4. Vår andliga vägledning

Den andliga ledningen av människan och mänskligheten IV

Dr RUDOLF STEINER, KÖPENHAMN den 8 JUNI 1911. GA 15

Teman:
– hur de himmelska hierarkierna drar sig tillbaka
– den grekisk-latinska periodens självständighet
– Kristus-impulsens inträde
– skillnaden mellan de framåtskridande och kvarblivna egyptisk-kaldéiska väsendena
– atomläran och den framtida “andliga kemin”
– medicinen
– Zarathustra- och Rishiperspektivet
– Johannesdopet och de två Jesusbarnen
– kosmologin, horoskopet och makrokosmos-mikrokosmos
– hela Kristusmysteriet enligt rosenkorsinspirationen
– Kopernikus, Bruno, Galilei
– avslutning

Kära vänner,
Att det finns två slags ledare för människorna betonade vi i går; och vi utförde följande: När vi blickar tillbaka på mänsklighetens utveckling sedan den stora atlantiska katastrofen fram till idag, finner vi – ju längre tillbaka vi går, desto mer, alldeles som de gamla egyptierna sade – människorna under ledning av de individualiteter som redan under den gamla måntiden varit människor.

Dessa individualiteter – har vi sagt – kan inte fullständigt inkarnera sig i en mänsklig fysisk kropp, eftersom de redan vuxit ut över det stadium som gör det nödvändigt att inkarnera sig i en mänsklig fysisk kropp. Vi betecknar dessa väsenden som dhyaniska väsenden när vi talar i den orientaliska mystikens mening, eller som angeloi eller änglar när vi talar i den kristna mystikens mening. De leder de tongivande, egentligen betydelsefulla människorna som genom klarseende eller klarhörande höjer sig till dem och fogar sig efter deras anordningar och läror.

En andra art av mänsklighetens lärare har vi funnit i de individualiteter som blev kvar på månen och inte uppnådde sitt fullständiga mål. Det är halvt änglaliknande – halvt dhyaniska – väsenden, som står mittemellan människor och änglar; dessa förkroppsligade sig i gamla tider i de stora folkledarna som vi efter de olika folkens bruk kallar hjältar, dit till exempel även den egyptiske Hermes eller Thot, Pelops, Kadmos, Kekrops räknas, som var personligheter i köttet men ändå var mer än den övriga befolkningen i sin tid. I dem satt sådana själar som egentligen var kvarblivna änglaväsenden från månen.

Men om vi riktar blicken upp till de högre hierarkierna finner vi att saken inte alls är så att vi kunde säga att det bara vore änglar som är ledarna, utan det i viss mening är väsenden i flera hierarkier, som återigen är underställda de högre hierarkiernas ledning och styrning. Så talar vi i den kristna mystiken om att änglarna står under ledning av ärkeänglarna, Archangeloi, dessa åter under ledning av Archai eller urkrafterna och så vidare.

Så kommer vi upp i de mest olika klasser av hierarkierna.

I ordets strängaste mening var – som jag har sagt – änglarna mer eller mindre stora ledare i den tid då egyptierna och kaldéerna var tongivande på jorden, det vill säga under den tredje efteratlantiska kulturepoken. Ty vi skiljer, från tiden för den stora atlantiska katastrofen, mellan sju på varandra följande kulturepoker: Den första är den uråldriga indiska kulturperioden, därefter följer den urpersiska, den tredje är den egyptisk-kaldeiska, den fjärde den grekisk-latinska och den femte är vår egen, som ungefär sedan elva- tolvhundratalet gradvis har utbildats och vilken vi står mitt inne i. Visserligen förbereder sig i vår tid redan de första förloppen som sedan skall leda över till den sjätte efteratlantiska kulturperioden. På denna sjätte epok skall sedan ännu en sjunde följa.

Bara för den tredje kulturperioden, den egyptisk-kaldeiska, var änglarna eller de dhyaniska väsendena de självständiga ledarna och förarna av människorna. För den persiska tiden var det ännu inte så. Där stod änglarna under en högre ledning och inrättade allt så som det – om vi talar trivialt – motsvarade befallningarna från den närmast högre hierarkin, så att allt visserligen stod under änglarnas ledning men att de själva fogade sig efter ärkeänglarna, eller Archangeloi.

Och i den indiska kulturperioden, i vilken det efteratlantiska livet hade en sådan höjd som sedan tills vidare inte åter har uppnåtts — en naturlig höjd under ledning av de stora rishis — där stod ärkeänglarna själva, i det de hade att leda, under ledning av Archai, som man också kallar urmakternas andar.

Följer vi alltså, från den indiska tiden genom den persiska och egyptisk-kaldeiska kulturen, mänsklighetens utveckling, så kan vi säga att vissa väsenden av de högre hierarkierna så att säga alltmer och alltmer drog sig tillbaka från mänsklighetens ledning.

Och hur var det i den fjärde efteratlantiska kulturperioden, den grekisk-latinska tiden? Då hade människan blivit helt självständig, hade fullständigt blivit självständig. Därav den enastående, helt mänskliga kulturen under den grekisk-romerska tiden, där människan helt är ställd på sig själv.

Alla egenheter i konsten, i det statliga livet i den grekiska och romerska världen är att härröra till att människan så att säga själv skulle pröva sig.

Om vi alltså går tillbaka till dessa äldsta tider, finner vi ledande väsenden som hade fullbordat sin utveckling fram till människan i tidigare planetariska tillstånd. Den fjärde efteratlantiska kulturepoken var till för att pröva människan allra mest. Därför var det också den tid då hela den andliga ledningen av mänskligheten måste inrättas på ett nytt sätt. Vi – sade jag – lever nu i den femte efteratlantiska kulturepoken; sedan skall följa en sjätte och sedan en sjunde. Jag har igår pekat på vart vi skall blicka om vi vill finna ledarna för vår kulturepok.

Var finns dessa? Till vilken art av hierarkier hör de?

