovna Blavatsky talar om.
Här kan vi ännu knyta an frågan om vilket organ det är som har gjort människan kamarupisk. Det är hjärtat med kärlen och blodet som pulserar genom kroppen. Hjärtat har en fysisk del, en eterisk del — Aristoteles talar om denna, eftersom man förr endast ansåg etermänniskan vara viktig — och en astral del. Det eteriska hjärtat står i förbindelse med den tvåbladiga lotusblomman. Av de fysiska organen har inte alla också astrala delar; så är till exempel gallan endast fysisk och eterisk, det astrala saknas.
Lämna ett svar