Jag har redan i föredraget antytt att de hör till samma hierarki som härskade hos de gamla egyptierna och kaldéerna. I själva verket börjar samma väsenden, som då ledde, åter i vår tid sin verksamhet. Vi har sagt att vissa väsenden under den egyptisk-kaldeiska kulturen blev kvar, och att vi finner dessa i de materialistiska känslorna och förnimmelserna i vår tid.

Nu uppstår frågan: Om, i vår tid, inte bara dessa kvarblivna väsenden från den egyptisk-kaldeiska kulturen verkar, utan också högre som leder upp i den andliga världen, vilken art är då dessa? Hur skiljer de sig? Eller bättre sagt: Genom vad är dessa väsenden, som nu leder oss, i andlig mening högre väsenden?

Vad har dessa icke-kvarblivna väsenden uppnått?

Den egentliga framskridandet för dessa väsenden, änglarna eller de dhyaniska väsendena, består i följande: Hos egyptierna och kaldéerna ledde de helt enkelt genom vad de själva från uråldriga tider hade uppnått i förmågor. Nu har de, genom denna ledning av den egyptisk-kaldeiska kulturen, själva utvecklats vidare; har uppnått nya förmågor, ty det var deras arbete. Och den förmåga de har uppnått är denna: att handla i enlighet med ett grundväsen. Detta grundväsen är — för de världar på den närmast högre planen som ju dessa änglar eller angeloi hör till — Kristus.

Ty Kristus existerar inte bara för jorden, utan också för dessa väsenden. Samma väsenden som ledde den gamla egyptisk-kaldeiska kulturen stod då inte under Kristi ledning, utan de har först sedan den egyptisk-kaldeiska tiden underställt sig Kristi ledning. Och däri består deras framskridande, så att de nu leder vår femte efteratlantiska kulturperiod under Kristi inflytande.

Honom följer de på den högre planen.

Och kvarblivandet hos de väsenden som vi har sagt också finns, består däri att de inte har underställt sig Kristi ledning, så att de fortsätter att verka oberoende av Kristus. Därför skall allt tydligare följande framträda i mänsklighetens kultur: Det skall finnas en materialistisk strömning som står under ledning och styrning av de kvarblivna egyptisk-kaldeiska andarna; den skall ha en materialistisk karaktär.

Det mesta av vad vi kallar dagens vetenskap i alla herrans länder står under detta inflytande.

Men vid sidan av det gör sig en annan strömning gällande, som siktar på att människan slutligen, i allt vad hon gör, kan finna det som man kan kalla Kristusprincipen. Det skall väl låta underligt, men sant är det ändå. Det finns idag till exempel människor som säger: Vad består då vår materiella värld av? Av atomer består den! Vilka ingjuter då i människan tanken att världen består av atomer?

Det gör de änglaväsenden som blev kvar under den egyptisk-kaldeiska tiden!

Vad skall då de väsenden lära ut, som uppnådde sitt mål i det gamla egyptisk-kaldeiska kulturområdet, och som då lärde känna Kristus? De skall kunna ingjuta andra tankar i människan än att det bara skulle finnas materiella atomer; ty de kommer att kunna lära människan att ända in i den minsta del är substansen genomträngd av Kristi ande!

Och hur underligt det än må låta: Framtida kemister och fysiker skall komma, vilka inte lär ut kemi och fysik så som man idag lär ut under inflytande av de kvarblivna egyptisk-kaldeiska andarna, utan som skall lära ut att materien är uppbyggd i den mening som Kristus efter hand har anordnat den!

Man skall finna Kristus ända in i kemins och fysikens minsta ämnen!

En andlig kemi, en andlig fysik, är det som skall komma. Idag förefaller det säkert många människor som vansinne. Men ofta är förnuftet i kommande tider något som för innevarande tider vansinne.

Allra mest skall människorna förvåna sig över de som idag vill ställa den vetenskap som mest griper in i de mänskliga angelägenheterna under inflytande av de änglaväsenden som blev kvar under den gamla egyptisk-kaldeiska tiden – nämligen de människor som idag driver den officiella medicinen; ty dagens materialistiska medicin står helt under inflytande av dessa andar, blir helt inspirerad av dessa.

I motsats därtill skall den framtida medicinen helt genomförkristligas, bli helt andlig; den skall i helt annan mening kunna räkna med de faktorer som visserligen står att finna i naturen men som är genomträngda av anden.

Nu förstår vi också vad dessa ledande väsenden har i beredskap för människorna.

När lärde då människorna i den efteratlantiska tiden känna Kristus? Det var under den fjärde efteratlantiska kulturperioden, i den grekisk-latinska tiden. Ty under denna kulturepok kom Kristushändelsen in i utvecklingen, och då lärde människorna känna Kristus. Änglarna, de ledande väsenden, lärde känna honom under den egyptisk-kaldeiska tiden och svingade sig upp till honom – och måste sedan under den grekisk-latinska tiden överlämna människorna åt deras eget öde, för att sedan senare åter gripa in i mänsklighetens utveckling. Och om vi idag lär ut teosofi betyder det ingenting annat än att vi kan veta: De kommer åter ner, andarna som har lett mänskligheten!

Men nu kommer de ner så, att de själva befinner sig under Kristi ledning.

Så är det också med andra väsenden. Vi har sagt att i den persiska tiden var ärkeänglarna delaktiga i mänsklighetens ledning. De har nu ännu tidigare lärt känna Kristus och på sitt sätt förkunnat honom. Men hur? Av Zarathustra själv har vi ofta betonat att han för sina anhängare och sitt folk visade mot solen och sade:

I solen lever den store anden Ahura Mazdao, vilken skall komma ner till jorden!

Ty de väsenden från ärkeänglarnas region som ledde Zarathustra visade honom på den store solledaren, som då ännu inte hade kommit ner till jorden, utan först hade beträtt vägen till att leda jorden.

Och de ledande väsenden som stod de heliga rishis till buds har nu visat dem på Kristus; ty det är bara en tro om man menar att dessa rishis inte har känt till Kristus. De har bara sagt att han är över deras sfär, att de inte kan nå honom. Men återuppstå skall också rishierna, och skall då förstå Kristus. Ty så som änglarna i vår femte kulturperiod är de som bär ner Kristus i vår andliga sfär, så skall under den sjätte kulturperioden de väsenden från ärkeänglarna leda kulturen som har lett den persiska kulturperioden. Och urkrafternas andar, Archai, som ledde mänskligheten under den gamla indiska tiden, de hade redan då blivit bekanta med Kristus och hade underställt sig honom. De skall under Kristus i den sjunde kulturepoken — fram till en ny stor katastrof — ha uppgiften att leda mänskligheten.

Så stiger hela mänskligheten åter upp,
genom att de höga hierarkiska väsendena underställer sig Kristi ledning.

Under den grekisk-latinska tiden var det så att Kristus steg ner och uppenbarade sig i köttet, genom Jesus från Nasaret. Då hade han stigit ner ända till det fysiska planet. På det närmast högre planet skall han stå att finna när vår kulturperiod har blivit mogen därtill. Inte på det fysiska planet kan han stå att finna, utan bara på den närmast högre.

Ty människorna skall inte ha förblivit desamma; de skall ha mognat, och finna Kristus så som Paulus genom nåd ur den andliga världen fann honom i händelsen vid Damaskus. Och som det i vår tid är samma stora lärare som redan i den egyptisk-kaldeiska kulturen har lett mänskligheten, så skall de också vara de som i tjugonde århundradet skall föra människorna upp till den Kristus som Paulus såg. De skall visa människan hur Kristus inte bara verkar på jorden utan genomförandligar hela solsystemet.

Och som en ande som redan anades genom det enhetliga Brahman, men i vilken först det rätta innehållet drogs in genom Kristus, kommer de som skall vara de återinkarnaterade heliga rishierna i den sjunde kulturperioden att förkunna den store väldige anden som de då sade att han var över deras sfär och som skall träda in i deras sfär. Så skall mänskligheten från nivå till nivå ledas uppåt.

Så att tala om Kristus som han är ledare i de på varandra följande världarna upp mot de högre hierarkierna, det lär oss den vetenskap som under rosenkorsets tecken sedan tolfte, trettonde århundradet har trätt in i vår kultur och om vilken vi har visat att den sedan denna tid har blivit nödvändig. Där ser vi hur alltså dessa ting stämmer överens.

Vi måste nu något närmare gå in på en rosenkreuzisk uppfattning om det väsende som först har levt i Palestina och sedan fullbordat Golgatamysteriet.

Det har funnits många föreställningar om Kristus. Det fanns till exempel en föreställning hos de kristna gnostikerna i de första århundradena som sade: Kristus som vandrade i Palestina var överhuvudtaget inte närvarande i någon fysisk köttslig kropp; han hade bara en skenkropp, en eterkropp som hade blivit fysiskt synlig, så att alltså även hans korsdöd inte var någon verklig död utan bara en skendöd, eftersom det bara fanns en eterkropp.

Sedan finner vi de olika stridigheterna bland de olika anhängarna av kristendomen, till exempel den kända striden mellan arianerna och athanasianerna och så vidare, och med dem de mest olika tolkningarna om vad Kristus egentligen var. Ända in i vår tid gör människorna de mångfaldigaste föreställningarna om Kristus.

Vad skall vi egentligen tänka oss som Kristus? Ni måste med mig först gå igenom, jag skulle vilja säga, en aning svåra begrepp om ni helt och hållet vill höja er till rosenkreuzarens föreställning om detta Kristusväsende. Så måste vi exempelvis vara klara över att det som levde i Kristus sedan Johannesdopet i Jordanfloden inte bara var en jordisk, utan en kosmisk varelse, ett verkligt kosmiskt väsende. Människan är ju överhuvudtaget ett kosmiskt väsen, och vi vill nu en gång göra oss en primitiv föreställning om i vilken mån människan är ett kosmiskt väsen, och sedan höja oss från människans kosmiska väsende till Kristi kosmiska väsende.

Vi vet att människan lever ett dubbelliv: ett liv i den fysiska kroppen från födelsen till döden och ett liv i de andliga världarna mellan döden och en ny födelse, där hon inte lever i en fysisk kropp. Är nu människan förkroppsligad i en fysisk kropp lever hon — eftersom den fysiska kroppen är beroende av jordens ämnen och krafter — i beroende av jorden. Men vi tar inte bara upp jordens ämnen och krafter i oss, utan vi andas också jordens luft och är därmed i huvudsak inlemmade i hela den fysiska jordorganismen; vi hör till den.

När vi går genom dödens port hör vi inte till jordens krafter, men det vore fel att föreställa sig att vi då inte hörde till några krafter alls, utan vi är också då faktiskt förbundna med solsystemets och de vidare stjärnsystemens krafter. Vi lever mellan död och ny födelse lika mycket i det kosmiska som vi i tiden från födelse till död lever i terra; alltså är i samband med jorden. Vi hör, från döden till ny födelse, på samma sätt till den stora kosmos som vi på jorden hör till elementen luft, vatten, jord och så vidare.

Under det att vi lever livet mellan död och ny födelse kommer ständigt krafterna från Mars, Jupiter, Saturnus och så vidare till oss, men också från de fjärmare stjärnvärldarna. Ty från dessa andra planeter eller stjärnvärldar kommer inte bara de fysiska krafterna som en fantastisk fysisk astronomi har uppfunnit — tyngdkraft eller de andra krafterna — utan framför allt andliga krafter. Och med dessa andliga krafter i kosmos står vi i förbindelse – och varje människa på ett särskilt sätt efter sin individualitet.

Vi lever, om vi är födda i Europa, i ett annat samband med värmeförhållandena och så vidare än om vi till exempel var födda i Australien. Likaså står vi i livet mellan död och ny födelse i förhållande – den ene mer till Mars, den andre mer till Jupiter, den ene mer till planetssystemet överhuvudtaget, den andre mer till djurkretsen eller andra till fjärmare stjärnbilder.

Och dessa krafter är det också som för oss åter tillbaka till jorden, som så att säga stöter ner oss på jorden tills vi efter det jorden har fullbordat sin mission helt har blivit mogna för att kunna leva utan jorden. Så lever vi åren före vår födelse i förbindelse med hela stjärnrymden, den ene si, den andre så, den ene mer Merkuriusbesläktad, en annan mer Marsbesläktad, åter en annan mer besläktad med stjärnbilden Lejonet och så vidare. Och allteftersom bestämmer sig också krafterna som leder en människa till ett eller annat föräldrapar, till ett eller annat område, vid en eller annan tidpunkt. Driften, impulsen att inkarnera sig här eller där, i den ena eller den andra familjen, i det ena eller det andra folket, vid den ena eller den andra tidpunkten; den beror på vad vi mer står i förbindelse med. Och allt intensivare blir sambandet med stjärnkrafterna ju närmare vi kommer tidpunkten för vår födelse.

Man hade i det tyska medeltiden ett uttryck som var utomordentligt betecknande för en människas födelseinträde, och ni skall genast finna det mycket träffande. När en människa föddes sade man inte: ”Ett barn har här eller där blivit fött”, utan: Ett barn har här eller där blivit ungt!

Tänk att däri ligger medvetandet om en människas inträde i det fysiska tillvaron. Och så har ni till exempel i „Faust“, i andra delen, uttrycket också använt: „I dimlandet ungt blivit“, varvid „dimlandet“ är det gamla namnet för det medeltida Tyskland.

Folk förstår inte uttrycket eftersom det betyder ett inträde i det fysiska tillvaron.

Om nu en människa åter inkarneras kan ni, om ni förstår att läsa rätt, i horoskopet avläsa krafterna efter vilka människan har kastat sig in i det fysiska tillvaron.

Varför har människan ett horoskop? Därför att i horoskopet beskrivs de krafter efter vilka hon är född. Om till exempel i horoskopet Mars står i Väduren betyder det att vissa vädurskrafter inte släpps igenom, att de dämpas. Människan ställs alltså in i det fysiska tillvaron, och horoskopet är det efter vilket hon riktar sig innan hon beger sig in i det jordiska tillvaron. Man måste bara förstå att läsa horoskopet rätt. Det som driver in människan i det fysiska förkroppsligandet är de verksamma krafterna i stjärnvärlden. Människan bär hela himlarymden inom sig och ställs med hela himlarymdens krafter in i det jordiska tillvaron.

Tänk er alltså att en människa stod framför oss: I henne lever hela makrokosmos. Det ser det klärvoyanta medvetandet på det märkligaste sätt. Det kanske låter underligt – men sant är det ändå: Om man tog ut en människas fysiska hjärna och klarseende betraktade den, hur den är differentierat konstruerad, så att man såg hur vissa celler sitter på bestämda ställen och sänder ut utskott, så skulle man finna att hjärnan hos varje människa är annorlunda. Inte två människor har en likadan hjärna! Men tänk er nu att man kunde — vilket man ju aldrig kan och heller inte skall kunna — fotografera denna hjärna med hela sin struktur så att man hade en halvkula och alla utskott uppradade därpå, så skulle det ge ett annat bild hos varje människa. Och om ni nu inte bara fotograferade en människas hjärna utan i det ögonblick hon föds också fotograferade stjärnhimlen, så skulle ni få samma fotografi. Ni får ju i varje ögonblick av stjärnhimlen en annat bild. Människan har dock i sig ett bild av stjärnhimlen — varje människa en annan — beroende på var och när hon är född.

Det är en hänvisning till att människan är född ur hela världen.

Om ni fäster blicken på detta skall ni också med mig höja er till den föreställning som visar oss det makrokosmiska i den enskilda människan men också det makrokosmiska i Kristus. Ty vad hände vid Johannesdopet? Om ni föreställer er Kristus efter Johannesdopet så att han var att betrakta som någon annan människa, i vilken en mänsklig individualitet lever inkarnerad som hos någon annan människa, så gör ni er en felaktig föreställning. Ty vad som efter Johannesdopet fanns var följande:

Där hade vi först Jesus från Nasaret. Han hade kommit till på det sättet att i början av vår tideräkning hade två Jesusbarn fötts. Det ena härstammade från den nathanska linjen i Davids hus, det andra från den salomoniska linjen i Davids hus. Dessa två pojkar var inte helt samtidigt födda men ändå ungefär. I den salomoniska Jesuspojken, som Matteusevangeliet skildrar, inkarnerades samma individualitet som en gång hade levt som Zarathustra på jorden, så att vi i denna Jesuspojke i Matteusevangeliet har framför oss den återfödde Zarathustra, eller Zoroaster.

Så växer Zarathustra — som Matteus skildrar — upp i denna Jesuspojke fram till tolvårsåldern. Under detta år lämnar Zarathustra denna pojkes kropp och går över i den andre Jesuspojkens kropp, den som Lukasevangeliet skildrar. Därför blir detta barn så plötsligt något helt annat. Föräldrarna förvånas när de finner honom i Jerusalems tempel, efter att Zarathustras ande hade farit in i honom.

Det antyds genom att pojken, efter att ha gått vilse och återfunnits i Jerusalems tempel, hade talat så att föräldrarna inte igenkände honom eftersom de bara kände detta barn — den nathanske Jesuspojken — så som han tidigare var. Men när han började tala till de skriftlärda i templet kunde han tala så därför att Zarathustras ande hade farit in i honom.

Fram till trettioårsåldern levde Zarathustras ande i den Jesus som härstammade från den nathanska linjen i Davids hus. I denna andra kropp mognade han till en ännu högre fulländning. Jag betonar att i denna andra kropp där nu Zarathustras ande levde var det egendomliga detta att i dess astralkropp levde Buddha.

Ni vet ju att den orientaliska traditionen är riktig, att Buddha föddes som en Bodhisattva, och först under sin jordetid — under det tjugonionde året — steg upp till Buddhavärdighet. Och ni vet också att Asita, den store indiske vise, grät när Gautama Buddha som litet barn kom till kungapalatset.

Varför grät han? Därför att han som siare kunde se att detta kungabarn skulle bli Buddha och att han som en gammal man som inte skulle uppleva att i denna inkarnation Suddhodanas son skulle bli Buddha. Det förutser den vise brahminen.

Också denne brahmin blev återfödd. Han är den som i Lukasevangeliet framställs som tempelprästen som nu i den nathanska Jesuspojken ser Buddha som verkar ner i dennes astralkropp. Och eftersom han såg: det är Buddha! sade prästen: Låt nu din tjänare fara i frid ty jag har sett min herre!

Vad han då, i Indien, inte kunde se, det såg han genom astralkroppen hos denna Jesuspojke som möter oss i Lukasevangeliet.

Allt detta var nödvändigt för att den helgade kroppen skulle komma till det som sedan hände vid Jordan, då Jesus mottog Johannesdopet. Då lämnade Zarathustras individualitet den tredubbla kroppen – fysisk kropp, eterkropp, astralkropp – hos den Jesus som hade vuxit upp på ett så komplicerat sätt för att Zarathustras ande skulle kunna vara i honom, vilket dock krävde två fysiska kroppar. Det betyder: Den återfödda Zarathustra måste genomgå två utvecklingsmöjligheter.

Där stod alltså döparen mittemot den tredubbelt helgade kroppen hos Jesus från Nasaret och in i honom verkade nu den kosmiska individualiteten Kristus – men så att den övergång som sker vid en annan människas födelse inte ägde rum där en kosmisk individualitet går in i oss och sedan är inne i oss; utan under det att Jesus från Nasaret under de sista tre åren av sitt liv — från trettio till trettiotre års ålder — vandrade i Palestina på jorden verkade ständigt hela det kosmiska Kristusväsendet in i honom.

Alltid stod Kristus under hela kosmos inflytande. Han tog inte ett steg utan att de kosmiska krafterna verkade in i honom. Vad som här hos Jesus från Nasaret utspelade sig var ett ständigt förverkligande av horoskopet; ty i varje ögonblick skedde det som annars bara sker vid födelsen: I varje ögonblick verkade hos Jesus från Nasaret totaliteten av de kosmiska krafterna in.

Det kunde bara ske därför att hela kroppen hos den andre Jesuspojken var en annan; att den hade förblivit mjuk och formats efter den store förebådaren av Kristus; Zarathustra.

Om alltså hela kosmos ande verkade in: Vem gick då – låt oss säga – till Kapernaum eller annorstädes?

Vad som där gick på jorden var visserligen något som såg ut som någon annan människa. De verksamma krafterna däri var dock de kosmiska krafterna som kom från solen och stjärnorna; de dirigerade kroppen. Och alltefter stjärnkonstellationen skedde det som Kristus gjorde. Därför är överallt stjärnkonstellationen viktig. Läs i Johannesevangeliet där Kristus finner sina första lärjungar hur det anges: „Det var omkring tionde timmen“, därför att hela kosmos ande verkade in. Och den som vill veta vad som sker nere behöver bara upprätta horoskopet. Så är det med alla enskilda handlingar.

Varigenom blir människan sjuk annat än därigenom att jordens krafter inte verkar i rätt harmoni! Det som från jorden verkar oharmoniskt kan alltid åter bringas i harmoni genom kosmos krafter. Men allt på motsvarande sätt! Människorna tänker att allsköns vidskepelse och dumt prat sker vid de så kallade mirakulösa helbrägdagörelserna. Men de tror det därför att de inte kan läsa. Jag vill bara peka på ett ställe, där det heter:

När solen hade gått ner förde de de sjuka till honom och han helade dem.

Vad betyder det? Där uppmärksammar evangelisten på ett storslaget sätt på att detta helande hängde samman med hela stjärnkonstellationen — att en sådan världskonstellation fördes fram just vid denna punkt i världen som bara kunde föras fram vid denna punkt i världen. Ty det står inte på skämt: ”När solen hade gått ner …”, utan det står därför att de motsvarande läkekrafterna bara kunde utveckla sig efter solnedgången därför att de då verkar annorlunda för ett väsen som utvidgar sig efter hela kosmos. Och att från alla sidor av kosmos krafterna verkade därtill var kroppen hos Jesus från Nasaret verktyget. Så säger oss den andliga visheten. Det lär oss rosenkreuzervisheten, och det skall den alltmer lära oss.

Men de andra krafterna som blev kvar under den egyptisk-kaldeiska tiden verkar också vidare – och ni skall märka att de verkar mycket kraftfullt. Ty alltmer och alltmer litteraturverk skall dyka upp som på underligt sätt skall bemöda sig att visa att man kan förstå evangelierna genom att tolka dem astrologiskt.

De största motståndarna mot evangelierna hänvisar till denna astrologiska tolkning så att till exempel Marias väg till Elisabeth inte betydde något annat än solens gång från Jungfruns stjärnbild till Väduren. Det är något som i viss mån är riktigt; bara att dessa tankar i vår tid inges i denna art av krafterna som blev kvar under den egyptisk-kaldeiska tiden, medan de krafterna som leder vår evolution uppåt lär oss att det inte kommer an på de yttre materiella förhållandena, utan alltid bara på de kosmiska krafter som genom Jesus från Nasaret verkade från Johannesdopet och verkade så, att då för första gången mänskligheten lärdes:

Ni måste samla all andlig vishet om ni vill känna hela människan!

Nu skall ni inte längre se det som underligt om jag säger att till exempel läkekonsten skall bli en andlig vetenskap. Man skall alltmer räkna med de grundprinciper som hämtas ur hela kosmos. Och man skall alltmer veta att man går från sjukdom till hälsa genom att man framkallar samtliga harmoniska krafter mot de krafter som framkallar sjukdomen. Och på så sätt är Kristusprincipen en helande princip i ordets rätta mening!

Om man rätt förstår vad som sägs i de olika evangelierna ser man vägen angiven till en andlig vishet. Om vi redan för den vanliga människan inte kan säga att hon helt hör till jorden — ty hon för ju med sig sin individualitet ur kosmos som bor i henne — så måste vi om Kristus säga att genom honom strålar och glänser hela den andliga kosmos som är tillgänglig för oss.

Om jag får använda en jämförelse vill jag säga:

Tänk er varje människa under bilden av ett speglande klot. Om ni tänker er en kulspegel uppställd ger den er bilder av hela omgivningen. Antag nu att vi med pennan ritade av konturerna som där uppstår ur hela omgivningen och så att säga målade avbilden av hela omgivningen på denna spegel. Sedan tar vi spegeln med avbilden – och kan bära denna avbild överallt. Det betyder alltså: En gång är en bild av kosmos ritad på spegeln. Så är det när en människa föds. En sådan avbild bär människan med sig från födelsen till döden. Man kunde nu också låta spegeln vara. Då ger den överallt ett bild av hela omgivningen. Det skulle vara bilden av Kristus från Johannesdopet till Golgatamysteriet! Det som hos människan inflödar med födelsen det inflödade hos Kristus i varje ögonblick. Och när Golgatamysteriet fullbordades gick det som där hade instrålats ur kosmos in i jordens substans och är sedan den tiden förbundet med jordens ande, som lever däri.

När Paulus hade blivit klärvoyant vid Damaskus, vad hade han då övertygat sig om? Om att det som tidigare var i kosmos har gått över i jordens ande! Det skall var och en övertyga sig om som kan bringa sin själ därtill. I tjugonde århundradet kommer de första människorna uppträda som skall uppleva Paulus Kristus-händelse på andligt sätt. Men därmed skall alltmer bekräftelsen ges, att Kristus var ett väsende ställt och bundet vid jordens snävaste gränser. Människan är ju i sanning bunden vid de snävaste gränserna. Tänk till exempel på de gamla grekerna: Den grekiska staten var deras område som de genomvandrade. Idag är människornas skådeplats hela jorden! Människans skådeplats utvidgade sig allt mer. Visserligen: i samma mån som skådeplatsen utvidgades trängdes den andliga åskådningen tillbaka. Medan i de första tiderna av den efteratlantiska utvecklingen visste människorna mycket väl: Där uppe är inte bara en fysisk Mars. Utan vad vi ser som Mars — eller som Jupiter, eller Saturnus — det är uttryck för andliga väsenden. Nu blev det så, att medan människornas skådeplats på jorden blev större och större blev deras blick allt mer materialistisk. Och under medeltiden såg människorna av stjärnorna bara vad ögonen kan se: Venus sfär, solens sfär, Mars och så vidare fram till fixstjärnhimlens sfär; och sedan kom den åttonde sfären som en blå fast vägg bakom.

Sedan kom Kopernikus och slog hål på åskådningen att bara det som sinnena ser kunde vara avgörande. Dagens fysiska vetenskapsmän säger: Där uppträder virrpannor som påstår att världen är ”maya” — är illusion, är den stora bedrägeriet — och att man måste se in i en andlig värld för att känna sanningen. Medan dock äkta vetenskap är den som håller sig till sinnena och antecknar vad sinnena säger! Där kunde man i den sanna kristendomens mening säga: Måtte de förlåtas ty de vet inte vad de gör! När litade då astronomerna på sinnena? Var det när den vetenskap härskade, som idag bekämpas?

När Kopernikus började tänka ut det som är bortom sinnens sken i världsrymden, då först började den nuvarande moderna astronomin som vetenskap. Och så är det överallt. Överallt där i modernaste mening vetenskap uppstod, där uppstod den mot sinnenas sken! När Kopernikus förklarade: Vad ni ser är maya, bedrägeri, lita inte på det utan gå bortom sinnenas sken! – då blev det vetenskap av vad vi idag har som sådan. Man kunde alltså säga till dagens vetenskaps företrädare: Er vetenskap blev själv först vetenskap när den inte längre kunde lita på sinnena!

Sedan kom Giordano Bruno, utrustad med Kopernikus tankar, blickade ut i världsrymden och förkunnade: Vad ni har kallat rummets gräns — vad ni har ställt som den åttonde sfär som begränsar allt rumsligt — det är ingen gräns! Det är mayas sken! Ty där är, utgjuten i världsrymden, en oändlighet av världar. Vad ni tidigare trodde var rummets gräns det var bara gränsen för er egen sinnevärld; gränsen för er egen kunskapsförmåga. Vänd blicken utöver sinnevärlden se världen, inte längre så som sinnena visar! Då känner ni oändligheten!

Det var det stora ögonblicket om vilket en nordisk ande sade att där, där bröts isskalet, när Giordano Bruno anade världsrummets oändlighet.

Vad gör andevetenskapen? Vad gör rosenkreuzerteosofin?

Den fullbordar det verk som då skedde för den yttre fysiska vetenskapen genom att säga: Maya, illusion, är det som den yttre vetenskapen kan erkänna. Som ni tidigare blickade fram till ”den åttonde sfären” och trodde rummet begränsat, så tror sig dagens materialistiska tänkande människa vara instängd mellan födelse och död. Den andliga vetenskapen utvidgar dock er blick bortom födelse och död. Såsom Giordano Bruno rumsligt så ock den andliga vetenskapen timligt, till det som är utanför vad sinnena kan uppfatta mellan födelse och död.

Det är en sluten kedja som där fullbordas. Och i ordets sanna mening fanns det som en förberedelse för rummet, genom Kopernikus och Giordano Bruno, som utfördes redan ur inspirationerna från rosenkreutzarna. Man visste inte att här, på ett hemlighetsfullt sätt, genom mänsklighetens ledning och styrning, något droppade in under inspiration av rosenkreutzarna! Och de som idag står på Giordano Bruno och Kopernikus grund, och inte vill ta emot teosofin, de blir otrogna mot sina egna traditioner genom att de vill hålla fast vid sinnenas sken.

Men på medvetet sätt hör vi idag ur rosenkreuzerteosofin: Såsom Giordano Bruno genombröt det blå himlavalvet, så ock genombryter den klärvoyante gränserna för födelse och död för människan, genom att visa hur den makrokosmiska människan lever i den fysiska tillvaron, och genom döden åter träder in i en makrokosmisk tillvaro.

Och vad vi i varje enskild människa i begränsad mån ser, det möter oss i det stora — i den stora kosmiska representanten — i Kristus Jesus. Och bara en gång kunde denna impuls ges, som Kristus gav. Bara en gång kunde så hela kosmos spegla sig; ty denna konstellation som då fanns, kommer inte igen. Denna konstellation måste genom en människokropp verka för att kunna ge impulsen på jorden.

Så sant som just denna konstellation inte inträder en andra gång, så sant är det att Kristus bara en gång kommit till förkroppsligande! Bara om man inte vet att Kristus är representanten för hela världsalltet och om man inte kan höja sig till den höga, den heliga Kristusidén, som först nu ges elementen; bara då kan man påstå att Kristus skall uppenbara sig flera gånger på jorden.

Så ser vi hur en Kristusidé uppstår ur rosenkreuzerteosofin, vilken på ett förnyat sätt lär människan hennes släktskap med hela makrokosmos. De behövs sannerligen för att verkligen lära känna Kristus, dessa inspirerande krafter som nu uppträder genom de gamla egyptiska och kaldeiska änglaväsenden som själva leds av Kristus!

Det behövs en sådan ny inspiration; inspirationen som rosenkreutzarna har förberett och som de alltmer skall ge. Om människan i rosenkreuzerteosofins mening på rätt sätt förbereder sig i sin själ, då kan hon klarhörande höra, klarseende se, vad de gamla kaldeiska och egyptiska makterna uppenbarar, de som nu har blivit skaror under Kristusväsendets anförande. Vad som där skall komma till mänskligheten, genomträngande allt mänskligt vetande, kunde i de första kristna århundradena fram till vår tid bara förberedas. Därför får vi säga: En Kristusidé skall leva i de kommande människornas hjärtan, i storhet och härlighet, och är inte i något avseende jämförbar med de föreställningar som en ännu ungdomlig mänsklighet under de första århundradena, fram till idag, kunde göra sig.

Vad som har uppstått som första impuls och levt som föreställning om Kristus fram till idag — även hos de bästa företrädarna för Kristusprincipen — det är bara förberedelse till den verkliga insikten om Kristus. Därför kan det redan vara de som vill stanna på den gamla Kristusidéns ståndpunkt som skall bli de häftigaste motståndarna mot rosenkreutzarens Kristusidé.

O, vore det inte rätt underligt, om de som i västerlandet företräder Kristus i rosenkreutzarens mening inte förebråddes att inte stå på västerlandets kristna traditions grund! Ty denna västerlandets kristna tradition räcker alls inte till för att begripa Kristus för en närmaste framtid. Och en fullständig fördomsfrihet gentemot alla religiösa bekännelser på jorden hör till, för att kunna begripa det som genom rosenkreuzerinspirationen kan bli känt om de ledande väsenden och deras ledande Kristus om denna andliga ledning av människan och mänskligheten som man i det äkta sanna meningen kallar den kristna ledningen.

Så ser vi hur det som möter oss som rosenkreutzervetenskap flyter in i människornas hjärtan och hur vi kan känna igen den andliga ledningen av människan och mänskligheten. Tänk en gång, hur först Kristusprincipen flödade in i människornas hjärtan: Kristus i den fysiska kroppen hos Jesus från Nasaret vandrande i Palestina och gav människorna impulsen. Där kunde de enfaldigaste ta emot impulsen! Sedan har samma impuls genom rosenkreutzervetenskapens inspiration verkat så att andar som Nikolaus Cusanus, Kopernikus och Galilei kunde inspireras; så att till exempel Kopernikus kunde göra gällande satsen: Sinnenas sken kan inte lära er sanningen; vill ni söka sanningen måste ni gå bakom sinnenas sken!

Då var människorna ännu inte mogna — inte ens andar som Giordano Bruno — att medvetet inlemma sig i rosenkreuzerledningen; de måste omedvetet ha rosenkreutzerandan verksam i sig. Och om Giordano Bruno så storartat och väldigt förkunnade: När en människa genom födelsen träder in i tillvaron är det något makrokosmiskt som förtätar sig till en monad; och när en människa går genom döden utvidgar monaden sig åter; vad som var sammanhållet i kroppen utvidgar sig i världsalltet för att i andra tillvarostadier åter sammandras och åter utvidgas – så talade ur honom väldiga begrepp, vilka helt och hållet var en avbild av rosenkreutzerinspirationen.

Ty de andliga inflytanden som leder mänskligheten behöver inte verka därigenom att människan blir medveten om dem. Nej! De sätter till exempel människan Galilei i domkyrkan i Pisa. Tusentals och åter tusentals har där sett den gamla kyrklampan – men har inte gjort som Galilei. Galilei såg dock den gamla kyrklampan svänga, tog sin puls och jämförde tiderna då lampan regelbundet svängde hit och dit med regelbundenheten i hans pulsslag — och fann att kyrklampan gungar i regelbunden rytm, liknande pulsrytmen. Därur har han sedan funnit ”pendellagarna” i dagens fysiks mening. Den som känner dagens fysik vet att den inte vore möjlig utan Galileis princip.

Så verkade rosenkreutzerinspirationen: Den satte Galilei i domkyrkan i Pisa framför den gungande kyrklampan – och dagens fysik är helt genomträngd av Galileis princip. Och så verkar de andliga ledande krafterna vidare.

Sedan kommer tiden då människorna också skall bli medvetna om dessa ledande krafter. Denna nåd har tillfallit vår tid. Vi skall alltmer och alltmer begripa vad som skall komma om vi idag rätt förstår det som verkar som rosenkreuzisk inspiration, vilken lär oss att samma andliga väsenden som de gamla egyptierna pekade på, när grekerna frågade efter deras lärare, att dessa samma väsenden vilka då härskade som gudar, nu åter härskar men nu har underställt sig Kristi ledning. Alltmer skall människorna känna hur de kan låta återuppstå det som är förkristet i en högre glans och stil, på en högre nivå.

En gestalt ur den gamla grekiska kulturen är Asklepios, läkaren. Hans symbol är staven kring vilken ormen slingrar sig. Han helar helar ur krafter som härrör från visheten som de väsenden kunde ge, vilka redan på månen hade fullbordat sin utveckling.

Dessa månväsenden framställs också i paradiset under bilden av ormen.

Alltid framställs de under bilden av ormen. Ormen som Asklepios bär är mycket besläktad med paradisormen: Det är en och samma orm. Ty läkekrafterna som verkar på jorden är mycket besläktade med krafterna som härrör från månen när den hade fullbordat sin utveckling.

Om nu dessa krafter som verkade i det gamla Egypten åter kommer ner, skall de ha underställt sig Kristi ledning. Och när de individualiteter som levde i det gamla Egypten medvetet vaknar, och blir medvetna varifrån världens inrättning härrör, så skall de jubla när de får höra: Här har mänsklighetens ledning förståtts så som den under rosenkreutzarnas ledning har kunnat uppstå!

Och när Zarathustras lärjungar i den sjätte kulturepoken åter uppträder, och det har förberetts för ett sådant förstående av mänsklighetens ledning, så skall de jubla att den store solanden, som redan Zarathustra förkunnade, nu är där. Och de heliga rishis, vilka en gång i Indien sade att Kristus var över deras sfär, de skall återuppstå i den sjunde efteratlantiska kulturepoken, och skall säga: Av dem som i den femte kulturperioden av den efteratlantiska tiden förstod rosenkreutzerinflytandet, och kände igen hur de förkristna väsendena verkade i den efterkristna tiden, av dem har förberetts vad vi anade: Det som då låg över vår sfär har nu trätt in i vår sfär!

Vårt medvetande, som vi dock behöver, och som skall vara ett stärkt medvetande; som skall vara en högre pliktansvarighet, det kan bara flyta in i vår själ om vi vet sådant. Och när vet vi denna tids teosofi bäst? När vi inte bara har tagit upp den genom förståndet, utan att vi ur det som nu har karakteriserats vet: Det har den att göra; det är dess uppgift och mission!

Och om vår själ blir stark skall vi också kunna uthärda när teosofin i vår tid bringar oss motståndare. Må de dyka upp på alla orter, de som alls inte förstår teosofin, eller som missförstår den; må det som rosenkreuzerteosofin har att säga många förneka eller själva säga: ”Det motsäger de uråldriga heliga lärorna hos rishis eller brahmanismen eller Zarathustra”. Den som, så som nu har karakteriserats, förstår rosenkreuzerteosofin skall lätt uthärda om det sägs att det motsäger rishis läror eller brahmanismen eller andra orientaliska läror. Ty han vet att de heliga rishis, från vilka de högsta orientaliska lärorna härrör, skall instämma när de återuppstår och ser framstegen i kulturen på jorden! Han vet att de sanna rishis, de sanna bekännarna av Zarathustra, skall ge oss rätt!

Det vet vi och det kan vi veta.

Med en sådan inre stärkt själ fattar den människa teosofin, som i nuet fattar den i rosenkreuzarens mening. Om vi fattar den så, så skall den för oss bli den djupaste måttstock och impuls för den nutida moraliteten och vi skall då kunna tala i den mening som det kunde talas i det inledande föredraget.

Som balsam — som stärkande medicin — skall den välgörande rosenkreuzerandan flyta in i människornas hjärtan och inte låta sig fråntas uppgiften att föra kulturen vidare, människorna och mänskligheten vidare, som denna anda har lett dem för att förverkliga det som sedan elva- tolvhundratalet har börjat. Liksom bakom ryggen på Giordano Bruno, Nikolaus Cusanus eller Galilei levde rosenkreuzerandan och ledde dem omedvetet; så skall den fortsätta leva.

Vi har bara att medvetet ta upp den därför att människorna alltmer skall ta upp saker medvetet – och därför att de tidigare ännu inte var mogna därtill, och måste ta upp den omedvetet.

I denna mening skall teosofin bli för oss mer än vetenskap; i denna mening skall den bli för oss den högsta innersta nödvändigheten i vår själs liv, och flammande värma det som ur den teosofiska uppenbarelsen kommer in i vårt sinne, i det vi tänker, känner och vill.

I denna mening skall vi bli avbilder av den teosofiska andan. Det är det bästa vi varje gång kan bära ut i världen ur teosofin, och vi skall då se hur nytt liv också kan komma in i vardagens värld.

Så menar den andliga ledningen av människan, och detta är den förklaring som rosenkreutzervishetens inspiration har att ge om den andliga ledningen av människan och mänskligheten.

Därmed får jag avsluta denna korta serie av föredrag och hoppas att de små och få uppslag som jag kunde ge skall visa sig som det jag helst vill att de uppfattas som: som tankar som inte bara skall tänkas, utan som tankar som är verksamma krafter som fortlever i era egna själar och kan visa sig fruktbara däri. Om ni fattar dessa tankar så skall de leva vidare och ni skall då kunna upptäcka mångahanda ting som ruvar i dessa tre föredrag.

Så vill teosofin leva i människornas hjärtan.

I denna stil vill jag också i dessa dagar ha talat till er, för att det som dessa korta föredrag innehöll i era själar skall bli ert eget själs- och livsgods.

De högsta väsenden – har vi sett – utvecklar sig alltid vidare genom att underställa sig hierarkiernas och deras väsendens ledning. Och människorna förstår sig själva rätt i sin själ om de i rätt mening förstår den andliga ledningen av människan och mänskligheten. I sig själva levande blir då de krafter som uppenbaras för oss av denna ledning.

Och så, från vecka till vecka, från timme till timme, från ögonblick till ögonblick, alltid vidare; att framskrida som människor. Det är vår egentliga teosofiska uppgift!

Tre år senare reser Dr Steiner till Sverige och håller fyra föredrag i Norrköping, på temat Kristus och den mänskliga själen. De finns inlästa här:

1. https://youtu.be/BSM2gx-RcsQ

3. https://studio.youtube.com/video/ee6BWhTiWZk/